The Project Gutenberg EBook of Dagdrmmar, by Gustaf Hellstrm

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Dagdrmmar
       En man utan humor I

Author: Gustaf Hellstrm

Release Date: May 31, 2005 [EBook #15959]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAGDRMMAR ***




Produced by Martin gren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders





DAGDRMMAR

En man utan humor I


AV

GUSTAF HELLSTRM



Albert Bonniers Frlag, Stockholm, 1921.



    _TILL
    MRTA och SIGRID_




I STLLET FR FRETAL.


Nr jag tnker p barndagarna, kan jag ltt frlika mig med den tanken
att kroppen, och vardagssjlen ocks, ligger bara som ett hlje kring
den allra innersta sjlen. Denna ligger dr redan d frdig och lik sig
som den blir i alla dagar, och medan kroppen och vardagssjlen ha sin
myckna mda och sin lek, och vxer, s ligger den andra dr oberrd och
vntar. Men frn den fick nd hela livet sin ton, nda frn den frsta
grten och allt sen.

(_Hans Larsson_: Hemmabyarna.)


"Varfr, frgar Oscar Levertin i en artikel om Hermann Hesse, blir
historien om en ynglings lro- och vandringsr ver huvud taget
lsklingsmotivet i germansk och speciellt tysk romandiktning?" Och han
svarar sig sjlv: "Helt skert frst och frmst, drfr att germanen i
allmnhet icke trder ut i livet med den romanska mnskans tradition av
umgngesvisdom och social instinkt -- han r mer eller mindre en
enstring, fr vilken bekantskapen med omvrlden tager form av en ofta
stormig och smrtsam uppgrelse och blott efter bittra erfarenheter och
ventyr kan han merendels anpassa sig efter givna samfundsordningar och
frhllanden. -- Men en annan orsak gr nog ocks ungdomskrisernas
historia till den germanska romanens favoritmne. Mnskornas upplevanden
sluta tidigt i nordiska lnder. Vid mannalderns inbrott r trningen
redan kastad, livets kurs bestmd. Med revade segel far man in i den
hamn, som heter 'en levnadsstllning' och dr ktenskapet ger en
ytterligare frtjning. Men frn hemmet och spiselvrn, dr han nu
steker sina kastanjer och ser brnderna glda ut, str ungdomskampen som
den rtta romantiska tiden av knsla, hndelse och spnning."

(_Oscar Levertin_: Samlade Skrifter, 16.)


I barnaldern antager denna befrielsekamp det frlopp, att vi ska komma
till tingens grund, underfund med tingen, bakom tingen. I samma
gonblick, som barnet vergr till yngling, frndrar kampen form: man
sker nu icke mer f tag i tingen, utan i de tankar, som ligga
frborgade i dem. Man uppfattar sig som ande i en andlig tillvaro och
stter sitt hgsta ml i att utdestillera ur sig sjlv det rent andliga,
den fullndade anden, samt ur tillvaron det vsentliga, vsendet, iden,
idealen. -- -- -- Nu menar Stirner vidare, att dessa tvenne slunda
karaktriserade faser i den enskilda mnskans liv noggrant motsvaras
av tvenne stora epoker i mnskoslktets historia. Barndomen,
det "realistiska" skedet, har sin motsvarighet i antiken, den
frkristliga tiden; ungdomen, det "idealistiska" skedet, i den kristliga
tiden -- -- --

(_Ola Hansson_: Tolkare och Siare, art. om Max Stirner.)






I.

ANTIKEN




Av det tiotal instinkter, med vilka den vite mannen enligt den moderna
socialanalytiska psykologien r utrustad, str utan tvivel
sjlvmedvetenheten -- kampen mellan knslan av ens egen betydelse och
dess motsats, knslan av ens eget mindervrde -- icke blott som den i
individens liv tidigast framtrdande utan ocks som den fr hela hennes
levnad utslagsgivande.

Att s r frhllandet br vid nrmare eftertanke knappast frvna.
Bakom knslan av ens egen betydelse ligger nmligen ingenting mer och
ingenting mindre n ens medfdda frvissning om att man r -- mnska, en
individ, som i trots av sin egen mer eller mindre framtrdande yttre
betydelselshet dock r olik alla andra individer, "en enastende och
enhetlig tillvaro".

Ju nrmare man lr knna en mnska, ju lngre den period r, ver vilken
ens kunskap om henne strcker sig, ju klarare framgr det fr en, att
hennes tillvaro innerst inne varit en kamp mellan knslan av hennes egen
betydelse och de yttre och inre hinder, som hmmat den, tvingat den att
ska sig andra vgar, hmmat den p nytt o.s.v. i en enda oavbruten
brottning, till dess sjlvmedvetenheten segrat eller genom en kompromiss
slagit sig till ro i en eller annan ffnga eller -- till sist -- hissat
resignationens vita flagga.

Och nd! Hur stor knsla av ens egen betydelse gmmer sig ej bakom en
mnskas resignation. Endast i den ton, med vilken man hr en person
frklara: "Jag har resignerat", ligger det en triumfens undertryckta
darrning, ett avstndstagande frn den vulgra hopen, ett individens
sista, stora, slutgiltiga manifesterande av sig sjlv som enastende och
enhetlig tillvaro.

       *       *       *       *       *

Redan lngt innan Stellan Petrus gjort sig frtrogen med jagbegreppet,
redan p den tid, d han nnu talade om sig sjlv i tredje person
singularis, gde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen
betydelse.

Varje dag, d han kom hem frn sin promenad med gamla Kerstin och
tamburdrren ppnats, blev han stende utanfr trskeln och ropade med
gll rst genom vningen:

-- _Kommer han!_




Utanfr fll den sena februarisnn i stora flingor, som smlte.

I kaserntrdgrden tvrs ver gatan stodo granarna med tunga, vita
grenar. D och d fll ett snflak till marken med ett dovt, mjukt ljud:
grenen rtade ter upp sig, och fr ngra sekunder sklvde den, som om
den skakat av sig vtan frn det fallna flaket.

Frn kaserngrden andra sidan granarna hrdes det taktfasta trampet av
marscherande ftter, hga kommandorop, en kort trumpetsignal och
gnggandet av en hst, som ensam leddes ut ur en av de lnga, gulvita
stallbyggnaderna.

Den dagen hade Stellan ej ftt lov att g ut. Han stod p en stol vid
fnstret och talade i ett strck till flingorna. Det hnde ofta numera,
att han mste hlla sig hemma fr vdrets skull. Man hade pltsligen
blivit s rdd om honom. Varfr kunde han ej frst.

Det var fr resten s mycket, Stellan p den sista tiden fann
hemlighetsfullt.

Till exempel hans mor.

Gamla Kerstin pstod, att hon var mycket sjuk. Alla gingo omkring
allvarliga och talade med lg rst. Till och med Ida ute i kket hade
slutat upp att sjunga.

Han kunde inte riktigt frst allt detta. Hans mor lg visserligen till
sngs. Men det hade hon gjort s lnge, nda sedan hon kom hem frn
lasarettet. Och p lasarettet tyckte han hon legat s lnge han kunde
minnas.

Men han kunde inte frst, att hon var _riktigt_ sjuk. Hon grt inte.
Hon jmrade sig inte heller. Hon talade. Och ibland skrattade hon.

Ngonting besynnerligt mste det i alla fall vara. Hennes ben voro _s_
tjocka. Det fanns ingen, som hade s tjocka ben, som hon. Varken Kerstin
eller ens Ida i kket. Han hade sjlv sett efter. Och de blevo tjockare
fr varje dag. Varje morgon, han kom in till sin mor, var hans frsta
frga: -- Har di blitt tjockare, mamma?

Gamla Kerstin pstod, att det fanns vatten i dem. Ingen av de andra hade
vatten i sina ben. Det var ej utan att han var stolt ver dem. Han
frstod att p grund av dem utmrkte sig hans mor framfr alla andra.
Men p samma gng var han ocks rdd fr dem. Nr han ngon gng fick se
dem, tog han ett steg tillbaka frn sngen, och en gng, d han ftt
_knna_ p dem, hade han dragit handen undan, som om de kunnat gra
honom illa.

Och s kom farbror doktorn varje dag. Fr en vecka sedan hade han
stannat mycket lnge. D hade Stellan ej ftt sticka nsan in i
sjukrummet. Gamla Kerstin pstod, att doktorn skulle tappa hans mor.
Stellan var frn brjan emot fretaget.

-- Ja, men kan hon stiga upp sen? frgade han.

-- Ja, svarade Kerstin.

Stellan lugnade sig en smula. Han blev stende utanfr drren och
lyssnade fr att hra, nr hans mor fll i golvet. Men han hrde ej
ngon duns.

Nr han till sist slpptes in, lg hon alldeles som frr i sngen. Han
vgade ingenting sga. Han hade ftt tillsgelse att hlla sig _mycket_
tyst. Han blev stende ett stycke frn sjukbdden och sneglade p sin
mor med ett finger i munnen. Slutligen drog han Kerstin i kjolen, ett
sedan lnge verenskommet tecken att hon skulle bja sig, s att han
kunde viska i hennes ra:

-- Ska hon inte stiga upp?

-- Jo, jo, snart.

Men hon steg inte upp.

Frn denna dag frlorade Stellan allt frtroende till farbror doktorn.
Han upprrdes ocks ver detta stt att f mnskor att stiga upp genom
att helt enkelt tappa dem i golvet. Om gamla Kerstin skulle gra
likadant med honom om mornarna -- -- --?

Det hade ocks kommit en frken i huset. Hon hade en vit hatt p sig
inne. Han skulle kalla henne syster. Han tyckte inte om henne. Han ville
inte ha ngon syster. Han ville vara ensam med pappa och mamma. Han var
avundsjuk p henne. Hon fick jmt sitta inne hos hans mor. Och hon ville
alltid kra ut honom i barnkammaren. Men han hade fresatt sig att
hmnas p henne: en gng, d han blev riktigt stor, skulle han ta sin
fars sabel och hugga huvudet av henne. nnu s lnge fick han nja sig
med att bita henne i handen, d hon frde honom ur sjukrummet.

Allt detta med moderns pstdda sjukdom hade emellertid ocks sina stora
frdelar och behag. Han kunde ej underlta att knna, hur han vuxit i
makt. Alla utom syster gjorde vad han ville. Han behvde bara skrika s
hgt, att hans mor hrde det. Och s fick han sin vilja fram.

Varje dag kom det ocks tanter p besk. De hade choklad och konfekt med
sig t honom. De togo honom i sitt kn, klappade och kysste honom och
sade: -- Nu blir mamma snart frisk igen.

Bde nr de kommo och gingo, bugade han sig mycket djupt fr dem, s
djupt, att de sade till hans mor: -- Tnk en sdan snll och artig
kavaljer han redan r.

Eftert gick Stellan ut i kket och sade:

-- Jag r en snll och artig kavaljer.

-- Hin tro't, sade Ida.

Men d blev gamla Kerstin ond:

-- Inte fr hon sga snt, nr barnet hr det.

Men Ida svarade:

-- ja, vnta han. Vrlden tmjer honom nog.

-- Det gr den _inte_, svarade han och gav henne en frkrossande blick.
Han kunde inte tla Ida. En gng hade han stulit sylt frn henne s att
det upptckts. Hon hade funnit honom p en stol i skafferiet med hela
ansiktet nedsmort.

       *       *       *       *       *

Men nu var han ensam med sin mor i sjukrummet. Hon lg och lste
tidningen. Syster hade gtt ut fr att hmta frisk luft. Gamla Kerstin
hll till ute i kket, dr hon tvttade strumpor.

Han stod p stolen vid fnstret och talade i ett strck till flingorna
och snflaken, tankar, som blixtlikt flgo genom hans hjrna, snabba som
drmmar, liksom de utplnade gonblicket efter.

Till sist hade han ingenting mera att sga. Han sg p sin mor. Hon sov.
Tidningen hade fallit ned ver hennes ansikte. Han tnkte: Nu sover hon
riktigt. Men fr skerhetens skull frgade han:

-- Mamma? Hon svarade inte. Han klttrade ned frn stolen, sprang in i
barnkammaren, tog p sig kask och sabel och drog gunghsten in i
sjukrummet. Det fanns ingenstans det var s roligt att leka som dr
inne, drfr att syster frbjudit det. Han klttrade upp p hsten, drog
sabeln ur baljan och kommenderade: -- Framt masch!

Han lekte pappa. Det var den roligaste lek han visste. Hans far var det
sttligaste, han ngonsin sett. Varje morgon lg Stellan i fnstret och
sg honom komma ridande ut frn kaserngrindarna. Ibland var han ensam.
Ibland hade han mnga, mnga knektar bakom sig. Och ibland hade de ocks
kanoner. Det var det underbaraste av allt. Stellans hjrta hoppade som
hos en liten fgel. Mnskorna stannade och sgo p hans far. De stora
kanonhjulen dnade mot stenlggningen. Stellan blev s ivrig att han
brjade svnga med sabeln och ropa:

-- Framt masch! Framt masch! D sg hans far upp till fnstret, frde
handen till mssan och hlsade allvarligt upp till honom. Stellan skrek
nnu vildare: -- Framt masch! Framt masch!

En gng hade han varit s hnfrd ver synen av sin far och de mnga
kanonerna och han hade fktat s ivrigt, att han fll ut genom fnstret
frn andra vningen och skulle ha slagit ihjl sig om han inte fastnat i
sladderspegeln nedanfr. Men detta hade han ej ngot minne av. Han bara
visste, att det hnt, drfr att gamla Kerstin alltid mste hlla honom
i benen, d han skulle hlsa p sin far.

       *       *       *       *       *

Men nu var han sjlv pappa med mnga knektar bakom sig. Han sporrade
hsten, ryckte i tyglarna och rt obegripliga ord. Hans mor sade
ingenting. Fr resten hade han glmt, att hon fanns till. Han vnde sig
om i sadeln och svngde med sabeln. Nu var han lngt, lngt ute p det
stora exercisfltet. Han hrde det dova dnet av kanonhjulen och
hstarnas tramp mot fltets grstuvor. Hans gon stodo stela. Hsten
galopperade i vild fart.

D hrde han tamburdrren ppnas. Det var hans far som kom. Sporrarna
klirrade, sabeln skramlade i sitt koppel, d han satte den frn sig i
paraplystllet.

Stellan klttrade ned frn hsten, smg sig tyst mot drren, gjorde
givaktstllning, skyldrade gevr och stod rak och stel, med blicken
riktad rakt fram, liksom vaktposten vid kaserngrindarna, d hans far
gick frbi.

D knppte det i drren. Hans far ppnade lngsamt och frsiktigt, frde
handen till pannan i honnr och viskade: -- St ledig!

Stellan gjorde p axel gevr, precis som hans far lrt honom.

Pltsligen for han samman som ett markens ddsskrmda villebrd. Hans
far skrek till s, som han aldrig hrt honom skrika frr, inte ens nere
p kaserngrden.

Det var ett skri Stellan ej frstod.

-- Elsa, Elsa, ropade hans far, hr du mig, Elsa! Sg, att du hr
mig -- -- --

S slog rsten pltsligen om. Nu lt det, som om han grt:

-- , Elsa, det r inte sant, det r inte sant, Elsa -- -- --

Stellan hade ltit sabeln falla. Men han var s skrmd, att hans fingrar
nnu hllo krampaktigt om fstet. Han vgade ej rra sig. Han stod
alldeles stilla och sg framfr sig. Han frstod ingenting. Men han var
s skrmd, att hans kropp skakade.

Hans far hade sjunkit ned p golvet vid sidan om sngen. Han hll om
moderns hand, kysste den, vtte den med sina trar, medan han snyftade:

-- Elsa, Elsa, frlt mig allt -- -- -- Jag har alltid lskat dig, jag
ska alltid lska dig, Elsa, Elsa -- -- --

Pltsligen rusade han upp, frbi Stellan, ut i vningen, ropande genom
rummen, snyftande:

-- Kerstin, Kerstin, i Guds namn, Kerstin -- -- --

Jungfrurna kommo springande in. Men med ens stannade de, ett stycke frn
sngen, som om ngonting overstigligt hindrat dem att g vidare. De
slogo hnderna samman och brjade grta.

Stellan vgade ej se upp. D och d ryckte han till av skrck, som om en
elektrisk stt gtt genom hans kropp.

-- Stackars, stackars unga frun, snyftade Kerstin. Stackars, stackars
unga frun, som jag burit p mina armar och som jag ammat med mina
fattiga brst. Stackars, stac -- -- --

Hennes rst drunknade i trar.

Stellan frstod ej vad hon sade. Men nu sg han p sin mor. Han
betraktade henne med ett par snabba, rdda gonkast. Hon lg och sov,
med munnen alldeles vidppen.

Infr denna vidppna mun greps han av en outsglig skrmsel. Med ett
hgt skri sprang han ur rummet. Han hade tappat sabeln. Men baljan slog
honom om benen. Kasken fll av. Han ville springa och gmma sig. Men
rummen hade med ens blivit s underligt stora. Och han knde sig s
trtt i benen. Han tyckte ocks att ngon sprang bakom honom, fr att
hinna upp honom och rycka honom till sig. Och detta, denna, som
frfljde honom, var hans mor. Hennes mun var alldeles vidppen -- -- --

D snavade han ver sabelbaljan. Han fll alldeles framstupa. Men han
skrek ej. Han grt inte heller. Han _kunde_ ej. Strupen var som
sammansnrd. Och liksom om han frlorat frmgan att rra benen, som om
han _glmt_ att g, krp han med vitt sprrade gon in under den stora
salongssoffan. Han krp s lngt in han kunde komma, med ansiktet mot
vggen och armarna fr gonen. Han sklvde av skrck.

Dr fann honom gamla Kerstin efter att skt och ropat p honom lnge.

Han ville inte komma fram. Och d Ida lyft undan soffan frn vggen och
Kerstin hll honom i sina armar, skrek han hgt:

-- Inte se mamma! Inte se mamma!

       *       *       *       *       *

Men de dagar som fljde voro underbara. Det lg ver dem ngonting
festligt och hgtidligt. Mest pminde de om julafton, men en julafton,
som aldrig tycktes ha ngot slut. Varje dag, varje stund p dagen
medfrde sin oerhrda spnning. Varje gng tamburklockan ringde hnde
ngot nytt och ovntat. Ngon kom med blommor, bundna till vldiga,
runda kransar, eller med paket. Svartkldda tanter gingo ut och in med
choklad, karameller och presenter t honom. Och s kom det frmmande. S
gott som varenda dag fljde Stellan med sin far till tget: frst kom
farmor, s mormor och morfar och morbror frn Gteborg och sedan
farbrder och fastrar. De hade paket med sig och mnga saker i sina
koffertar, och s fort de kommit hem, stngde de sig inne med hans far,
precis som p julafton.

Och i allt som hnde, knde han att han var medelpunkten. Han gick frn
kn till kn, och nr han trttnade p mhet och smekningar hade han
sina leksaker och konfektpsarna.

S skedde det hittills mrkvrdigaste av allt. Det kom flera karlar, som
kldde lilla frmaket _alldeles vitt_, vggar och golv, allt. Och de
fste vita och rda blommor p vggarna och strdde vita och rda
blommor p golvet. Ngot s vackert hade Stellan aldrig kunnat tnka
sig. Han stod inne i lilla frmaket hela tiden karlarna arbetade. Han
gjorde inga frgor, som han alltid annars brukade gra, nr ngonting
ofrklarligt skedde. Han endast sg, sg. Och ibland suckade han till
djupt, av spnning och versvallande tillfredsstllelse.

Till slut kom en stor gul kista med vita beslag. Den var mycket lngre
och vackrare n de koffertar, morfar och mormor haft med sig. Kerstin
pstod, att i den skulle hans mor ligga. Hon pstod ocks, att hon
skulle fara bort och vila sig lnge efter sjukdomen. Det var den sista
vilan, sade hon. Nr hans mor steg upp frn den, skulle hon aldrig
behva vila mera. Stellan kunde knappast tro det.

-- Aldrig, _riktigt_ aldrig mera?

-- Nej, aldrig.

Han sg p Kerstin lnge... Han mste bestmt frga ngon annan. Till
slut valde han farmor som den, han ansg trovrdigare n till och med
Kerstin. Och farmor svarade likadant. Det var allts ingenting annat att
gra n att tro.

Stellan fick ej vara med inne, nr hans mor klddes till den sista
vilan. Men han var inte otlig ver att det tog s lng tid. Han
frstod, att nr hon skulle vila s lnge, behvdes det srskilda
anstalter.

Ja, det var underbara dagar, hgtidliga och spnnande. Det fanns endast
en sak, som strde. Och det var hans mor. Under allt detta lg hon och
sov. Han skulle ha velat vcka henne, s att hon kunnat vara med och se
allt detta. Men hon lg i kistan i det vita rummet med blommorna och hon
var sjlv kldd i vitt och hade blommor p tcket.

Han gick in till henne om mornarna, stannade vid drren, bugade och
sade: -- Sov gott, lilla mamma. Han upprepade samma ceremoni om
kvllarna, och d tyckte han det passade bttre att sga sov gott.

Men p samma gng var han ocks rdd fr henne. Nu hade hon visserligen
stngt munnen. Men hon var s frfrligt kall. Den frsta morgonen hade
han gtt fram till henne och klappat henne p kinden. Men han hade
gonblickligen dragit handen tillbaka. Hon hade bestmt inte
tillrckligt p sig. Han funderade ver detta lnge och passade till
slut p, d ingen mrkte det, att hmta tcket frn sin egen sng i
barnkammaren.

Men d han kom slpande med det in i det vita rummet var mormor dr.

-- Men mitt lskade barn, vad tnker du gra?

-- Mamma fryser.

Mormor frskte frklara, att hans mamma inte frs.

-- _Ska_ hon vara s kall d?

Mormor nickade.

-- Jas!

Han slpade tcket med sig ut igen, men d han kommit till drren vnde
han sig om och blev stende en stund. Till slut frgade han:

-- Ja, men mormor narras inte?

-- Nej!

-- Jas!

       *       *       *       *       *

Till slut kom det underbaraste av allt.

Sjlv var han kldd i en ny svart sjmanskostym med en vit halsduk under
kragen. Hans far var i parad och Stellan beundrade honom mera n
ngonsin. Han hade det frgyllda skrpet om livet och kpin med den
lnga svarta plymen lg ute p handskbordet i tamburen.

Det kom en massa farbrder ocks. Somliga hade parad liksom hans far.
Andra voro bara i svart med hga, svarta hattar. Dem brydde sig Stellan
inte om.

Och s kom en stor, besynnerlig vagn med silverfransar och hstar med
svarta klden och silver p. Och det kom ocks andra vagnar, droskor med
svarta hstar.

Och s kom, ja, s kom sjlva regementsmusiken. _Den stannade utanfr
nere p gatan_. Det hade aldrig hnt frr. Den hade marscherat frbi
mnga, mnga gnger. Men _stannat_ hade den aldrig. _Och ocks den var i
parad_. Fr den glmde Stellan allt annat. Han hade grtit frut, drfr
att han inte fick flja sin mor till sista vilan. Men nu blev han njd.
Han satt i fnstret p farmors kn och sg p all stten. Han pekade p
musikanterna och talade till sig sjlv i ett strck. Det fanns srskilt
en av dem, han alltid beundrat mera n alla de andra. Det var en stor
karl med en stor mustasch och han blste i den allra strsta
"trumpeten", som var s stor att den var strre n Stellan sjlv. Och
nr han blste i den kom det ett s hemskt ljud som nr man ropade bo-o
nere frn kllaren.

Infr den synen hll Stellan andan av spnning s lnge, att han blev
alldeles blodrd i ansiktet.

Pltsligen sade hans farmor:

-- Men mitt kra barn, du r ju alldeles vt. Vi mste byta p dig.

Hon ville ta honom med sig in i barnkammaren. Men han grt och s fick
han sitta kvar, till dess hans far kommenderat framt marsch och alla
farbrderna marscherade med hans mor till sista vilan.

Han hll sig lugn, s lnge han nnu kunde hra musiken. Men s fort den
frsvunnit utom hrhll, brjade han grta.

Onda aningar stego upp inom honom. Han knde, att allt inte stod rtt
till. Vad skulle de gra med hans mor? Varfr kunde hon inte sova hemma
i det vita rummet, som var s vackert? Var sista vilan nnu vackrare?
Han ville flja med och se efter. Han grt ej lngre. Han skrek. Han
blev vldsam och vildsint. Han rusade mot tamburdrren, sparkade p den
och ropade:

-- ppna, ppna! Jag vill se, vad di gr m mamma! ppna, ppna!

Kerstin tog honom i sina armar -- hans farmor orkade ej. Han bars fram
och tillbaka genom rummen och sparkade och skrek.

Till slut sade hans farmor:

-- Men vi mste byta p dig frst.

D tystnade han. Han krp upp i farmors kn och lt henne byta p sig.
Nr han var frdig -- sov han, trtt av dagens spnning, med huvudet p
sin farmors kn.

       *       *       *       *       *

De hgtidliga festdagarna voro ver. Det var som nr julen r slut och
granen kastas p grden. Allt det vita togs bort frn det vita rummet.
Stellan stod och sg p. Ej heller nu sade han ngot. Men hans hjrta
blev allt tyngre och tyngre. Han grt: hjrtat kndes till sist s tungt
att det var som om han mst slpa det med sig in i barnkammaren.

Slktingarna reste. Han och hans far fljde dem till tget och de vnde
ensamma tillbaka hem. Hans far tog s lnga steg och gick s fort.
Stellan halvsprang vid sidan om honom med sin hand i hans.

Endast farmor stannade kvar. Allt blev s tyst. Ibland togo hon och
hans far honom i sina armar och grto. D grt ocks han. D och d
kommo ngra tanter. Ibland hade de konfekt med sig. Men de stannade ej
s lnge som frr.

En dag for han med sin far och farmor i droska fr att se den plats, dr
modern sov sin sista smn. Det regnade. Men han var i alla fall stolt
ver att ka i droskan: den var som ett litet hus och den hade gardiner,
man kunde rulla fr fnsterna, s att det blev alldeles mrkt. D var
det, som om man kt rakt genom natten. Hela vgen ut rullade han dem upp
och ner. -- Nu ker vi genom dag och nu ker vi genom natt, sade han.

Droskan stannade utanfr ett par hga grindar med frgyllda spetsar,
nstan likadana som kaserngrindarna. Han knde sig genast mera
hemmastadd. Han till och med erfor en frnimmelse av trygghet fr sin
mors rkning: hon sov sin sista smn p en kaserngrd. Men det fanns
ingen skyllerkur och ingen knekt, som stod p vakt och skyldrade gevr
fr hans far. Det fanns heller inga kanoner eller stallar, bara stenar,
som stodo upprtt, och hckar och blommor och ngra trd.

Stellan gick mellan sin far och farmor och hll dem i handen.

De stannade till slut. Det var en stor kulle med en massa blommor.
Kullen var mycket strre n de andra, och blommorna voro flera. Det
gladde honom.

Hans far sade:

-- Hr vilar -- -- --

Men s tystnade han. Han satte nsduken fr munnen och Stellan knde
hur hans hand darrade.

Hans farmor grt.

Det var en hel del frgor, han skulle ha velat gra. Han brjade:

-- Men sg, pappa -- -- -- Men sg, farmor -- -- --

Ingen av dem svarade.

D brjade ocks han sjlv grta.

Fadern tog honom i sina armar och bar honom tillbaka till grindarna och
droskan. Han knde, hur hans far skakade och darrade, och han grt nnu
mera.

Det var besynnerligt allt detta. Han funderade mycket p vad som hnt.
Han frgade Kerstin och farmor, men kunde inte f ett svar, som
tillfredsstllde. Han brjade bli mer och mer vertygad om att de lurade
honom p ngot stt.

       *       *       *       *       *

Hemma blev det allt tystare. Snart upphrde tanterna alldeles att komma.
Nr det nu ringde p tamburdrren, var det mest karlar och pojkar, som
lmnade ett kuvert. De hgtidliga och spnningsfyllda dagarna hade gjort
Stellan nyfiken. Varje gng det ringde frgade han:

-- Vem var det som kom och vad hade de m sig?

Kerstin svarade:

-- En rkning.

-- Till mig?

-- Nej, inte till honom.

Till slut upphrde det alldeles att ringa p tamburklockan. Endast
minnet stod kvar, det frsta minnet han hade av sitt liv, den frsta
outplnliga knslan han hade av _livet sjlvt_, ngonting hgtidligt och
festligt med blommor och musik, i vilket han sjlv varit medelpunkten.
Och s -- i allt detta hgtidliga och festliga, p ett underligt stt
vvt in dri -- ngonting ofrklarligt, kallt, skrmmande -- -- --




Han var upptagen i ett strck dagarna i nde. Redan klockan halv tta p
morgonen satt han i sngen och ropade:

-- Kerstin! Kerrrstinnn! _Fr_ ja inte kaffe snart!

Ibland var han s ivrigt upptagen, att han glmde det ndvndigaste,
innan det var fr sent.

-- Han r den vrsta gris ja har sett, sade Kerstin, medan hon tvttade
och bytte om p honom.

Dagarna voro fyllda av intensiv verksamhet och rrelse. Ibland var han
s trtt att han mste lgga sig och vila mitt p eftermiddagen.

Men de voro sig alla lika, likt frukter av samma slag, somliga rikare
och saftigare, andra en smula kantsttta. Det fanns till och med de som
hade mask i sig. Men till gengld fanns det ocks de, som voro strre
och saftigare n alla andra: julen, hans fdelsedag, och s den dag, d
hans far kom hem med Lya. Lya var svart, med brunt brst, ett stort
huvud med spetsig, brun nos, djupa rynkor i pannan, krokiga framben med
stora tassar och en lng kropp.

Hans far pstod, att det skulle bli en tax.

Men det allra mrkligaste med den var, att den var Stellans.

-- Ja, men  den riktigt, _riktigt_ min, pappa?

-- Ja.

-- Ja, men  den alldeles, _alldeles_ riktigt, _riktigt_ min?

-- Du hr ju vad jag har sagt.

-- Ja, men  den min s att jag kan gra med den vad ja vill?

-- Ja, det vill sga, du ska vara snll mot den.

-- Ja, pappa.

Han satt med den i knt lnga, lnga stunder. Han var nra att kvva den
i tcket, han stoppade om den fr att den ej skulle frysa. Han slpade
den med vld fram till mjlktallriken fr att den ej skulle hungra eller
trsta ihjl. Han var s snll mot den, att den efter ngra dagar sprang
och gmde sig, s fort han nrmade sig.

Lya gav honom mnga bekymmer. Den var hans, _riktigt_ hans. Och nd
kunde han ej f den att gra, vad han ville. Den sprang sin vg, den
slingrade sig frn honom som en l, den tjt, den bet honom.

Lya beredde honom den frsta verkliga kampen med ett annat levande
vsen. Hr hjlpte det ej att tigga eller grta sig till att f sin
vilja fram. Aga endast frvrrade saken. Stellan jagade hundvalpen genom
hela vningen. Han lockade p den i alla tonarter, medan hela hans vsen
knt sig i en frgrymmad knsla av gandertt: _Du r min!_

Frhllandet mellan dem blev aldrig riktigt gott, aldrig som det borde
vara. Man misstrodde varandra...

       *       *       *       *       *

Utom Lya fick Stellan vid denna tid ocks ngot annat, som mycket upptog
hans tankar: han fick en religion. Det var en gva, som bragtes varje
kvll med Mrkret, all religis knslas stora stammoder. Hans religion
fyllde honom med skrckinjagande syner, som kom honom att bva, grta
och till sist skrika hgt p hjlp.

Helst skulle han ha velat vara utan religion. Men gamla Kerstin pstod,
att det inte fanns ngon mnska p jorden, som var utan, inte ens
hedningarna. Och fr resten var det fr sent att vlja: han hade redan
ftt en.

Ingen kunde heller utlgga och frtydliga denna religion s som Kerstin.
Nr skymningen fll p och han tit sina tv smrgsar och druckit sitt
glas mjlk, framkallade hon en stund Mrkrets alla makter.

Han satt p en pall vid hennes ftter, inkrupen i hennes mnga och vida
kjolar, medan hon berttade om vttar och troll med sm kroppar och
stora nsor; om skogsrt, som var vackert framifrn, men ihligt som ett
baktrg, nr hon vnde ryggen till; om benranglet, som legat begravet
under loggolvet hemma hos Kerstins far och som gjorde att slagorna slogo
dem om ronen, nr de brjade trska alltfr tidigt om vintermornarna,
och om eldslgan, som en gng fljt hennes far, alldeles ver hans
mssa, d han en morgon varit fr tidigt ute fr att hmta unghstarna i
ngen bakom Furet.

Stellan sklvde av rdsla. Han krp nnu lngre in i Kerstins kjolar och
viskade:

-- Mera! Bertta mera!

Det fanns ocks en Gud Fader. Ocks han hrde till religionen. Han fanns
i himlen. Men han infann sig ett slag varje kvll, d Stellan gtt till
sngs och lste aftonbnen. Det var Gud Fader, som under natten skulle
skydda honom mot vttar och troll, skogsr och benrangel och eldslgan,
som fljt Kerstins far till ngen bakom Furet.

Av erfarenhet litade Stellan ej riktigt p Gud Fader. Hans frmga att
skydda var tskilligt begrnsad. Det kunde ibland hnda, att Mrkrets
makter infunno sig i alla fall under natten. Pltsligt vaknade Stellan
och de voro dr...

D var Kerstin ett bttre skydd. Han behvde bara grta. D steg hon
upp, tnde lampan, satt vid hans sng ett slag och Mrkrets makter
frsvunno.

-- Ja, men  det alldeles skert att de inte kommer tillbaka i natt?

-- Nej, nu kommer de inte mera. Sov han nu!

Men ibland kunde det hnda, att Kerstin inte hrde honom, nr han grt.
Hon hade inte gtt och lagt sig utan var nnu ute i kket och sysslade
med ngot. D lg han stel av skrck. Skelettet steg upp ur golvet och
ville ha tag i honom. Men det var inte ett riktigt skelett, inte ett
sdant som legat begravet under loggolvet. Det hade en vidppen mun och
var kltt i vitt som i ett nattlinne och med sin gapande mun skte det
sluka honom.

Han lg och skakade i sngen. Han kunde inte skrika. Det var, som om
strupen snrts samman p honom.

Detta spke infann sig ofta och han fruktade det mer n alla andra. Han
frgade gamla Kerstin, om hon nnsin sett det, hon som sett allt. Hon
frklarade, att hon sjlv aldrig haft att gra med det. Men det kunde
nog finnas i alla fall: det fanns s mnga olika spken.

Fr att skydda sig mot denna hemska vlnad kom emellertid Stellan p den
idn att taga sllskap med sig i sngen: en docka, som Kerstin pstod en
gng varit hans mors, en kanin och en gris, bda av porslin. De lgo
alla tre vid sidan om honom p huvudkudden, s att han gonblickligen
kunde ta dem i sin famn, om kvinnan med det vidppna gapet kom och
Kerstin ej fanns inom hrhll.

       *       *       *       *       *

Fr resten brydde han sig ej s mycket om Gud Fader. Kerstin hade sagt,
att han var god och snll. Man behvde allts inte vara rdd fr honom.
Han kunde ej gra en ngot ont.

Men Stellan kom s smningom att hysa en ej ringa tacksamhet mot honom.
Det var nmligen Gud Fader, som gett honom bakugnen.

Saken frhll sig s, att Kerstin bland mnga andra bner varje kvll
lt honom lsa en, som lydde:

"Fattigdom och rikedom giv mig icke, men lt mig min srskilda del av
spis f."

Stellan stannade ibland framfr spisen ute i kket och undrade vilken
del han skulle f. Helst skulle han vilja bli gare till bakugnen: ur
den kom ppletrtan, sockerbullarna och smbrden.

Han frgade Kerstin, om hon trodde, att Gud fader skulle vilja ge honom
bakugnen. Hon var av den meningen, att det skulle g fr sig, om han bad
riktigt ordentligt.

Och det gjorde han, med den lyckliga pfljd, att han efter en tid
brjade betrakta bakugnen som sin privata egendom.




Den hsten Stellan skulle brja i mamsellerna Beckstrms smbarnskola,
kom han tre veckor fr sent.

Han och gamla Kerstin hade som vanligt varit uppe hos morfars p Sr
och just som de gett sig in till Gteborg fr att resa hem, blev Kerstin
sjuk. Hans mormor hade ej tid eller lust att fara ned med honom till
Skne och s fick han vnta, till dess Kerstin kom p benen igen och
kunde uthrda resans strapatser.

Och det tog tre veckor.

Tanken p skolan hade frmrkat sista delen av sommaren. Han bde knde
och visste, att han fr alltid lmnade ngonting bakom sig, vad nu detta
var. Hans morfar hade ofta den sista tiden sagt till honom:

-- Jas, jaha! Jas, du ska brja skolan i hst. Jaha, det blir en annan
dans. Nu r det slut med stebrdsdagarna.

Fr resten skte han utfylla morfars dunkla uttalanden med de
underrttelser, han kunde inhmta av sina Gteborgskusiner. Av Oscar,
som var tretton r, hade han ftt veta, att skolan var ett helsike.

-- Dom klr en p fingrarna med rottingen, om man inte sitter stilla.

Oscar talade ocks om att man inte fick ha ngra leksaker med sig i
fickorna eller i blusen. D blev det ocks stryk med rottingen. Ibland
fick man ocks lgga fram fingrarna p bordet och visa att man tvttat
dem. Annars blev det stryk.

Det var, vad Oscar sade.

Stellan frgade ocks sina tv yngre kusiner, Alice och Jane, om det var
sant. Frst svarade de, att det var lgn alltsammans. Men sedan Oscar
tagit dem avsides och haft ett enskilt samtal med dem, fick han dem att
dela sin uppfattning.

-- Joho, de va visst sant, vartenda ord, Oscar sa.  om man inte kan
lxorna fr man sitta efter.

Det var svrt att veta vad man skulle tro. I alla fall hade morfar sagt,
att det skulle bli en annan dans. Och morfar lurades inte. Han var
konsul och satt i frsta kammaren efter jularna och knde kungen.

Men trots dessa mrka spdomar fanns det inom honom ngot, som lngtade
efter skolan. Han hade en bestmd frknsla av att ett nytt skede skulle
brja i hans liv, att han i och med detsamma skulle bli stor, att han
skulle genomg en frndring, synbar fr alla, begvas med en ny
vrdighet, ingen kunde ifrgastta. Inte ens Ida i kket, hans bittraste
motstndare, som aldrig gjorde, vad han bad henne om och som schasade
honom ur kket, nr han kom och bad om en kaka, inte ens hon skulle
lngre kunna behandla honom med samma straffbara ringaktning, nr han
vl en gng kom i skolan.

Och s var det ocks en annan sak: de nya kamraterna. Han undrade, hur
de sgo ut, och framfr allt undrade han, vad de skulle sga om honom.
Han gick i fantasien genom, hur han frsta dagen skulle mta dem. Visste
de, vem han var? Visste de, att det var _han_?

Infr allt detta frsonade han sig med tanken p att stebrdsdagarna
voro slut. Han tycktes rent instinktivt ha funnit sig i det faktum, att
med en ny vrdighet fljer nya frpliktelser, sdana som att ej ha
ngonting med sig i fickorna och hlla hnderna rena. Huvudsaken lg
dri, att ngonting var slut, att man fr alltid lmnade ngonting bakom
sig, att man hade ptagliga tecken p att vxa.

Det var vl ej precis denna form, hans funderingar togo sig. Men det var
deras innehll. Han hade kommit in i en period av sitt liv, han _aldrig_
skulle lmna bakom sig: den, under vilken man lngtar att i en ny
skepnad eller annan dimension bli stor, riktigt stor. Skolan hade i ett
enda slag frndrat hans uppfattning om framtiden. Den var ej lngre en
fljd av julaftnar, fdelse- och namnsdagar att lngta till. Framtiden
-- -- -- ja, den var ngot annat, ett vxande till ngot stndigt
strre, till en hgre lycka, en hgre makt, en strre frihet.

Redan dagen innan han skulle brja, sade hans far vid frukostbordet:

-- Ja, nu fr du hlla dig hemma i eftermiddag, fr d ska du och jag g
och kpa en skolvska.

Stellan sg p honom.

-- Du vet vl, vad en skolvska r fr ngot.

-- Ja, de  en sn som man har p ryggen.

Hans far nickade:

-- Ja, och en sdan ska du ha. Och i den ska du ha bckerna.

Han knde redan hur han vxte.

Han var tidigt uppe dagen efter, d husfrestndarinnan skulle flja
honom till mamsellerna Beckstrm. Han skte noga genom sina fickor fr
att vara riktigt sker p att inga leksaker lmnats kvar. Han skurade
ocks hnderna lnge och omsorgsfullt med nagelborsten. Och gng p gng
upprepade han fr sig sjlv:

-- Per Stellan Severin Petrus och min far  ljtnant.

Han visste, att han skulle bli tillfrgad om vem han var.

Och s bar det i vg. Gamla Kerstin stod i tamburen med hnderna
sammanknppta ver magen och suckade:

-- Ack ja! Ack ja! Herregud! Tiden gr, tiden gr. Nu  han s gammal
att han ska brja lsa. Ack ja! Ack ja!

Stellan var mycket tyst, hgtidligt allvarlig.

Mamsellerna Beckstrms skola lg vid stra bulevarden. Andra sidan den
fanns fattighustrdgrden och andra sidan trdgrden kanalen, i vilken
Bckahsten hll till fr att locka alla barnen med sig i kanalen under
rasterna. Barnen i mamsellerna Beckstrms skola kallades av denna
anledning bckahstarna.

D Stellan och hans tant denna morgon frn Sdra kaserngatan svngde in
i bulevarden, sg han redan p avstnd barnen. Det fanns en hel klunga
av dem under kastanjerna. Han hrde dem vsnas och skrika. Hans
allvarliga stmning steg, allt eftersom han nrmade sig klungan. Hans
hjrta brjade klappa vldsamt: nu, snart, skulle han se sina nya
kamrater. Han hll sig rak i ryggen och sg rtt framfr sig.

D hnde det mrkliga: pltsligen slutade bckahstarna upp att leka. De
bara stirrade p honom. Stellan gjorde sig nnu stelare. Ja, hr kommer
jag! Han var belten ver den uppmrksamhet, han vckt. Det var precis
som han tnkt sig.

Men lika pltsligt frsvann all hans skerhet. Han knde igen flera av
dem. Han hade trffat dem p barnbjudningar och i parken, dr han
brukade leka, medan Kerstin satt och stickade strumpor under ett trd.
_Och han var redan fiende med flera av dem_. Han hade slitit leksaker ur
hnderna p dem eller de p honom. Dr stod en, som han brutit snder en
vagn fr. Och dr stod en annan, som han frra vren tagit en glaskula
frn, som var vrd tio stenkulor: han hade stoppat den i fickan och
sagt, att han inte visste, vart den tagit vgen.

_Och nu stodo de alla hr!_

Han blev blodrd i ansiktet.

Till sist spratt han till, d hans tant ryckte honom i armen och sade:

-- Hr du inte, vad jag sger! Hlsa nu vackert god dag p dina nya
kamrater.

Tyngd av skuldknsla gjorde Stellan en dmjuk bugning.

-- God dag, sade han med en rst, som stockade sig i halsen, medan han
stirrade p den, frn vilken han tagit glaskulan, som var vrd tio
stenkulor.

Men ingen svarade. De bara stirrade p honom.

Hans kinder brnde av skam, medan han frn pojken med glaskulan sg p
den, han brutit snder en vagn fr... Han _ville_ inte se p just dessa
tv. Men han _mste_.

D hnde ngonting nnu vrre. En av flickorna tog en annan flicka om
livet. De gingo ett par steg bort, stannade med armarna slingrade om
halsen p varandra och viskade. Och den flickan, som tagit den andra om
livet, hette Mrta Gyllencrantz och hos henne -- -- --

Det svindlade fr hans gon och omedvetet tog han sin tants hand som
skydd. Mrta Gyllencrantz' far var ocks ljtnant och hos henne hade han
varit p julgransplundring, och nr de plundrat julgranen, hade Mrtas
mamma lagt konfekten i hgar, och s var det en, som skulle vnda ryggen
mot hgarna och en annan, som skulle peka p en hg och frga: -- Vem
ska ha _den_? Det var en hg, Stellan nskade sig. Men han fick den
inte. D hade han brjat tjuta och skrika och gamla Kerstin hade mst ta
honom in i ett annat rum och sagt: Fy skm ut sig, han skulle blygas
gonen ur sig! och nr han kom in igen till de andra barnen var det
ingen, som ville tala med honom...

Och nu stod Mrta Gyllencrantz och talade om allt detta fr en annan
flicka. Och en hel massa andra flickor gick fram till dem. Nu var det en
stor klunga, med huvudena tillsammans och armarna om varandras liv...

Stellan frstod gonblickligen: _I en sdan skola kunde han inte g!_
Med kamrater, som inte voro nya, utan som visste allt detta om honom,
kunde han inte vara tillsammans. Han _ville_ inte.

-- Ja, nu ska vi g upp och anmla dig fr frknarna, sade hans tant.

De gingo tvrs ver gatan in genom en hg port. Han vnde sig om och
kastade en skygg blick tillbaka i bulevarden. Bckahstarna hade samlat
sig i grupper, de viskade med varandra och sgo p honom.

En klocka ringde ngonstans. Han hrde bckahstarna komma rusande ver
gatan fram mot porten och han sprang s fort han kunde in i nrmaste
trappuppgng, medan hans tant ropade:

-- Inte s brttom, flj med snllt!

Ngra av barnen hade redan kommit upp i trappan. Men nr de sgo Stellan
och hans tant, tystnade de och stannade.

       *       *       *       *       *

Han stod inne i en liten salong, som luktade ngot han mnga r eftert
fick veta var lavendel. I salongen fanns en gammal gumma med glasgon,
lng nsa och svart spetsmssa p det vita hret.

-- Jas, du kom i alla fall till sist.

Hon frgade honom inte vad han hette. _Hon visste allts, vem han var_.
En pltslig och ohygglig tanke slog honom med ens; d visste hon nog
ocks det dr med vagnen och glaskulan och Mrta Gyllencrantz'
julgransplundring.

Nej, i en sdan skola _kunde_ han inte g. Han ville inte, inte,
inte...

Mamsell Beckstrm klappade honom p huvudet. Han frskte vja undan fr
slaget.

-- Men min lille gosse, du r vl inte _rdd_ fr mig? Det fr du inte
vara. Nu ska du kalla mig tant Emilie.

-- Ja.

-- r du rdd fr mig?

Han sneglade upp mot henne ett slag:

-- N- -- -- --

Hans tant talade nnu en stund med tant Emilie. Och s sade hon adj och
gick.

_Nu var han alldeles ensam_. Han frstod, att vad som n hnde, skulle
han inte kunna ropa p hjlp. Gamla Kerstin kunde inte hra honom, inte
hans pappa heller. _Ingen!_

Mamsell Beckstrm gick fram till ett skrivbord, ppnade en stor bok och
skrev ngot i den.

-- Det var ju Stellan du heter?

-- Per Stellan Severin Petrus och min far r ljtnant.

Han sg p henne. Nu skrev hon upp det dr om glaskulan och vagnen och
Mrta Gyllencrantz. Han kastade en snabb blick tillbaka mot drren...

Men nu slog hon samman boken:

-- Flj med mig nu!

Hon ppnade en drr -- dr inne sutto alla bckahstarna med hnderna p
ryggen. De vnde sig om och bara stirrade.

Han ryggade ett steg tillbaka...

-- Kom med mig nu, sade tant Emilie.

Han fljde efter henne fram till ett bord, som stod p en upphjning med
en svart tavla bakom. Vid bordet satt en gammal gumma, likadan som tant
Emilie. Men hon hade en lng, gul kpp i ena handen. Oscar hade allts
haft rtt! Det var rottingen.

-- Buga dig nu, Stellan, fr tant Augusta.

Stellan bugade.

-- Hlsa nu p dina kamrater.

Hon snurrade honom runt p klacken, s att han ter stod ansikte mot
ansikte med pojken med glaskulan och den med vagnen och Mrta
Gyllencrantz.

Han bugade p nytt.

Men ingen svarade.

D slog tant Augusta den gula kppen i bordet, s att Stellan hoppade
till.

-- N, svara, barn! Sg god dag, Stellan!

D skreko alla barnen: -- God dag, Stellan, s att han hoppade till
igen. Och somliga av dem skrattade t honom.

Stellan placerades allra lngst nere i klassen. Han stoppade
gonblickligen hnderna bakom ryggen utan att ha blivit tillsagd.

-- Nej, se det var en riktigt snll gosse, sade tant Augusta. Ser ni
det, barn, honom behver man inte sga till, hur han ska sitta.

Alla vnde sig om och sgo p honom.

D -- -- -- ja, d hnde det vrsta av allt. Mrta Gyllencrantz reste
sig till hlften i bnken och viftade med handen:

-- Tant, tant!

-- Ja, vad r det?

-- Jo, han  inte snll _alls_!

-- Hur vet Mrta det?

Nu stod Mrta Gyllencrantz upp i bnken.

-- Jo, han var p julgransplundring hos oss och d bar han sig s dumt
t.

Det hade blivit en vldsam rrelse och spnning i salen.

Men tant Augusta slog ter den gula kppen i bordet:

-- Jag bryr mig inte om vad Stellan gjorde p julgransplundringen. Nu
ska ni sitta alldeles stilla och uppmrksamma.

Stellan vgade ej ens vnda p huvudet. Men i stllet rullade han med
gonen fr att se efter, var pojken med glaskulan och den med vagnen
sutto fr att komma underfund med om ocks de viftade med hnderna.

Han satt s styv och stel, att det brjade vrka i hans kropp, och nr
klockan till sist ringde var han s trtt, att han skulle ha velat g
hem till Kerstin.

Men det blev ingen vila av. D rasten brjade sade tant Augusta:

-- Nu ska Stellan g med de andra barnen ner i bulevarden och leka. Och
Stellan fr p _inga villkor_ g in p grden fr dr r det ett garveri
och man kan falla ner i karen. Det r ingen lekplats fr barn. Och inte
ner i fattighustrdgrden heller. Kom nu ihg det!

-- Ja.

Stellan fljde de andra bckahstarna ut i bulevarden. En hel klunga
stllde sig framfr honom och stirrade p honom. D blev han rdd p
allvar. Han tog ngra steg baklnges, till dess han fick std mot en av
de gamla kastanjerna. Mitt framfr honom stod Mrta Gyllencrantz med
armen om en annan flickas liv. Och i klungan fanns ocks pojken med
glaskulan.

Pltsligen var det ngon som sade:

-- Hr du,  det sant, va Kalle sger, att du stal hans glaskula fr
honom.

Han svarade ej. Han hade aldrig _stulit_ glaskulan. Han hade helt enkelt
stoppat den i sin ficka fr att lura Kalle, och s hade han glmt, att
han hade den dr. Men stulit den hade han aldrig gjort.

Allt detta skulle han ha velat svara. Men han kunde ej f ett ljud ver
sina lppar. Han rullade med gonen, som om han vntade anfall bakifrn.
Och utan att han sjlv visste det, brjade han gra grimaser -- likt en
apa, nr den ser sig anfallen, i knslan av sin vanmakt, i ett
instinktivt frsk att gra sig s fruktansvrd och skrckinjagande som
mjligt.

-- Usch, sna fula gubbar han gr, sade en flicka.

-- Han br sig alltid dumt t, svarade Mrta Gyllencrantz. Och s tjuter
han till p. Vi ska inte bry oss om honom, flickor.

Hon vandrade bort, flankerad av tv vninnor.

I samma gonblick kom en full buse raglande upp frn
fattighustrdgrden. Han mste ha legat dr nere och sovit ruset av sig
bland potatisblasten. Det satt jordkokor p hans klder. Han svor,
grymtade, svngde med armarna och slog frn sig, som om ngon velat
anfalla honom.

Flickorna gvo till ett gllt skri och skingrades likt hns, som ska
samla sig.

Pojkarna bildade en rrlig halvcirkel kring den druckne.

Stellan stod ensam kvar, med ryggen mot kastanjen. Han vred sakta
huvudet t hger. Vgen var fri -- -- -- Dr, lngt borta, lg hans
gata. Han kunde se grenarna frn kaserntrdgrden hnga ut ver
trottoaren. Han vred huvudet t vnster: pojkarna frfljde i halvcirkel
den fulla busen. Ingen lade mrke till honom.

Pltsligen satte han i vg hemt. Han sprang som den, som springer fr
sitt liv. Han hade ej tid att se efter, om ngon frfljde honom. Han
stannade ej, frrn han stod flmtande utanfr tamburdrren dr hemma
och strckte sig upp fr att n ringklockan. Han ringde, som om han
slagit brandalarm, andfdd av sprngmarschen och spnningen. Hans hjrta
slog nda upp i halsen p honom.

Inne i tamburen sjnk han ned i dess mrkaste vr, p galoschhyllan.

-- Stng, stng, flmtade han till Kerstin, innan di kommer -- -- --

       *       *       *       *       *

Gamla Kerstin skte trsta honom.

-- Har di vatt stygga mot gossen?

Nu brjade Stellan grta, av upplst spnning, av medlidande med sig
sjlv och s smningom ocks drfr att han knde sig kunna ha frdel av
att grta.

-- Ja-aa-aa, di har vatt s stygga, _s_ styggg -- -- --

-- Va har di gjort me en?

-- Di har vatt _s_ stygg -- -- -- hick -- -- -- ggga s-!

Han pressade huvudet in i hennes mellangrde och snyftade nnu hgre,
fr den slutliga effektens skull:

-- Ja vill inte g i den skolan. Di  s stygga -- -- --

Han kisade upp p Kerstin fr att se om snyftningarna varit hga nog fr
att gra intryck.

-- Ja, det fr han frga ljtnanten om.

-- Ja, men Kerstin _hr_ ju, att di  s stygga!

Men nr hans far kom hem, blev det annat av. Det blev frhr p enskilt
rum och infr lyckta drrar. Ej ens Kerstin fick vara med, i synnerhet
inte hon.

-- Du har smitit frn skolan?

-- Pappa, jag har inte _smitit_. Jag bara sprang.

-- N om vi nu ska rida p ord, varfr sprang du d?

-- Di var stygga mot mig.

-- Vilka var stygga mot dig? Lrarinnorna eller kamraterna?

-- Kamraterna. Di var s stygga mot mig.

-- P vad stt var de stygga?

Stellan kunde ej ge ngot svar p frgan. Till sist sade han:

-- Kerstin vet att di var stygga mot mig.

-- Hur vet hon det?

-- Jag talade om det fr henne.

Nu hjde hans far rsten:

-- Hr du, min unga herre, nu svnger du dig inte mera. Svara p frgan:
p vad stt var de stygga mot dig? Har de slagit dig?

-- N-- -- -- --

-- Vad har de gjort d?

-- Di tittade p mig _s-_ -- -- --

-- Tl du inte att titta p?

-- Jo-o, men -- -- -- och s sa Mrta Gyllencrantz, att ja alltid bar
mig dumt t.

-- Och s smet du?

-- Ja smet inte, pappa, ja bara sprang.

Nu lt hans fars rst mycket allvarlig:

-- Gunstig herrn menar allts, att drfr att Mrta Gyllencrantz sger
ngot som inte passar herrns sm ron, s smiter man? r det det, som r
meningen?

Stellan svarade ej.

-- Kom hit! Kom nrmare!

Stellan nrmade sig lngsamt.

-- _Kvickt, pojke!_

Nu rt hans far precis som p kaserngrden. Stellan raskade p. Och
samtidigt brjade han snyfta.

-- r det det du menar, att nr du hr ngonting, som inte passar dig,
s smiter du. Ja eller nej!

Nu grt han:

-- Ja, men pappa, pap -- -- --

-- Ja eller nej!

-- Ja-a -- men pap -- -- --

Hans fars rst blev nnu grtigare. Han var rd i ansiktet. Han talade
som om han talat till en vuxen:

-- Jag har vl aldrig hrt p maken. Du r s frbannat bortskmd, att
det inte r ngon mtta p det. Hr gr du hemma som en liten kronprins
och kommenderar och befaller. Tror du inte, jag knner till dina
skavanker! Knpp ner byxorna! Nu ska du ha smrj!

Stellan hade ofta hotats med aga. Men hittills hade han sluppit undan:
Kerstin hade lagt sig emellan. Han sg ett slag bort mot drren, som om
han hoppats, att hon i sista gonblicket skulle upptrda som en rddande
ngel.

-- Hr du vad jag sger, pojke! Ner med byxorna!

Han lydde order med darrande, fumliga fingrar.

-- Kalsongerna ocks!

Han storgrt:

-- Pappa, kra, snlla pappa, ja kan inte fr strumpebanden.

-- Kom fr jag se!

Minuten efter voro kalsongerna nere. Han lg p sin fars kn.

Han skrek hela tiden:

-- Lilla, lskad -- -- -- de -- -- -- pap -- -- -- pap -- -- --

Nr det hela var undanstkat, sade hans far:

-- Vill du g i skolan nu?

-- Ja.

-- r det riktigt skert?

-- Ja, snlla pappa -- -- --

-- D kan du g in i barnkammaren och tvtta dig i ansiktet.

Han var alldeles vt om kinderna. Med byxor och kalsonger slpande kring
benen hasade han sig s gott han kunde in i barnkammaren.

Dr inne stod Kerstin. Hon sade ingenting. Men det brann bohuslndskt
bonde- och fiskarblod i hennes dror. _Ljtnanten hade slagit gossen!
Ljtnanten hade slagit salig fruns gosse!_ Det skulle hon hmnas fr.
Inte nu, inte med samma. Men hon skulle nog f ett tillflle. Men vad
hon skulle gra den dag som i dag, var att g ut p kyrkogrden och
_bertta allt p salig fruns grav_.

Hon fick Stellan p sitt kn, klappade och beklagade honom.

Men det egendomliga var, att all denna medknsla, alla dessa smekningar
ej gjorde ngot intryck p Stellan. Eller nnu mera: han tyckte inte om
dem. Han liksom skmdes fr dem. De plgade honom i hans nya vrdighet.
Ngonting inom honom sade, att hans far haft rtt. Det var ngonting
inom honom, som _hrdnat_.

Det var pliktknslan, som vuxit fram i hans inre under faderns trollsp
-- -- --

       *       *       *       *       *

Det drjde ej heller s vrst lnge, innan han lrde sig, att man kan
undvika sina fiender, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen och Mrta
Gyllencrantz, genom att i sin ordning gra sig vn med dem, som _ocks_
voro deras fiender.

Efter denna princip valde han sina vnner. Urvalet skedde ingalunda
medvetet. Det fll sig helt naturligt. Och drfr krntes det ocks med
framgng i detta frondrernas eldorado, som heter barnavrlden.




En annan och betydligt svrare frga r den: Hur skall man bra sig t,
nr man gjort sig ovn ocks med dem, som ro fiender till dem, som ro
ens fiender? Vad skall man gra, nr man ftt hela vrlden mot sig?

Skall man visa sig dmjuk? Eller sjlvsker och trotsande? Eller helt
enkelt likgiltig? Eller skall man -- -- --? Ty det finns ett fjrde
alternativ.

Men det r en lng historia och den sammanhnger p det intimaste med
historien om den Underbara Hsten.

       *       *       *       *       *

En dag efter middagen, en kort tid efter det pliktknslan hos Stellan
vaknat, satt han med sin far inne i skrivrummet.

D kom gamla Kerstin in:

-- Jo, ljtnanten, dr  en sn dr svarting, di kallar italenare i
kket. Han vill slja sna dr byrprydnader.

Innan hans far nnu hunnit svara, hade Stellan strtat ut i kket. Dr,
vid drren, stod italienaren. Han var frfrligt svart och smutsig och
sg farlig ut. Men p magen hade han en stor korg och i den fanns det
gubbar och gummor och s fanns det -- -- -- Ja, det fanns en _hst_!!!
Den var alldeles vit och s stor att den mste rcka Stellan nda upp
till knna. Den hade en lng, krmande hals, som stack upp ur korgen.

Ngot s vackert hade Stellan aldrig frut sett. Av en eller annan
anledning vckte gipshsten fr frsta gngen till vldsam
hjrtklappning inom honom knslan fr det skna. Kanske var det frgen.
Vitt r barnens lsklingsfrg: med den frbinder sig knslan av sndag
och hgtid och sommar. Och s berodde det ocks p, att detta vita
freml just var en hst. Det var det slags levande vsen, han lskade
hgst: med hsten frband sig ryttarinstinktens knsla av makt ver
ngot, som egentligen r mktigare och starkare n en sjlv, ngonting
p samma gng jttelikt och underkuvat.

Han stod stum och sg p den en lng stund, medan hans hjrta bultade av
den frsta estetiska hnfrelsens tillbedjan. Han knde det, som om han
skulle brista i grt.

-- Vnta, vnta, italenare, sade han och rusade in till sin far.

-- Pappa, pappa, dr  en hst!

-- Var r den hsten?

-- I kket, pappa, skynda sig, skynda sig, innan han gr sin vg!

-- Vad pratar du fr slag? En hst i kket!

-- Ja, pappa, italenaren han -- -- -- dr  -- -- -- i korgen, pappa
-- -- -- en hst -- -- -- den  _vit_, pappa, skynda sig -- -- --

Orden snubblade fram ver varandra.

Hans far sg p honom en stund och reste sig upp ur lnstolen.

-- N, vi fr vl g ut och se p'n d!

-- Men kvickt, pappa, kvickt, kanske han har gtt!

Stellan rusade fre sin far ut i kket.

-- Vnta, vnta, italenare, pappa kommer -- -- --

Hans far kom ut, sg p hsten, frn hsten p Stellan... Och s _kpte
han den_!

Stellan kunde ej tro sina gon. Han kunde inte heller frst
italienaren, som ville slja ngonting s vackert. Han slog armarna om
sin fars ben i gldje och tacksamhet, medan han snyftade:

-- Tack, snlla, lskade pappa -- -- --

-- Ja, det blir nog bra med det! Men var ska vi stlla den?

Det brt ut ur honom i ett enda, flmtande andetag:

-- I barnkammaren, pappa!

-- Vi fr vl se, om den kan st dr inne.

De gingo bda dit. Hans far placerade gipshsten p byrn.

-- Tycker du den passar dr?

Stellan kunde ej tala. Han bara nickade upprepade gnger.

-- N, d fr den vl st dr! Men du ska vara rdd om den.

Stellan nickade nnu mera, medan hans far gick in till sitt. Han krp
upp i soffan mitt emot byrn och sg p hsten, dr den stod p sina
lnga fina ben, med den krmande halsen, det lilla fina huvudet och den
lnga svansen, som fladdrade, som om vinden susat i den.

Han suckade flera gnger djupt. Han tyckte det var som om allt blivit
frndrat, nu sedan hsten stod p hans byr. Inte bara det, att det var
som om den lyst upp hela rummet, som om allting, till och med
porslinsgrisen, kaninen och sparbssan underordnat sig den vita hsten,
krympt samman infr den. Han tyckte ocks att det var, som om han sjlv
hdanefter alltid skulle kunna vara snll och lydig, som om han skulle
med strre ltthet kunna gra allt Kerstin bad honom om, nu, nr han
hade hsten. Tack vare den hade hela hans liv frndrats, fyllts av en
gldje, han aldrig frut knt, tack vare den skulle allting hdanefter
g s mycket lttare...

Och han kallade hsten Edgar, drfr att det p hans fars batteri fanns
en trumpetarhst med detta vackra namn.

Men utom det att vara vit och skn visade sig Edgar besitta en annan
alldeles ovntad egenskap: den att skydda fr spken, att jaga bort
kvinnan med den vidppna munnen, i betydligt hgre grad n dockan,
kaninen och grisen, som han fortfarande, kanske mest av gammal vana, tog
med sig i sngen och vilkas makt ver mrkrets andar p den sista tiden
i avsevrd mn frminskats.

Men redan frsta kvllen Edgar stod p byrn, knde sig Stellan lugnare,
och sedan han av sin far ftt tilltelse att om ntterna ha den stende
p bordet vid sngen med den lnga, krmande halsen och det lilla fina
huvudet vakande nstan alldeles ver hans eget knde han sig lugn.

Det lg ngot symboliskt i detta: sknheten, som frjagar mrkrets
makter, en symbolik, som dock undgick honom eller som han i varje fall
ej gjorde sig reda fr.

       *       *       *       *       *

Den omflyttning, fr vilken Edgar p detta stt tv gnger om dagen var
utsatt fr, visade sig emellertid ej vara nyttig.

En dag, d Stellan kom hem frn skolan, fanns hsten varken p byrn
eller p bordet vid sngen.

Han mrkte det gonblickligen han kom in i barnkammaren. Det var
ngonting, som fattades. Rummet hade liksom blivit mrkare. Ngonting
vitt, som hittills lyst upp det, hade frsvunnit.

Han sg sig omkring. Det var Edgar. Edgar var borta.

Han strtade ut i kket till Kerstin.

-- Var r Edgar? frgade han flmtande.

-- Den har Ida slagit snder, nr hon flyttade den i da morse.

Han blev stende med vidppen mun och bara sg p Kerstin. Han ville
tala. Men det var, som om alltfr mnga ord p en gng trngts i munnen
p honom fr att komma fram. Det blev ingenting annat n stamningar.

Till slut fick han fram:

-- Var r Ida?

-- Hon  p torget m frken.

Han var ursinnig av sorg, frtvivlad av vrede. ter igen ville han tala.
Men det han ville sga var alltfr mycket, alltfr lngt. P nytt blev
det endast till stamningar.

Efter en lng stund brast det ur honom:

-- Var  Edgar?

-- Den ligger i fnstret i serveringsrummet.

Stellan strtade ut. Dr lg den. Benen voro borta, men svansen var hel.
Edgar lg som ett vrak p ena sidan, fr den lnga svansens skull.

-- Var  benen? skrek han ut i kket.

-- I soptunnan. Di  alldeles frstrda.

Stellan sg lnge p Edgar, innan han tog den i sin famn och bar den
tillbaka in i barnkammaren.

D hrde han sin pappa komma. Han strtade ut i tamburen:

-- Pappa, pappa -- -- -- Hon har -- -- -- Edgar -- -- -- Hon har slagit
-- -- --

-- Vilken hon?

-- _Ida_!!! Hon har slagit snder Edgar!

-- Ja, det var ju trkigt det.

Han sg p sin far med blicken hos en klagare infr rtta:

-- Ska pappa inte ge henne stryk?

-- Fr att hon slagit snder Edgar? Det tjnar ingenting till. Det hr
till hennes yrke.

Stellan skakade p huvudet. Detta var inte rtt. Han skulle sjlv kl
Ida, nr hon kom hem frn torget.

-- Var r Edgar?

-- Den ligger i soffan i barnkammaren. Kom sjlv och se, s ska pappa f
se. De finns inga ben och benen ligger i soptunnan nere p grden och
Kerstin sger, att di  alldeles frstrda.

Han talade i ett strck fr att gra Idas sak s graverande som mjligt
och p s stt beveka sin far att ge henne stryk.

-- Se nu sjlv, s fr pappa se.

De stodo bda och betraktade den snderslagna gipshsten i soffan.

Stellan pekade och stammade:

-- Se, pappa, se -- -- -- Va kan vi gra ve Edgar nu?

-- Ja, sg det? Vad tycker du sjlv?

Stellan skakade p huvudet.

I samma gonblick kom tanten in och sade att frukosten var serverad.

--  Ida kommen ocks?

-- Nej, hon kommer efter med matkorgen.

Stellan kastade ter en blick p Edgar och fljde dem in i matsalen. Men
han hade ingen aptit. Han tnkte p vad som kunde gras t Edgar.

Pltsligen fick han en id, som kom hans hjrta att klappa vldsamt.
Han greps av en ngestfull gldje, s stark att han blev blodrd i
ansiktet. Om han kunde f Edgar -- -- -- Om den kunde bli hans,
_riktigt_ hans -- -- -- s att han kunde sga om den: _Edgar r min_.
Han vgade inte hoppas p det. Det var ngonting alltfr stort,
ngonting s oerhrt efterstrvansvrt, att det lg utom mjlighetens
grnser. _Edgar hans!_ Riktigt hans! Tnk om han vgade be sin pappa!
Han skulle vara s snll i skolan. Han skulle gra allt, bde vad pappa,
Kerstin, tant och till och med Ida ville. Han sg skyggt p sin far. Var
han ond i dag? Han sg inte ond ut. Skulle han vga -- -- --? Nej, det
gick inte. Han skulle aldrig f Edgar -- -- --

Efter frukosten gick han in i barnkammaren, hmtade Edgar som ett slags
lockbete och bar den in till sin far, som satt i en lnstol med en
cigarrett. Hans ansikte var dolt bakom en tidning.

Stellan lade Edgar frn sig i soffan och brjade g runt i rummet.
D och d kastade han en skygg och snabb blick p sin far. Hans
kinder brnde. Han knde sitt hjrta sl. Skulle han -- -- -- Vgade
han -- -- -- Nej, inte nu, inte nnu -- -- -- han ville inte frga
_just nu_, och f nej -- -- -- Det var _sknt_ att kunna tro, att
kanske, _kanske_ Edgar _kunde_ bli hans. Han mste vnta och frga.

Pltsligen stannade han mitt p golvet.

-- Pappa, sade han, snlla pappa -- -- --

-- Ja, vad r det du vill, kom det frn tidningen.

Men han fortsatte ej. Han stod alldeles stilla och sg ned. Hans
fingrar tvinnade sig om varandra. Hans hjrta klappade hrt. Nej, han
vgade inte. Inte nnu.

-- Ska du inte snart knalla dig av i skolan?

-- Jo-oo -- -- --

Han brjade ter g av och an p golvet och stannade p nytt. Nej, nu
_mste_ han.

-- Sg, pappa, snlla pappa -- -- --

Nu sg hans far ver tidningen:

-- Vad r det egentligen du vill? Du gr omkring hr som en ggsjuk
hna.

Det gick pltsligen runt i Stellans huvud. Han sprang handlst fram till
sin far och gmde sitt ansikte mellan hans ben.

-- Pappa, snlla pappa, viskade han.

-- Klm ut med vad du har p hjrtat!

-- Pappa, sg, fr jag -- -- --

-- Klm ut nu. En karl talar ur skgget.

Stellan tryckte huvudet nnu hrdare mot sin fars ben. Och snabbt, i ett
enda flmtande andetag kommo orden:

-- Fr jag Edgar?

Han vntade andlst p svaret, medan han fingrade p faderns
guldrevrer.

-- Vad ska du gra med den?

Stellan knde sig med ens s besynnerligt trtt. Han hade begrt fr
mycket. Edgar skulle aldrig bli hans.

-- Pappa, ja ska vara _s_ rdd om den. Ja ska leka med den _s_
vackert. Ja ska _aldrig_ tappa den i golvet. Ja lovar, pappa -- -- --

-- Ja, men dr r ju bara huvet och kroppen kvar.

Stellan tog med bda hnderna om sin fars ben s hrt han kunde. Han sg
upp:

-- Ja _lovar_, att ja ska vara s snll mot den -- -- --

-- Tja, ta den d!

Stellan dk ter ned med huvudet. Han tryckte sitt huvud mot faderns
ben, hans hnder smekte hans smorldersstvlar i tacksamhet och mhet.
Han kunde ingenting sga. Han var alltfr vervldigad.

Till slut reste han sig upp och gick bort till soffan, dr Edgar lg.
Men i samma gonblick han hll den i sin famn, fll han i en hejdls
grt.

-- Men vad i Herrans namn grter du fr, pojke?

-- Ja  -- -- -- ja  s -- -- --

Mera kunde han inte sga.

       *       *       *       *       *

Frn den stund Edgar blivit hans, riktigt hans, skedde emellertid
underverket. Den var ej lngre en skn amulett med frmga att i hgre
grad n dockan, grisen och kaninen kunna frdriva mrkrets makter. Den
var ej heller en snderslagen gipshst med fyra tomma hl i blen, dr
benen suttit. Den hade ftt liv. Stellan inblste i den en levande ande.

Den blev den Underbara Hsten.

Undret skedde ej gonblickligen. Det tog ngra dagar, innan den stympade
hsten framtrdde i alla sina fullkomligheter. De s att sga smektes ur
den, medan han satt och hll den i knt. De vxte fram under all den
omsorg, han slsade p den, all den beundran, han sknkte den, alla de
tankar, han snde den frn skolan.

Och s, en dag, stod den dr i all sin fullkomlighet, med alla en
levande hsts behov och egenskaper. Den stod -- eller rttare sagt lg
p sidan -- i en spilta, Stellan byggt av trklotsar ur en bygglda
mellan sngen och byrn. Den hade halm under sig, havre i krubban och
den var bunden vid spiltan med ett grimskaft. Halmen och havren hade
Stellan ftt av majorens hstsktare nere p grden.

Ida klagade. Hade man sett p maken: slpa halm och havre upp i
vningen! Var dr inte tillrckligt mycket att stda utan det. Till och
med Kerstin opponerade sig, men svagt. Saken hnskts till
hushllsfrken, som i sin ordning lade den infr den Yttersta Viljan.
Ljtnant Petrus tog en verblick ver anordningarna och framstllde en
del frgor.

-- Men du har ju tv gunghstar och s de dr svarta hstarna med seldon
och vagn. Duger inte de lngre?

-- Ja, men pappa, _frstr_ inte pappa -- -- --

-- Frstr vad?

-- Jo, snlla pappa, _frstr_ pappa inte -- -- --

Stellan vred sig. Han gjorde grimaser med ansiktet av svrighet att
frklara, han tvinnade fingrarna om varandra:

-- Ja, men _frstr_ pappa inte -- -- --

-- Jag fr vl frska. Du fr vl ha spiltan dr.

Stellan hann ej sga tack. Han strtade ut i kket till Ida. Redan innan
han hunnit f upp drren, ropade han:

-- Ida, Ida, pappa har sagt att ja fr lov  ha Edgar i barnkammaren.

-- Va sger han! ppna drren, innan han kommenderar.

Nu hade Stellan ftt upp drren. Han skrek:

-- Pappa har sagt -- -- --

-- Jag hr! Jag hr! Han behver inte skrika!

Varje dag Stellan kom hem frn skolan satte han sig p golvet vid sidan
om spiltan. Han talade med Edgar. Han klappade den p halsen. De gjorde
lnga ridturer tillsammans. Han slppte den p bete p salongsmattan,
som var mjuk som grs.

Fr den utomstende var hela hans frhllande till den stympade
gipshsten en frvirrande blandning av den ptagligaste realism och den
spindelvvstunnaste fantasi. Till och med hans far brjade bli
intresserad av leken, av att flja dessa sprng mellan de strngaste
verklighetskrav och den mest finspunna inbillning. I egenskap av
matematiker skte han komma underfund med lagarna fr dessa
frvandlingar. Men de frblevo honom outgrundliga.

       *       *       *       *       *

Stellan skulle ha levat fullkomligt lycklig med den Underbara Hsten,
till dess andra ting fngat hans intresse, om han ej anfrtrott sig t
Gran.

Han hade blivit srskilt god vn med denne Gran, drfr att Gran var
en bitter fiende till Kalle med glaskulan. Drmed r ej sagt, att
frhllandet dem emellan alltid var det bsta. Olyckan lg dri, att
Grans far var kapten, medan Stellans endast var ljtnant. Grans far
kunde allts stta Stellans far i arresten. Detta var smrtsamt i och
fr sig, eftersom Stellan hittills ansett sin far som vrldens
mktigaste man. Och bitterheten kades, nnu mera av den anledningen,
att Gran vid uppkomna tvistigheter alltid avslutade dem med fljande
hotelse:

-- Ja, men min pappa kan stta din pappa i arresten.

P detta argument fanns ingenting att svara. Det var ofrnkomligt. Det
fanns ingenting annat att gra n att ge Gran rtt. Han var den
verlgsne -- -- --

Stellan hade talat med sin far om saken. Och han hade svarat:

-- Ja, det r nog rtt, men nr jag ocks blir kapten, kan Grans pappa
inte stta mig i arresten lngre.

Detta hade Stellan inte tnkt p.

-- Hur lnge drjer de till dess?

-- Ngra r, tyvrr. S vida ingen hinner d undan eller gr konkurs
eller det blir krig.

Nsta morgon skte Stellan gonblickligen upp, Gran och underrttade
honom om denna sakernas nya och lyckliga vndning. Gran hade ingenting
att svara. De stodo en lng stund och sgo p varandra under tystnad.
Till slut sade Stellan:

-- Ja, dr ser du sjlv.

Men hans triumf varade ej lnge. D han efter frukostlovet kom
bulevarden fram mot skolan, mttes han av Gran, som ropade:

-- Ja, men om min pappa blir major, d kan han stta din pappa i
arresten, fr d  din pappa bara kapten.

Stellan stannade:

-- Vem har sagt det?

-- Det har pappa sjlv sagt vid frukosten.

Stellan gick tyst och lngsamt frbi Gran fram mot skolan. Han var
svarsls. Skulle det aldrig bli ngot slut p dessa bittra
frdmjukelser? Skulle han alltid behva leva i denna underlgsenhet?

Han knde sig s hopplst frdmjukad att han brjade plocka upp en
handfull smsten fr att Gran ej skulle se, hur frdmjukad han
verkligen var.

Slutligen kastade han stenarna frn sig, rtade upp sig och sade:

-- _Ja, men du skulle se min hst!_

gonblicket efter stod Gran vid sidan om honom:

-- Har du ftt en ny hst?

Stellan nickade hemlighetsfullt. Och samtidigt rtade han upp sig till
hela sin lngd.

--  de en gunghst?

-- _En gunghst!_ Va skulle ja m en ny gunghst, ja som redan har en,
som  s fin! _N du!_

-- Va  de d fr en hst d?

-- Den  vit, _alldeles vit_.

-- Ja, men  de -- -- --

-- En sdan hst har du _aldrig_ sett.

Men nu slog Gran frn sig med bda hnderna. Och s skrattade han
skadeglatt:

-- Ah, du bara ljuger. D  inte din. D  din pappas.

-- Har pappa en vit hst! Vet du inte, hurdan hst pappa har? Den  brun
 hetter Lady Hamilton.  min hst  vit, alldeles vit.  pappa ga den
t mig sjlv hromdan.

-- Var  den?

-- Hemma.

-- I majorens stall?

-- I majorens stall! Va pratar du! Sa ja inte att den va hemma, va.

Nu kom Gran honom nda in p livet och lade sin arm p hans axel:

-- Hr du, Stellan, fr jag se p den?

Men Stellan drog sig undan hans vnlighet. Han var rak och stel i ryggen
av triumfen:

-- N du, d fr du visst inte, fr du sger alltid, att din pappa ska
stta min pappa i arresten.

-- Ja men, ja ska _aldrig_ sga d mera. Ja _svr_ att ja _aldrig_
-- -- --

I samma gonblick ringde klockan. Stellan rusade ver gatan in genom
porten. Han hrde Gran ropa p honom att vnta, men han varken stannade
eller svarade.

Flera gnger under lektionen vnde sig Gran om och sg p honom, p
samma gng misstroget, bnfallande och imponerat. Till slut slog tant
Emilie pekpinnen i katedern och ropade:

-- Gran! _Vill_ du sitta stilla! Vad sitter du och vnder dig om fr?

Gran rckte upp sin hand:

-- Tant, tant -- -- --

-- Vad r det?

-- D  Stellan.

-- Vad r det med Stellan.

-- Jo, Stellan, han har en hst -- -- --

-- Vi bryr oss inte om Stellans hst. Sitter du inte stilla, fr du g i
skamvrn bums.

Stellan hade blivit blodrd i ansiktet. nda till dess Gran strckte
upp handen, hade han suttit och njutit av sin snabba triumf. Nu frstod
han pltsligen, att hans behov att imponera p Gran frt honom in i
frvecklingar, vilkas slut han endast dunkelt anade. Fr frsta gngen
_sg_ han Edgar, sg den som den verkligen var. I ett enda slag hade den
frlorat alla de fullkomligheter, hans mhet smekt fram ur den. Den
kunde inte ens st p benen, drfr att den inga hade.

Han knde sig underligt sorgsen. Han ngrade bittert, att han talat med
Gran. Nu var det slut med Edgar.

Men bakom den stympade gipshstens skavanker reste sig med ens ett nytt
och frfrande problem. Han sg ocks andra fljder av att ha slppt
hemligheten frn sig: _Gran ville se hans hst!_ Vad skulle han svara?
Han kunde inte bertta, hur det i verkligheten stod till med den. Det
var omjligt! Vad skulle Gran tnka om honom? Hur skulle han bra sig
t?

Han knde sig pltsligen trtt p _allt_! Tanken p att vara borta,
alldeles borta, frsvunnen frn allt, frn Edgar och Gran och skolan
brjade forma sig inom honom -- -- --

Klockan ringde. Han ville inte trffa Gran. Kanske om han hll sig
undan att Gran skulle glmma bort det hela. Han skte smita in p den
frbjudna garverigrden, men Gran var i hlarna p honom. Och med honom
fljde andra pojkar.

Frgorna strmmade ur Gran. Han var ej ptrngande, snarare
bnfallande. Han ville veta mera om hsten. Han lovade att han aldrig
skulle sga, att hans far kunde stta Stellans i arresten. Han skulle
alltid vara snll mot Stellan. Trodde inte Stellan det?

-- Tror du att ja bara narras, va, nr ja sger att ja aldrig, _aldrig_
ska sga att pappa -- -- --

Stellan iakttog en hrdnackad tystnad. Till slut sade han, fr att ej
st alldeles svarsls:

-- Ja, men s sger du d i alla fall. D gr du _visst_ de!

Han brjade grta, av rdsla, infr det perspektiv som allt tydligare
ppnade sig fr honom. Hur skulle han klara sig? Hur skulle han bra sig
t?

Men nu kom Gran fram till honom, lade mt armen om hans hals och
viskade i hans ra:

-- Kom m mig, s gr vi fr oss sjlva.

Han frde Stellan ut i portgngen. De andra pojkarna stodo tysta och
sgo p.

Bakom den stngda porthalvan, dr det var som mrkast, stannade Gran:

-- Hr du Stellan, ja lovar, att ja aldrig, ja _svr_, att ja aldrig ska
sga d dr. Ja tycker om dig, ska du tro, Stellan.

Trarna strmmade nnu ymnigare nerfr Stellans kinder.

-- Du ska f en kniv  mig, om ja fr se din hst.

Han tog ur byxfickan upp en kniv med ett halvt blad och visade den fr
Stellan.

-- Du ska f den hr. N, titta p den! Titta!

Han hll den gamla kniven alldeles inp Stellans nsa. Men Stellan vnde
sig bort frn honom och bara grt.

Och s ringde klockan p nytt...

Hur skulle han klara sig? Hans tankar flgo omkring som skrmda fglar.
Hur skulle det sluta?

Han fick en frga. Han hade inte fljt med och kunde inte svara. Tant
Emilie slog med pekpinnen i bordet:

-- Nu gr Stellan och stller sig i skamvrn _bums_! Marsch!

Han satte nsduken fr ansiktet och under storgrt gick han bort och
stllde sig i skamvrn.

-- Nu fr Stellan inte grta. Tjuter du s dr, fr du g ut!

D reste sig Gran i bnken och viftade med handen.

-- Vad r det nu med Gran? Jag har aldrig sett sna ungar som ni r i
dag!

Gran viftade nnu ivrigare.

-- Vad _r_ det d?

-- Jo, tant, Stellan han grter fr att ja vill se hans hst och fr att
ja har sagt att pappa kan stta hans pappa i arresten.

Tant Emilie slog pekpinnen i katedern:

-- Gran ska vara tyst! _gonblickligen!_

-- Ja, men -- -- --

-- Nu gr Gran ut!

Gran frsvann lngsamt.

Spnningen i salen var oerhrd. Man vred och vnde p sig.

-- Stilla, stilla, barn!

ntligen kom lektionen ter i gng.

Stellan lutade ryggen mot vggen. Han knde sig s oerhrt trtt. Och
det vrsta var, att han hr, i skamvrn, hade det lugnare n nr det
skulle ringa till nsta rast. D skulle Gran och de andra pojkarna
skockas kring honom igen. Om han nd var borta, alldeles borta,
frsvunnen -- -- --

Och klockan ringde till nsta rast.

Ute i trappan stod Gran fr att ta emot honom. Han fljde honom hack i
hl ut i bulevarden och tog honom broderligt i rmen:

-- Du _ser_ ju, att ja tycker om dig och hur ja vill hjlpa dig. Du ska
bde f kniven och tre karameller om ja fr se din nya hst. Kniven ska
du f nu och karamellerna ska du f p lrdag. Sg, du, bara _ja_! Ingen
 di andra. Bara ja, frstr du.

Stellan var obeveklig. Han bet tnderna samman och skakade p huvudet.

Men under nsta timme fick han en id. Hemma hos kusinerna i Gteborg
fanns det en gunghst. Och den var, nst Edgar, det vackraste Stellan
visste. Det vill sga: det var ingen riktig gunghst. Den gick p hjul
som en velociped och var kldd med skinn som en riktig hst. Och den
hade pedaler och mitt genom huvudet gick en styrstng. Skulle han sga
att det var s Edgar sg ut? Och s kunde han kanske be sin far om en
sdan hst. Han var _alldeles_ sker p, att om han bad riktigt vackert,
skulle hans far ge honom den. Och under tiden kunde han sga till Gran,
att hsten gtt snder och var till lagnings. Det hade kusinernas hst
en gng varit, d han var i Gteborg.

Det var, som om denna id gjorde det en smula lttare fr honom. Kanske
han i alla fall skulle kunna klara sig -- -- --

Gran antastade honom p nytt, nr de gingo hem frn skolan. Nu var
Stellan en smula mindre hemlighetsfull. Han antydde dunkelt fr Gran
och de pojkar, som fljde med, om hstens allmnna formation och
konstruktion. Pojkarnas entusiastiska nyfikenhet steg. Han erbjds
karameller, knivar med ett strre eller mindre antal halva blad och en
massa andra efterstrvansvrda ting, om de bara kunde f se hsten.

Men han svarade:

-- Pappa  s ond i da! Ja vgar inte.

De fljde honom nda till hans egen port.

Stellan gick lngsamt uppfr trapporna. Det var inte roligt att g hem
lngre. Han satt hopkrupen i soffan mitt emot spiltan och sg sorgset p
Edgar. Den Underbara Hsten lg som ett vrak p sidan. Det kndes s
tomt och dsligt inom Stellan. Han hade frlorat ngot -- -- -- Han hade
frlorat Edgar. Och infr den frlusten frefll allt detta med Gran
Och velocipedhsten som ingenting.

Han satt dr med hnderna slappa och orkeslsa i knt och stirrade p
hsten. Vad skulle han hitta p nu, nr han inte lngre hade Edgar att
leka med -- -- --?

Men ju lngre han satt och sg p den stympade hsten, ju mera tyckte
han att dess gamla fullkomligheter vxte fram p nytt under all den
sorgsna mhet, han gt ver den ur sitt hjrta.

Han tyckte, att om bara Gran kunde _frst_ detta, om han bara kunde
_frklara_ fr Gran, vad Edgar verkligen var, s skulle han frst
-- -- -- Om han bara _frstod_, _riktigt_ frstod, skulle han kunna ta
honom med sig hem och visa hsten.

Om han bara kunde tala _riktigt_ med Gran -- -- --

I detta gonblick frefll det honom s enkelt. Han skulle sga: -- Ser
du, du frstr, att till en brjan sto Edgar dr uppe p byrn och om
ntterna dr p bordet vid sngen. Och s slog Ida snder den och jag
fick den -- -- -- Den var _riktigt_ min. Frstr du inte -- -- --?

Skulle inte Gran kunna frst detta -- -- --? Det var ju s enkelt
-- -- -- Och s slapp han att ljuga med det dr om velocipedhsten eller
be sin far om den. Nu var han sker p att hans far _aldrig_ skulle ge
honom en sdan hst. Om nu bara Gran kunde frst -- -- -- Och s kunde
de leka tillsammans om eftermiddagarna med den och ha roligt. Gran
kunde f komma hem varenda dag, om han ville...

Men nsta morgon stod Gran och vntade p honom i bulevarden utanfr
skolan. Nr han ftt syn p Stellan, sprang han mot honom, men p ngra
meters avstnd stannade han. Ocks Stellan stannade. En lng stund blevo
de stende och sgo p varandra likt tv homeriska hjltar gonblicket
innan de, fre sammandrabbningen, brja utslunga okvdinsord mot
varandra.

-- Ja har frgat mamma om din hst.

-- Ja, d kan du gra, om du vill. Va bryr ja mig om d?

-- D gr du _visst_ det!

-- N, vad sa hon d?

De stodo tysta en lng stund och mtte varandra med blickarna.

-- N, vad sa hon d?

-- Du sa ju, att du inte brydde dig om va mamma sa?

-- N, d gr ja _visst_ inte.

-- Jo, hon sa, att du bara skojar liksom din pappa.

-- Va sger du! _Skojar min pappa!_ Han som  s ond s! N du, han
skojar _aldrig_!

Gran teg. Stellan fortsatte sin vg, frbi Gran, i en halvcirkel.

ter igen visste inte Gran, vad han skulle tro. Han sprang efter
Stellan:

-- Sg du, Stellan, du ska f tre karameller _tv_ lrdagar  ra och den
hr kniven om ja fr se din hst?

Han tog ter igen ur blusens innandme fram kniven med det halva
bladet.

Stellan, betraktade den noga. Men det var endast som han ltsades. Han
frstod, att nu var den kritiska stunden inne. Nu gllde det, om han
skulle kunna f Gran _att frst_ -- -- -- Han lmnade kniven tillbaka,
tog Gran om halsen och frde honom avsides.

Och s brjade han -- -- --

Han berttade om Edgar. Han talade om den i de vackraste ordalag han
knde. Men Gran frstod inte. Han gjorde den ena invndningen efter den
andra. Det var hopplst, det hela. Stellan insg det. Det tjnade
ingenting till att tala med honom. Gran blandade Edgar samman med
velocipedhsten. Det var _den_, han ville veta mera om. Det var den han
ville se. Edgar intresserade honom inte alls.

Frklaringen vergick till dispyt. Dispyten gllde vrdet av gips.
Stellan pstod, att gips var det vackraste och dyrbaraste som fanns.
Gran dremot hade ingenting annat n frakt fr gips.

Och s ringde klockan.

Tv minuter efter det alla kommit p sina platser, intrffade
katastrofen.

Gran strckte upp handen:

-- Tant, tant, fr ja lov  frga om gips  dyrt?

-- Nej, det r det inte.

-- Ja, men Stellan sger, att d  d dyraste, som finns och han har en
hst som   gips och den  d mrkvrdigaste som -- -- --

-- r det nu frga om Stellans hst igen. Vi fr vl klara upp saken.
Stellan, vad r det fr mrkvrdigt med din hst?

Men Gran var idel iver. Han reste sig upp i bnken och svarade i
stllet:

-- Ja och s sger han att den ter havre och ligger p halm precis som
riktiga hstar  att ingen har en sdan hst.

-- Tyst nu, Gran! Nu vill jag hra, vad Stellan har att sga om saken.
Kom fram Stellan!

Stellan gick fram till katedern. Han var blodrd i ansiktet.

-- N, tala om nu, vad det r fr en hst.

-- Den   gips.

-- Men d ter den vl inte havre?

-- N, men den sto p byrn, men s slog Ida snder den och s har den
inga ben -- -- --

-- Nu ska Stellan g och stta sig och inte inbilla de andra barnen en
massa smrja. Det r vl inte ngot mrkvrdigt med en hst av gips, som
inte har ngra ben.

Gran viftade p nytt med handen:

-- Ja, men tant, han sger ocks, att han har en hst som  hlften
velsoped.

-- Har du det, Stellan?

-- Nej, men Jane  Alice i Gteborg -- -- --

-- Vem r Jane och Alice?

-- D  mina kusiner.

-- Men d r den ju inte din.

Stellan skakade p huvudet.

-- Varfr sger du d att den r din?

-- Jo, Edgar -- -- --

-- Vem r Edgar?

-- D  gipshsten, som Ida slog snder -- -- --

-- Vad har den med velocipedhsten att gra?

-- Jo, men -- -- --

-- r velocipedhsten din d?

-- N. .

-- Varfr sger du det d? Vet du inte att det r osanning?

-- Jo, men -- -- --

-- G gonblickligen och stll sig i skamvrn!

Det var alldeles tyst, d han gick bort i hrnet. Han gick som en fr
alla tider frlorad mnska, med nedbjt huvud och skammens djupa rodnad
p kinderna.

Kamraterna endast sgo p honom, tysta av hpnad och frakt.

       *       *       *       *       *

Nr Stellan kom hem, hade Edgar frsvunnit. Spiltan var borttagen,
golvet sopat rent frn halmen. Han betraktade lnge den tomma platsen
mellan byrn och sngen, som s lnge hyst fremlet fr hans mhet och
gldje. Han fann det ej ens onaturligt, att Edgar frsvunnit. Det kndes
snarare som en lttnad. Och han gjorde inga frgor.

Frst senare p dagen berttade Kerstin, att ljtnanten gett Ida
tilltelse att ta bort hsten och spiltan. Taxen Lya hade varit uppe och
burit sig illa t i halmen...

Stellan mottog underrttelsen utan att yttra ett ord.




Avsljandet av den torftiga verklighet, som visat sig ligga bakom den
Underbara Hsten, hade den naturliga fljden, att Stellan fr en tid
frlorade anseendet bland sina kamrater.

De voro visserligen alla, i strre och mindre utstrckning, lgnare och
fantasimnskor. Men ocks bland sdana existerar det en hederskodex. Man
ljuger _utt_, fr vilt frmmande mnskor. Eller ocks frhrligar och
omskapar man _i sllskap och under gemensamt arbete och samfrstnd_
vardagens levande vsen och dda ting till sagolika gestalter. Men man
ljuger icke _int_: man bygger ej upp en invecklad och rikt utsirad
historia p egen hand och i all ensamhet fr att sedan, pltsligt, bjuda
ut den t en kamrat med frhoppning att han skall sluka den helt.

Och det hade Stellan gjort.

I den etikettbundna vrld, som r barnens, dmdes han drfr strngt.
Han hade frlorat frtroendet och drmed ocks sitt inflytande i de
fluktuerande och fronderande kotterier, dr han frut varit vlsedd. S
fort han skte gra sin uppfattning eller nskan gllande tystades han
obarmhrtigt ned av opinionen med orden:

-- D ska du sga, lgnhals, som ljg om hsten.

I stllet fr att ska tervinna sitt frtroende drog sig Stellan
tillbaka. Och det betnkligaste i hans retrtt lg dri, att han ej
kunde tillvita sina kamrater att ha begtt ngon orttvisa. Han knde
sig ej krnkt. Tvrt om leddes han av en i djupaste mening social
instinkt, vilken kortast kan uttryckas i de tankar, han sjlv -- en
smula vagt -- formulerade till sitt eget frsvar: Di sger, att ja
ljuger, och d har ja gjort och drfr tycker ja inte om dom.

Han gick allts tillbaka till sig sjlv och sina tennsoldater och
gunghsten. Men de tillfredsstllde honom ej mera. Hstar hade han ftt
avsmak fr. Historien om Edgar hade visat honom faran av att frirra sig
alltfr lngt in p fantasiens ventyrliga marker och samtidigt hade
samvaron med kamraterna gett honom smak fr blod, fr levande varelser
att umgs med.

Han brjade leka knekt, spnde sabeln kring livet och satte kasken p
huvudet. Men det var ej mycket han p egen hand kunde utrtta som
soldat. Han kunde ej i lngden exercera med sig sjlv, han kunde ej
samtidigt vara ljtnant och soldat, kommendera och lyda. Meningslsheten
i detta arrangemang slog honom genom sin hastigt intrdande, otroliga
enformighet. Det enda han som ensam soldat kunde fretaga sig utan att
gra alltfr starkt vld p verkligheten var att g p post. Och det
gjorde han. Han stod vakt framfr kldskpet i sin fars sngkammare.
Ibland, fr att skaffa sig omvxling, ltsade han, att det regnade. D
klmde han in sig i skpet bland klderna och stod och kikade ut genom
den ppna drren, till dess han trttnade p regnet.

Det var en enformig lek och slutade som oftast med att han blev sittande
vid fnstret och sg ned p gatan. Han lngtade ter ut till mnskorna
och vrlden och knde sig ensam, vergiven, utsttt.

       *       *       *       *       *

Det var d, en dag, historien om Josef och hans brder pltsligen slog
ned i hans hjrta och som i ett blixtljus frklarade fr honom hans egen
stllning och dess djupa mening.

Det var en torsdag, den sista lektionen fr dagen. Han hade rasten innan
terigen obarmhrtigt klubbats ned under ett dmjukt frsk att komma i
kontakt med tillvaron sdan den en gng, fre historien med Edgar,
gestaltat sig. Det hade varit frga om vem som var starkast: Jonne eller
Axel. I stllet fr att p ett praktiskt stt slita tvisten hade saken
efter en hel del grl de tvistande emellan hnskjutits till de
frsamlade. Stellan, som ej nnu tillfrgats, sade pltsligen: -- Jonne
kan lgga dig, Axel, i backen som ingenting. Han hade sagt detta fr att
gra sig god vn med Jonne, som fr tillfllet var en populr person.
Han frvnade sig inte ver att Axel kastade honom beskyllningen fr
lgnaktighet i ansiktet. Men det ovntade skedde: till och med Jonne
sade:

-- Vem bryr sig om va du sger, du som ljuger s.

Och s ringde klockan.

Han satt och knde sig nnu mera ensam och vergiven, medan tant Augusta
lste ur bibliska berttelserna en historia om Josef och hans brder.

Pltsligen spratt han till. Pltsligen frstod han. Han var Josef. Han
var den yngste -- vilket p stt och vis var sant, eftersom han kommit
tre veckor senare till skolan. Han var den frskjutne, den fraktade.
Han satt kapprak och lyssnade till tant Augusta, som om hon varit gamla
Kerstin, som berttat en splitter ny saga, men en saga sdan som han
aldrig frut hrt.

Nu frstod han. Nr tant Augusta kommit till slutet och brjade med
frklaringen om den ringes upphjelse och att man inte skulle frakta
ngon av dessa sm, tyckte han den var ondig. Han frstod. Han var
Josef.

D han kom hem frn skolan tog han gonblickligen fast i Kerstin.

-- Finns det en historia som hetter Josef  hans brder?

-- Ja, de finns de visst de. Och de  dagsens sanning fr de str i Guds
ord.

-- Och den yngste ska bli upphjd?

-- Ja, de  dagsens sanning, de ock, fr va skulle en annars leva fr,
om de inte va sant, att den ringe ska bli upphjd.

-- Kan Kerstin den om Josef  hans brder?

-- Det kan ja vl, men den str  lsa i bibeln.

-- Vill Kerstin lsa den fr mig?

-- Inte nu. Ja ska skala potatisen.

-- Ja, men i kvll d, innan ja gr  lgger mig?

-- Ja, de ska ja gra.

Den kvllen och mnga kvllar efter denna fick Kerstin stta p sig
glasgonen och lsa historien om Josef, hans frnedring och upphjelse.
Stellan satt vid sidan om henne p soffan. D och d bad han henne hlla
upp ett gonblick, medan han gick fram till fnstret, lyfte undan
rullgardinen med hjortjakten p och sg upp p stjrnorna fr tt
frvissa sig om att de verkligen nego fr honom. Det hnde aldrig att de
nego riktigt, men varje kvll tyckte han att de blinkade t honom. Och
denna rrelse hos dem tillfredsstllde honom.

Det hade med ens kommit ett ljus ver tingen. Hans egen utsttthet var
ltt att bra. En gng, en gng skulle de alla buga sig fr honom, en
gng skulle de alla komma och be honom om mat, Kalle med glaskulan,
Jonne med vagnen, Gran, Mrta Gyllencrantz, alla -- -- --

       *       *       *       *       *

Och den dagen kom frrn han sjlv vntat sig.

Saken var den att han en tre veckor efter hade sin fdelsedag. En kvll
frgade honom hans far:

-- Ska du inte ha fdelsedagskalas fr dina kamrater i skolan?

Hans frsta tanke var: varfr skulle jag bjuda dom, nr di  stygga mot
mig?

Dagen efter kom han emellertid att i frbigende och utan ngon som
helst baktanke nmna om detta frhllande, att det snart var hans
fdelsedag. Ryktet spreds snabbt, och till sin frvning mrkte han, hur
kamraterna pltsligen brjade betrakta honom med andra gon, tack vare
den distinktion, som onekligen ligger i det faktum, att man inom kort
firar minnet av sin fdelse.

Han tnkte p saken och ju mera han tnkte, ju mera tilltalade honom
faderns frslag om kalas. Han brjade frst, att han drigenom
pltsligt hll i sina hnder ett vapen, med vilket han kunde vinna bde
tacksamhet, respekt och avund.

Men frgan var: vilka skulle han bjuda? Han vgde var och en av
kamraterna p vg, framkallade i sitt med ens utomordentligt starka
minne vars och ens syndaregister. Han utmlade i livliga och lockande
frger under rasterna alla de godsaker, som skulle serveras p kalaset.
Han mottog anskningar frn hger och vnster: -- Sg, du, fr ja bli
bjuden p ditt kalas? Han lt supplikanten veta, vad denne gick fr,
innan han svarade ett ppet ja eller nej, eller ett: ja vet inte
riktigt.

Han var frfrlig i sin makt, utdelade ddsdomar runt omkring sig, tog
dem dagen efter tillbaka fr att nsta dag ter faststlla dem. Ju
nrmare hgtiden kom, ju strre blev hans vlde.

Till slut tog han ett par rdgivare: Gran, vilkens far kunde stta hans
egen i arresten, och Jonne med vagnen. De gingo under rasterna avsides,
Stellan som den mest framstende i mitten, Gran och Jonne p var sin
sida om honom med armarna p hans axlar. Tillsammans gjorde de det
slutliga urvalet.

Tv dagar fre fdelsedagen drog emellertid Stellans far ett stort
streck ver alla hans planer. Han frklarade, att _alla_ barnen skulle
bjudas. Och tant Emilie och tant Augusta ocks.

Stellan stod tyst en stund. Han tyckte det var, som om kalaset med ens
frlorat hela sin mening. Han ville diskutera frgan och inledde den
drfr med den frsta svrigheten:

-- Ja, men pappa, hur ska ja bjuda dem?

-- Hur du ska bjuda dem! I morgon bittida fre lektionen ska du resa dig
upp, buga fr tanterna och sga: Pappa ber att f hlsa tanterna, om de
vill gra Stellan den ran att komma och dricka kaffe hos honom p
lrdag p hans fdelsedag klockan halv fyra.

Stellan sg p sin far med vidppen mun. Skulle han sga allt det? Och
fr resten var det ju _han_, som gjorde en ra i att bjuda -- -- --

-- Ja men, pappa -- -- --

-- Har du frsttt!

Nr hans far sagt: har du frsttt, visste han av erfarenhet, att
invndningar voro resultatlsa. Men invrtes var han upprrd.

-- Och s skall du vnda dig till kamraterna och be dem vara vlkomna
ocks, bde pojkar och flickor.

-- Ja men, pappa -- -- --

-- Har du frsttt!

-- Ja, pappa!

Dagen efter insg han till en grad han aldrig anat, hur rtt hans far
haft.

Hans inbjudan vckte en uppmrksamhet, han aldrig kunnat drmma om.
_Tanterna tackade och bdo hlsa ljtnanten s mycket_. Ngot sdant
hade aldrig hnt s lnge han gtt i skolan. Och alla barnen tackade
ocks p tant Emilies kommando. Med en mun ropade de: -- Tack, Stellan!

Han blev blodrd i ansiktet. Detta var alltfr vervldigande. Han knde
sig pltsligt som frkrossad av tacksamhet.

Och med ens stod det klart fr honom: han var Josef. Nu hade underverket
skett. Nu var han Josef i Egypten. Nu kommo de, alla de andra, till
honom och tackade -- -- --

Han satte sig ner p sin plats. Och gonblicket efter steg det ur detta
under, som s ovntat kommit i uppfyllelse, en annan knsla, alldeles
ny, ocks den alldeles ovntad: pltsligen frnam han, att han _lskade_
alla sina kamrater, till och med Kalle med glaskulan och Mrta
Gyllencrantz. Han satt dr, p sin gamla vanliga plats, i denna skola,
dr han varit frnedrad och utsttt. Men nu var han upphjd och han
lskade alla dem, som varit stygga mot honom -- -- --

-- Nej, men Stellan, sade tant Emilie, sitter du och _grter_?

Alla vnde sig mot honom. Han fick nsduken ur blusfickan och dolde sitt
ansikte.

Han snyftade i nsduken:

-- Ja behver -- -- -- ja -- -- --

-- Ja, spring ut d och skynda dig.

Han sprang mot drren s fort han kunde...

Han blev stende i trappan. Hans trar flto s ymnigt, som om ett
kllsprng lossnat inom honom.

Nu hade berttelsen om Josef gtt i uppfyllelse. Nu bugade sig
stjrnorna fr honom och han lskade dem, lskade dem alla, Mrta och
Kalle och Gran -- -- -- alla, alla -- -- --

       *       *       *       *       *

Likheten mellan honom och Josef blev dagen efter nnu mera slende. Han
stod vid ingngen till salongen och tog mot sina gster. En efter en
kommo de, gratulerade och framlmnade gratulationskort. _Och de bugade_.
Nu kommo de till Egyptens kornbodar, till saft och vatten, kakor och
konfekt och en spettkaka, som hans farmor skickat frn Lund. Och han
knde ej ngot agg mot dem fr allt det de gjort honom i det frflutna.
Han bugade artigt tillbaka och sade till var och en:

-- Vlkommen!

Men han grt ej lngre. Det lg ngonting av en konungs frtroendeman
ver honom, nr han bjd sina gster fram till kornbodarna:

-- Var s god!

       *       *       *       *       *

Stellans frnedringstid var slut. Den hade varit betydligt kortare n
Josefs.

Redan p kvllen under fdelsedagskalasets lopp invaldes han till medlem
i freningen "Svenska hjltar och riddersmn eller Sju rum och kk".

Egentligen var detta sllskap endast en avlggare, en junior club, av
ett annat med samma namn, i vilket medlemmarna utgjordes av tredje- och
fjrdeklassare i elementarskolan. Ngra av dessa hade emellertid yngre
syskon, som i sin ordning bildade en filial av de storas frening.

Moderlogen hade till en brjan endast avsett att omfatta sdana
personer, som voro av adlig brd eller vilkas fder voro officerare. D
dessas antal emellertid visade sig alltfr ringa, hade man p ett
stormigt sammantrde beslutat inbjuda ocks sdana personer, vilkas
frldrar innehade en vning p minst sju rum och kk, jungfrukammaren
ej inrknad.

Juniorklubben, som bildats efter detta mnster och upptagit dess
fordringar p medlemskap, sammantrdde hos Anton Appeltofft p dennes
vind. Antons far hade visserligen endast sex rum och kk, men man beslt
att rkna vinden som ett sjunde, i synnerhet som man utan den stod i
frlgenhet fr samlingslokal.

Stellan knde sig mycket hgtidlig till mods den frsta gngen. Han hade
hittills aldrig varit medlem av ngon frening, men i samma gonblick
han blivit invald, hade han en strk knsla av dess stora betydelse.

Den Appeltofftska vinden var mycket stor, rymlig och halvmrk: den
upplystes nmligen p vardera kortsidan endast av ett halvcirkelformigt
fnster. P ett naturligt stt delades den i mitten i tv avdelningar av
en stor skorsten. P dess ena sida fanns "vningen", bestende av gamla
bord och stolar, en schslong p tre ben och en soffa med brutet
ryggstycke. Den andra avdelningen var kaserngrd.

Det frsta Stellan fick gra var att gifta sig. Sven Bergclou
tjnstgjorde som prst och Mrta Gyllencrantz var bruden. Som brudslja
tjnstgjorde en gammal trdgardin. Efter vigseln blev det kalas i
vningen, varefter man gick ut ett slag och exercerade, till dess Mrta
Gyllencrantz ropade: -- Nu r punschen serverad, d man slog sig ned och
pokulerade en liten smula.

Efter en stund fick Mrta Gyllencrantz svra plgor i magen. Hon jmrade
sig och kved. Stellan frstod ej, men Sven Bergclou upplyste honom om
att nu skulle Mrta ha barn. Hon lades till sngs p schslongen, hll
sig fr magen och jmrade sig alldeles frskrckligt. D kom Anna
Ekenstjerna till hjlp. Hon var barnmorska. Hon sade till alla
riddersmnnen, som de manliga medlemmarna kallades, att ge sig drifrn.
Och ter igen gingo de ut p kaserngrden.

Slutligen ropade Anna Ekenstjerna: -- Nu r det frdigt, nu kan ni
komma!

Riddersmnnen tervnde till vningen. P schslongen satt Mrta
Gyllencrantz, Stellans brud, och vyssade en docka.

Stellan visste ej riktigt vad han skulle tycka om leken. Den kallades
fr Pappa och Mamma. Den frefll honom en smula ensidig. Sjlv hade han
knappast haft ngot nje av den: han hade helt enkelt varit ute p
kaserngrden ett slag och nr han kom tillbaka var leken ver.

Hans vrdnad fr freningen gjorde emellertid att han ej protesterade.
Och det visade sig ocks att hans omdme varit frhastat.
Vigselceremonien hade s att sga endast varit en upptagningsakt. Den
upprepades ej varje dag. Tvrt om brjade freningen allt mer tilltala
honom. Man exercerade p kaserngrden, nere p Appeltofftska grden
eller gjorde fltmanver p planen kring kyrkan ifrda sablar, kaskar
och gevr, medan hustrurna dr hemma lagade mat och sktte hushllet.
Freningen frenade p ett lyckligt stt hans lngtan efter militarism
och hemliv. Men omvxlingen inskrnkte sig ej endast till exercisen och
fltmarscherna. Den strckte sig ocks till hemlivet. D och d vigdes
man nmligen p nytt till en annan brud.

Tyvrr upplstes freningen ej s lngt efter det Stellan invalts till
medlem. En gng, d Ebba Boman vigts vid Jonne med vagnen och skulle
visa flickorna, hur det verkligen gick till att f en liten -- hon hade
dagen innan ftt en lillebror -- utsttte hon s hga skrin, att fru
Appeltofft kom upp p vinden och frgade vad som stod p. Man mste
frklara sig... Fru Appeltofft blev indignerad ver de opassande lekar
nutidens barn kunde hitta p vid en lder, d hon sjlv varit
renhjrtad och oskuldsfull.

Hon frbjd freningen att lngre vistas p hennes vind.

Medlemmarna skingrades med en dlig smak i munnen. Fru Appeltofft hade
nmligen i sin sedliga indignation berttat historien ute i staden. Den
spreds hastigt. Vigselceremonierna och frlossningsscenerna utsmyckades
med uppdiktade detaljer. Medlemmarna i freningen brnnmrktes som
individer med depraverade tendenser. Deras anseende var fr lng tid
framt ohjlpligt frstrt. Och ven sedan tiden lkt detta som s mnga
andra sr, satt ljet kvar som ett rr.

Riddersmnnen skingrades, av skamknsla, av pltslig och ptvingad
skuldmedvetenhet, i djup avsmak fr sig sjlva, varandra och brudarna.




Det hus, i vilket Stellan bodde, bestod av tv komplex. Det ena kallades
Storehus, det andra Lillehus.

Tillsammans utgjorde de en bild av det moderna samhllet.

Storehus var en rymlig, vitrappad bygglda i tre vningar, som skulle ha
tillfredsstllt ven de lngst gende pretentioner p raka linjer och
plana ytor.

I versta vningen bodde den gamle majoren, som samtidigt ocks var
greve och hade en bror vid sjlva hovet. Majorens hgrda ansikte
pryddes av grnade, mustascher utborstade likt svansarna p ekorrar
vintertiden. Dessutom bar han alltid ytterst smala, vit- och svartrutiga
byxor. Hans egentliga sysselsttning bestod i att med en kpp eller
genom att rycka i sina yviga mustascher jaga stadens barn och hundar
frn stadsparkens grsmattor och blomsterrabatter. Det var som om han
gt parken. Och i sjlva verket var detta delvis ocks verensstmmande
med verkliga frhllandet. Det var tack vare honom den blivit till en av
de vackraste planteringarna i Sveriges smstder. Det var tack vare
honom svanorna simmade i dammen och de antika, i lnga, svvande
draperier hljda gipsgudinnorna stodo vita och vrnymlade p de
vlklippta grsmattorna med kastanjerna som fond.

I vningen under den barn- och hundhatande majoren-greven bodde Stellans
far och p nedre botten, p var sin sida om porten, tv ogifta
ljtnanter. Ljtnanterna voro icke alltid desamma, men hur ofta de n
frndrades till utseendet hade de alla det gemensamt, att de voro
ogifta 1880-talsljtnanter.

Lillehus vette t smalgatan. Det var en vning lgre n Storehus, med
sm, kvadratiska fnster, grtt till frgen, eftersom det aldrig
nykalkades, men med kritvita flckar, dr den avfallna rappningen
lagats. I Lillehus funnos bostder om ett rum och kk, dr arbetare frn
den mekaniska verkstaden trngt sig samman med sina barnrika familjer. I
Storehus kallades denna befolkning rabulisterna. Utan att ga ngon som
helst knnedom om ordets betydelse frstod Stellan likvl frn urminnes
tider dess innebrd. Han behvde endast se rabulistbarnen, deras trasiga
och lappade klder fr att mta klyftan, som skilde honom och dem. Ja,
han behvde inte ens se dem, endast hra dem, deras skrik och
klapprandet av deras trtofflor mot stenlggningen.

       *       *       *       *       *

Grden till Storehus var rymlig. Den kallades drfr Storegrd. P den
fanns ett stall fr majorens tv hstar och ett vagnsstall fr hans
droska och jaktvagn.

En gng i tiden hade Stellan hrskat suvernt p Storegrd. Det fanns
inga andra barn p den n han. Han hade ocks varit god vn med majorens
betjnt och kusk. Men det var lnge sen, innan han brjat skolan.

Mellan Storegrd och grden till Lillehus, som var liten och trng, lg
en lng gng, p ena sidan begrnsad av nkefru Bjrkmans flygel, p den
andra av en rad vedbodar.

Denna frbindelseled p samma gng skrmde och lockade Stellan. Vid dess
slut tog Lillegrd vid. Dr hllo rabulisterna till. Och det var de, som
p samma gng skrmde och lockade honom. Ibland, nr han var nere i
stallet hos majorens kusk, kunde det hnda, att ett ohyggligt vsen
brjade p Lillegrd. Trtofflorna slamrade mot kullerstenarna, det blev
skrik och tjut, ngra fnster ppnades, s att rutorna klingade, glla
kvinnorster skllde. Allra sist kom nkefru Bjrkmans rst. Den var
hgre och pipigare n alla de andras. Och s blev det tyst, alldeles
tyst.

Ibland kunde det ocks hnda, att rabulisterna gjorde visit in p
Storegrd. Det var nr kusken gtt sin vg och stngt stalldrrarna. Och
eftersom Stellan aldrig vgade vara p grden, nr kusken inte fanns
inom rckhll, sg han rabulisterna uppe frn sitt barnkammarfnster.

Pltsligen samlades de, en fem, sex stycken i gngen, i en lng rad. De
voro i bara strumplsten, med hnderna instuckna i trtofflorna. De
strckte p halsarna, viskade med varandra och gvo varandra varningar
med de toffelbevpnade hnderna.

Stellan fljde dem med en blandning av spnning, beundran och harm.

Och s drogo de sig tillbaka.

Men inte alltid.

Inte nr Kttlund sopat samman hstspillningen frn stallet i en stor
rund hg. Kttlund var en fattighusgubbe, som hjlpte kusken med
hstspillningen. Han var dv, smutsig och halt. Han hade frt ett supigt
leverne, pstod gamla Kerstin, och drfr kommit p fattighuset.

Nr majorens kusk gtt, kom Kttlund fr att hmta spillningen. Ibland
var han full. D sjng han eller ocks svor han, beroende p hur full
han var.

Just som han sopat hstspillningen samman i en stor rund hg ett stycke
frn stalldrrarna och haltade in i stallet fr att hmta dyngkrran och
grepen, hnde det -- -- --

Rabulisternas ledare kom smygande ur gngen in p Storegrd. Han
balanserade sig fram p t, med munnen ppen och tungan utanfr
lpparna. Han sg hemsk ut. Mitt emellan gngen och gdselhgen stannade
han och lyssnade mot stallet med huvudet p sned. Oftast drog han sig
tillbaka med en skakning p huvudet.

Men ibland lyckades det. Gud vet, vad Kttlund hittade p s lnge inne
hos hstarna. Kanske hade han en flaska med sig. D rabulisten lyssnat
tillrckligt lnge, strtade han pltsligen fram till gdselhgen,
sparkade omkring i den och frsvann tillbaka i gngen.

D Kttlund kom ut igen med krran och grepen och sg frdelsen, blev
han stende en lng stund. S brjade han svra, haltade in p Lillegrd
under frfrliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro fr
lnge sedan lngt borta i smalgatan.

Stellan rknade dessa upptrden till de lyckligaste stunderna i sitt
liv. Han satt vid barnkammarfnstret med terhllen andedrkt. Han knt
hnderna samman av spnning och balanserade sjlv med tungan utanfr
munnen liksom rabulisten. Eller ocks talade han hgt till sig sjlv,
uppmuntrade honom med hga rop: -- Gr det nu, nu! eller ocks varnade
han honom: nej, nej, han kommer, han kommer! Frn sitt fnster kunde
nmligen Stellan se ett stycke in i stallet.

Efter en lyckad scen med Kttlund tnkte Stellan hela eftermiddagen p
rabulisterna. Hur vgade de -- -- --? Och hur kunde de hitta p det? Han
beundrade dem. Och han fruktade dem ocks, p grund av deras mod, styrka
och uppfinningsrikedom. Nej, han skulle aldrig kunna gra det. Han
skulle aldrig ha kunnat hitta p ngot sdant. Han erknde sin
underlgsenhet. Och knslan var bitter, drfr att han sedan tidernas
morgon _visste_, att han stod ver rabulisterna. Det frtrt honom
ocks, att det var p Storegrd, de utfrde sina hjltedd. Det var _p
sin egen grd_, han ndgades beundra och frukta dem. Det var inte som
det skulle vara. Det var inte rtt.

Men allt detta hrde till det frflutna. Sedan han kommit i skolan hade
han nstan glmt rabulisterna. De existerade fr honom ungefr med samma
styrka som mnskotare fr en person i Skne: man vet att de finnas, men
de ro s lngt borta.

       *       *       *       *       *

Ngon tid efter upplsandet av freningen "Svenska hjltar och
riddersmn eller Sju rum och kk" tvingades emellertid Stellan att gra
rabulisternas personliga bekantskap.

Gamla Kerstin flyttade ver till Lillehus.

Det var en lng och pinsam historia. Den hr egentligen ej heller hit
och skall fr den skull berttas i allra strsta korthet.

Saken var den, att eftersom gamla Kerstin ammat "unga frun", som hon
kallade Stellans mor, passat henne under hela hennes uppvxttid och vid
hennes gifterml fljt henne till hennes nya hem, ansg hon det nu som
en plikt mot den dda att upprtthlla traditionerna och bevaka den
avlidnas rtt.

Det blev stndiga slitningar mellan henne och husfrestndarinnorna. Hon
vgrade att lyda order och svarade: -- Jag gr som unga frun brukade
gra i tiden. Hon kallades in till ljtnanten och lyckades i sdana
ordalag frklara, hur hela huset frfll, hur linnet ramponerades, hur
porslinet krossades och hur det slsades till hger och vnster, att
ljtnanten blev frtvivlad. Till en brjan trodde han henne. D Kerstin
framlmnade sitt ultimatum: antingen skulle husfrestndarinnan eller
hon g, blev det vid det frra. Kerstin kunde han ej gra sig av med.
Varken fr Stellans eller sin egen skull. Kerstin gick kvar som vlnaden
av ett kort och lyckligt ktenskap: nej, inte Kerstin.

Det hade redan varit tre husfrestndarinnor i hemmet. Ett halvr efter
det den fjrde kommit, mste Kerstin flytta.

Det blev ett vldsamt upptrde.

Som de flesta andra bondkvinnor tog Kerstin till bibelorden, nr hon
blev djupt gripen. Hon stllde sig till domare ver ljtnanten och
frklarade bibliskt okonstlat, att han bedrev hor med den nya "mnskan"
och att det var en evig skam p unga fruns grav.

Ljtnant Petrus blev blodrd i ansiktet. Han rusade upp ur lnstolen
vid rkbordet och skrek:

-- Vad i helvete sger Kerstin?

-- Ja sger som sant . De str i Bibeln: Du ska inte gra hor. Och det
str ja vid. Guds och Bibelns ord  goa nog fr mig. Ja har sjlv gjort
hor och vet vad de blir till. Vlsignelse blir det _inte_. De bolare och
horkarlar skall Gud dma, str det i Bibeln, och Bibeln  go nog fr
mig. De  en ddssynd. Och s sant ja lever skulle ja frsttt bttre
fr ja va trettisex r gammal. Och han me, fr han var fjrdingsman, och
visste bde lagen och Guds ord. Och barnet dog innan de blev dpt, fr
de va ftt i synd och elnde.

Ljtnant Petrus pekade p drren:

-- Ut hrifrn! Genast! Hr hon vad jag sger! Genast!!

Gamla Kerstin gick lugnt mot drren. Dr vnde hon sig om och sade:

-- Ja, kr ljtnanten i vg mig, om han vill! Men kom ihg, att han kr
vad rttfrdigt och sant  p drren och de kan inte bli till nn
vlsignelse.

Drmed gick hon ut i kket.

Ljtnant Petrus gick av och an p golvet, till dess han trttnade och
ter slog sig ned i lnstolen. De knslor, som rrde sig i hans inre
skola hr ej nrmare beskrivas frn en annan n den rent
frstndsmssiga sidan.

Frgan var: vad skulle han gra med Kerstin? Han kunde ej helt enkelt
kra henne p drren. Hon hrde till familjen. Om han gav henne respass,
skulle hon fara till svrfrldrarna i Gteborg. Och det gick inte fr
sig. Hon skulle bertta hela historien. Gumman Axelson skulle komma
nedresande, stlla till skandal och ta Stellan med sig hem.

Och det ville han inte. Inte p ngra villkor.

Frhllandet var nmligen det, att ljtnant Petrus fr tillfllet
befann sig i en ytterst invecklad situation. Han lskade tv kvinnor.
Den ena var husfrestndarinnan, frken Jepson, den andra var hans
avlidna hustru.

Deras ktenskap hade varit fullkomligt lyckligt, om ocks ej p ett
synnerligen djupt stt. De hade bda p det hela taget sttt fr
varandra som ideal. Elsa hade nda sedan sitt tolfte r varit
ljtnantsromantisk. Allra helst skulle hon ha velat gifta sig med en
kavallerist. Men nr det nu en gng fogade det s, att det blev en
artillerist i stllet, framstod artilleriet gonblickligen fr henne som
armns betydelsefullaste vapen, och hennes stolthet ver de rorika
anor, med vilka hennes mans regemente prunkade, var bde stor och -- nr
det behvdes -- vltalig.

Men om hon sjlv varit fylld av en stark och levande ljtnantsromantik,
hade hon ocks i sin egen person frkroppsligat officersfrusidealet. Hon
hade varit vacker, mycket vacker till och med. Hon hade varit en
ypperlig officersvrdinna, med en lagom blandning av invad flirt och
inlrd lsslppthet  ena sidan och  den andra en blond och blgd
hjrtats medfdda kyskhet. Han hade alltid varit stolt ver henne och p
samma gng djupt och innerligt tacksam ver den ekonomiska stllning,
hans ktenskap frskaffat honom, prstson och fattig ljtnant som han
var.

Han hade en gng, d han lg p kn vid hennes ddsbdd, nnu oviss om
hon kunde hra honom eller ej, lovat att alltid lska henne. Och det
lftet hade han hllit. Han hade med vilja, ej tagit ngon
"stndsmssig" frken i huset fr att ej frlska sig. Och nu hade dets
blodiga ironi fogat det s, att han blivit allvarsamt frlskad i den
fjrde i ordningen. Hon var varken vacker eller ung. Inte heller
"regementsfhig". Hon var dotter till en hemmansgare. Gifte han sig med
henne, skulle han bli fullstndigt isolerad, om de helt enkelt inte
skte ta ut honom ur regementet.

Och fr resten: vad skulle han leva p? Ty det mste i sanningens
intresse och i allra strsta frbigende ppekas att hans knslostrid ej
helt och hllet utspelades p ideella knslomrker. Ocks finansfrgan
spelade in. Han hade det bra. Gubben Axelson var geners; frhllandet
mellan dem bda blev med varje r allt innerligare, allt eftersom
svrfrldrarna kommo till klarhet ver, att han ej endast gift sig fr
pengar utan av knslor s djupa, att han nnu ratal efter gick som
nkling.

Men frgan var: vad skulle han gra med Kerstin? Det hela var s
idiotiskt. Hr hade en gammal gumma sttt och beskjutit hans officersra
till en grad som knappast ngon annan n regementschefen skulle vga.
Och med en sdan krnkning kunde han ej leva.

Han rdgjorde en kvll p mssen med tv ogifta kamrater, hans nrmaste
vnner -- tillsammans gingo de under benmningen de tre musketrerna.

Kapten Ekman, som under livets vedermdor redan hunnit bli skallig och
som dessutom och med rtta skaffat sig anseende som en frikostig och
godhjrtad Don Juan, lste i en handvndning det ytterligt invecklade
problemet:

-- Fan, karl, gr aldrig prstsonen ur dig! Du kommer att trttna
fortare p Jepson n p gumman. Du ska behandla saken militriskt. Du
ska naturligtvis stta bda tv p reservstat.

Och det gjorde ljtnant Petrus. Bde Kerstin och Jepson flyttades frn
hemmet. Jepson fick ett par rum ute i staden, i ett gammalt trhus,
inne i en trdgrd, dr det endast bodde en gammal dv och pensionerad
lektor i latin. Kerstin dremot fick ett rum och kk inne p Lillegrd
fr att vara s nra Stellan som mjligt. Han fick g och hlsa p
henne, eftersom hon vgrade att ter stta sin fot i detta syndens
nste, frn vilket hon blivit utkrd.

Den ende, som ej knde sig fullt belten med anordningen var Stellan.
Hans frsta invndning var:

-- Ska ja d ligga ensam om ntterna, fr d vill ja inte.

-- Varfr vill du inte det?

P detta svarade ej Stellan. Han skmdes ver att vara mrkrdd och
ville ej tala om den vita frun med det vidppna gapet, som nnu kom och
stllde sig vid hans sng.

Hans far lovade utan vidare frgor att den nya frken skulle ligga inne
hos honom.

Den andra invndningen var:

-- Ja, men ska ja d behva g ver Lillegrd och hlsa p Kerstin, fr
d vill ja inte.

-- Varfr vill du inte det?

-- Fr dr  rabulisterna och de  s stygga.

-- Ja, det ordnar sig nog.

-- Ja, men  d _riktigt_ skert, fr d vill ja inte.

-- Ja, det r riktigt skert. Det blir nog rd med den saken.

       *       *       *       *       *

Men saken blev aldrig ordnad p ett tillfredsstllande stt. Efter ett
par gnger vgrade Ida helt enkelt att flja honom ver till Lillegrd.
Detsamma, fastn p ett fr Stellans stolthet betydligt mindre srande
stt, gjorde den nya husfrken.

Den frsta dagen Stellan ensam skulle g till Kerstin, stllde han sig
mitt i den lnga gngen och ropade: -- Kerstin! Kerstinnn!!! Drefter
drog han sig skyndsamt tillbaka in p Storegrd, och vntade till dess
hon kom och hmtade honom.

Men tv dagar efter vgrade Kerstin att g ner. Skulle hon behva g och
slita ut sina gamla ben, bara drfr att han var en sdan kruka?

Nsta eftermiddag stod han ter i gngen och ropade. Men hon kom inte.
Hon visade sig inte ens i fnstret. Han retirerade in p Storegrd, d
Kerstin till slut ropade:

-- N, raska p nu. Hur ska han kunna bli ljtnant, nr han blir stor,
som  en sn stackare. Raska p nu! Han vet, var ja bor.

Stellan rrde sig ej ur flcken.

D ppnades ett fnster bakom honom. Han behvde ej vnda sig om fr att
f klart fr sig vem det var. Det var Ida. Hon ropade:

-- Schas, unge! Kvickt! Annars kommer Kttlund och hugger en!

D tog rdslan, kllan till s mnga hjltedd, verhanden. Han sprang.
Han sg rakt framfr sig och bara sprang. Pltsligen befann han sig mitt
p Lillegrd. Han tvrstannade av skrck. Dr, ngra steg ifrn honom,
stodo alla rabulisterna. De stirrade p honom. Han stod som frstenad,
medan hjrtat bultade i halsen p honom.

Hur lnge han sttt s visste han inte. Pltsligen brjade han springa
p nytt, rakt mot Kerstins drr. Han snubblade i trappan, och de sista
fyra trappstegen kravlade han sig upp p alla fyra.

Kerstin hade redan ppnat drren, och han rusade frbi henne och krp
upp i soffan.

-- N, dr ser han. De biter en inte.

Han kunde inte svara fr hjrtklappningens skull.

Frst lngt efter frgade han:

-- Skrek ja?

-- Skrek? Nr skulle han ha skrikit?

       *       *       *       *       *

Efter ngra dagar var han god vn med rabulisterna. I det stt, p
vilket han ppnade bekantskapen, leddes han av en som det visade sig
sker och resultatrik instinkt, ehuru det djupa motivet ej legat i
begret att reta rabulisternas nyfikenhet eller vcka tacksamhet utan
helt enkelt i behovet att imponera.

Han tog en av sina leksaker med sig in p Lillegrd -- det rkade vara
en av hstarna med seldon -- stllde den frn sig mitt p stenlggningen
och blev sjlv stende vid sidan om. Rabulisterna betraktade frst
honom, sedan den lilla hsten med seldonet. Ingen sade ngot. S gick
han sakta mot Kerstins trappuppgng, medan han lmnade hsten p
grden, och efter att ha knackat p hennes drr och slppts in, gick han
fram till fnstret fr att underska effekten.

Rabulisterna hade nrmat sig hsten, bjde sig ver den och sgo
drefter upp mot Kerstins kksfnster.

Stellan nickade t dem, till tecken att han var vnligt sinnad. Men de
tvekade nnu. D ppnade han fnstret och ropade:

-- Ni fr leka m den!

De sgo p honom och varandra.

Efter en stund ppnade Stellan ter fnstret och citerade Kerstins ord
frn dagen frut:

-- Han bits inte.

Efter ytterligare en stund kunde han konstatera, att de lekte med
hsten. D frst gick han ner.

-- Tycker ni den  vacker?

De bara mumlade ngonting till svar.

-- Ja har mycke vackrare leksaker hemma.

De sgo p honom...

-- Tror ni inte?

Ingen svarade.

-- Ja ska visa er en annan da.

Drmed tog han hsten och gick tillbaka upp till Kerstin. Han blev
sittande i fnstret och betraktade rabulisterna. Han var inte rdd fr
dem lngre.

Och s blevo de vnner. D och d tog han med sig en leksak, men han
valde alltid med omsorg, en av de ldsta eller ngon, han sjlv trttnat
p. Rabulisterna  sin sida behandlade honom med en aktning, som gladde
honom. De tycktes frst, att han var bttre n de. De lyssnade till vad
han hade att sga. Han skrt fr dem en smula om sina leksaker och hur
han hade det om somrarna p Sr. Bara fr att komma dit tog det en hel
natt, om man kte hemifrn p eftermiddagen och en dag, om man kte p
dagen. Och nere vid bryggan lg ett hav, som var s stort, att det inte
tog slut frrn man kom till Amerika. Rabulisterna gvo varandra
snedblickar, nr han berttade allt detta: de visste inte riktigt vad de
skulle tro.

Stellan talade upp sig:

--  om ni inte tror va ja sger, s kan ni sjlv frga morfar.

Men det var det ingen som ville.

Stellan tyckte allt bttre om rabulisterna. Dels visste de ingenting om
den ledsamma och frdmjukande historien om Svenska hjltar och
riddersmn eller om den Underbara Hsten. Dels voro de villiga att leka
knekt. Och nu var det ej lngre som i Svenska hjltar och riddersmn att
han fick st som en annan knekt i ledet: han var sjlv ljtnant och
kommenderade, ikldd sabel och kask. Till en brjan voro de ej mycket
hgade fr leken. Agust, som var den ldste och tta r gammal,
frklarade till och med att det var en skitlek. Men sedan Stellan tmt
sitt frrd p sablar och kaskar och annan krigsrustning och dessutom
gjort Agust till sergeant, visade sig all fara fr myteri undanrjd.
Medan Agust kommenderade och skrek, stod Stellan i den finaste
utrustningen, som bestod i en brstplt, och sg p -- som en riktig
ljtnant p kaserngrden.

Han var fullt lycklig.

Han och rabulisterna blevo en dag s goda vnner, att de bjdo honom
flja med sig in i vedboden. Dr visade de honom mannens stolthet, var
och en av dem. Och s sade de:

-- Fr vi nu se din?

Stellan tvekade. Men d de frklarade detta vara ett av de svraste
etikettsbrott en mnska kunde beg, gjorde han dem till viljes.

Det var endast Agust som yttrade sig om synen. Han sade:

-- Va den  liten!

Under tiden stodo de kvinnliga rabulisterna ute p Lillegrd, viskade
indignerat med varandra och ropade till slut i korus:

-- Vi ska tala om det fr mor.

Till slut ropade de s hgt att en av rabulistkvinnorna ppnade ett
fnster och frgade, vad som stod p. Men d svarade flickorna:

-- Ingenting.

Efter en stund kommo rabulisterna och Stellan ut ur vedboden. Agust
visslade...

       *       *       *       *       *

Det var endast en lek, Stellan ej fick vara med om: det var, d
rabulisterna skulle ckla Kttlund. Drtill ansgs han ej vrdig. Han
hade kngor -- -- -- inte fan kunde han -- -- -- han var inte rapp nog
i vndningarna -- -- -- det skulle g m en sju djvra vnster -- -- --
nej, kan kunde inte f vara med. Han fick inte ens vara nere, p grden,
d expeditionen skulle brja. De skickade upp honom till gamla Kerstin.
Dr kunde han f sitta i fnstret och se ut i gngen, om han ville. Det
hjlpte ej att opponera eller locka med nya leksaker. Om _han_ skulle
vara med, vgrade de helt enkelt att ckla Kttlund.

Stellan knde sig frdmjukad. Han till och med skmdes. Han insg, att
denna expedition mot Kttlund utgjorde det verkliga provet p tapperhet
och mod. Det dr att g omkring och kommendera var i alla fall bara en
lek. Men Kttlund frkroppsligade allvaret, modet, snabbheten.

Till slut tog skamknslan ut sin rtt. Han frklarade, att han _ensam_
skulle ckla Kttlund.

-- Inte fan, skrek Agust. Du  inte rapp nog i vnningarna. D ska g m
en sju djvra vnster.

-- Jo, d kan ja _visst_ d!

En tid kunde han leva p lftet och frskringarna. Men en dag kom Agust
rusande frn smalgatan in p Lillegrd och sade:

-- Nu  Kttlund full. Ska du ckla honom nu?

-- Hur vet du han  full?

-- Ja s honom p gatan. Han kommer in p Storegrd nu.

Stellan nickade. Han tog av sig skorna och bad Agust hlla dem. Agust
gav honom ngra sista rd och upplysningar:

-- Du ska va rapp i vnningarna. D dr ska g m en sju djvra vnster.


Stellan nickade p nytt och smg sig in i gngen. Rabulisterna fljde ej
med. De hade inte frtroende fr honom.

Dr lg gdselhgen, samlad, rund och hg. Stellan lyssnade in mot
stallet. Han knde sig knappast rdd lngre. Han knde bara pulsarna
bulta i sitt huvud.

-- Gr d nu, viskade Agust. Gr d nu!

Stellan kastade sig huvudstupa in p grden, upp i gdselhgen och
brjade sparka.

Pltsligen blev han stende alldeles orrlig. Med en frfrlig svordom
kom Kttlund haltande och springande ur stallet. Han hade kvasten i ena
handen.

Stellan rrde sig ej. Han kunde _inte_. Han stod alldeles stilla och
bara stirrade p Kttlund, som nrmade sig i haltande sprngmarsch.

Storegrds kksfnster ppnades infr Kttlunds dundrande eder. Stellan
hrde Idas rst:

-- D  rtt, Lund, ge en duktigt m stryk! D  just va han behver.
Han  s hgfrdig och elak, s d  en synd och skam t'et! Kl en
bara!

Nu var Kttlund alldeles inp honom:

-- Jas, d  du, din lilla djvel! Jas, d  du, din lilla sta satan!
Ja har unrat  unrat -- -- -- Jas, din lilla sta guds ngel!

Stellan fll vanmktig ned p gdselhgen, innan Kttlund nnu rrt
honom. Han tog mot slagen frn kvastspettet utan att skrika, utan att
jmra sig.

I samma gonblick kom majorens betjnt ur sin bostad. Han hade p sig
den bl fracken med de gula knapparna.

-- Sluta, skrek han, sluta, fyllehund! Va tar han sig till! Slr han
ljtnantens gosse!

Kttlund slppte taget om Stellans nacke. Stellan kravlade sig ned frn
gdselhgen och strtade genom gngen in p Lillegrd.

Den var tom. Mitt p stenlggningen stodo hans kngor. Han plockade upp
dem, kastade sig in i Kerstins uppgng, flg uppfr trappan och bnkade
p drren.

-- Men var i Herrans namn har han vatt? Han har vl inte legat och
vltrat sig i dyngan heller?

Han var alltfr andfdd fr att svara och gick frbi henne fr att kasta
sig p soffan.

-- N, dr fr han inte va med all dyngan. Kl av sin m samma.

Kerstin drog av honom klderna, piskade dem utanfr fnstret och hngde
dem sedan p ett streck till vdring.

Till slut kunde han bertta. Han bad Kerstin g upp till Ida och be
henne inte sladdra. Sjlv satt han insvept i en filt vid fnstret och
sg ned p Lillegrd.

Efter en stund kommo rabulisterna tillbaka. De stucko fram huvudena
innanfr porten, sakta och frsiktigt. De sgo upp mot Kerstins fnster,
och d de fingo syn p Stellan, vinkade de t honom att komma ned. Men
han skakade p huvudet och pekade p sina klder. D kommo de lngre in
p grden och gjorde ett nytt tecken t honom att ppna fnstret. Och
det gjorde han.

Det var Agust som frde rabulisternas talan:

-- Sa jag dig inte, att du inte va rapp nog i vnningarna, va? D dr
ska g med en sju djvra vnster.

Stellan stngde fnstret. Men efter en stunds betnketid ppnade han det
p nytt och svarade:

-- Ja, men ja vgade i alla fall.

Kerstin kom s smningom tillbaka frn sin expedition till Ida.

-- Va sa hon?

-- Hon sa, att han inte ftt nog.

-- Men hon sladdrar inte?

-- N.

-- Ja, men  d riktigt skert?

-- Hr han inte vad jag sger!

Nu knde sig Stellan fullt tillfredsstlld med sig sjlv.

Hans mod hade ej heller undgtt att gra ett visst intryck p
rabulisterna. De diskuterade ofta saken. Eller rttare: det var Stellan,
som ej trttnade att bringa den p tal. Man lyckades aldrig komma till
ngon gemensam slutgiltig uppfattning i saken. Diskussionen upphrde
alltid med samma stende argument. Stellan sade:

-- Ja, men ja vgade i alla fall.

Varp Agust svarade:

-- Ja, men du gjorde d inte.

Men ocks i denna kritik lg det ett ej s litet erknnande. Och tack
vare sitt mod och sina leksaker befste Stellan sin stllning bland
rabulisterna som oomstridd hvding och ljtnant.

Hans hvdingsmaner fljde honom ocks till mamsellerna Beckstrms skola.
Det hade kommit en befallande ton i hans rst, som ingen kunde misstaga
sig p, ej ens Gran. En gng, d han ter igen hotade Stellan med att
hans far kunde stta Stellans far i arresten, fick han till svar:

-- Va tror du inte ja skiter i det!

Ett sdant sprk kunde ej undg att medfra respekt.

       *       *       *       *       *

Det ret infll den frsta maj p en onsdag.

Redan p fredagen veckan innan hade rabulisternas hustrur stortvtt vid
pumpen. Det dracks kaffe p grden och tungorna gingo i takt med
klapptrna. Man lnade givmilt spa av varandra i utbyte mot socker.
Vattnet forsade i rnnstenen, som gick tvrs ver grden ut p gatan.
Och i rnnstenen gingo rabulistbarnen och Stellan barfota.

S hngdes tvtten upp p kldstrecken. Hela grden var full av
skjortor, kalsonger, byxor, srkar och strumpor. Somligt var lappat.
Annat var det hl i. Tvtten fick hnga i flera dagar. Rtt som det var
kom en aprilskur. D blev det vsen i trapporna. Rabulistkvinnorna kommo
rusande ned p grden och skte rdda klderna. Men skurarna kommo s
hftigt, att varje gng mer n hlften blev hngande kvar.

Det var ett elnde.

Stellan satt fr det mesta i Kerstins fnster om eftermiddagarna och
tittade p. Rabulisternas mdrar hade frbjudit dem att leka p grden,
s lnge tvtten var uppe. Den hngde fr resten s lgt, att man mste
krypa under den fr att komma fram.

Stellan satt och sg p allt detta med en underlig knsla i brstet. Det
var som om han blivit avsatt, detroniserad. Rabulisterna hade blivit s
viktiga. Den frsta maj skulle det bli demonstration, pstodo de.

ntligen blev grden fri. Men leken kom ej riktigt i gng. Rabulisterna
talade, inte om ngot annat n demonstrationen.

-- P nsta onsdag, d ska du f se, sade Agust. D ska de bli
demstration.

Stellan sg p honom.

-- Sn djver, han vet inte va demstration ! Har ni sett en sn djver!

Stellan knde sig sttt och samtidigt ngslades han: hr hll makten p
att glida honom ur hnderna.

-- Vet du inte att p onsdag  d frsta maj?

Men nu rtade Stellan upp sig:

-- D vet ja visst d.

-- Sn djver, han ljuger. D visste du inte.

-- D visste ja visst d.

-- Men du visste inte att d ska bli demstration.

-- D visste javisst d.

-- Men d visste du inte hromdan.

-- D visste ja visst d.

-- Ja, men d visste du inte frra gngen d va frsta maj.

-- D visste ja visst d.

Men nu kastade Agust sin mssa i luften och skrattade, s han skrek,
medan han dansade runt av gldje:

-- Sn djver som han lgnar.

Och s gick Agust nda in p livet p Stellan och sade:

-- Fr sista gngen d va frsta maj va d ingen demstration! D hr 
den frsta i stan. Frstr du, lgnhals.

Stellan svngde runt p klacken fr att hmta sig. Nr helomvndningen
var fullbordad, sade han:

-- D visste ja visst d!

-- Va visste du? Att d va demstration?

-- N du, dr ljuger du. Ja visste att d _inte_ va demstration.

-- Men varfr sa du d att du visste att d va demstration?

-- D sa ja bara fr att skojas.

Agust sttte sin granne i armbgen:

-- Sn djver!

Och s blev det tyst en stund. Det lg fientlighet i luften. Man
betraktade varandra med snabba snedblickar.

Till slut sade Agust:

-- Men vet du va en demstration ?

-- D vet ja visst d.

-- Sg d d?

-- D vill ja visst inte.

Nu brjade rabulisterna knna sig en smula oskra. Kanske han i alla
fall visste det? Agust frskte lura ut, hur lngt hans kunskap strckte
sig:

-- Visste du att d ska bli fanor?

-- D visste ja visst d.

-- Ja, men visste du att d skulle bli tal p excisfltet fr oss
sossalister?

-- D visste ja visst d.

-- Ja, men visste du att d skulle bli musik?

-- D visste ja visst d. D ska bli regementsmusik.

Rabulisterna sgo p varandra.

-- Vem har sagt d?

-- D har pappa sagt.

Men nu hoppade Agust jmfota av gldje. Till slut mste han gra
vallstupstende mot vggen fr att f utlopp t sin gldje. Han fljdes
av de tre yngre manliga rabulisterna, och en stund stodo de alla fyra
upp och ner i luften.

Nr Agust hmtat sig gick, han ter fram till Stellan och sade:

-- En sn djver! Koss i Jisse nam! Regementsmusik sger den lgnhalsen!
Regementsmusik! N du! D ska bli sossalistmusik.

Det blev tyst. En stund betraktade de Stellan med ett ckelblandat
frakt. De tv ldsta pojkarna drogo sig bort i ett hrn p grden och
viskade. Resten fljde efter. Ngonting viktigt avhandlades, medan de d
och d vnde sig om och sgo p Stellan. Efter en stund promenerade de
alla hgtidligt ut p smalgatan.

Han var ensam. En lng stund blev han stende alldeles orrlig. Han
knde sig som en avsatt hvding.

S gick han sakta ver den folktomma grden bort mot Kerstins
trappuppgng. Hon satt i vvstolen.

-- Kerstin? frgade han.

Men hon hrde inte.

-- Kerrrstinnn, hr hon inte!

Kerstin hll in skytteln:

-- Va  de han vill?

-- Va  demstration?

-- De fr han, frga sin pappa om.

-- Ja, men pojkarna sger d ska bli demstration.

-- Ack ja, ack ja. Kerstin vaggade p huvudet.

--  d sant?

-- De  vl de, Gud nde oss.

-- Ja, men va  d fr ngot?

-- Ja, inte vet ja. De fanns inte p min tid. P min tid fruktade
mnskorna Gud och hll hans bud.

-- Ja, men de sger d ska bli musik ocks?

-- De ska vl de, de ska vl de. P min tid gick man i kyrkan och hrde
orgeln spela.

Stellan gjorde ej flera frgor. Han krp upp i soffhrnet och satt
alldeles tyst. Men hans hjrna arbetade.

P kvllen, d han gick in till sin far fr att sga god natt, frgade
han:

-- Sg, pappa -- -- --

-- Tja, vad r det?

-- Sg pappa, va  demstration?

-- Demonstration? Var har du ftt det ifrn?

-- Frn pojkarna?

-- Vilka pojkar?

-- I skolan. Men sg pappa, va  d?

-- Demonstration. Vad det r? Jo, det ska jag sga dig. Det r idioti
och uppror och skulle frbjudas.

Stellan nickade.

-- Men ska d bli fanor och musik ocks?

-- Tja, det ska det nog bli.

-- Ska d bli regementsmusik?

-- r du alldeles frbannad pojke! Vem har sagt det?

-- Ja trodde d.

-- Du tror s mycke.

-- Jas! Tack, snlla pappa! God natt, snlla pappa!

       *       *       *       *       *

D han dagen efter som vanligt skte upp rabulistbarnen p Lillegrd
mttes han av en hgtidlighet, vars like han frut aldrig knt. De
knappast hlsade p honom.

-- Ska vi inte leka knekt ett slag, Agust, frgade han dmjukt.

Agust placerade hnderna p ryggen och svarade med ett kort:

-- N.

Ocks Stellan lade hnderna p ryggen och sg upp i luften, som om han
betraktat molnen.

Agust tog sin yngre bror avsides ett slag, viskade med honom och kom
slutligen tillbaka. S sade han mycket hgtidligt:

-- _Vi ska va m p demstrationen_.

Stellan sg p honom, bara stirrade.

Agust var tydligen inte njd med effekten eller ocks missfrstod han
denna gapande tystnad. Han vnde sig till de andra:

--  de inte sant va ja sger?

-- Jo d!

--  vi ska ha ra bann p oss ocks. Demstrationsmrken.

Stellan bara stirrade.

-- Tror du inte va ja sger?

Stellan var alltfr vervldigad fr att vare sig kunna tala eller
jakande nicka p huvudet.

Agust lmnade dem, sprang in i sin trappuppgng, uppfr trappan. Han var
frsvunnen en stund, d ett fnster ppnades. Det var han. Och i sin
hand hade han ngot rtt.

-- Tror du mig nu d?

Stellan sg p de rda banden. Han var stum, frkrossad av
sinnesrrelse. De yngre rabulistbarnen stodo mitt emot honom, hga och
hgtidliga. Ej heller de sade ngot.

Det arbetade vldsamt i Stellans brst. Helst skulle han ha velat grta,
skrika, rulla sig p stenlggningen i knslan av sin egen maktlshet.
Han _mste_ tro det. Det var ofattligt. De skulle g med i demstrationen.
Och dr skulle vara fanor och musik, precis som i vaktparaden och de
skulle f marschera med.

Och _han_ skulle inte f vara med. Han som marscherade mycke bttre n
rabulisterna och som kunde alla kommandoorden och visste precis, hur man
skulle hlla handen vid msskrmen, nr man hlsade... _Han_ skulle
inte f lov att vara med.

Han frstod, p ett dunkelt stt, att hr kunde inte ens hans far
befalla, att han skulle f vara med. Han var maktls ocks han.

Han tnkte p Kerstin. Det stod pltsligen fr honom, att kanske hon
kunde gra ngot t saken. Han rusade upp till henne:

-- Kerstin, sg fr ja lov och va m om demstrationen.

Kerstin sg p honom ver sina glasgon:

--  han frn vettet. De  inte fr sna som han.

Stellan blev ursinnig. Han slog omkring sig med armarna och stampade i
golvet:

-- Ja, men ja vill. _Ja vill!_

Nu tog Kerstin av sig glasgonen och sg p honom:

-- Va skulle hans salig mor sga, om hon s honom nu?

Stellan gick mot drren. Dr vnde han sig om och sade:

-- Hll kft, kring!

Drmed stngde han drren.

Lillegrd var tom. Han gick hem till sig, krp upp i soffhrnet i
barnkammaren och grt. Men det var ej heller ngon riktig grt. Det var
lnga djupa snyftningar, som skakade hans kropp. Han skulle inte f lov
att vara med, han som marscherade mycke bttre n rabulisterna. Han
knde sig s maktls, s hopplst vergiven...

       *       *       *       *       *

Hela tiden i skolan dagen efter tnkte han bara p detta enda: hur
skulle han f lov att vara med och g i demstration med fanor och musik
liksom rabulisterna?

Pltsligen, den sista timmen, fick han en id. Han skulle be
rabulistpojkarna. Nr klockan ringde, rusade han mot drren, utan att
som de andra sakta resa sig upp och buga.

Han fick till straff sitta kvar fem minuter.

Han sprang hem, som om det gllt livet och strtade direkt in p
Lillegrd. Den var tom. Rabulisterna hade inte kommit hem frn skolan
nnu. Han satte sig att vnta p trskeln till Kerstins trappuppgng.
Men han hade ingen ro. Gng p gng gick han ut p gatan fr att se, om
inte rabulisterna syntes.

Till slut kommo de, hela raden.

Han sprang emot dem.

Redan p lngt hll ropade han:

-- Sg, Agust, fr ja vara m p demstrationen?

De sgo p honom.

Till slut svarade Agust:

-- N du! D fr inga sna som du. D  bara vi folkskolepojkar som 
sossalister.

De fortsatte fram mot Lillegrd. Han fljde ett stycke efter.

Pltsligen ryckte Agusts yngre bror Agust i rockrmen. De drogo sig in
p trottoaren med ryggen t gatan och viskade. De tre andra rabulisterna
ville ocks deltaga i konferensen, men avmotades.

Stellan stod ensam mitt p gatan. De bda hemlighetsfulla frhandlade
med varandra med huvudena nda in mot vggen.

Till slut nickade Agust. Konferensen var slut. Agust gick lngsamt fram
till Stellan. Han sade:

-- Bjuder du p karameller och wienerbrd d?

Stellan nickade ivrigt.

-- Men d ska d va ett wienerbrd och tv karameller var?

Stellan nickade.

-- Men d ska va _ett_ wienerbrd och _tre_ karameller var?

Stellan nickade flera gnger.

-- Fr ja va m p demstrationen d?

-- D vet ja inte, svarade Agust, men ja ska frga.

-- Ja, men  de riktigt skert?

-- Ja. Men det ska va _ett_ wienerbrd och _tre_ karameller.

-- Ja.

Stellan strtade in p Lillegrd. Han skulle be Kerstin om pengar. Han
brukade d och d f en slant av henne. Mitt i trappan erinrade han sig
pltsligen, att han dagen innan bett henne hlla kft. Han stannade,
satte sig p ett trappsteg och funderade. Till slut knackade han. Han
var mycket dmjuk, d han kom in. Han blev stende vid drren en stund
och sg ned p golvet, medan Kerstin fortfor att slamra med vven. Till
slut sade hon:

-- Vad  de han vill?

-- Jo, snlla Kerstin, rara Kerstin, ja skulle be s mycke om
frltelse fr att -- -- --

Kerstin upphrde att slamra i vven. Hon tog av sig glasgonen och sade:

-- Ja, de behvs ska ja sga honom. Frst kr hans far mig p drren och
s ber han mig hlla kft. Och hr har ja burit honom p mina armar.

Pltsligen brjade han storgrta. Han frstod nu, att han inte skulle f
tjugufem re. Han skulle inte f lov att vara med i demstrationen. Nu
nr han hll p att f vara med, s skulle han inte... Han stod vid
drren och trarna strmmade ur honom.

D steg Kerstin ur vvstolen och kom fram till honom:

-- Se s, gossen, kom nu  stt sig hr i soffan hos mig.

Han fljde med henne, satte sig vid sidan om henne medan hon talade om
hans salig mor, hur snll och gudfruktig hon varit.

--  nu ska ja frlta honom fr denna gngen  s ska han inte grta
mera.

Men Stellan fortfor att grta. Han tnkte p tjugufemringen.

-- Men va grter han nu fr? Nu har ja ju sagt att ja frlter honom.

-- Jo-oo-o, snlla, rara Kerstin, ja -- -- -- fr ja -- -- -- ja
-- -- -- skulle ha tjugu -- -- -- fem re -- -- --

-- Va skulle han me dom  gra?

-- Jo-oo-oo, ja skulle -- -- -- ja skulle ge Agust och di andra wie
-- -- -- ner -- -- -- brd.

Kerstin svarade ej. Han gned huvudet upp mot hennes rm:

-- Ja skulle inte ha -- -- -- d fr mig sjlv -- -- -- ja -- -- --

-- Jas, han har brjat och tnka p andra. Ja, de  Gud nde mig tid
han tnkte p di som har de fattigt ocks och som inte fr allt de di
pekar p. Ja, d ska han vl f de fr denna gngen  s fr att han
visar att han har hjrta i kroppen och inte  som sin -- -- --

Kerstin hade tnkt sga: far, men hon hejdade sig.

Han tackade dmjukt och strtade nedfr trappan. Rabulisterna vntade
honom p trottoaren utanfr porten. Han visade dem silverslanten och
sedan de alla noga betraktat den, tgade de i vg till konditoriet.

Rabulisterna vntade utanfr, medan Stellan gick in fr att kpa de fem
wienerbrden och femton karamellerna. De stodo med nsorna mot
fnsterrutan fr att se att allt gick, som det skulle.

Stellan kom ut med en pse wienerbrd och en liten strut karameller. S
tgade man i procession tillbaka till Lillegrd och in i vedboden. Dr
ppnades psen och struten och bytet delades.

Det visade sig att Stellan glmt att kpa ngot t sig sjlv. Han fick
sitta och se p, medan de andra tuggade och sgo.

       *       *       *       *       *

Och s kom den stora dagen.

Det var en onsdag, d man endast hade lektioner mellan nio och tolv.
Demonstrationen skulle starta frn Fisktorget klockan ett.

Innan Stellan gick till skolan hade han trffat sin far vid frukosten.
Han var vid ett frfrligt humr. Han hade "brickan", d.v.s. vakten och
var som sdan ansvarig fr ordningen bland artilleristerna. Redan dagen
frut vid orderutdelningen p Hgvakten hade regementschefen gett
befallning om att inga artillerister fingo visa sig ute i stan, och
utom, den vanliga vaktmanskapsstyrkan skulle srskilda reserver ligga
till hands i kasernerna i hndelse ngonting intrffade. Det var frsta
gngen socialisterna demonstrerade i staden. Man var vl inte precis
rdd. Men man saknade erfarenhet och beredde sig p det vrsta.

Ljtnant Petrus svor sig genom frukosten. Hans frsta maj var frstrd.
Han satt och talade om, hur den firats frr i vrlden p regementet. D
hade musikkren spelat klockan fem p morgonen utanfr chefens och
regementsofficerarnas fnster och klockan tolv hade hela officerskren
ridit i parad genom gatorna med musiken i tten, och p kvllen hade det
varit stor middag med bal p Stora hotellet.

Och nu skulle ett par hundra sdana dr frbannade verkstadsarbetare med
en lappskrddare i spetsen tga genom gatorna i stllet fr
officerskren och hlla mte p sjlva exercisfltet.

Att borgmstaren var en civil kruka, det kunde han frst. Men att
regementschefen gett dem tilltelse att prata smrja ute p
exercisfltet, _det_ var ett brott mot den ed, han svurit konungen.
Chefen skyllde visserligen p borgmstaren, som s fort som mjligt
ville ha uppviglarna utom stadens hank och str. Men vad bevisade det
annat n att man var ena frbannade krukor, som inte kommenderade
manskap till Fisktorget med detsamma och skingrade packet.

Stellan hade inte hrt sin far s mngordig s lnge han kunde minnas.
Han bara tnkte p, hur lyckligt det var, att hans far hade "brickan":
d skulle han inte vara hemma p hela dagen och Stellan kunde smita ut
och komma hem som han ville. Och alla faderns svordomar kom det att
sprnga nnu vldsammare i hans brst. _Allt detta skulle han f vara
med om_...

Innan han sprang till skolan gjorde han en hastig titt in p Lillegrd.
Den lg tom. Men i rabulisternas bostder stodo fnsterna ppna, och han
kunde se Agusts och de andras fder st inne i kken med nakna
verkroppar och tvlldder i ronen.

Han kunde inte hlla sig stilla under lektionerna, och det var frst nr
han hotats med att f sitta efter en hel kvart, som han gjorde vld p
sig, spnde alla sina muskler till stelkrampsstyvhet.

Tre och en halv minut ver tolv stod han inne p Lillegrd. S fort hade
han ej sprungit frn skolan sedan den frsta dagen, d han rymt.
Lillegrd lg tom, vergiven, de, dd. Inte en rst, inte ett knpp
frn rabulisternas fnster. Det var som om pesten gtt fram ver grden
och Lillehus. Till och med rttorna hade vgat sig ut frn sina hl. Det
satt tv vid pumpen.

Han blev stende mitt p grden och kunde hra sitt hjrta sl i denna
dsliga tystnad. Det var som om han lmnats alldeles ensam i en obebodd
vrld. Bitterheten, som brt fram ur honom, tycktes s vervldigande
att den p samma gng upplste och frlamade honom. Det var som om han
samtidigt flutit bort och stelnat. Han knde sig s trtt, att han
skulle ha kunnat sjunka till jorden fr att aldrig mera resa sig. De
hade lurat honom... De hade smitit... Han var inte ens mktig ngra
hmndknslor. Han gav sig ej sjlv ngra heliga lften att han aldrig,
aldrig skulle ha med dem att gra mera, eller att han skulle straffa dem
med helvetets eld och svavel. Fr allt detta var hans knsla av
bitterhet och vergivenhet fr stor.

Hn sg upp p raden av stngda och livlsa rabulistfnster: lurad, de
hade lurat honom, de hade smitit, fastn han hade gett dem wienerbrd
och karameller.

Pltsligen brjade han knna sig hemsk till mods i denna vergivna
ensamhet. Det var som om det vita spket med den gapande munnen kunde ha
visat sig nr som helst. Med en isande knsla mellan skulderbladen stack
hn ut p smalgatan. Ocks den lg de. Endast lngt borta kom en gammal
gumma gende med en torgkorg p armen. Det var Kerstin. Han dk in p
sin egen gata. Vaktposten stod ensam borta vid kaserngrindarna i parad
och med plym i kpin... I kasernen hngde artillerister i skjortrmarna
med halva kroppen utom fnsterna och visslade till en piga, som kom frn
torget, ocks hon med en korg p armen.

S fick han en id. Folkskolan! Kanske de funnos dr! Han strtade dit
och trffade p vgen ngra brackor.

-- Demstrationen? flmtade han, demstrationen, var -- -- --

-- Va fan bryr vi oss om demstrationen.

-- Men var, var -- -- --

-- Norrevall, hrde han ngon svara.

Han vnde helt om och sprang genom hela staden till Norrevall.

Och dr stodo de. Han sg en hel klunga av dem. De stodo uppstllda p
tv led...

De sista par hundra meterna gick han, som en utpumpad Maratonlpare.
ntligen... Han flmtade... Dr stod en stor pojke framfr leden. Han
tyckte sig aldrig ha sett en s stor pojke frr. Och dr... Nu
upptckte han Agust. Han sg s liten ut, mindre n han nnsin gjort,
bland alla dessa stora pojkar. Och nu fick han syn p Stellan... Han
blev rd i ansiktet och sg bort.

Stellan blev stende ngra meter frn demonstrationen, utan att ngon
tycktes uppmrksamma honom. Han tog ett steg nrmare. Samma resultat.
Ett steg till -- -- --

D, pltsligt, sade den frfrligt store pojken, som var ljtnant:

-- Va fan str du  glor fr?

Stellan rtade upp sig, gjorde stllningssteg med klackarna och sin
vackraste honnr:

-- Ja skulle va m p demstrationen.

Den frfrligt store pojken sg p honom frn topp till t.

-- Vem har sagt, att du ska va m?

-- D har Agust.

-- Vem fan  Agust?

Stellan pekade p Agust.

-- Han fick ett wienerbrd och tre karameller fr att ja skulle f va
m?

Men nu brt indignationen fram ur Agust:

-- D va en djvra lgn. Ja sa aldrig att du _skulle_ f va m, men ja
sa att ja skulle frga de andra. Sa ja inte d va?

Han vnde sig om i ledet till de andra rabulisterna frn Lillegrd, som
nickade bekrftande.

-- Ja, men fick du inte ett wienerbrd och tre karameller  fick inte de
andra d ocks va?

-- Ja, men inte fr att du skulle va m utan fr att ja skulle frga 
s glmde ja  frga. Frga de andra, s fr du hra.

Han vnde sig ter vdjande till Lillegrds rabulister i bakre ledet,
som p nytt bekrftade sanningen av det nyss sagda med en nick.

-- Fr han va m, Kalle? frgade Agust den frfrligt store pojken. Han
bor i vr grd, fastn p Storegrd. Men han fr leka m oss.

Den frfrligt store pojken mnstrade Stellan nnu en gng. Agusts
rekommendation tycktes ha gjort ett visst intryck p honom. Med en
fltherregest pekade han bort mot vnstra flygeln och sade:

-- Stll dig p sladden d.

Stellan placerade sig p anvisad plats. Han stod alldeles rak och
militrisk och sg stelt framfr sig. Och nu frst mrkte han, att han
mitt emot sig, andra sidan gatan, hade Norra kaserngrden. Innanfr dess
hga jrnstaket stodo artillerister och sgo p. Han stramade upp sig
nnu mera och sg om mjligt nnu hgtidligare ut. Det hr kunde han p
sina fem fingrar och han skulle visa dem -- -- --

Den frfrligt store pojken sg p honom en stund. S gick han fram till
honom och sade:

-- Vad fan heter du?

-- Per Stellan Severin Petrus.

-- Djvla namn. Kan du sjunga Arbetets sner?

-- N -- -- -- j -- -- -- n.

-- D fr du hlla kft.

-- Ja.

-- Giv akt, skrek den frfrligt store pojken. Hr nu p va ja sger.
Nr som demstrationen har gtt frbi oss m musiken  alla fanorna, s
fljer vi efter precis som i gymnastiken.

Han tog ngra steg fram och tillbaka, kastade en snabb blick mot
artilleristerna bakom det hga jrnstaketet och sade:

-- P stllet vila.

Lngt borta ifrn, t stra bulevarden till, hrdes de trasiga tonerna
av en tillfllighetsorkester.

-- Giv akt, kommenderade den frfrligt store pojken. Kom nu ihg att
nr demstrationen gtt frbi s fljer vi efter. P stllet vila!

Musiken kom allt nrmare.

Pltsligen tystnade den. Det var paus.

D -- -- --

Artilleristerna bakom jrnstaketet tvrs ver gatan veko pltsligt
under diskreta armbgssttar i varandras sidor tillbaka. Det var som om
en levande rid dragits t sidan -- -- -- Och mitt p den nu tomma
scenen stod ljtnant Gunnar Petrus, i parad, med plym i kpin och
vakthavande officerens silverbricka med riksvapnet i ett bltt, vattrat
sidenband kring den vita attilakragen.

-- Vad str p hr? frgade han en av artilleristerna, som gjorde honnr
och svarade ngot.

Ljtnant Petrus lt sin barska blick fara lngs pojkarna och -- -- --
Han ryckte till ett gonblick och s skrek han:

-- Vad i helvete -- -- --! Vad innerst inne i det rena, rama,
genomgldgade, heta helvetet -- -- --! Vad i -- -- --! _Vad gr du dr!_

Stellan hade sjunkit till marken, ssom om kroppen trollats bort ur hans
klder och de fallit i en hg p stenlggningen.

-- Opp med dig! gonblickligen! Hr du vad jag sger, lymmel! Opp!
Kvickt! Kvickt! nnu fortare! P benen med dig! Hem med dig!
gonblickligen! Med samma! Kvickt! Spring!

Stellan krp p alla fyra ur ledet, i samma gonblick som
demonstrationstget svngde in p gatan. Musikanterna torkade sig om
munnen, satte bleckinstrumenten mot lpparna och ljtnant Petrus'
vredgade kommandorst drunknade i en framtidsmarsch.

       *       *       *       *       *

Den kvllen hll ljtnant Petrus p att sl lemmarna ur led p
sin son.




Vart tredje r p hsten kom balettmstare Lindquist till staden och
ppnade dansskola. Strngt taget ppnade han tv: en fr skolungdomen
och en fr stadens butiksbitrden.

Det ret, Stellan gick i 2:a, beslts det att han skulle lra sig dansa.

Han mottog underrttelsen utan gldje. Han befann sig i en period av
sitt liv, d man i allmnhet ej har ngon anvndning fr kvinnor.
Dessutom satt minnet nnu kvar av all den smlek, han lidit efter
historien med Svenska hjltar och riddersmn. Han hade tagit som regel
att s mycket som mjligt undvika kvinnligt sllskap fr att drigenom
vara skrare p att ocks undvika ljet.

Nr hans far drfr framhll fr honom nyttan och njet av de lrdomar,
som inhmtades i en dansskola, gjorde han visserligen inga invndningar.
Men han gick in p sitt rum, stngde drren och sade:

-- Fy fanken! Tser! S fnigt!

Dansskolan visade sig emellertid vara betydligt fnigare n han
frestllt sig. Det som i tankarna en smula frsonat honom med frslaget
var musiken. Och den fanns inte.  andra sidan fanns det emellertid ej
ngra flickor. Han visste att de skulle komma till senare. Men han
tyckte det var sknt, s lnge de hllo sig undan.

P det hela taget var det, som sagt, en fnig tillstllning, ej s litet
frnedrande fr ens vrdighet.

Mitt i den fr sparsamhetens skull illa upplysta festsalen p
Stadshotellet med dess flugsmutsade vggspeglar och ombundna
kristallkronor stod balettmstare Lindquist. Han hade ett litet
frtorkat ansikte med mustasch och pipskgg liksom Napoleon den tredje i
Nordensvans Fransk-tyska kriget, som lg p salongsbordet i Stellans
hem. Han hade dessutom ett kritvitt hr, som fll nda ned p kragen,
lng svart bonjour, smala svarta byxor och resrkngor med mycket hga
klackar. I ena handen bar han en svart kpp med silverkrycka. Han rrde
sig sirligt och anvnde mnga franska ord, ty han hade lrt sig dansens
konst i Paris.

Pojkarna stodo uppstllda i en rad utefter ena lngvggen frn
gymnasister ned till frstaklassare. De fingo gra trna hv, hfter
fst och knna bj, och lnga stunder fingo de st med ftterna s
uttvridna, att de bildade en rt linje.

De fingo ocks g fram till Lindquist och lra sig buga, ppna och
stnga en drr utan att vnda ryggen t de frsamlade och en massa andra
konster.

Balettmstare Lindquist frklarade av vilken oerhrd vikt det var att p
ett fullstndigt oklanderligt stt trda in i och lmna en salong. Det
stt, p vilket man gjorde sin entr, var ofta bestmmande fr det
senare intryck man gjorde p de i salongen frsamlade, i synnerhet
damerna. Och det stt, p vilket man gjorde sin reverens och gick ur
salongen var likaledes ofta bestmmande fr det intryck, man lmnade
efter sig: ven den briljantaste ksr hade med en klumpig och oartig
sortie frstrt det intryck, han med sin kvickhet och sin underhllande
konversation lyckats frskaffa sig.

-- Allts, mina herrar, nr man trder in i en salong gr man s hr!

Gubben frsvann ut i kapprummet, medan de ldsta pojkarna fnittrade och
de yngre rckte ut tungan. S ppnade han drren sakta, stngde den
bakom sig, med handen smusslande bakom ryggen som en trolleriprofessor,
bugade till hger och vnster och log -- -- --

Det hela var idiotiskt. Smpojkarna voro alla vertygade om att gubben
var fnoskig.

Till, sin frvning mrkte emellertid Stellan efter ngra dagar, att
danslektionerna lmnade kvar hos honom en egendomlig knsla, en
spnning, en frvntan p vad som skulle hnda. Utan att han sjlv
visste, hur det gtt till, hade balettmstare Lindquist frndrat hans
uppfattning om det andra knet. De voro inte lngre tser, utan "damer"
eller "moitier". Och det var en helt annan sak. Det hade omrkligt
kommit ver dem en glans och en gloria, av vilka de aldrig frut varit
omvrvda.

Han knde det, nr han gick hem frn lektionerna om kvllarna. Han hade
kommit in i en annan vrld, balettmstare Lindquists, som i sin ordning
var det tredje, kejsardmets. Han var ej lngre bara en skolpojke i 2:a.
Han var dessutom ngonting annat: kavaljer, som balettmstare Lindquist
kallade pojkarna.

Spnningen, p vad som skulle komma, stegrades ytterligare, d man
hunnit s lngt, att man lrde sig de frsta vals- och polkastegen.

Under dessa vningar gjorde sig frnvaron av dam eller moitie allt mera
knnbar. Det stod pltsligen klart fr honom att en moitie var frsedd
med hnder, armar och midja. Naturligtvis hade han vetat detta frut.
Men nu fingo dessa kroppsdelar en alldeles ny betydelse. Hnderna skulle
han hlla i, kring midjan skulle han sl sin arm. Han undrade -- ej utan
ngslan -- hur det skulle knnas.

       *       *       *       *       *

Slutligen kom den stora dagen, d damer och kavaljerer skulle
sammanfras.

Prydnadsbehovet, som enligt nationalekonomien fregr till och med
behovet av skydd mot vder och vindar, vaknade hos Stellan. Utan att
ngon visste om det, tog han p sig sin bsta kostym, och nr ingen sg
det, passade han p att smita in i sin fars sngkammare och hlla eau de
Portugal i hret. Han granskade sig lnge i spegeln, innan han gav sig i
vg.

Kapprummet var fullt av pojkar och flickor. Men de stodo i tv skilda
grupper, med en lng rockhngare emellan sig. Man kunde bara se benen
p varandra. Det var ovanligt hgtidligt dr ute. P bda sidor om
rockhngaren talades det endast med lg rst.

Till slut slogos de hga, vita, med mrknade, snirklade guldlister
prydda drrarna upp till festsalen.

Balettmstare Lindquist sttte tre gnger med kppen i golvet:

-- Entrez! Damerna som vanligt i rad lngs hgra lngvggen,
kavaljererna lngs den vnstra. Allts: entrez!

D de kommit p sina platser, sttte han ter tre gnger i golvet:

-- Kavaljererna _hger_ om, damerna _vnster_ om. Och hr nu uppmrksamt
p!

Stellan ryckte till. Dr, bland damerna, vid andra lngvggen stod Mrta
Gyllencrantz -- -- -- och Ebba Boman och Anna Ekenstjerna -- -- -- Han
hade ej vntat sig att f se dem hr. De voro i hans uppfattning inga
damer eller moitier. Han knde dem alltfr vl. Det var som om ett
oblitt de alltid frt dem i hans vg...

-- Kavaljererna framt marsch lngs vggen, till dess ni kommer till
drren, dr gr ni _vnster_ om och gr lngs golvets mitt fram, till
dess den frste kommer till musikestraden. _Damerna_ -- hr noga upp --
framt marsch lngs vggen, till dess ni kommer till drren, dr ni gr
_hger_ om och mter kavaljererna. Allts: framt marsch!

Lindquist ledde sjlv processionen. Nr de bda raderna till slut gjort
halt, stod Stellan med en dam, en moitie, till hger om sig.

Och denna dam var -- Mrta Gyllencrantz.

-- God da, Stellan.

Stellan svarade med ett kort: -- God da!

Balettmstare Lindquist sttte ter igen kppen i golvet:

-- All vr brjan r svr. (Han log sjlvbeltet ver sin kvickhet.) Det
r drfr av vikt att till en brjan damer och kavaljerer r av ungefr
samma lngd. Nu ska vi se, hur lotteriet fallit ut.

Han gick granskande lngs den dubbla raden, stannade, verlade med sig
sjlv och gjorde ombyten. Nu stannade han vid sidan om Stellan.

-- Nej, hr fr vi ocks byta.

Stellan svalde en suck av djupaste lttnad.

-- S dr ja, sade Lindquist.

Stellan hade ftt en ny dam. Men han vgade inte se p henne av fruktan
att det kunde vara Anna Ekenstjerna eller Ebba Boman.

Lindquist gick nnu en gng lngs raden och granskade sitt verk. S
sttte han p nytt i golvet:

-- Kavaljerer och damer vnda sig mot varandra, gra reverangs och
presentera sig fr sina moitier. Ett, tv, tre! Re-ve-raannngs!

De bugade sig och nego.

-- Presentation!

-- Per Stellan Severin Petrus.

Han hrde ej sin moities namn. Han hann emellertid uppfatta s mycket
av henne att han sg det var varken Anna eller Ebba. Han lade ocks
mrke till, att hon hade ett mrkt hr och lackldersskor.

Lngst uppe i den lnga raden brjade gymnasisterna redan konversera med
sina damer. Stellan sade ingenting. Han sg p hennes klnning. Den var
rd. Den var dessutom av ngot tunt tyg med ett svart sidenband om
livet. Sidenbandet imponerade p honom. Han mrkte ocks, att hon inte
bar flta. Hennes hr lg utslaget. Och det var lockigt, sammanfst med
ett rtt sidenband. Ocks lockarna gjorde ett behagligt intryck p
honom.

Pltsligen ryckte han till. _Hon hade talat!_

-- Va var de ni hette?

-- Stellan Petrus.

-- Mitt namn  Rs, stavas R.O.S.E., men uttalas p franska.

Stellan sade ingenting. Men han hade ej kunnat undg att lgga mrke
till, att hon ej talade som han eller de andra i stan. Och hon talade
inte heller som kusinerna i Gteborg eller Malm.

-- Men kanske ni inte lser franska? frgade hon.

-- N.

-- De gr _ja_.

Han var ohjlpligt slagen. En stund efter kom det fr honom, att han
kunde ha sagt: Ja, men ja lser tyska. Nu var det emellertid fr sent.
Hon frgade:

-- Spelar ni piano?

-- N.

-- De gr _ja_.

Det blev ter en paus. S frgade hon:

-- Samlar ni frimrken?

-- N.

-- De gr _ja_.

ter en paus. Och s:

-- Vad  er pappa?

-- Ljtnant.

-- Min pappa  direktr fr den nya kldesfabriken.

Stellan svarade ej.

-- Har ni sett den nya kldesfabriken?

Men nu blev Stellan ond. Han sg henne ilsket i gonen och sade:

-- D mtte ja vl ha gjort. Och fr resten  den inte frdig.

-- Men den blir snart.

Han hade inte sett hennes ansikte riktigt innan. Men han slog genast ned
blicken. Sdana gon hade han aldrig frut sett. De voro alldeles svarta
och s stora s -- -- --

Balettmstare Lindquist kallade det frsta paret ut p golvet fr att
visa, hur man skulle hlla en dam om livet.

Stellan hade tillflle att nrmare betrakta sin moitie utan att hon
mrkte det. Jo, hret var svart och vldigt lockigt, som ett enda svart
burr. Han tyckte bra om hennes ansikte, om det inte varit fr nsan. En
sdan nsa hade han bara sett p den gamle majoren och p Grans far.
_Den var bjd_. Han knde frsiktigt p sin egen. Den var trubbig. Han
visste inte, vad han skulle tnka om hennes nsa...

Tre sttar i golvet:

-- Har ni nu sett, hur man hller sina moitier.

Stellan hade ingenting sett. Han lade, med frsiktighet och p mf, sin
arm kring Roses liv.

D hnde ngot, han aldrig anat skulle kunna intrffa. Rose sade:

-- _Kom nrmare!_

Och s fick hon tag i hans hgra arm och lade den kring sin midja.

Stellan blev alldeles frvirrad och hll sin arm s ltt kring hennes
liv att den brjade vrka. Till slut hann balettmstare Lindquist fram
till dem och inspekterade deras inbrdes stllning. Han hade ingenting
att anmrka. Stellan kunde st ledig och placerade gonblickligen sina
hnder p ryggen...

Han gick hem frn lektionen i djupa funderingar. Han var p samma gng
missbelten och frvirrad. Han tyckte inte om att hon s dr tagit hans
arm och lagt den kring hans liv. Det skulle han ha gjort _sjlv_. Det
var inte som det skulle vara. Han satte hennes tilltagsenhet i ett
dunkelt samband med hennes utseende: den krkta nsan och det svarta,
burriga hret. Och han sade sig sjlv: Hon har bestmt lekt pappa och
mamma.

Nr han kom hem frgade han sin far:

-- Sg, pappa, den dr kldesfabriken -- -- --

-- Ja, vad  det med den?

-- Jo, sg, pappa, direktren vid kldesfabriken -- -- --

-- Ja, vad r det med honom?

-- Sg,  d fint  va direktr?

-- Det beror p.

-- Finare n  va officer?

Hans far var vid gott humr och svarade frdenskull:

-- _r du alldeles frbannad!_ Varfr frgar du det fr resten?

-- Fr ingenting.

Han gjorde ngra slag fram och tillbaka p golvet. Slutligen frgade
han:

-- Va hetter han?

-- Davidson. Han hr till judarna Davidson i Norrkping.

-- Jas.

-- Varfr frgar du det?

-- Fr ingenting.

Pltsligen brjade hans far vdra som en stvare:

-- Hr du, min unga herre, r det du som luktar s frbannat eau de
Portugal.

Stellan blev blodrd i ansiktet:

-- Ja, ja -- -- --

-- Ja, jag mrker det. Det r inte meningen att du ska _drnka_ dig i
smrjan. Och fr resten ska herrn vara s vnlig och lta mina saker va
i fred.

-- Ja, pappa.

Han drog sig skyndsamt och rodnande in p sitt rum. Han strk med handen
ver hret och luktade p sin hand. Den var alldeles flottig.

Till slut blev han sittande vid fnstret. Jas, Rose var judinna. Det
var dom, som korsfst Kristus. Han hade aldrig trffat ngon frut. Det
var vl drfr han tyckte hon var s olik de andra.

Han lovade emellertid sig sjlv, att han skulle behandla henne som en
dam -- -- --

       *       *       *       *       *

Nej: hon var inte som de andra. Men det hade i balettmstare Lindquists
gestalt lnkat dem samman, honom och Rose. Med hgra armen om hennes liv
skulle han lra sig vals och polka, schottis och graziella...

Han tyckte det var synd om henne. Det fanns ingen, som ville vara riktig
vn med henne. Hon fick lov att vara med p ett hrn. Men han sg aldrig
ngon av de andra flickorna ta henne i armen, fra henne bort i ett hrn
och _viska_ med henne. Ingenting bevisade bttre n detta att hon var
ensam och vergiven. Kanske nr allt kom omkring, att hon var en slags
kvinnlig Josef. Och fr resten, nu nr han kom att tnka p det: _Var
inte Josef ocks jude?_ Tanken slog eld inom honom och vrmde hans
medlidande till en knsla av hemligt samfrstnd, av hemlig slktskap.
Han skulle vilja gra ngot fr henne, han visste inte riktigt vad, men
s att hon skulle frst, att _han_ i alla fall var hennes kavaljer och
hon hans dam.

Men ocks detta visade sig omjligt. _Hon behvde ingen hjlp_. Nr det
pltsligt i hennes nrhet brjade alltfr ihrdigt talas om flsk,
svarade hon inte. Hon grt inte heller. Men hennes svarta gon blixtrade
s, att Stellan nstan blev rdd.

Hon kunde reda sig sjlv. Hon behvde ingen hjlp.

Han var naturligtvis vertygad om att han var mycket bttre n hon. Men
p samma gng ndgades han stndigt fr sig sjlv erknna, att hon var
honom verlgsen. Inte bara det, att hon lste franska och p detta
sprk kunde sga godda, adj och vackert vder. Mot denna verlgsenhet
ansg han sig i brjan kunna uppstlla sina kunskaper i tyska. Men ocks
hri bedrog han sig. En dag var han ofrsiktig nog att sga: -- Guten
Tag. Han skulle ej ha gjort det. Hon svarade med en ordramsa p tyska s
lng, att det svindlade fr hans gon. Han hrde p henne med vidppen
mun, som om ordstrmmen varit alltfr rik fr att kunna komma in enbart
genom ronen.

Rose triumferade:

-- N, frsk inte tyska me mig, fr vi talar tyska dr hemma. _Min
mamma  tyska_. Va  din mamma?

-- Hon  d.

D sg hon p honom en lng stund och sade:

-- De  synd om dig.

Stellan blev blodrd i ansiktet ver hennes deltagande. Och p samma
gng knde han sig krnkt. Hon tyckte synd om henne, d det skulle vara
tvrt om.

Nej, inte behvde en sdan som hon ngon hjlp. Hon kunde reda sig
sjlv.

Men hennes verlgsenhet inskrnkte sig ej endast till det rena
kunskapsmttet. Hon kunde redan alla mjliga danser. Och nr han frgade
henne, varfr bon gick i dansskola, svarade hon med ngra ord, vilkas
fulla innebrd det tog honom nra femton r att fullkomligt fatta. Hon
sade:

-- Ja gr i dansskola fr att gra bekantskaper. Hon hade ocks sett s
mycket. Hon hade varit i Berlin och Hamburg och Leipzig och Dresden och
Stockholm och Kpenhamn. Och verallt hade hon slktingar. Sjlv kunde
han bara skryta ver Gteborg och Sr och Lund och Malm.

Och nd var hon fraktad.

Han funderade p allt detta utan att finna ngon frklaring. Han visste
bara ett: att hon inte var som de andra och att han inte riktigt hade
klart fr sig, om han skulle lska henne eller inte.

Han talade med Gran om saken en kvll p vg hem frn dansskolan. Gran
svarade:

-- Inte ska du bli kr i henne. Knner du inte, att hon luktar hedniskt
blod.

Men d blev Stellan frgrymmad. Han skrek:

-- Det va en djvla lgn. Hon luktar gott. Hon luktar eau-de-cologne.

Redan nu erfor Stellan den djupa sanningen i de ord, den lrde Winckler
yttrat i sitt mrkliga arbete "Krlekens historia":

_"Den_ r en sllspord och lycklig lskare, som ej inom sig finner
knslor fientliga mot sin egen passion. Och det r kanske mera en
temperamentstillfllighet n ett terspeglande av situationens verkliga
fakta, att dessa knslor finna sitt uttryck n i blyg och sjlvisk
frsiktighet, n i en djup och osjlvisk vertygelse om plikten att
frsaka, n i ett frhatligt tvivel p den lskades vrde, n i en
givmild fruktan fr ens egen ovrdighet."

Men fr bekmpandet av alla dessa stridiga knslor fanns intet medel.
det hade smitt dem samman. det mste ha sin gng.

Saken var den, att -- -- --

Men det r en lng historia.

       *       *       *       *       *

Redan efter en fjorton dagar sade Rose under en lektion till honom:

-- Pappa sger, att du blir rik en gng, nr din morfar dr.

Ngot sdant hade Stellan aldrig frr hrt. Men han knde det med ens,
som om han blivit mycket strre.

-- Hur vet han det, frgade han med en rst, som skte vara obesvrad,
fastn den sklvde av nyfikenhet.

-- Pappa vet allt snt.  om han inte vet de, tar han reda p de. Han
vet, hur mycket pengar varenda mnska har hr i stan, fastn vi kom i
augusti. Snt tar han reda p i ett nafs.

Hon sg p honom gillande. ter igen hade Stellan knslan av att i ett
slag ha skjutit i vdret. En lng stund kunde han ingenting sga. Men
till slut fick han fram ngra enkla ord:

-- Ah, de  vl ingenting. De har ja vetat _lnge_.

-- Men du blir _mycke_ rik, har pappa sagt. Din morfar  konsul Axelson
i Gteborg.

-- Han  i frsta kammaren ocks.

Rose nickade instmmande. Hon sg p honom med samma gillande blick. Och
pltsligen frstod han, att han beslutat sig fr att bli kr i henne.
Det var ej ett beslut, fattat i huvudet. Han _knde_ det. Det var inte
lngre bara det, som smitt dem samman. Nu fanns det ocks ngonting
annat mellan honom och henne: Han skulle bli rik; _och hon visste det_.

Han tyckte sig vxa i pausen, som uppsttt. Och som om han under detta
stndiga skjutande i vdret ej helt och hllet ville vxa frn henne,
sade han:

-- Du blir rik, du ocks.

-- Naturligtvis!

Den kvllen gick han hem utan att ska sllskap med ngon, inte ens med
Gran. Och d han befann sig mitt emellan tv lyktstolpar, dr det var
som mrkast, viskade han till sig sjlv:

-- Jag blir rik. Ich liebe dich.

Han sade de senare tre orden p tyska, dels drfr att han ej riktigt
vgade sga dem p svenska, dels ocks drfr att Rose talade tyska dr
hemma.

Men innan han gick hem, tittade han upp ett slag till gamla Kerstin:

-- Sg, Kerstin,  d sant, att ja blir rik, nr morfar dr?

Kerstin lyfte p glasgonen:

-- Vem har sagt honom de? De  vl ngra dumma ungar, som tutat de i
rona p'n?

-- D  d visst inte.  d sant?

-- Ja, guns s visst.  frdljas kan de ju inte i evighet heller fr
att de  rttfnget gods, hans morfar samlat. Men nu ska han inte
springa omkring  bli hgfrdig.

-- D  vl ingenting och va hgfrdig ver.

-- Hin tro't. Han ska komma ihg vad Biblen sger.

-- Va sger den d?

-- Den sger, att det r lttare fr en kamel  g genom ett nlsga n
fr en rik  komma in i himmelriket.

Stellan svarade ingenting. Han tackade fr upplysningen och gick upp
till sitt. Dr blev han sittande ver skolbckerna. Han tnkte p vad
Kerstin sagt om kamelen och nlsgat. Det var hemskt. Men han trstade
sig med att det i alla fall skulle drja lnge, tills han dog.

Och s tnkte han p Rose. Han mumlade:

-- Ich liebe dich.

Och det kndes sknt och hgtidligt bde att lska Rose och veta, att
man skulle bli rik.

       *       *       *       *       *

Ngra lektioner efter sade Rose:

-- S vldigt synd, att du inte samlar frimrken, Stellan. Varfr gr du
inte de?

Den frgan ville han av finknslighet ej besvara. Han hade alltid hyst
frakt fr pojkar som samlade frimrken. Det var inte en sysselsttning
vrdig en person, som med tiden skulle bli ljtnant och skjuta med
kanoner och kanske komma ut i krig.

-- Fr de skulle va s livat, om vi samlade frimrken bda tv, fr d
kunde ja f dina dubbletter.

Och hon tillade efter en stund:

-- Och du kunde f ngra av mina.

Men ej heller detta lockade honom. Han mumlade ngonting om att: jo
visst, det skulle -- -- --

Under hela lektionen funderade han emellertid ver vad hon sagt. Hennes
frslag hade vckt till liv inom honom ngonting, som han nnu ej
riktigt kunde reda ut, men som p ett ofrklarligt stt frband sig med
tv andra frnimmelser: knslan av att han skulle bli rik och att han
lskade Rose.

Det tog honom en hel dag innan han fick full klarhet i detta dunkla
sammanhang mellan Rose, rikedomen och frimrkena.

Och s -- med ens -- visste han vad han ville. Han gick Vstra Storgatan
fram p eftermiddagen, och som alltid stannade han framfr Antonia
Perssons Pappers-, Konst- och Leksaksaffr, fr att se, om det kommit
ngra nya leksaker i fnstret. Hans stllning som enda barnet i hemmet
hade utvecklat honom till en person med pltsliga och vldsamma
besittningsbegr. Han hade redan en hel garderob full med leksaker, han
trttnat p, men vilka han vrdade med kapitalistens starka knsla av
att ingenting br frfaras.

Han stod och sg i Antonia Perssons ena fnster och dr -- -- --
alldeles nere vid rutan lgo ngra kuvert, p vilka det stod: 100
sorterade frimrken: 35 re, 200 sorterade frimrken: 60 re, 500
sorterade frimrken: 1 kr. 25 re.

I samma gonblick han sg dem, visste han, att de legat dr lnge och
att hans spanande ga ofta flugit ver dem. Men han hade ej fst sig vid
dem. De hade aldrig kittlat hans besittningsbegr.

Men nu stirrade han p dem. Och medan han stod s, med blicken hngande
fast vid dem, sprang en fullfrdig tanke ur hans hjrna: Han ville ge
Rose frimrken...

       *       *       *       *       *

Mellan detta gonblick och den eftermiddag, d han gick in i Antonia
Perssons butik och kpte 100 sorterade frimrken lg emellertid en lng,
allvarlig och smrtsam process.

P stt och vis skulle dess betydelse kortast kunna uttryckas s, att
han genom den utvecklades till en medvetet och p egen hand upptrdande
medborgare, som p eget bevg och egen risk bestmde ver sina
handlingar.

Hittills hade det ej varit s. Hittills hade han handlat antingen med
auktoriteternas tilltelse eller p mf eller fr ett begr, som ltt
och omedelbart kunde tillfredsstllas.

I frga om kuvertet med de 100 sorterade frimrkena var frhllandet ett
helt annat. Detta var ej detsamma som att kpa karameller eller
bakelser. Han var redan nu tillrckligt mycket nationalekonom fr att
_knna_ skillnaden mellan de bda handlingarna. I ena fallet beredde han
sig sjlv en njutning. I det andra -- -- -- Ja, det var frgan. Vad
vntade han sig av Rose? Ingenting, s vitt han visste. Han ville helt
enkelt ge henne frimrkena. Det var allt. Naturligtvis: han hade gett
bort saker frr: julklappar till pappa och Kerstin och farmor och
morfar. Men d hade han alltid vntat sig ngonting annat och dyrbarare
i gengva. Men hr vntade han sig ingenting alls -- -- --

Tanken att g in i butiken och kpa frimrkena fr att helt enkelt ge
bort dem var s ny fr honom, att den frefll honom syndig.

Han kom emellertid ofta tillbaka till Antonia Perssons fnster fr att
se om frimrkena fortfarande funnos kvar. Och det gjorde de. Och nr han
nsta gng gick till danslektionen och mtte Rose ute i kapprummet,
knde han, att ngonting fattades. Han skulle ha haft ngonting i sin
hand eller i sin kavajficka, ett kuvert med 100 sorterade frimrken. Det
var inte tillrckligt att han en gng skulle bli rik, nr hans morfar
dog. Han hade skyldighet att visa det redan nu. Han tyckte till och med
att hon sg p honom, som om hon vntade sig ngot av honom, nstan som
Lya, nr hon tiggde vid bordet.

Han tnkte p frimrkena under hela lektionen. Nu voro de och Rose
oupplsligt frenade. Han kunde ej se p henne utan att samtidigt ocks
f en skymt av Antonia Perssons skyltfnster.

Skulle han sga till sin pappa: -- Sg, snlla pappa, fr jag trettifem
re? Men om hans far skulle frga: Vad ska du ha dem till? Vad skulle
han svara? Han kunde inte sga, att han skulle kpa frimrken och ge dem
till Rose. Ngot sdant _gjorde_ man helt enkelt inte. Om man gav Rose
frimrken, talade man inte om det; sdant bevarade man som en hemlighet
till det sista.

       *       *       *       *       *

Nu var det emellertid s, att Stellan sedan han kommit in i
elementarskolan varje lrdag fick 25 re i veckpengar av sin far. Det
hade hittills aldrig fallit honom in, att dessa pengar skulle anvndas
till ngot annat n bakelser och karameller. Men nr han nu denna lrdag
stod med silverslanten i sin hand, slog den tanken pltsligt ned i
honom: Om jag hade tio re till, skulle jag kunna kpa kuvertet med de
hundra sorterade frimrkena.

Ocks denna tanke var ny fr honom, och i stllet fr att strta till
J.P. Anderssons konditori gick han in p sitt rum och funderade. Och
hr, i ensamheten, blev det s smningom klart fr honom, att om han
gmde pengarna till nsta lrdag, skulle han ha femtio re. Han skulle
d kunna kpa kuvertet och ha femton re ver till tv bakelser.

Han funderade en stund lngre och kom underfund med att om han tiggde
tio re av Kerstin skulle han kunna kpa frimrkena med samma och s
kunna behlla tjugu femringen nsta lrdag.

Han stack ver de tv grdarna upp till Kerstin.

-- Sg, Kerstin, kan ja f tie re?

-- Va ska han me dem?

-- Ja ska kpa frimrken.

-- Fr han inte frimrken av sin far?

-- Jo, men inte sna. De hr  gamla.

-- Va ska han med gamla frimrken och gra?

Stellan vnde och vred sig, han lovade henne att detta var sista gngen
han skulle tigga henne om ett enda re, men det var _alldeles_
ndvndigt, att han skulle ha frimrkena i dag, annars var det alldeles
skert ngon annan som kpte dem.

Han fick de tio rena och sprang till Antonia Perssons. Han blev stende
utanfr en lng stund. ter igen frefll honom den handling han var i
begrepp att beg s fullstndigt stridande mot allt sunt frnuft, mot
alla de lagar som hittills reglerat hans liv, att knslan av synd p
nytt steg upp inom honom.

Och d han till sist ppnade drren, d klockan ringde och frken
Persson kom ut i butiken med pincen p nsan och det allts ej fanns
ngon tervndo, d knde han sig som en person, som brnt sina skepp,
som begtt ngonting s ofrnuftigt, s draktigt, att handlingen i ett
slag frndrat hela hans liv.

Han sprang ej tillbaka hem. Han gick mycket lngsamt med kuvertet i
fickan och nr han hunnit in i tamburen frgade han skuldmedvetet:

--  pappa hemma?

-- Ja.

Han smet gonblickligen in p sitt rum och gmde kuvertet allra lngst
nere i en byrlda.

       *       *       *       *       *

Men allt eftersom tisdagen och nsta danslektion nrmade sig, blandade
sig en annan knsla med frnimmelsen av synd och brott. Hans hjrta
klappade snabbare, nr han tnkte p vad Rose skulle sga, nr han
lmnade kuvertet. Hur skulle hon bra sig t? Skulle hon tacka? Han
visste inte vad hon skulle gra. Men hans hjrta klappade hrt av
spnning.

Det blev emellertid inte som han tnkt. Han kunde inte frm sig att
lmna henne kuvertet. Han hade det i fickan. Han knde p det. Flera
gnger hade han handen nere fr att ta upp det. Men det fanns alltid
ngon i nrheten. Till sist sg det ut, som om han inte alls skulle
kunna ge henne frimrkena. Lektionen var redan ver. De stodo ter ute i
kapprummet och krngde p sig ytterplaggen. Han blev allt oroligare.

Till slut gick han fram till henne, rckte henne kuvertet, s att ingen
skulle se det i trngseln och viskade:

-- Ta det! Kvickt!

-- Vilket?

-- Kvickt!

Han stack det i handen p henne och skyndade mot drren...

Han hade redan hunnit ned i stora trappan d han hrde en rst:

-- Stellan, Stellan!

Han visste att det var hon. Han stannade utan att vnda sig om. Hon kom
fram till honom, stod alldeles inp honom. Men fortfarande vnde han sig
inte mot henne.

-- Tack ska du ha, Stellan.

Han blev blodrd i ansiktet. Han knde sig het ver hela kroppen. Det
sprngde inom honom av en alldeles ny och underlig knsla, gldjen av
att ge, bara ge...

Han var s glad, att han stod alldeles stilla utan att sga ngot, utan
att se p henne. Han knde att frn denna stund Rose och han voro
oupplsligt frenade. Det fanns hos henne ngonting av honom sjlv. I
hennes kappficka lg ett kuvert med 100 sorterade frimrken. _Och dem
hade han gett henne_...

Hon hade gtt sin vg. Han sg efter henne, snabbt och skyggt. Hans
kinder brnde. Och med en djup suck gick han lngsamt hem.

       *       *       *       *       *

Men d de trffades nsta torsdag, sade Rose:

-- Hr du, Stellan. Ja har alla de dr frimrkena. Han knde med ens,
hur han blev stel och styv. Hon rckte honom kuvertet.

-- Vad ska ja med de. _Jag_ samlar inte frimrken.

Hon sg p honom. Och s, sekunden efter, hnde ngot mrkvrdigt. Hon
lutade sig in mot honom och viskade i hans ra:

-- Du  vl inte ond p mig, Stellan?

Han skakade p huvudet, men p ett mycket litet vertygande stt.

Hon viskade p nytt:

-- Fr ja kan ju inte hjlpa att ja hade alla frimrkena. De va snllt
av dig i alla fall.

Hon tog frsiktigt hans hand. Han blev blodrd i ansiktet och kastade en
snabb blick omkring sig fr att komma underfund med, om ngon mrkte
det. Men nr han ej kunde upptcka ngon, kramade han hennes hand
tillbaka.

En stund efter, i dansens virvlar, viskade han:

-- Ich liebe dich.

Och hon svarade:

-- Je vous aime.

Det desdigra ordet var uttalat.

       *       *       *       *       *

Nsta tisdag sade Rose:

-- Men _om_ du vill ge mig frimrken, s vore det vldigt stilit.

Det var inte utan, att Stellan -- med en viss knsla av plgsam plikt --
de sista dagarna hyst liknande tankar. Nr allt kom omkring, hade han ju
ingenting gett henne. Han hade visserligen blivit 25 re fattigare och
fr en hel vecka frsakat karameller och bakelser. Men  andra sidan
hade denna frsakelse ej medfrt det syftade resultatet: att ge henne
frimrken. Han insg frdenskull fullstndigt det rttmtiga i hennes
begran, ehuru utan ngon speciell gldje.

-- Jag menar inte, att du ska ge mig ett frimrke _varenda_ gng.

Nej, det menade inte han heller. Han skulle visserligen bli rik, men
nnu s lnge -- -- --

-- Ja menade bara ngon gng.

-- Ja, svarade han, iblann -- -- -- jo -- -- --

Men nu blev hon sttt:

-- Ja _tigger_ dig inte, ja kan kpa frimrken sjlv, om ja vill.
Ja bara frgade, drfr att ja tyckte de skulle va stilit, om du
iblann -- -- --

Han medgav i all tysthet, att det lg ngonting i vad hon sade. Det var
i alla fall inte mera n rtt. nnu s lnge hade hon inte ftt ngot
frimrke. Han svarade:

-- Ja, men hur ska ja veta, va frimrken du vill ha.

-- De ska ja sga dig. Ja ska ge dig en lista p dom ja nskar mig.

-- Har Antonia Persson dom d?

-- Asch, Antonia Persson, hon har vl inga _riktiga_ frimrken. Hon har
bara skrp. Du ska g till Ebenezar Svenson. Han som gr i fjrde
klassen. Knner du honom?

Stellan nickade. Han knde Ebenezar Svenson en smula. Han kom frn
landet och hans far var lanthandlande, och han var frknig och rdhrig.
Stellan visste, att han handlade inte bara med frimrken utan ocks med
knivar och bergare och indianbcker, som han lottade ut fr tv re
lotten. Stellan sjlv hade tagit lotter hos honom.

-- Jo, ja knner honom.

-- Han sljer _riktiga_ frimrken. Vill du de? Bara iblann?

Stellan nickade, en smula motvilligt, ssom den som erknner billigheten
i en fordran. Och fr resten hade han ju sagt: Ich liebe dich, och ocks
detta medfrde frpliktelser.

       *       *       *       *       *

De fljande dagarna betraktade han Ebenezar Svenson p lmpligt
avstnd. Ibland hade han en klunga pojkar omkring sig och visade
ngonting. Ibland gick han omkring och utbjd sina varor. Han var en
fullfjdrad affrsman och stod under ferierna i sin fars butik.

Han kom ocks till Stellan:

-- Ska du ha en lott i en bergare. Djvla bra bergare. Nstan som ny.

Ebenezars far var frireligis och Ebenezar passade frdenskull p att
svra ut under terminerna.

Han plockade fram en bergare ur ett gmstlle under vsten och
byxlinningen:

-- Hr ska du f se. Nstan alldeles ny. Inte en enda sida borta.

Stellan skakade p huvudet.

-- Ah, du  en skit. Ska du ha frimrken d?

Stellan drog p det. Ebenezar kom gonblickligen ett steg nrmare, drog
ur sin innerficka fram _en gul plnbok_ med gummiband kring och sade:

-- Sg ifrn vilka du ska ha, s ska ja se efter, om ja har dom.

Stellan sg p plnboken med stigande respekt.

-- Ja har inte listan med mig p frimrkena.

-- Ta den med dig i morron d.

-- Ja, men ja fr den inte frrn i morron kvll.

-- Ja, men glm den inte till freda d!

-- N.

-- Va hetter du?

-- Stellan Petrus.

gonblicket efter brjade Stellan fyllas av onda aningar. Ebenezar drog
en smal blyertspenna ur vstfickan och skrev upp hans namn i den gula
plnboken.

-- Glm inte listan p freda!

-- N!

       *       *       *       *       *

Dagen efter vid danslektionen verlmnade Rose listan. Den var lika lng
som en av hans egna nskelistor till julen. Han frgade, med ett kort
tonfall i rsten:

-- Ska du ha _allesamman_?

-- N d! Frstr du inte. Bara ett iblann. D och d. De skulle va s
stilit.

Han nickade en smula tvrt och avmtt och stoppade listan i fickan.

Han var inte lngre glad. Han anade att ngonting skulle hnda. Han
ngrade att han gett henne de 100 sorterade frimrkena. Han kunde ha
gett henne ngonting annat i stllet. En bakelse eller ngra karameller.
Ibland. Varfr hade han inte tnkt p det frut? Han kunde ha gett henne
en bakelse. _Och p samma gng kunde han ha kpt en t sig sjlv!_
Varfr hade han inte tnkt p det frut!

Men nu var det fr sent. Han hade listan i fickan. Och Ebenezar Svenson
hade hans namn i den gula plnboken.

       *       *       *       *       *

Nsta morgon under rasten kom Ebenezar fram till honom:

-- Har du listan med dig?

Stellan hade den i fickan. Han hade nog funderat p att ska smita undan
genom att glmma den, men av en eller annan anledning vgade han inte.
Men nu sade han i alla fall:

-- Ja har glmt den.

-- _Glmt den!_ Mig lurar du inte. Du har naturligtvis inga pengar.

Men nu blev Stellan frnrmad:

-- Har ja inte pengar, va! Ja  rik.

Ebenezar sg p honom. Hans blick svepte ver Stellans klder och
skjorta. Han tog ett steg nrmare och frgade:

-- Va  din far?

-- Han  ljtnant.

-- Vid artillriet?

-- Ja.

Ebenezar nickade:

-- Glm inte och ta listan med dig efter frukostrasten.

Stellan knde sig ej lngre rdd fr honom. Han hade mrkt, vilket
intryck han gjort p honom, och han ville imponera ytterligare:

-- Ja har listan p mig.

-- Varfr sa du d att du glmt den?

-- , de va bara som ja ville skoja.

-- N, ta fram den d!

Ebenezar granskade den, tog upp sin gula plnbok och jmfrde:

-- Hr  tre som ja har. Hur mnga ska du ha?

-- Ett.

-- Bara ett.

-- Ja.

-- Vilket?

-- De vet ja inte.

-- Hr  ett. Ska du ha d?

Stellan sg p det. Det var avlngt och bltt med palmer och en sj. Han
tyckte det var vackert.

-- Ska du ha d?

-- Ja.

-- D kostar sexti re.

Stellan stirrade p honom med vidppen mun:

-- Sexti -- -- --  -- -- --

Ebenezar sg p honom.

-- Du har inga pengar?

Stellan skakade p huvudet. Ebenezar funderade en stund.

-- N, du kan ta d p kredit.

Stellan stirrade p honom.

-- Vet du inte va kredit ?

-- N.

-- Jo, d betyder att du inte behver betala m samma. Din far  ju
ljtnant vid artillriet?

Stellan nickade.

-- Jo, ja kan skriva upp d s lnge.

-- Men nr ska ja betala?

-- En vecka innan skolan slutar.

Nu ringde gudskelov klockan. De skildes t.

Stellan hade ljugit nr han sagt, att han inte visste, vad kredit var.
Han hade tagit p kredit frut. Han gick bara in i bokldan, begrde en
skolbok och sade:

-- Och s ska d skrivas upp p ljtnant Petrus.

Systemet var honom allts inte obekant. Men i frga om frimrkena var
saken en helt annan. _Hr skrev han upp p sig sjlv_. Nej, det var inte
rtt. Det var syndigt.

Han funderade vidare: Kanske han kunde skriva upp frimrket p sin far?
Men i alla fall skulle han sjlv f betala det. Han kunde inte sga, att
han tagit frimrken p kredit. D skulle hans far frga: var  di? Och
det var den gamla historien. Han skulle inte kunna svara, att han gett
dem till Rose. Sdant gr man helt enkelt inte. Och om man gr det,
talar man inte om det.

Han funderade vidare. Det var sextio re. Om han sparade i tre veckor,
s skulle han kunna betala frimrket och nd ha 15 re ver till tv
bakelser. Han skulle kunna g i land med det. Det skulle kunna g
-- -- -- Han knde sig lttare om hjrtat. Jo, det skulle kunna -- -- --

Kamraten, som satt bakom honom, sparkade p hans stol. Han vnde sig om
och hrde kamraten viska:

-- Du har frgan, dumsnut.

Han ryckte till, men innan han hunnit vnda sig om, stod lraren ver
honom:

-- Hr du inte! Sitter du och sover? verstt!

Stellan visste inte, var han skulle brja. Han fick en rungande rfil:

-- Nsta gng det hnder fr du anmrkning och nedsatt sedebetyg.

Rasten efter kom Ebenezar ter fram till honom:

-- N, ska du ha frimrket.

Stellan nickade.

--  d  riktigt sant, att din far  ljtnant vid artillriet.

-- Ja.

Han tog frimrket, stoppade det omsorgsfullt i sin annotationsbok, medan
Ebenezar antecknade hans namn bland gldenrerna i sin stora gula
plnbok.

Stellan lmnade honom med en knsla av hpnad och gldje. _Han hade inte
behvt betala ett enda re med samma_. Ebenezar hade ingenting begrt av
honom.

Han insg fr frsta gngen i sitt liv den oerhrda frdelen av det
system, som heter krediten.

       *       *       *       *       *

Det fanns emellertid ett moment i krleken, Stellan nnu ej gjort
bekantskap med: det _msesidiga_ behovet av att giva.

Lektionen efter den, under vilken han verlmnat frimrket, sade Rose:

-- Spring nu inte din vg, nr de  slut, fr ja ska bjuda dig p
bakelser eftert.

Stellan antog frslaget. Han hade visserligen inte tnkt sig denna
utveckling av saken. Men vid nrmare eftersinnande insg han frslagets
billighet, p samma gng som han knde sig rrd och tacksam. Det
frefll honom som om de genom denna ceremoni skulle bli nnu mera
oupplsligt frenade. ter ett band, som skulle knyta dem fastare
samman.

Men han hade aldrig frestllt sig att ceremonien skulle taga sig sdana
former, som den visade sig gra. Han hade tnkt sig, att Rose skulle g
in p kondis och inkpa bakelserna, varefter de skulle frtra dem ute
p gatan.

Detta var emellertid ngot, som ej tilltalade Rose:

-- Inte ska vi st ute och ta som tiggarungar. Tnk om pappa och mamma
skulle se mig. De skulle bli onda.

Han medgav att hennes invndning hade fog fr sig. Hans far kunde ocks
komma frbi och se dem.

Han knde sig emellertid mycket osker nr de gingo in. Men Rose gick
rakt fram till disken, tog med vad hand en assiett och pekade p en
bakelse:

-- Va s god och ge mig den.

Stellan uppbjd alla sina krafter fr att imitera henne.

Rose promenerade fre honom in i det inre rummet, dr det fanns rda
plyschmbler och palmer och ett piano. Stellan var blodrd i ansiktet,
nr han i hlarna p Rose trdde in i detta rum. Han vgade inte se sig
omkring. Han insg pltsligen hela den oerhrda vikten av vad han
fretog sig: _han gick ensam p konditori med en flicka_. Det var som
att officiellt ge till knna fr hela vrlden, att han och Rose voro
oupplsligt frenade. Han skmdes, och han var p samma gng ocks
rdd. Tnk om det fanns ngon som knde honom dr inne, ngon som knde
hans far och som talade om det. Han vgade inte se sig omkring. Han satt
alldeles stel och t sin bakelse.

-- Tycker du om din bakelse? frgade Rose.

Han nickade svagt gillande.

-- Ja tycker vldigt mycke om min, sade hon.

Det blev tyst, en lng tystnad. Slutligen frgade Rose:

-- Vill du ja ska spela?

Han sg p henne:

-- Spela va?

-- Piano, naturligtvis.

Han blev nra nog stel av skrck:

-- N, n, n, gr d inte -- -- --

Men hon hade redan lmnat bordet. Stellan hrde henne ppna locket p
pianot och s -- -- --

Han satt alldeles orrlig och stirrade p den tomma bakelseassietten.
Han hrde inte alls p, vad eller hur hon spelade. Hans hud hettade som
den gjort en gng han haft nsselfeber.

Nu slutade hon. Men ngon vid ett bord vid fnstret sade:

-- Spela en bit till.

Rose spelade en bit till. Hon spelade lnge, och nr hon till slut kom
tillbaka, frgade hon:

-- Tror du _nu_ att ja kan spela?

Han nickade.

-- Och de hr va bara smrja ja spelade. Ja kan spela bde Mozart och
Beethoven och allt det dr. Tycker du om Beethoven?

Stellan visste inte vad det var, men han nickade.

-- Vill du ha en bakelse till?

-- N, n, lt oss g, sade han.

Det var frsta gngen han sade nej till en bakelse.

-- Ja, d gr vi.

De reste sig upp och kommo ut i rummet med bakelsedisken. Stellan gick
direkt mot drren, medan Rose betalade. Men ute p gatan, genom
fnstret, sg han, att hon betalade _med portmonn_.

Nr hon kom ut frgade han:

-- Va va d fr ena dr inne?

-- Ngra gamla kringar. Varfr frgar du det?

-- Fr ingenting.

-- Jo, de gr du visst. Du skms fr  g i sllskap med mig. Ja vet de
nog. Du  likadan som alla di andra. Men ja ska bara sga dig en sak,
att om ngra r s  pappa stadsfullmktig i den hr lilla hlan, det
har han sjlv sagt  han kommer att regera hela stan.  du  lika
hgfrdig som di andra, pappa har sjlv sagt, att detta  den
hgfrdigaste hla som finns  att ni inte vet vad fina judar , utan
bara di dr som gr med sck p ryggen.

De hade kommit ut i bulevarden. Han lyssnade till henne utan att riktigt
frst, vad hon sade. Men han beundrade hennes flytande tunga, och han
skmdes ver att han fr en stund sedan skmts inne p konditoriet.

Pltsligt tog hon upp en nsduk och brjade grta. Hon stllde sig mot
en av de gamla kastanjerna och snyftade i nsduken, medan hon mumlade
ord, han ej kunde uppfatta.

Han stod vid sidan om henne, handfallen, rdls. Han visste inte, hur
han skulle bra sig t. Till slut sade han:

-- Rose? Rose? Du ska f ett frimrke till av mig.

Men det hjlpte ej. Hon fortfor att snyfta.

-- Rose? Rose! Nu har vi tit bakelser tillsammans, s att nu 
vi -- -- --

Han tystnade. Han kunde inte njaktigt frklara, vad han menade.

Men hon fortfor att grta.

-- Ich liebe dich, Rose!

-- De  bara som du sger.

-- N, d  d inte.

-- Men varfr kysser du mig inte d! De gr di i Norrkping.

Stellan stod ter handfallen.

-- Ja kan inte, ja vet inte -- -- --

-- Vet du inte, hur man ska kyssas. Har du inte kysst din mamma.

-- Ja har ju sagt dig, att hon  d.

-- Hon tog nsduken frn ansiktet och sg p honom, lnge. Och s sade
hon:

-- S skojit. Har du aldrig kysst ngon?

-- Jo, farmor och mormor.

-- Ja, de frstss, men -- -- --

Stellan skakade p huvudet.

-- S skojit, sade Rose.

Det blev en paus. S skrattade hon och sade:

-- D ska ja visa dig.

Hon lade sina hnder p hans skuldror och kysste honom mitt p munnen.

Han var blodrd i ansiktet. Han visste inte vad han skulle tnka eller
knna i frga om kyssen och allt som passerat. Men han hade frnimmelsen
av att ngot mste gras och han sade:

-- Tack.

-- S skoj i du . Inte ska man tacka fr en kyss.

-- N. Men ja menade -- -- --

Han kunde ter igen inte f fram vad han hade p hjrtat. Och fr att
ngonting sga, som kunde verskyla hans brott mot etiketten, tillade
han:

-- Och s ska du inte tro att ja  hgfrdig, fr d  ja _inte_.

Nr de sagt adj till varandra, tog han en lng omvg hem. nnu visste
han inte, vad han skulle tnka eller hur han skulle knna i frga om
allt det, som passerat. Han hade emellertid en frnimmelse av att
hndelserna under denna kvll varit honom vermktiga och att de skulle
fortfarande bli det.

Han var varken sorgsen eller glad. Han endast vntade, att ngonting
skulle hnda, ngonting, ver vilket det var Rose och inte han, som
bestmde. _Hon_ hade kysst honom, _hon_ hade bjudit p kondis. Det var
inte som det skulle vara. Och s hade hon betalat _med portmonn_.

       *       *       *       *       *

Nej, det var inte som det skulle vara.

Han hade kommit in i en circulus vitiosus av frimrken och bakelser, p
vilken han ej kunde se ngot annat slut n katastrofen. Det vill sga:
han sg den ej. Men han anade den, knde den.

Efter den desdigra kvllen stod det nmligen pltsligen klart fr
honom, att han i alla fall inte gett henne ngonting. Hans frimrke
uppvgdes av hennes bakelse. Tanken att de genom denna utvxling av
gvor voro jmstllda och att allts ett slut lmpligen kunde uppns
fll honom ej in. Det var hans tur nsta gng...

Och s gick han till Ebenezar Svenson.

Han nskade att dansskolan snart skulle vara slut. Och p samma gng var
han framsynt nog att inse, att denna tidpunkt endast skulle frvrra
hans lge. Ty just vid denna tid skulle han betala Ebenezar.

Han frgade sig ofta, med ett pltsligt sting i hjrtat, hur han skulle
kunna klara sig. Han trstade sig med att ngonting skulle hnda. Hans
morfar lg just d sjuk. Kanske han skulle d. Och d skulle han sjlv
bli rik. Eller kanske morfar eller mormor skulle skicka pengar till hans
fdelsedag. Eller i vrsta fall skulle han be Kerstin om pengar.

Men hans morfar kryade till sig. I det sista brevet, hans mormor skrivit
till hans far, stod det, att han nu satt uppe i en rullstol.

Med fdelsedagen gick det lika illa. Mormor skickade tjugufem kronor,
som sattes in p sparbanksboken och av sin far fick han en ny tvkrona,
som lades i sparbssan.

Han visste inte lngre, hur mycket han var skyldig Ebenezar. Han vgade
inte rkna efter. Han skulle i alla fall inte kunna betala genom att
spara p sina fickpengar.

De enda lyckliga stunder han hade voro de, d han verlmnade ett nytt
frimrke till Rose.

Hon sg p det:

-- N, s stilit. Vem ska ha de?

-- Du.

-- Tack, snlla, snlla Stellan. De har kostat -- -- -- Och s nmnde
hon priset. Hon visste, hur mycket varenda frimrke kostade.

-- Tack, tack!

-- , d  vl ingenting.

Det lg ngot bittert ljuvt i att hra hennes tack. Snart, snart skulle
ngonting hnda, ngonting -- -- -- vad visste han inte.

Men en dag, d han som vanligt under en rast kom fram till Ebenezar fr
att kpa ett frimrke p kredit, sade denne:

-- N, nu fr du inte flera. Nu vill ja ha betalt. Du  skyldig mig tre
kronor och sextifem re.

Han behvde inte ens se efter i den gula plnboken. Han hade alltsammans
i huvudet.

Och han tillade:

-- Nu  d bara fjorton dar kvar. Och ja vill ha betalt. Kom ihg de!
Snart.

Stellan sg bort och svarade ett lgmlt: -- Ja.


       *       *       *       *       *

Ebenezar gav honom nnu ngra dagars frid. Men s brjade han anstta
honom. Varenda rast var han ver honom:

-- Har du pengarna nu?

-- N.

-- Du ska ha dom i morron, annars tar fan dig.

-- Ja.

Ytterligare ngra dagar lyckades Stellan rdda sig under rasterna genom
att stnga sig inne bakom en spjldrr, som lg vid sidan om en rad
liknande drrar och p vilken det stod mlat: II A.

Han sprang frn skolan s fort han kunde. Eller ocks stannade han kvar
inne i klassrummet, till dess korridorerna lgo de.

Men till sist fick Ebenezar tag i honom. Han var fruktansvrd:

-- Om du inte betalar i morron anmler ja dig fr klassfrestndaren.

-- Ja.

Nu, sedan morfar kryat p sig och fdelsedagen visat sig vara en
besvikelse, fanns det endast en utvg kvar: gamla Kerstin. Han hade
frsummat henne mycket hela hsten.

Han smet upp till henne p eftermiddagen. Hon satt vid fnstret med
sladderspegeln t smalgatan. Glasgonen hngde lngt nere p hennes
nsa. Hon stickade strumpor. De voro till honom. Och han avskydde dem,
drfr att de stuckos.

Han satt p soffan och sg p henne. Hans hjrta klappade. Det susade i
hans ron. D och d ppnade han munnen fr att kasta fram frgan. Men
han vgade inte. Inte nu -- -- -- inte nu -- -- -- om en stund -- -- --
Om han frgade henne nu, skulle hon alldeles skert sga nej. Men om han
vntade en liten stund till, skulle hon kanske sga ja. Och under tiden
kunde han sitta hr i soffan och inbilla sig, att hon skulle ge honom
pengarna.

Kerstin talade som alltid om vrldens och mnskornas ondska. Alla hade
bedragit henne. Och till och med han, gossen, som hon burit p sina
armar, hade vergivit henne.

-- Hans salig mor -- -- -- hon va en go mnska och gudfruktig ocks p
slutet.

Stellan frskte manvrera det drhn att slutligen kunna sga, att
Kerstin ocks var en god och gudfruktig mnska.

-- Men pappa  god.

Kerstin svarade ej med ett enda ord. Frst en lng stund efter sade hon:

-- Ljtnanten han  -- -- -- ja, han  vl go p sitt stt.

Nej, det gick inte.

-- Ja, men Kerstin  god.

--  ja go! N de ska han inte tro. Om ja fr leva ngra r till, om s
 Guds vilje, s kanske ja blir go. Men de ska ja sga honom, att ja har
varit snrjd i satans garn ja me.

Nej, det gick inte. Han vgade inte be henne nu, inte i dag. Han satt
lnge kvar. Det susade i hans ron.

-- Kerstin, lampan ryker.

Hon sg upp och skruvade p veken:

-- Ja, en  s gammal, att en inte kan putsa en veke lngre.

Till sist reste han sig upp.

-- Go kvll, Kerstin.

-- Go kvll.

Han blev stende vid drren med handen p nyckeln:

-- Go kvll.

-- Jsses, s han skrmde mig. Har han inte gtt nnu! Go kvll.

Storegrd lg mrk med ljusstrimmor silande ut mellan gardinerna och
fnsterposterna. Han blev stende mitt p grden. Han knde det i detta
gonblick, som om han sade farvl till allt detta, som om ngonting
skulle hnda, s att han aldrig mera skulle terse den gamla grden. Han
kom pltsligen att tnka p Kttlund och hur han en gng fr mnga r
sedan skt sparka kull gdselhgen. Vad han hade varit lycklig d! Om
han bara hade varit s liten som d. D visste han inte att det fanns
frimrken.

Han fylldes av ett djupt medlidande med sig sjlv. Hans gon brjade
tras. Grten brt fram. Den kom vldsamt, i lnga snyftningar. Han
brydde sig ej om att hlla hnderna fr gonen. Han stod alldeles
stilla, ensam p den mrka grden och grt -- -- --

       *       *       *       *       *

Frsta rasten nsta morgon var Ebenezar ver honom:

-- Har du pengarna?

-- N.

Ebenezar sg p honom, som om han ville kasta sig ver honom och slita
honom i stycken. Han blev s rd i ansiktet att frknarna nstan stodo
vita.

Stellan sklvde.

Ebenezar spottade.

-- _Kan_ du betala?

-- Ja.

--  de sant?

-- Ja.

-- Ja, fr annars tar fan dig. Annars anmler ja dig fr rektorn.

-- Ja kan betala.

-- Nr?

-- I morron.

-- I morron frsta rasten vill ja ha pengarna, annars slr ja frst
gonen ur dig och sen anmler ja dig.

Han spottade en gng till, stod en stund stilla, stirrade Stellan i
gonen och sade till sist:

-- Djvla skit.

Och s gick han.

Stellan stod ensam kvar. Han kunde ej rra sig ur flcken. Runt omkring
honom sprungo pojkar och lekte. Det var pltsligen, som om vrlden delat
sig i tv hlfter: de andra och han sjlv. De andra voro lyckliga. De
hade inte tagit frimrken p kredit. Och han -- -- --? Det frefll
honom s lnge sedan han varit som de. Mellan honom och den tiden, d
han sprungit och lekt som de, lg avgrunden.

Och hur trtt han knde sig. Nr klockan ringde -- lngt borta som i en
drm -- och han kommit in i klassrummet, sjnk han ned p sin bnk,
framtlutad, med huvudet i hnderna. Runt omkring stojades det. Ett
radergummi flg genom luften. Han fick en papperstuss i huvudet. Han
brydde sig ej ens om att se sig kring fr att upptcka, vem som kastat
den. Vad rrde allt detta honom? Han stod ju utanfr. Han hade inte lst
ver lxorna, han skulle inte kunna svara p en enda frga. Han hade
inte ens tnkt p, vad han skulle ljuga ihop som skl att han inte lst
p.

Lraren kom in. Han reste sig till hlften i bnken och hlsade. Var
skulle han f pengarna frn? Han mste tnka ut ngot, _mste_ -- -- --

Det blev med ens i hans hjrna som en myrstack man stuckit i med en
kpp. Hans tankar flgo ej lngre, strckte inte p vingen som fglar
eller fladdrade kring likt fjrilar. De myllrade likt myror, som gripits
av panik, alla varandra lika:

-- Var ska ja f pengarna? Kerstin, Kerstin. Var ska ja f pengarna
frn?

Han skulle be henne. Han skulle tigga henne.

Han frskte stta samman en lng historia. Men han kunde inte. Han var
fr trtt.

Han fick en frga. Han mumlade ngonting till svar. Han hade inte lst
p. Varfr hade han inte lst p? Hade han varit sjuk? Vad hade det
varit fr slags sjukdom? Jas, huvudet. Jas, tnderna. Varfr hade han
inte sagt frn vid timmens brjan? Trodde han, att han skulle kunna
smita undan utan att f ngon frga? Var han uppstudsig? Varfr svarade
han inte ordentligt? Varfr satt han dr och mumlade? Jas, han _var_
uppstudsig?

Han sg lraren ppna katederldan och ta fram den lnga liggaren och
blckhornet och pennskaftet.

Det var ddstyst i klassrummet. En och annan vnde sig om och sg p
honom. Han hade ej ens blivit blodrd i ansiktet eller bleknat. Han satt
alldeles oknslig. Vad rrde detta honom? En anmrkning! Nedsatt
sedebetyg! Vad betydde det? Var skulle han f tre och sextifem frn?
Kerstin, Kerstin -- -- -- Jag mste tigga henne, _mste_ -- -- --

Det vrkte vid hans tinningar och i bakhuvudet. Han satt sammansjunken i
trtt och likgiltig slhet.

ntligen ringde det. Han var den siste som gick ur klassrummet. D han
kom ut i korridoren fr att krnga p sig ytterrocken, stodo ngra
kamrater och vntade p honom.

-- Du va allt djvla frck, Pitter.

Pitter var p grund av hans efternamn Stellans knamn.

-- Hur vgade du?

Det lg beundran i deras rst.

Men ocks fr denna var han alldeles oknslig. Vad betydde kamraternas
beundran?

Han hade ingen aptit till frukosten och gick in p sitt rum, lade sig p
soffan. Han var s ddstrtt, ddstrtt.

       *       *       *       *       *

D han kommit hem frn skolan p eftermiddagen, blev han sittande vid
fnstret och sg ned p grden, frsjunken i sin olycka.

Snart skulle han g till Kerstin, snart _mste_ han g -- -- --

Skymningen fll p.

-- Ja mste g snart, sade han till sig sjlv, ja mste g -- -- --

Till sist reste han sig upp.

Han knackade sakta p hennes drr. Hon hrde inte och han mste knacka
en gng till, innan hon svarade.

-- Jsses,  de han. Kommer han i dag igen.

-- Ja.

Hon sg p honom ver glasgonen:

-- D  de vl nnting han vill ha, eftersom han kommer tv dar i ra.

Det blev pltsligt stilla inom honom, stilla och dtt. Han visste att
han inte skulle f pengarna.

De sutto bda tysta. Kerstin stickade p sin strumpa. D och d kastade
hon en blick p honom ver glasgonen.

Slutligen sade hon:

-- Ja kan vl tro han har kommit fr  tigga pengar, eftersom han kommer
tv dar i ra?

-- Ja, sade han lgt.

Det blev ter lnge tyst.

-- Hur mycke  de han vill tigga?

-- Tre kronor och sextifem re, viskade han.

Kerstin hade tappat strumpan i knt. Hon tog av sig glasgonen.

-- Herre Jsses!  han _alldeles_ frn vettet.

Det tog en stund innan hon hmtade sig:

--  han rent frn vettet. _Tre kronor och sextifem re_. Tror han en
stjl pengar som hans morfar! Tre kronor och sextifem re!  han tosi!
Hr har ja gtt och slpat i alla mina dar frst fr hans salig mor och
sen fr honom  s  tacken man fr att hans far kr en ur huset.  s
ser man inte till honom p Gud vet hur lnge  s kommer han  tigger om
tre kronor och sextifem re. Han kommer aldrig utan han vill ha nt. 
han rent frn vettet! Tre kronor och sextifem re. Och hr har ja gtt
och slpat och slitit i alla mina dar  s kr di en p drren -- -- --

Stellan krp ej samman under hennes ordflde. Han var knslols ocks
fr det. Han hade vetat hela tiden, att han inte skulle f pengarna. Han
hade _alltid_ vetat det.

-- Va ska han ha pengarna till? Va  de nu han ska kpa? Han ska d ha
allt han ser!

Stellan hade ej ens viljekraft att ljuga lngre:

-- Ja ska inte kpa. Ja ska betala.

Hon sg p honom:

-- Va menar han me att han ska betala? Va  de han ska betala? Han kan
vl inte betala utan  kpa?

-- Ja har redan kpt.

-- Har han _redan kpt_?

-- Ja.

-- Och har inte betalat?

-- N.

-- Har han tagit p bok d?

Fr Kerstin fanns det ingen annan kredit n den att taga p "bok" i
specerihandeln, ett system hon lrt sig knna i salig fruns och
konsulinnans tid, men som hon aldrig fr egen del anvnt sig av.

-- N, ja har inte tagit p bok. Ja har tagit p kredit.

Kerstin blev sittande med sammanknppta hnder i knt utan att sga
ngot. Men hennes huvud vaggade fram och tillbaka.

-- Men vet han inte de  syndigt.

-- Jo.

--  s gr han de synd ?

-- Ja.

-- Va  de han har kpt?

-- Frimrken.

-- Jsses, ja har vl aldrig hrt maken. Va skulle han me dom?

-- Ja skulle inte ha dom sjlv.

Nu sg hon ter igen p honom lnge:

-- Va har han gjort med dom d?

-- Ja har gett bort dom till en flicka.

-- Jsses! Gud i himlen! Nej, nu har ja inte hrt p maken. Han har kpt
fr tre och sextifem frimrken _ s har han gett dom till en flicka_.

-- Ja.

-- Jsses! Gud min skapare!

Det blev tyst, lnge, lnge.

-- Hur gammal  de han ? Lt mig se: han fddes mellan Mrtens gs och
Lucia -- -- --

-- Tie r.

-- Ja, han  tie r. Jo, han blir snygg me tiden.  han alldeles frn
vettet. Jsses, han kommer och hamna inom fngelsets murar, va de lider.
Va ska de bli av en sn?

Nu satt han med ens alldeles kapprak. _Nu visste han, hur det skulle
sluta_. Han skulle sluta i fngelset. Han hade sett det utifrn, det
stora mrka tegelstenshuset andra sidan kanalen, med de sm fnstren och
gallren. Han hade ocks sett fngvagnen komma krande frn stationen med
fngar i. Det var s det skulle sluta. Polisen skulle komma och ta
honom. En dag, d han gick ut frn skolan, skulle en konstapel komma och
sga: flj med mig! Det var s det skulle sluta. Nu visste han det.

Gamla Kerstins ordflde strmmade fortfarande. Men han hrde ej lngre
p vad hon sade. Orden ndde honom ej mera. Han satt ej lngre i hennes
soffa. Han var dr borta, i det hga, smutsbruna huset andra sidan
kanalen, med de sm fnsterna och gallren -- -- --

Till slut stod han p golvet.

-- Go kvll, Kerstin.

-- Go kvll.  m Gud vara honom ndig och rdda honom frn va synd .
Han kan ju frga ljtnanten om pengar. _Ljtnanten, han  ju go_. Han
hjlper dom, som  betryckta och  i nd, han vrker inga mnskor p
drren fr att de som syndit  ska regera i hans hus -- -- --

Stellan stngde drren och gick.

Han stod ter igen som kvllen frut p den mrka Storegrd. Det var s
det sg ut i ett fngelse, mrkt och ensamt.

Nej, nej, han ville inte i fngelse. Han ville inte komma dit -- -- --
Han ville inte!

-- D -- pltsligen -- medan han stod p den mrka fngelsegrden, fick
han en id.

_Han var ju rik! Han hade ju pengar!_

Han hade ju mnga pengar i sin sparbssa. Den stod p byrn i hans rum.
Kanske han kunde skramla tre och sextifem ur den.

Han blev het ver hela kroppen och strtade in i bakdrren till stora
trappuppgngen, som om denna tanke med ens gett honom vingar.

S blev han, lika pltsligt, stende p nedersta trappsteget med handen
om ledstngen.

Nej, det skulle inte g! Det skulle mrkas, nr hans far ppnade
sparbssan, innan de skulle g och kpa julklappar till farmor och
morfars och kusinerna -- -- --

Han blev sittande p trappsteget och tnkte, tnkte, tnkte.

Det var synd. Det var ett riktigt brott. Och det skulle mrkas.
Han skulle kunna klara sig undan Ebenezar. Men hur skulle det g
sedan -- -- --?

Men idn ville inte slppa. Det var lngt till jul, hela fjorton dar.
Till dess skulle han kunna klara sig. Fjorton hela dar -- -- -- Denna
tid frefll honom med ens ondlig. Han rknade lngsamt till fjorton:
ett -- -- -- tv -- -- -- tre -- -- --fyra -- -- -- Nej, han mste rkna
nnu saktare: e -- -- -- tt -- -- -- tv -- -- --  -- -- --

Han satt och stirrade ned p trappsteget med hnderna p knna och
huvudet i hnderna.

Men det var synd i alla fall. Och om han stal, skulle han _alldeles_
skert hamna inom fngelsets murar.

D ryckte han till. En sabel skramlade p trappstegen in till frstugan.
Han krp samman och dolde huvudet i hnderna. Han skrek till, som om han
ertappats mitt i ett brott. Det var hans far som kom...

-- Vad sitter du hr fr?

Han tog ej hnderna frn ansiktet. Men han hade hrt p rsten, att det
inte var hans far. Det var en av farbror ljtnanterna p nedre botten.

Han kom nrmare.

-- r det du, Stellan?

-- Ja.

-- Vad str p?

Det var som om hans brst sprngts, som om slussarna pltsligt ppnats
fr verfyllda dammar. Han grt, grt -- -- --

-- Men vad r det med dig, min pojke? Kom med in till mig s fr jag
hra.

Han knde en stor behandskad hand i sin och han leddes ver frstugan
till en drr, som ppnades.

-- St nu hr, tills jag har tnt lampan.

Det blev ljust. Mellan trarna sg han att det var farbror Ekenstrm.
Han spnde sabeln frn sig, krngde kartuschen ver huvudet och sade:

-- Stt dig nu hr i lnstolen, s ska vi talas vid.

Stellan satte sig. Farbror Ekenstrm placerade sig vid sidan om honom p
sidostdet och lade sin hand p hans axel.

-- N, bertta nu, vad du har p hjrtat. Stellan knde, att han luktade
punsch. Han kunde ingenting svara. Han bara grt.

-- N, d fr du vl grta dig torr d.

Farbror Ekenstrm reste sig upp, tnde en cigarrett och brjade g fram
och tillbaka p golvet, medan han visslade. Till slut sade han:

-- Nu har du grtit nog. Klm nu ut med vad du har p hjrtat. Ngot
riksviktigt kan det vl inte vara vid din lder, d man inte har ngra
skulder.

-- Jo-o-o -- -- --

Farbror Ekenstrm brast i skratt, men hejdade sig:

-- Du menar vl inte, att du har skulder?

-- Jo-o-oo -- -- --

-- Det var mig en baddare. Och jag som har gtt och trott att vid dina
r var man tminstone lycklig. Du lyfter en sten frn mitt hjrta, som
det str i Biblen. Hur mnga tusen  det?

-- Fy -- -- -- ra -- -- --

-- Precis en tiondel av vad jag har.

Ljtnant Ekenstrm brjade ter g av och an p golvet, pltsligen
frdjupad i sina egna bekymmer. S sg han p nytt p Stellan, som om
denne med ens hjt honom upp p ett plan, frn vilket han betraktade sig
sjlv, livet och mnskorna i ett allt ondligare perspektiv.

-- Jas, du har trasslat in dina affrer. Fyra tusen. Hur gammal  du?

-- Tie -- -- --

-- Inte illa.

Han stannade:

-- Hr du min pojke. Jag kan kanske hjlpa dig med affrerna, om du
sanningsenligt talar om, hur du rkat i klistret. Det skulle intressera
mig att hra, hur andra br sig t.

-- Ja-aa -- -- --

-- N, allts! Hur gick det till?

-- Ja tog frimrken p kredit hos Ebenezar Svenson.

-- Jo, det finns Ebenezare lite varstans hr i vrlden. Jag knner dem.
Men det  vl inte s farligt.

-- Och s ga ja frimrkena till en flicka i dansskolan fr att hon
samlade frimrken.

Farbror Ekenstrm visslade till, en lng, utdragen vissling:

-- Ack, ack, den gamla historien. Das ewig Weibliche. Och s kom du i
klistret?

-- Ja.

-- Och s vgar du inte be din pappa?

-- N!

-- Jag frstr dig, unge man. Gud bevare din utgng och din ingng.
Sdant talar man inte om fr pappa. Men sg mig en sak till: r hon
vacker, flickan?

-- Ja-aa -- -- --

-- Vad heter hon?

-- Rose.

-- Farligt namn. Man sticker sig p trnena. Tycker du mycke om henne?

-- N -- -- -- inte nu lngre.

-- Unge vn! Torka dina trar! Du kan rddas Du har nnu inte tmt
sorgens bittraste kalk. Den verkliga janitscharmusiken brjar frst, nr
man tycker mera om flickan, ju mer man kommer i klistret fr henne.

-- Ja.

-- Det frstr du redan?

-- Ja-aa -- -- --

-- Du har framtiden fr dig, unge vn. Du kommer att g lngt p den
bana, du utstakat t dig. Det var fyra du sa? Hr har du fyra kronor.

Stellan brast ter i hgljudd grt.

-- Vad nu d! r det mera n fyra kronor. Har du flera skulder, s klm
ut med samma, s slipper du och komma tillbaka. Klm ut nu, nr pinan r
som vrst,

-- N -- -- --  -- -- -- de  inte mera, de  bara tre och sextifem
-- -- --

-- N, d har du trettifem re ver och kan brja p ny kula med dem.
Tacka behver du inte. Det r det ingen mening med.

Stellan satt med tv tvkronor i handen. Han kunde inte rra sig ur
flcken. Och han fortfor att grta av tacksamhet.

Efter en stund sade farbror Ekenstrm:

-- Nej, unge vn, nu fr du urskta mig. Jag vntar besk. Adj med dig,
gamla vn! Kanske vi ses igen.

Stellan snyftade fram ett tack och gick hickande ut i frstugan -- -- --

       *       *       *       *       *

De sista lektionerna hade han skolkat frn dansskolan utan att sga
ngonting dr hemma. Han hade tagit p sig sina bsta klder och de nya
chevreauxskorna, han skulle dansa in till slutbalen, strukit runt p
stadens gator, till dess lektionen var ver och sedan gtt hem, som om
ingenting hnt.

Han ville inte terse Rose. Han kunde inte. Han hatade henne. Och han
var rdd. Den spnning, han den sista tiden levat under, hade bervat
honom all initiativkraft. Han hade handlat p eget bevg. Och han hade
misslyckats. Han hade rddats som genom ett underverk. Han behvde bara
g frbi farbror Ekenstrms drr, fr att det gonblickligen skulle st
klart fr honom, hur nra undergngen han varit. Om Ekenstrm inte bott
dr? Hur skulle han d ha kunnat klara sig? D hade det inte funnits
ngon annan utvg n att gra inbrott i sparbssan. Och om han sjlv
inte suttit p trappan, d farbror Ekenstrm kom hem? Och om farbror
Ekenstrm inte kommit hem just d?

Han brjade fr frsta gngen i sitt liv ana livets underbara lek med
mnskorna, tillflligheternas vidunderliga spel, den tunna trd, p
vilken ens vl eller ve hnger.

Och han blev rdd. Inte p samma stt som nr Ebenezar sttt ver honom
och hotat honom med stryk och rektor, utan p ett annat, mera skrmmande
stt, en rdsla, som ej kunde uttryckas i ord eller i form av konkreta
faror.

Och fr denna nya rdsla gav han Rose skulden. Han ville inte trffa
henne mera. Han ville inte ha med flickor att gra. Det var andra gngen
de frt honom ut i lje och olycka.

Men en eftermiddag, d de bara hade tre lektioner till innan
uppvisningen och slutbalen, stack Ida in huvudet i hans rum.

-- D  en flicka, som vill tala m'n.

Stellan stirrade p henne och stammade:

-- En flick -- -- --

-- Ja, just d! Hon str ute i tamburn  vntar. Hon vill tala m'n.
Pallra sig ut bara.

Stellan gick lngsamt till tamburen och stack ut huvudet. Det var Rose.

Det var redan skumt dr ute. Han kunde knappast urskilja hennes ansikte.

-- God da, Stellan, sade hon med en rst, som lt underligt mjuk.

Han var blodrd i ansiktet.

-- God da, svarade han kort.

-- Fr ja tala me dig, Stellan?

Han visste ej, hur han skulle bra sig t och nickade villrdigt.

-- Ja, men s att ingen hr oss, sade Rose efter en stund.

Stellan blev allt mera osker. Inte kunde han bjuda en flicka in i
vningen! Det skulle inte vara passande.

-- Ingen hr oss, sade han kort.

-- Hur lnge ska du va sjuk, Stellan?

Han lyfte gonblickligen ena handen och viskade:

-- Tyst! Tyst! Nn kan hra dig. Ja har inte vatt sjuk. Ja har skolkat.

-- Har -- -- -- du -- -- -- skolk -- -- --

Han gick henne nrmare in p livet:

-- Tyssst! Tyssst. Hr du inte va ja sger. Nn kan hra oss.

-- Ja men, ja ville tala me dig, Stellan. De  nt ja ville be dig om.

Stellan sg sig frtvivlad omkring. Han tnkte p gatan eller trappan.
Men ngon kunde komma och se dem. Till sist sade han:

-- Kom m mig in p mitt rum d. Men g tyst!

De smgo sig genom salongen och hans fars rum in i barnkammaren. Stellan
stngde omsorgsfullt drren, lyssnade en stund vid nyckelhlet och
viskade:

-- Sg det nu kvickt!

-- Varfr har du skolkat?

Han lade hnderna p ryggen:

-- Fr ingenting.

-- Ska du inte komma till uppvisningen heller?

-- N. Ja ska sga ja  sjuk. Ja ska lgga mig till sngs, om d behvs.

Hon sg p honom med sina stora, svarta gon. Det brjade rycka i hennes
underlpp.

-- Ah, men kom i alla fall!

Han skakade p huvudet.

-- Ja ska bjuda dig p bakelser och konfekt hela kvllen.

-- D kan ja bjuda mig sjlv p!

Pltsligen satte hon hnderna fr gonen och brjade grta. Han blev
alldeles vettskrmd. _Dr stod hon inne i hans rum och grt_. I detta
gonblick lovade han sig att han aldrig, _aldrig_ skulle ha med flickor
att gra. Tnk om hans far eller tant kom just nu! Vad skulle de sga?
Han blev svag i knna av skrck.

-- Grt inte, grt inte, viskade han med en rst, som stockade sig i
halsen.

Men Rose bara tjt. Hon hade ftt upp sin nsduk, och i den anfrtrodde
hon hela sin smrta.

-- Ja har ingen  dansa me p uppvisningen, om du inte kommer. Du  ja
har ju dansat samman hela tiden och vi skulle dansa samman p
uppvisningen ocks  nu  ja ensam.  s undrar alla mnskor, varfr ja
inte har nn  dansa me  s sger dom att de  fr att ja  judinna. Ja
ska bjuda dig p bakelser hela kvllen. Mamma kommer dit  hon har s
mnga pengar me sig. Hon kan kpa alla bakelserna, om hon vill.

Han stod och hytte t henne med ena handen. Men det var ej fr att hota
henne utan av skrck.

-- Tyssst! Tyssst! Grt inte!

-- Ja, men kommer du d?

Han nickade.

-- Ja, men du ljuger inte.

-- N, n, bara tysst!  s g din vg!

--  de _riktit_ skert?

-- Ja, ja!

Hon torkade sina trar. Han stod och vred sig otligt.

-- G din vg nu, innan nn kommer.

-- Ja kan vl inte g ut p gatan, sn som ja ser ut.

Hon torkade omsorgsfullt ansiktet.

Till sist var hon frdig, sg sig i spegeln och gjorde en sista frga:

--  du narras inte?

-- N.

-- Fr om du narras, s talar ja om att du skolkat.

Stellan blev ter blodrd i ansiktet. Han ledsagade henne p t genom
rummen ut i tamburen. Nr han stngt drren efter henne, sjnk han ned
p galoschhyllan. Det var som om benen vgrat att lngre bra honom. Han
var alldeles utmattad. Och ter igen lovade han sig att aldrig, _aldrig_
mera ha ngonting med flickor att gra, inte frrn han blev riktigt
stor.

Men han infann sig till uppvisningen och slutbalen.




Det ville ej bli ngon riktig vinter den julen.

Ibland snade det ngra timmar. Man satt vid fnstret och betraktade
flingorna, medan hoppet tndes i ens hjrta. Och s sg man dem smlta
p gatan, medan hoppet slocknade inom en.

Ibland kunde det frysa till om kvllarna. Morgonen efter steg man upp
tidigare n vanligt, strtade till fnstret fr att studera himlen,
sprang i klderna och rusade ned till kanalen. P kanalbanken stod redan
en klunga pojkar och kastade sten ut ver den nattfrusna isen, som
svarade med en lng, sprd, klingande ton.

Men fram mot middagstiden regnade det p nytt. Ens lngtan efter is och
sn satt som en klump i halsen, man aldrig lyckades riktigt svlja. Man
satt ter vid fnstret och stirrade ut i det piskande stormregnet. Eller
ocks krp man i ytterkavajen och sprang till en kamrat fr att lna en
bergare eller en indianbok, man till ventyrs nnu inte lst. Och under
kavajen, i skydd mot regnet, hade man en liknande volym i utbyte.

En eftermiddag, d den lga, smutsgr himlen tycktes bli hgre och
tunnare och det allts ter fanns hopp om att det skulle knppa till
fram p kvllskvisten, satt Stellan orkesls vid fnstret till sitt rum.
Det var bara en vecka kvar till uppropet och han hade till den grad
uttmt sina kamraters litteraturtillgngar, att han tagit fram en
Topelius frn den lilla bokhyllan ver skrivbordet.

Pltsligen sg han upp. Nere frn porten hrdes ett frfrligt ovsen.
Kttlund var full igen. Svordomarna kommo Stellan att rycka till och
lystra som en gammal nummerhst vid en trumpetsignal.

Nu raglade Kttlund in p grden, vnde sig svrjande om, svor, knt
nvarna, samtidigt som ngonting kastades p honom utifrn gatan.

Efter en stund kom Stellan underfund med att projektilerna, som trffade
Kttlund, bestodo av halvfrusna hstbullar.

Kttlund retirerade allt lngre in p grden och rddade sig till sist
in i stallet.

Ur portgngen stack gonblicket efter ett huvud fram, sakta, frsiktigt,
som nr en rtta tittar fram ur sitt hl. Och s frsvann det. Allting
hade gtt s hastigt fr sig, att Stellan ej kunnat se, vem det var. Han
hade bara ftt syn p en klassmssa med klassmrket bortrivet och tippen
av en trubbnsa.

Han satt i spnd vntan p fortsttningen.

Minuten efter stack huvudet ter fram, lika lngsamt, men med mera
trygghet ver de vdrande rrelserna.

Det var Kalle Mller. Han sg sig omkring fr att orientera sig p denna
fr honom frmmande grd, tittade upp mot fnsterna, fick pltsligen syn
p Stellan och gjorde en grimas, tfljd av fingertecken, vilka Stellan
uppfattade som en frga, om han bodde dr. Stellan nickade jakande och
inbjudande och lt likaledes genom tecken Kalle frst att den lilla
drren snett ver grden ledde till stora uppgngens baktrappa.

Kalle Mller strtade ver grden i anvisad riktning, p samma gng som
Kttlund kom raglande och haltande ut ur stallet med en kvast i hgsta
hugg.

Stellan hade alltid hyst en blandning av beundran och fruktan fr Kalle,
nda sedan han frra hstterminen brjat i Stellans skola. Dels hade han
kommit frn Malm, som var en mycket strre stad. Dels kunde han en
massa nya lekar. Men framfr allt hade Kalle redan vid den frsta
gymnastiklektionens brjan vetat att icke blott stta sig i en oerhrd
respekt utan ocks skaffa sig ett anseende, som strckte sig lngt
utanfr klassens grnser. Han hade nmligen hngt i krokig arm p bommen
s lnge, att kapten Bergenstrhle, som var gymnastiklrare, till sist
sagt:

-- Nej, hr du, knallhatt, laga dig ner frn bommen nu! Vi har inte tid
lngre. _Uppstllning!_

Frn denna stund var Kalle Mller klassens sjlvskrivne ledare. Ingen
vgade mucka mot honom, fastn det fanns mnga, som voro mycket strre
n han. Till och med pojkar i hgre klasser behandlade honom med
nedltande sympati och efter en vecka hade han flyttats upp _i den allra
hgsta gymnastikavdelningen_. Ngot sdant hade aldrig hnt frut i
mannaminne.

Men liksom alla andra hade Stellan ej bara beundrat Kalle utan ocks, p
slutet, fruktat honom. En gng, under ett litet meningsutbyte om hstar,
ett omrde, dr Stellan ansg sig vara expert, hade Kalle, offentligen,
hnat honom med orden:

-- D ska du sga, du, som gr i dansskola och gr p kondis m den dr
judetsen. Du ska hlla kft, nr frstndigt folk talar.

Stellan hade blivit blodrd i ansiktet. Han hade satt sig ner utan att
svara. Man gav sig inte in i alltfr lnga dispyter med Kalle. Men nu
fruktade han honom. Han gjorde det till den grad, att han, fr att
frebygga vidare smdelser, ej rknade det under sin vrdighet att genom
smicker ska vinna Kalles bevgenhet. Tyvrr hade resultatet knappast
motsvarat hans frvntningar. Kalle hrde till dem, som ro s starka,
s skra p sig sjlva, s otroligt oavhngiga, att de ej ha behov av
smicker: sanningen om dem sjlva r dem nog.

Och nu stod denne beundrade och fruktade Kalle Mller i Stellans rum.
Det kunde ej hjlpas: han knde sig stolt, smickrad.

Kalle sg sig omkring i rummet med en van upptckarblick:

-- Bor du hr?

-- Ja.

-- Koss i Jisse nam! D ska vi ha skojit! Skojar du aldrig m gubbfan?

Han hade inte ens tid att vnta p svar. Han gick fram till fnstret fr
att se, om han kunde upptcka Kttlund. Men Stellan hejdade honom.

-- N, visa dig inte, fr d kanske han ser, att vi hller ihopa.

--  du rdd fr honom?

-- Rdd! _Ja rdd! Fr honom! N du!_

-- Ja, men s du, hur han fick! Den ena hstskiten efter den andra rakt
i planeten! Koss i Jisse nam! Om ja bodde p den hr gren, s skulle ja
skoja m'en, s att han ble alldeles tosi  inte visste, vikket ben han
skulle st p! Skojar du aldrig m'en?

Stellan rtade upp sig frnrmad:

-- Har ja inte skojat m honom va? Du skulle bara ha sett! Har _ja_ inte
skojat m honom? Du skulle bara ha sett hur mnga tusen gnger ja
sprungit opp i hans gdselhg och sparkat omkull den.  s sger du, att
ja inte skojat m Kttlund!

-- Hetter han s?

Stellan nickade. Han brjade frklara. Han talade upp sig. Han blev
ordrik och hljde sig sjlv med ovansklig ra och han sg med vlbehag
och stolthet, hur Kalle lyssnade. Nr han slutat, tillade han, efter en
paus:

-- S du kan se sjlv, att fastn ens pappa tvingar en  g i dansskola,
s behver man inte va en skit fr d.

-- Kommer han hit varenda eftermidda?

Stellan nickade.

-- Du tror frstss att de va ja, som bjd Rose p kondis. Men se du, d
va d _inte_. Fr d va hon sjlv.  d kunde ja inte sga n!

-- Men  han full varenda da ocks?

-- N, inte varenda.

Kalle blev sittande p soffan frsjunken i ett leende
framtidssperspektiv. Efter en stund sade han:

-- Hr du, d kan ja f komma opp till dig om eftermiddagarna  s kan
vi skoja m gubbfan.

Stellan nickade.

Kalle frsjnk ter i framtiden. Till sist reste han sig:

-- Koss i Jisse nam! Va  klockan?

Stellan tog upp sin rova:

-- Halv fyra.

-- Halv fyra! Koss i Jisse nam!  ja som bara skulle g ett rende.

Han fick tag i sin mssa. Sekunden efter var han frsvunnen. Med den
skra instinkten hos ett djur hade han letat sig genom tv rum ut till
tamburen och var borta, innan hans vrd hunnit visa honom vgen.

Stellan sg honom, efter en snabb blick mot stalldrrarna, strta ut i
portgngen. Men Kttlund mrkte det ej. Han lg redan i halmen och sov.

Stellan blev sittande kvar vid fnstret och sg lnge ned p grden. Han
knde det, som om han frst nu efter sin olyckliga krlekshistoria ter
trtt in i ordnade frhllanden. Det var som om Kalles besk och hans
lfte att komma tillbaka p nytt tillrttalagt Stellans dagliga liv,
frt honom tillbaka till hans naturliga omgivning. Han knde sig
terigen _hemma_, efter en lng och frnedrande ventyrsfrd. Vrlden
var p nytt sig lik, visserligen full av ventyr, men av ett annat slag
n krlekens och kreditsystemets, ventyr man ej behvde skmmas fr i
sin egenskap av mankn.

Han knde sig lycklig. Kalle Mller skulle komma till honom varje
eftermiddag! Han hade ftt en vn. Och vilken vn! Tack vare Kalle sg
han sig redan p en upphjd och efterstrvad plats i samhllet. Det lg
en utmrkelse i att vara Kalles frtrogne. Bara detta att kunna sga:
Kalle kommer hem till mig om eftermiddagarna!

Ju mera han tnkte p detta, ju starkare blev knslan av tacksamhet fr
Kalle, ju strre Stellans beundran fr honom.

I ett enda slag hade han blivit Kalles vn! Infr detta blev till och
med frgan om is och sn betydelsels.

       *       *       *       *       *

Och det _blev_ lyckliga dagar.

Det var inte skojandet med Kttlund, som i Stellans gon i frsta hand
gav dem deras strlande glans. Det var samvaron med Kalle. Han skulle ha
knt samma lycka bara av att vara tillsammans med honom. Han gick
fullkomligt upp i sin nye vn och hvding. Det kndes s sknt, efter
allt handlande p eget bevg, att frnimma en annans ptagliga
verlgsenhet och ovedersgliga styrka, att flja och lyda.

Utan att han mrkt det sjlv hade all bergares och indianbckers
romantik s smningom gett konturer t hans id- och knslovrld,
frlnat den form och innehll, sknkt den standard och kodex, frttat
sig till en livsskdning, ett livskriterium. Och det frsta budet i
denna vrld var vnskapens obrottsliga lag. Den var heligare n allt
annat.

Och nu hade han ftt en vn! Och vilken vn! P honom koncentrerade
Stellan all denna romantik, som under den hjrtklappande lektyren av
ventyrsbcker omdanat hans sjl. Hr slog den ut i full och flammande
lga.

Han endast tnkte i termen Kalle Mller. Han frskte s gott han kunde
hrma hans sprk, hans maner. Han gick nda drhn, att han slet
klassmrket frn mssan. Hans dagar voro delade i tv avdelningar, att
g och vnta p Kalle och, d han kommit, vara tillsammans med honom.
Hans rum var ej lngre platsen, dr han sjlv hade sin varelse, fylld av
minnen frn tidernas morgon: det var platsen, dr Kalle och han
tillbringade eftermiddagarna tillsamman, dr de vlvde sina planer.

Men ej heller denna lycka var utan sina mrka skuggor. Ibland, d regnet
stod som spn i backen, d man ej kunde skoja med Kttlund, d det ej
fanns ngonting annat att gra n att hlla sig stilla inomhus, kom oron
ver Kalle. Han beklagade sig ver att hans far blivit bankdirektr i
denna djvla hla, dr det inte fanns ngon hamn eller ngot hav. Han
knde sig innestngd.

-- Ja, men n d?

Kalle gav honom en fraktfull blick:

-- n! _Sa du n!_ Dr finns ju inga skutor eller ngare. _n sa du!_
Du menar vl inte att man ska leka med barkbtar heller. Man r vl
ingen barnrumpa.

Stellan rodnade och vnde sig bort. Han skmdes. Det var just vad han
brukat gra i Sr. Han lekte inte precis med barkbtar, men med vackra
sm fartyg med vita segel och blmlade, fernissade skrov. Efter en
stund sade han:

-- Ja, men ja vet va vi kunde gra.

-- Va d?

-- Vi kan leka med tennsoldater.

Kalle sg ter p honom.

-- N, hr du! Du  fr djvli. Tennsoldater!

-- Ja, men du frstr inte va ja menar. Man leker riktigt fltslag. Ja
har en sn massa tennsoldater. S stller man opp dom i tv hrar p
matsalsbordet liksom Gustav Adolf vid Ltzen eller Breitenfeld eller
Karl den tolfte vid Narva.  s _manvrerar_ man m dom liksom Gustav
Adolf och Karl den tolfte  ser, hur de gick till. Pappa har sjlv visat
mig.  s om man vill skjuter man p varandra med kanoner. Fast d gr
aldrig pappa.

Kalle funderade en stund.

-- Har du kanoner d!

Stellan nickade.

-- Fr ja se dom!

Stellan dk in i leksaksgarderoben och plockade fram en kanon med fjder
bak, s att man kunde skjuta rter ur den.

Kalle underskte den. Minuten efter var fjdern snder.

--  du menar, att vi skulle leka med snt dr, som gr snder bara man
tittar p de. N du! _Inte ja!_

Stellan knde sig mycket sorgsen.

-- Djvla regnande, sade Kalle och lade sig p soffan. Efter en stund
sov han.

Stellan satt vid fnstret och vakade ver sin vn och hvding, s att
han inte skulle komma fr sent hem till middagen. Och d han vckte
honom, strtade Kalle upp, ryckte till sig mssan och frsvann med ett:

-- Koss i Jisse nam!

-- Kommer du i morron?

Men Kalle hade ej tid att svara. Minuten efter kunde Stellan hra honom
ramla nedfr stora trappan.

Men dagen efter infann han sig i alla fall. Stellan knde sig lttare om
hjrtat. Kalle var i alla fall hans vn, hans verklige vn.

       *       *       *       *       *

D uppropet till vrterminen var ver, fick Stellan tag i Kalle.

-- Du kommer vl som vanligt.

-- Visst!

Stellan gick hem och satte sig att vnta. Men hans vn kom ej. Var och
varannan minut ppnade han dubbelfnstret i sin fars rum och spejade ut
p gatan. Men Kalle syntes ej. Han gick tillbaka till fnstret i sitt
rum, blev sittande och stirrade ned p grden. Kanske han kom den vgen.
Han gick ut i tamburen, ppnade ytterdrren och lyssnade ned i trappan.
Inte ett ljud. Han gjorde samma rond p nytt, mnga gnger.

D klockan var fem och han visste, att Kalle skulle ta middag, tog han
p sig ytterkavajen och gick till honom. En jungfru kom och ppnade.

-- Ja skulle frga om Karl  hemma.

-- Ja, han ter middag. Ja ska sga till honom.

Efter en stund kom Kalle ut. Han tuggade nnu. De sgo p varandra.

-- Du kom inte, sade Stellan lgt.

Kalle sg sig om fr att vara sker p att matsalsdrren var riktigt
stngd.

-- N, ja glmde d.

De blevo lnge stende kvar utan att sga ngot. Ingen av dem visste,
hur man skulle handla i en dylik belgenhet. Till sist klmde Stellan
fram med en lgn.

-- Kttlund va s djvla full.

-- Kttlund -- -- -- ja  trtt p Kttlund -- -- --

-- Ja, men d kan drja lnge tills han blir s full igen.

Det blev ter tyst, en lng tystnad. Slutligen stngde Kalle drren
sakta bakom sig. Stellan stod ensam ute i frstugan. Han blev stende
lnge, innan han gick nedfr trappan. Och han gick med steg s smygande,
som om han hittat p ngot otilltligt.

Kalle skte ej mera upp Stellan om eftermiddagarna. Stellan kunde ej
lngre frebr honom att smita undan eller bryta sina lften. Kalle var
uppriktig. D Stellan frgade honom: -- Kommer du i eftermiddag, svarade
han:

-- D vet ja inte.

Det var frgves, som Stellan vdjade till det frflutna och dess
minnen. Kalle Mller levde alltfr mycket i nuet och den allra nrmaste
framtiden fr att lta det, som lg bakom honom, tynga hans knsloliv
eller fretagsamhetslusta. Han tog sina drabanter och vpnare, var han
fann dem, utan att i valet lta leda sig av hnsyn till gamla minnen
eller exklusiva vnskapsband.

Och Stellan frstod rent instinktivt allt detta. Han insg, att om han
ville vara i sllskap med Kalle, berodde det p honom sjlv att trffa
honom.

-- Men va ska du hitta p i eftermiddag?

-- D vet ja inte. Hur kan ja veta d i frvg. D blir vl nn r.

-- Men var kan vi trffas d?

Kalle nmnde tid och plats, ett gathrn...

Men det hnde ej s sllan, att han ej ens antrffades dr. Stellan
stod och vntade lnge, till dess han omsider brjade strva omkring p
stor- och smalgatorna. Ibland sttte han p honom, ibland inte.

-- Du kom inte?

-- Va fan kunde ja hjlpa d. Vi hade skojit inne p Ahlstrms grd, ja
och en massa andra pojkar.

Och Stellan frstod. I de ventyr, som voro Kalles lsklingslekar, kunde
man ej vara bunden av tid och plats. Leken kallades att "g p grdarna"
och bestod dri, att man strvade omkring ngra stycken p gatorna,
stack huvudet in genom en portgng, sg efter, om det fanns ngonting
man kunde frstra och tog sin chans. I en sdan lek spelade det
gynnsamma tillfllet den avgrande rollen. Infr detta mste alla andra
hnsyn vika.

Stellan frstod. Men frstelsen bragte ingen lttnad i hans sorg. Han
hade ingenting att frebr Kalle Mller. Han beundrade honom lika mycket
som frr. Men han var avundsjuk p de andra pojkarna, som Kalle i sin
bekymmerslshet samlade omkring sig p mf om eftermiddagarna och med
vilka han strvade omkring p gatorna i hopp om en chans. Stellan hade
ingenting emot att vara Kalles drabant. Men han ville vara den frste,
den trognaste. Han ville ej lta ngon trnga sig emellan honom och
Kalle.

I en sdan situation fanns det ingenting annat att gra n att stndigt
hlla sig i Kalles nrhet, att stndigt vara till hands och p sin
plats. Stellan infann sig frdenskull hos honom om eftermiddagarna, s
tidigt anstndigheten tillt det. Det var endast ytterst tvingande skl,
som frmdde honom att hlla sig borta. Han blev Kalles lnga, bleka
skugga. Genom sjlva sin ihrdighet skaffade han sig p stt och vis
frsta platsen om icke i Kalles hjrta s i alla fall i hans tankar, vid
uppgrandet av planer.

Stellan blev en vana hos Kalle.

       *       *       *       *       *

En av de frsta dagarna i februari kom vintern.

Sent en kvll brjade den med en snstorm, som yrde genom gatorna. Den
varade hela natten. Nr Stellan p morgonen kom stickande ut ur Storehus
med morgonchokladen brnnande frn tungan nda ned i magen och med de
valfrusna fingrarna knppande ytterkavajen, mste han vada genom en
sndriva, som drnkt de tre trappstegen ned till trottoaren. Gatorna
lgo med kullerstenarna alldeles nakna. Men lngs husvggarna hade snn
tornat upp sig i vldiga vgor med spetsiga, blanka kammar. Snkornen
stucko som knappnlar i ansiktet.

I skolan gick stmningen hg. Pojkar, som bodde i utkanten av staden
berttade vidunderliga ventyr om sndrivor, de mste plumsa sig igenom,
s oerhrda, att det gtt dem ver axlarna. Man _ville_ tro dessa
berttelser, men visste inte om man vgade. Morgonbnen hade mindre
andakt ver sig n ngonsin. Snkornen piskade mot bnsalens hga
fnster och lukten av smlt sn och smorldersstvlar stack som en
ljuvlig rkelse i nsan.

Redan under den frsta lektionen lade sig stormen. Det skedde pltsligt.
Som p ett kommando vnde alla pojkarna huvudena mot fnsterna, dr en
gr dager grydde. Det hade med ens blivit s tyst dr ute. Nu kom den
_riktiga_ snn, den efterlngtade, de stora, sakta dalande flingorna.
Det var omjligt att hlla sina gon frn dem. Och allt eftersom dagern
steg blevo dessa flingor vitare, mjukare, fylligare. Vid andra timmens
slut, d man gick hem till frukosten, talades det i gymnasistkretsar
redan om sldparti med bal, medan smpojkarna vltrade sig i snn som
hundvalpar i grngrs.

ter igen hade livet i ett enda slag ftt ett innehll och en mening.

Hela den dagen fortfor snn att falla. P eftermiddagen hrdes den
frsta bjllerklangen. Man strtade i vg genom tvrgatorna fr att se,
vem det var och man fick s smningom veta, att det varit ljtnant
Hartman, som krt major Schwerins ldsta dotter i en slde med ett
vldigt sldtcke och silverbjllror. Och s hrdes en slde till. Nu
var man frberedd och hll sig i spnd vntan p Vstra Storgatan. Denna
gngen var det handlande O.Th. Borg, som var ute och krde fr sin fru.
Det var inte lika vackert, tminstone tyckte inte Stellan det, men det
var i alla fall slde och bjllerklang. Och sen kom det mnga flera,
officerare och handlande.

Innan det var tid att g till sngs, slutade det upp att sna. Och den
sista gngen under kvllen, som man lyfte p gardinen och tittade ut,
var himlen hg och svartbl med tusentals stjrnor, som tindrade med en
glans som om de blivit nypolerade.

D Stellan nsta morgon sprang till skolan, voro redan snplogarna ute.
Och det var kallt. Andedrkten stod som rkstrlar ur nsan. Klden
stack rakt genom yllevantarna och strumporna. Det isade kring
knsklarna och p vaderna ver stvelskaften. Men det var en skn
smrta. Mot detta kalla, gnistrande vita kommo frn alla kanter svarta
figurer med hnderna nedstuckna i fickorna och nsan i rockkragen
springande mot skolan, dr de hga fnsterna i bnsalen lyste som kyrkan
en julotta.

-- Jo d. Kanalen ligger redan. Och isen  s hr tjock.

En yllevante stack fram ur en rockficka, mtte isen och dk tillbaka
igen.

-- _Kanalen!_ Va pratar du fr skit! Tacka fr att _kanalen_ ligger. Men
_kanterna_ ligger ocks. Ja har sjlv sett d.

-- D blir det skridskolov.

I gymnasistkretsar tillsattes redan en kommitt fr att uppvakta rektorn
med en frfrgan om mjligheten av arrangerandet av ett sldparti med ty
tfljande bal p Fjelkinge gstgivaregrd. Man skulle lova att inte
dricka glgg eller andra sprithaltiga drycker.

Klden hll i sig. Vid frukostlovet tog man fram skridskorna. Varje rast
medfrde nya underrttelser. Om tv dagar skulle skridskoklubben ppnas.
Nsta lrdag skulle regementsmusiken spela dr, om det inte blev s
kallt, att spottet frs i trumpeterna. Det hade Stellans far sjlv sagt.
Han var musikofficer det ret. Och det var han som bestmde, nr och var
musiken skulle spela. Allts var det sant.

Och klden hll. Gymnasisterna fingo sitt sldparti.

Fredagsmorgonen steg rektorn efter sista psalmen upp p katedern. Alla
visste vad det gllde. Strmfran hade lagt sig. Men det var liksom en
officiell bekrftelse p detta av alla knda faktum att hra rektorn
offentligen frkunna nyheten.

-- I natt har ns strmfra lagt sig. Jag behver ej ppeka, hur mnga
gosseliv den redan krvt och jag frbjuder hrmed skolans lrjungar att
frska det farliga vgspelet att g ver n, innan jag frn katedern
gett tilltelse drtill. Ett sdant frsk kommer att av mig personligen
bestraffas med kroppslig aga infr den felandes klasskamrater. Och med
klassmrj fljer som bekant nedsatt sedebetyg.

Kalle Mller satte armbgen i sidan p Stellan.

-- D ska vi gra.

Stellan svarade ej. Men inom sig vgrade han.

De talades nrmare vid om saken under frsta rasten. Stellan gjorde
fortfarande invndningar.

-- Du frstr inte va d   g ver n.

Kalle sg p honom lnge:

-- Frstr ja mig inte p is, va? D ska du sga! Koss i Jisse nam!

Han snurrade flera varv runt p klacken.

-- Kan du inte simma?

Stellan rtade upp sig:

-- Jo, d kan ja visst!

-- Ja, men ja  simkandidat.  ja vet, hur man ska bra sig t, nr man
drsar i plurret.

Stellan sg p honom.

--  vill du inte va m, s kan ja ltt f en annan. D  ingen konst.

Stellan vred p sig:

-- N, d vet ja vl!

Klockan ringde.

De gjorde en avstickare ned till n, innan de gingo hem till frukosten.
kanten var redan belagd med tumstjock is, vit som surmjlk och med
vissnade vass stickande upp som skggstubb. Men lngre ut lg rnnan med
ett tunt, stlsvart istcke. Kalle hade plockat fickorna fulla av stenar
av olika storlekar. De gingo nda fram till strmfrans kant. Kalle
kastade stenarna ut ver den nattgamla isen och lyssnade till tonen, han
fick till svar. Stellan sade ingenting. Han stirrade ut ver detta
glansiga stlsvarta band; det klingade i isen, nr Kalle kastade en
sten, som nr man slr p en trekant. Och Stellan frs nda in i
benstommen.

Till sist skakade Kalle p huvudet.

-- N, d gr inte i eftermidda. Vi fr vnta till i morron.

Stellan andades lttare. Medan de gjorde sllskap in i staden, underhll
han Kalle om alla de olyckor, som hnt p n. Kanske han skulle kunna
lyckas att vertyga sin vn och hvding.

-- Du s ju sjlv, hur djvla svart isen va. Du kan inte tro, hur stark
strmmen  ute i rnnan.

Kalle tycktes ej lyssna. Frst nr de skildes t, sade han:

-- I morron gr d.  d skulle nog g i eftermidda ocks, om man _krp_
ver. Om d bara funnits en pojke till, som va simkandidat.

Han sg nedt gatan, som om han skte upptcka ngon, som avlagt denna
examen.

Hela eftermiddagen hll man till nere vid kanterna.

I horisonten i vster stod en rd skybank, som fr varje minut
skrumpnade till frg och form, medan solen snkte sig. Lngt borta,
andra sidan maderna, steg den hga skorstenen frn det nybyggda
sockerbruket och bolmade ut en rk, som krympte samman, nstan trollades
bort till iskristaller.

Stellan gick vid sidan om Kalle lngs strmfran. De hade ocks andra
pojkar med sig, som under edligt tysthetslfte invigts i planen. Kalle
hade anvnt middagsrasterna att g omkring och sga:

-- I morron gr ja  Stellan ver rnnan. Men andas du ett enda ord om
d, fr du p kften.

Nu hade ocks Stellan fickorna fulla av stenar, som han d och d med
knnarmin och huvudet p sned singlade ut ver den stlsvarta isen i
strmfran.

Han var rdd. Men han vgade ej visa det. Han hade i ett enda slag fr
alltid befst sitt anseende i klassen som Kalles drabant. Han hade
pltsligen framsttt som en oomtvistligt ofrvgen och modig natur.
Frvandlingen hade vckt s mycket strre uppmrksamhet som han bara fr
ngra veckor sedan gtt i dansskola och tit bakelser p kondis med
flickor. Man skulle ha haft svrt att tro p en s snabb frndring, om
inte Kalle sjlv genom att utvlja honom till drabant gtt i god fr
den.

-- Kom ihg, sade Kalle, innan de skildes t, att du tar gymnastikskor
m dig.

Stellan nickade. Och samtidigt stack det till inom honom som ett
pltsligt hopp. Det var som om han med ens funnit en utvg att i sista
stund kunna klara sig undan: han kunde ha glmt gymnastikskorna. Det var
ett stt att rdda sig. Glmma hade man rtt till. Det gjorde man var
och varannan dag i skolan.

Han skildes frn Kalle utanfr dennes port.

-- I morron, sade han hgt och tydligt.

Kalle bara nickade.

       *       *       *       *       *

Det var som om Stellan den kvllen inne p sitt rum fr frsta gngen
gjort ett verslag av sitt liv, bedmt ett mnskolivs vrde och -- valt.

Han knde sig fylld av en stmning, s hgtidlig, s allvarlig, att det
frefll honom som om hans brst skulle sprngas. Under denna kvll,
medan han stod vid fnstret till sitt rum med rullgardinen uppdragen och
sg upp mot de kldgnistrande stjrnorna frttades bergs- och
indianboksromantiken till ett beslut. Han fick inte svika. Han mste
inte svika. Vad som n hnde: man fick aldrig svika en vn. Det var
relshet. Hellre d det andra, det kalla, vta, strmmen, dden...

Nu gllde det att visa, vem han var. Nu hade han vrldens gon p sig.
Nu var den stund inne, som en gng kommer till alla de hjltar, han lst
om i bckerna, den stunden, d hans gon flugit ver bokens sidor, d
han skakat av spnning, om hjlten till sist skulle visa sig vrdig. Och
nu var det _hans_, Stellans tur. Dr han stod vid fnstret tyckte han
det var, som om hela vrlden, alla de andra pojkarna i klassen, i detta
gonblick riktat sina blickar mot honom i samma hjrtklappande ngslan,
han sjlv knt infr bckernas hjltar. Skulle han svika...? Nu gllde
det!

Han sg upp mot stjrnorna och som fr att brdda denna allvarsfyllda
stund gjorde han korstecknet som en katolik, medan han sade hgt och med
fast stmma:

-- Karl Mller, jag skall _aldrig_ svika dig.

Och s krp han till sngs, drog tcket ver huvudet och rullade sig
samman som ett foster.

Men pltsligen lg han p rygg, klarvaken, stirrande ut i mrkret. Hans
hjrta bultade.

Han hade ftt en id, en id s glnsande, att han satt kapprak i
sngen.

Kalle Mller och han skulle ing fostbrdralag! De skulle blanda blod
samman, han och Kalle!

Han talade till sig sjlv, som om han redan hll p att utveckla planen
fr sin vn.

-- Kommer du ihg, att nr tv vikingar vatt i livsfara, s blandade dom
blod och lovade att va vnner fr hela livet. Dom delade ljuvt och lett
och s lovade dom att di aldrig skulle svika varandra utan nr d gick
galet fr en, s skulle den andre hjlpa. Och s hjlpte dom varandra.

Stellans tankar flgo en stund som svalor. Det skulle vara stiligt. De
skulle blanda blod och aldrig, _aldrig_ svika varandra. Hans kinder
brnde.

Minuten efter ryckte han till. Vikingarna lt blodet rinna under en
tuva. Och det hade de ingen. Och hur skulle de f blodet att rinna?

Nu arbetade hans tankar som jordens kryp. Han mste fundera ut ngot
annat stt. Kanske man kunde sticka sig i fingertopparna med en knappnl
och krama ut blodet. Och s kunde man slicka av det p varandra. Ocks
det kunde g fr sig. P det sttet hade man ju i alla fall blandat blod
med varandra. Han hade Kalles blod i magen och Kalle hans. Egentligen
var idn stiligare n vikingarnas. De lto endast blodet rinna under en
tuva -- -- --

Han lg med klappande hjrta och lngtade till morgonbnen -- -- --

Han kunde inte sova. Tanken p den kalla, svarta strmfran skrmde
honom ej mera. Den frefll honom nstan som en bisak infr detta andra,
fostbrdralaget, blodblandningen...

Han hade s brttom att komma i vg p morgonen, att han inte hann
knppa alla sina knappar frrn han var ett gott stycke frn hemmet.

Det var kallt, knastrande kallt. P stt och vis srjde han ver att det
frusit s skarpt. Kanske strmfran redan var sker. Han tnkte inte s
mycket p att han och Kalle skulle bervas vgspelets ra. Men om det
inte lngre fanns ngon risk fr livet, skulle hans id om
fostbrdralaget frlora sin glans. Man gr inte fram till en vn och
sger: -- Nu ska vi blanda blod, om det inte har gllt ngonting
_riktigt_. Det skulle bara se dumt ut, idiotiskt.

Han vntade p Kalle fre morgonbnen s lnge, att han var den siste
som slank genom bnsalsdrrarna, innan de stngdes. Och nr de kommo
tillbaka in i klassrummet, fanns Kalle ej heller dr. Ordningsmannen
anmlde honom som frnvarande utan att kunna sga om han var sjuk eller
ej. Han skrevs upp i liggaren som frnvarande utan laga frfall -- tills
vidare.

Innan Stellan gick hem till frukosten gjorde han en avstickare till
Kalles. Han lg pkldd p sngen och lste lxor. Han var sjuk. Han
hade ont i magen och i huvudet. Han hade varit uppe flera gnger p
natten.

Stellan blev stende vid sngen och sg p honom. S kastade han en
blick mot drren, som stod ppen till vningen, bjde sig ner och
viskade:

-- Kommer du inte till skolan _alls_ i dag?

Kalle svarade ej. Men inne frn vningen hrdes en rst, Kalles mors
rst, som sade:

-- Jo, det gr han visst det. Hans sjukdom r det inte s farligt med.
Han har naturligtvis inte lst p lxorna.

Stellan sg ter p honom. Men han bara skakade p huvudet. Till slut,
efter att ha kastat ett misstroget ga p den ppna drren in till
vningen, varifrn den strnga rsten kommit, bjde sig Stellan ver
honom och viskade:

-- Ah, hr du, kom! I morron blir d fr sent. D  isen s tjock. Ja
har en s stilig id.

Kalle svarade honom med en matt, ointresserad blick.

-- Jo, ja har en sn stilig id. Vi ska bli fosterbrder. Vi ska blanda
blod.

Kalle sg p honom med samma matta, ointresserade gon.

-- Du vet, vikingarna, nr di vatt i livsfara, s blandade di blod och
s bildade di fostbrdralag och lovade att dela ljuvt och lett
tillsammans och att alltid hjlpa varandra, du vet.

Kalle nickade, men utan den entusiasm, Stellan vntat sig.

--  d inte stiligt?

--  jo! -- -- --

-- Ska vi inte gra d?

-- D kan vi vl gra -- -- --

-- Ja, tjenis! Ja kommer hit efter skolan och s tar ja gymnastikskorna
m mig.

Kalle nickade.

En klocka ringde.

Inne frn vningen klappade ngon i hnderna:

-- _Frukost!_

Kalle infann sig till middagslektionerna. Pojkarna i klassen skockades
om honom:

-- Ska du och Stellan gra d i eftermiddag?

Kalle gav intet annat bestmt svar n det, att om ngon knyste ett enda
ljud, fick han p kften.

Stellan var mera meddelsam. Han kunde visserligen inte ge ngra
upplysningar om klockslag och plats, dr vergngen skulle ga rum,
eftersom Kalle nnu ej gett bestmda order, men i eftermiddag skulle
det ske, annars var det ju ingen konst. S som det frs nu skulle vem
som helst kunna g ver strmmen i morgon. Ville de se p, s fick de
sjlva hlla sig framme.

Ocks visavi honom sjlv hll sig Kalle tyst och frbehllsam. Men
Stellan tyckte sig frst denna tystltenhet. Han till och med beundrade
den och skmdes ver att han varit s talfr. De riktiga hjltarna
pratade inte s mycket. Det fanns indianer, som aldrig sade ett enda
ord. Och nsta rast slt ocks Stellan sin mun.

Pltsligen tog Kalle honom avsides:

-- Men, hr du, om vi skulle ka i plurret, var ska vi torka oss? Kan vi
gra d hemma hos dig? Ja vgar inte komma hem vt.

Detta var ngonting Stellan ej tnkt p och han funderade drver hela
nsta timme, till dess han funnit lsningen. Kerstin! Visst djvern!
Gamla Kerstin. De kunde springa och torka sig hos henne. Hon skulle inte
sga ett knyst. Och hon hade en s bra kamin, som alltid var gldhet.

-- Vem  gamla Kerstin?

-- D  min gamla barnpiga. Och hon bor i Lillegrd.

Kalle nickade betnksamt.

-- Och hos henne kan vi f lna en knappnl, som vi kan sticka oss m i
fingertopparna.

Nu sprrade Kalle upp gonen:

-- Sticka oss i fingertopparna! Va pratar du fr skit? Vaffr skulle vi
gra d?

-- Ack, d va sant! D glmde ja  tala om fr dig i morse, nr ja
talade om vikingarna, som blandade blod. Se du, ja har hittat p ett
bttre stt n d dr m att lta blodet rinna under en tuva. I stllet
ska vi sticka oss m en knappnl i fingertopparna och s ska vi krama ut
blodet och suga d p varandra s att ja fr ditt blod och du fr mitt.
Du frstr!

Kalle nickade, men ocks nu utan entusiasm.

Klockan halv tre var Stellan hemma hos Kalle.

--  du frdig nu?

-- D  vl inte s djvra brttom.

Kalle gick ut och blev lnge borta. Nr han kom tillbaka, hade han
ytterkavajen med sig och drog ur rockfickan fram en torklina.

Stellan stirrade p honom:

-- Va ska vi m den  gra?

Kalle brt ut med en hftighet, som om han skte frsvara sig:

-- Du menar vl inte ja  en sn idiot s ja vill _d_ heller! Va vi ska
m den? Vi ska ha ngra pojkar  st m den i nrheten, s di kan kasta
ut den till oss ifall d behvs.

Han granskade linan ett slag, stoppade den tillbaka p dess plats,
krngde ytterkavajen p sig och sade:

-- Ska vi kila d?

-- Ja, men Kalle, du har glmt gymnastikskorna.

-- Visst fan!

De gjorde ett slag kring gatorna fr att samla upp en handfull pojkar,
fyllde fickorna med sten och vandrade lngs strmfrans kant. Nu var
det endast mitt ute i rnnan isen svarade med en klingande nattfrusen
ton, nr man singlade en sten ver den.

Till slut stannade Kalle dr det svarta isbandet var som smalast.

-- Ska vi gra d hr? frgade Stellan.

Kalle nickade.

Pltsligen var det ngon som opponerade sig. En av pojkarna, som skulle
hjlpa till med linan, ifall det behvdes, sade:

-- Men nu  du allt bra djvla dum, Kalle.

Kalle vnde sig om:

-- Va hostar du om?

-- Jo d vet ja! Ja vet, att dr rnnan  som smalast dr  strmmen
starkast.

En lng diskussion utspann sig. Till slut sade Kalle till Stellan:

-- Bry dig inte om'en. Han begriper ingenting. Vi gr d hr!

Han tog lngsamt av sig ytterrocken, satte sig p den och brjade krnga
av sig stvlarna. Stellan fljde hans exempel. Runt omkring stodo
pojkarna och sgo p, tysta.

Nr Kalle ftt gymnastikskorna p sig, gick han nda ut till den svarta
iskanten. S vnde han sig om.

-- Stll nu opp er hr, pojkar, i en rad int lann m linan.  om nt
hnder, s kastar ni ut den,  nr vi ftt tag i den, s drar ni opp
oss.

Han ordnade linjen, som om han varit troppchef i gymnastiken. Pojkarna
lydde. De voro imponerade ver detta metodiska, vetenskapliga
frfarande. Och de voro ocks stolta ver att p detta jmfrelsevis
ofarliga stt f ta del i bragden.

Kalle granskade nnu en gng kedjan av hjlpredor.

-- Nu tar vi  oss i skjortrmarna d.

-- Ja, sade Stellan.

--  s stller vi oss ett stycke frn varandra och nr jag sger tre s
glider vi ver.

-- Ja.

Han vnde sig nnu en gng om:

-- Hr du, du p sladden, va fan du hetter, du ska ha linan ver axeln
och kring livet s du inte slpper taget, precis som sjmn, nr di
drar.

Stellan stod ute vid strmfrans kant, ett stycke frn Kalle och skakade
av kld i skjortrmarna. Han frs nda in i hjrtat. Inte svika... Inte
svika... Nu hade hans stund kommit...

S kommenderade Kalle:

-- Ett -- -- -- ttt -- -- -- v -- -- -- ttttrrr -- -- --

Stellans hjrta bultade hrt, som om det ville sprnga brstkorgen.
Han slt gonen och tog ett glidande steg ut p det svarta. Det gick
-- -- -- Ett steg till. Nu sg han t sidan. Kalle stod nnu kvar.

-- Kommer du inte? ropade han som i ngest och stannade.

-- Stanna inte! ropade Kalle tillbaka. Stanna inte!

Stellans gon blevo pltsligen alldeles stela av skrck. Och
gonblicket efter gav han till ett gllt, hest skrik. Det krasade under
honom. Han sjnk, drogs ned av ngot isande kallt och vtt och tungt.

-- Opp m armarna! Opp m armarna! ropade Kalle. Hr du inte! Opp m
dom! Hit m linan, pojkar! Kvickt! Kvickt!

Det sista Stellan sg var Kalle, som krypande nrmade sig honom:

-- Hugg tag i linan, hugg tag, ser du den inte! Hr! Hr!

       *       *       *       *       *

De sutto hos gamla Kerstin, inbddade i filtar framfr den gldheta
kaminen. Vid sidan om p bordet stod en tillbringare med ngande mjlk.
ver kaminen hngde klderna. Det rk ur dem.

Gamla Kerstin hade gtt ut fr att kpa dricka att blanda i den kokheta
mjlken. Det var det bsta medlet hon visste mot frkylning.

nda sedan de kommit upp ur vaken hade de ej vxlat ett ord. De hade
sprungit genom smgatorna s fort de kunnat i de nerisade klderna och
med tnderna skallrande i munnen av kld. Och s lnge Kerstin varit
inne hade de ej kunnat f fram ett ord. Hon hade bara grlat i ett
strck.

Nu sg Stellan p Kalle. Djupt nere hos honom lg en misstanke och
vrkte.

-- Varfr kom du inte nr du sa tre? frgade han till sist med en
trevande rst.

-- Kom! Va menar du m d? D skulle just ha vatt snyggt om vi sprungit
bda p samma gng. Vem skulle d ha krupit ut  rddat dig. Ja hade
sjlv tnkt  sprungit frst, men s i sista stund tnkte ja, att d va
bst ja vnta ett gonblick, om ngot skulle hnda dig, s att ja kunde
va klar  hjlpa.

Stellan nickade. Han knde sig tacksam ver frklaringen. Hans
misstankar hade skingrats. En versvallande tacksamhet steg upp inom
honom. Kalle hade rddat honom.

-- Ska vi gra d nu? frgade han efter en stund. Nu, nr Kerstin 
borta?

Kalle sg p honom, frvnad, som om de ej utfrt tillrckligt med
bragder redan:

-- Va ska vi gra nu?

-- D dr du vet, som vikingarna gjorde, nr di vatt i livsfara,
fostbrdralaget, du vet. Di blandade blod...

-- Jas d! Ja, d kan vi vl gra.

--  s svr vi vid Gud att vi alltid ska dela ljuvt  lett  att om den
ene  i fara s ska alltid den andre bispringa.

-- Har inte _ja_ rddat dig ur fara, va? Hade d inte vatt fr mig, s
hade du liggat i plurret nu.

Men nu knde sig Stellan krnkt. _Frstod_ inte Kalle vad han menade?!
Frstod han inte, att det var just drfr, han ville blanda blod med
honom, av tacksamhet, av beundran.

-- Ska vi! Kerstin kan snart va tillbaks!

Kalle nickade, men utan entusiasm.

Stellan krp ned frn stolen och fiskade ur Kerstins sykorg fram en
stoppnl.

-- Gr du d frst, sade Kalle, s ja fr se, hur d gr till. Ja har
aldrig blandat blod m nn.

-- Inte ja heller, svarade Stellan frnrmad. De gjorde vikingarna _bara
en enda gng_. Ska vi?

Kalle nickade. Stellan brjade sticka i pekfingerstippen. S kramade han
och fick fram en droppe blod.

Han strckte fingret mot Kalle:

-- Slicka nu!

Kalle slickade upp bloddroppen.

-- Nu  d din tur.

Kalle fick tag i stoppnlen, stack till och lt Stellan slicka.

-- Nu ska vi gra d en gng till. D va s lite blod.

-- Ah, d behvs inte mer. En droppe  vl nog. D beror vl inte p,
hur mycke man fr i sig, utan att d  blod  inte nt annat.

-- D svr vi d att vi ska dela ljuvt  lett.

De svuro. Stellan rckte Kalle sin hand och sade:

-- Nu ha vi gjort fostbrdralag  d  fr livet.

Kalle nickade. Det blev tyst. Det sprakade i kaminen.

Stellan knde det, som om han intrtt i ett nytt och hgtidligt skede av
sitt liv. Nu hade han en vn, en riktig vn. Vrlden hade p ngot stt
frenklats. Han var ej ensam lngre. Han var tv. Han hade blivit
starkare. Han hade frn och med nu fyra armar att slss med, tv munnar
att sklla med, tv hjrtan att bevara sina hemligheter i...

Kalle reste sig upp, knde p sina klder, som hngde ver kaminen och
satte sig igen. Till sist rs han till ett slag:

-- Fy fanken! Nu blir de nog klasstryk i morron.

Stellan sg p honom:

-- Inte  du rdd fr d?

Kalle svarade frst efter en stund:

-- Slr di en tills rottingen gr snder i den hr skolan?

-- D vet ja inte. Ja har aldrig vatt m om d. Har du?

Kalle skakade p huvudet:

-- N, men i Malm va d en gng en pojke som fick klasstryk. Han sa d
gjorde ont.

-- Skrek han?

Kalle nickade:

-- Han vrlade alldeles djvrigt.

Det blev ter lnge tyst. Till sist sade Stellan:

-- Men d ska inte _vi_ gra.

Kalle vaknade ur sina funderingar:

-- Vikket?

-- Skrika. Inte om d gr aldrig s ont.

-- N -- -- --

Kalle tog sig en lng funderare innan han tillade:

-- Men ja tror inte ja fr smrj hemma fr ja kan alltid sga, att ja
rddade dig.

Stellan nickade:

-- Ja, d gjorde du. D kan ja sga din pappa, om han inte tror d.

Kalle funderade nnu en stund.

-- Kanske man kunde sga d till rektorn ocks -- -- --

Stellan nickade.

       *       *       *       *       *

Morgonen efter voro de hjltar. Det talades inte om ngonting annat n
om dem. De stodo mitt i en stndigt vxande klunga och mste bertta p
nytt. Det vill sga: det var mest Stellan som fick fra ordet. Kalle
sade inte mycket. Och Stellan berttade grna. Fr varje gng han mste
upprepa historien slutade han:

--  om Kalle inte vatt dr, s hade ja vatt d nu.  d inte sant?

Han vdjade till sin fosterbror, som svarade med en nick.

Men nr de kommit in p bnsalen, var det inte lngre ngot tvivel om,
hur dagen skulle sluta. Rektorn hll sig hela tiden nedanfr katedern.
Han sg frfrligt ond ut. Och d adjunkten Lundquist slutat bnen, steg
rektorn sakta uppfr katedertrappan och brjade tala. Stellan hrde inte
mycket p vad han sade mera n rektorsfrhr klockan nio, omedelbart
efter sista morgonlektionen.

De bda fosterbrderna anvnde rasten mellan de bda morgontimmarna att
komma verens om vad de skulle sga. Nu var Stellan den fordige. Kalle
visade sig ter som vanligt verlgsen, full av planer.

-- Nu ska vi komma verens om att du sger att ja rddade dig.

-- Ja visst.

--  s sger vi inte nt annat.

-- N.

Men det gick ej, som Kalle tnkt. Stellan uppfyllde sin del av rollen.

-- Men repet, frgade rektorn. Var fick ni det ifrn?

-- D hade Kalle med sig.

-- Hade ni kommit verens om att ni skulle g ver n eller var det
hndelsevis, som Mller hade ett rep med sig i fickan?

Stellan brjade skruva p sig.

-- Br Mller alltid ett rep p sig i fickan? Svara, Mller!

-- N -- -- -- .

-- Varfr hade du ett rep med dig just i gr?

-- Drfr att -- -- -- ja tyckte d kunde va bra  ha.

-- I hndelse Petrus skulle g ner sig? Var det s?

-- Ja.

-- D visste du allts, att Petrus skulle g ver isen?

-- M -- -- -- mnnn -- -- -- Han hade talat om d.

-- Skulle han g ver isen ensam?

-- Mmmnnn -- -- -- n, d skull -- -- -- lle han inte.

-- Vem skulle g med honom?

Kalle svarade ej.

-- Var det kanske du som skulle g med honom?

-- Mmnnn -- -- -- kanske -- -- --

-- Ni r ngra ofrskmda lymlar. Det blir klasstryk fr er bda tv
klockan tolv.

       *       *       *       *       *

Och klockan tolv kom rektorn in i klassrummet. Han hade tv rottingar
med sig, nya, gula, fernissade.

Pojkarna reste sig och bugade djupt.

-- Ordningsman, stt fram en pulpet.

Det gick en rrelse av fruktansvrd spnning genom salen. Pulpeten
slpades fram under ddstystnad. Rektorn bjde prvande en rotting.

-- Petrus! Fram med dig!

Stellan gick sakta fram och stllde sig vid pulpeten. gonblicket efter
knde han rektorns hand om sin krage. Nu lg han p pulpeten och vntade
-- -- -- Och s kommo slagen. Han bet tnderna samman. Inte skrika. Inte
skrika, tnkte han. Han drog ryggen samman under de vinande rappen.

-- Stilla, drummel. Spnn dig inte!

Han slappnade ter till. Och s, utan att han visste det, pressades ett
ljud fram mellan hans tnder, ett vsande ljud, som blev till ett lngt,
utdraget skrik:

-- A -- -- -- aaa -- -- -- jjj! A -- -- -- aaaaaaaaa -- -- -- jjjjj
-- -- --

Han smg sig bort till sin plats och gmde ansiktet i hnderna. Han
hrde rektorn ropa Kalles namn, hrde rottingrappen mot byxorna. Men
Kalle skrek ej. Inte ett ljud kom frn hans lppar.

Stellans kinder brnde av skam. Hur skulle han kunna visa sig mera fr
sin fosterbror? Han var honom inte vrdig lngre. Hur skulle han bra
sig t fr att frsona vad han brutit? Fanns det ver huvud ngon
mjlighet att frsona ett sdant brott? Han hade svikit sin
fosterbroder. Han hade tjutit. Han hade svikit sin ed, eden, han
hgtidligt svurit, d de blandat blod. Han hade svikit -- -- -- han var
rels -- -- --

Pltsligen blev det tyst. Rottingen upphrde att vina. Tystnaden i
klassen var s intensiv, att man kunde hra rektorn flsa. Och s sade
han:

-- Hr du -- -- -- h -- -- -- har du -- -- -- ngot i -- -- --
byx -- -- -- xorna, lymmel!

Kalle svarade ej.

-- Kvickt! Svara, drummel, har du stoppat ngot i byxorna? Knpp ner
dem!

Hela klassen satt med terhllen andedrkt. Kalle knppte ned sina
byxor.

Det gick ett viskande utrop genom klassen, d Kalle drog fram ngonting
grtt.

-- Vad r det? frgade rektorn.

-- En kkshandduk -- -- --

gonblicket efter lg Kalle med blottad bakdel p pulpeten och skrek s
att fnsterrutorna klirrade.

Och under tiden flmtade rektorn, medan rottingen ven i luften:

-- Jag ska lra dig att komma med busstreck! Hr lyckas det inte,
lymmel!

Han var blrd i ansiktet.

-- Bort och stt dig!

Kalle hasade sig bort till sin plats. Med ena handen hll han upp
byxorna, med den andra frotterade han bakdelen.

Rektorn lt de bda snderslagna rottingarna ligga. Utan ett ord gick
han ur den vrdnadsvrt bugande klassen. Men i ena handen bar han Kalles
kkshandduk som ett minne att bevaras i sitt privata museum p
mbetsrummet.

Stellan hade suttit med vitt sprrade gon och vidppen mun, medan Kalle
dragit fram kkshandduken. Han blev sittande s lnge. Det var till och
med som om han inte hrt sin fosterbrors skrande skrik. Det hade blivit
alldeles dtt inom honom. Han satt som frstenad...

Men s, med ens kndes det som om en blixt slagit ned i honom.
Pltsligen _sg_ han Kalle. Pltsligen frstod han _allt_. Kalle hade
lurat honom hela tiden. Kalle var rdd. Kalle hade inte vgat g ver
n. Det var drfr han frskt skolka. Det var drfr han frskt glmma
gymnastikskorna. Det var drfr han inte sprungit, nr han sagt tre.

Nr rektorn gtt reste sig Stellan upp:

-- Fr ja lov  g ut?

-- G d!

D Stellan kommit ut i den lnga, de korridoren, gick han fram till ett
av de stora fnsterna. Han stirrade ned p gatan utan att se ngonting.
Det kom en slja ver hans gon. Trarna sipprade fram. Med hnderna fr
ansiktet grt han, ver sin fosterbror, ver brutna lften, ver blod
man blandat med mnskor, som svikit, med mnskor, som haft andra
hedersbegrepp -- -- --

       *       *       *       *       *

En kort tid efter frlorade Stellan ocks en annan vn.

Farbror Ekenstrm, som rest bort p permission till julen, hade ej
kommit tillbaka till regementet. Stellan hade ibland hrt sin far svra
ver honom. Han brukade sga att Ekenstrms frfallna vxlar kommo med
en regelbundenhet som om man prenumererat p dem, ett dunkelt uttryck,
vars frfrande innebrd Stellan ej frstod.

Och nu, i mitten av februari kom underrttelsen att han skjutit sig i
Kpenhamn. Anledningen var skulder och ett dligt fruntimmer. Det vill
sga: hon var egentligen inte s dlig heller. Men hon var bara
cirkusryttarinna. Stellan hade till och med sjlv sett henne en gng, d
hennes cirkus var i staden. Hon hade ridit p en svart hingst med vit
sadel och sjlv hade hon haft hg hatt p huvudet.

Sjlvmordet vckte ett oerhrt uppseende. Det till och med skrevs en
visa drom, som sjngs ver hela Skne. Ljtnant Ekenstrm blev en
hjlte, en folkets tragiskt romantiske avgud.

P Stellan gjorde farbror Ekenstrms sjlvmord ett outplnligt intryck.
Nr han gick frbi hans drr nere i farstun blev han ibland stende
lnga stunder och sg p den. Det kndes s underligt beklmmande i hans
hjrta. Han hade, till en brjan dunkelt, frnimmelsen av att det fanns
ngonting gemensamt, en likhet mellan honom sjlv och farbror Ekenstrm.
Han tyckte ocks att det var, som om han hade ngon skuld i Ekenstrms
dd. Han hade ftt fyra kronor av honom. Kanske, om Ekenstrm _inte_
hjlpt honom, han hade kunnat klara sig...

Men allt som dagarna gingo frtydligades och frdjupades likheten mellan
dem bda. Med en blandning av frvning och hemlig gldje sg Stellan
hur fullstndig likheten var: farbror Ekenstrm hade tagit livet av sig
fr en kvinnas skull; sjlv hade han varit nra att komma i olycka fr
Roses skull. Kunde verensstmmelsen vara strre och mera slende? Han
brjade ana sitt eget framtida de. En gng skulle det skrivas en visa
om honom, som skulle sjungas ver hela landet. Till och med Ida i kket,
som nu gnolade om farbror Ekenstrm, d hon lagade maten, skulle en gng
sjunga om honom, Stellan, som hon under alla dessa r varit s ovnlig
mot.

Stellan srjde ej ver farbror Ekenstrm som han srjde ver Kalle
Mller. Den dde blev honom en ledstjrna, en frklaring p det de, som
vntade honom sjlv, ja, en frklaring p sjlva livet.

Ty en dag sade hans far p tal om sin gamle regementskamrat:

-- Ja, det r de bsta, som skjuter sig.

Orden voro ej avsedda att hras av Stellan. Men det var som om de
riktats just till honom. De sjnko nda ned i djupet av hans sjl och de
stannade dr, blevo de flytande, vxlande dagarnas ankare.

Han frstod dem s, som han knappast frsttt ngra andra ord, som
talats eller skrivits. Det r de bsta, som skjuter sig. Sdana som
Kalle Mller -- de skjuta sig inte. De fortstta att leva och bryta
lften och vara fega; de g omkring i skolan som hjltar och skryta ver
att de varit s finurliga, s att de lagt kkshanddukar i byxorna. Och
de beundras av kamraterna.

Men de bsta -- de skjuta sig.






II.

MEDELTIDEN




S lngt tillbaka i tiden Stellan numera kunde minnas hade han och hans
far brukat fira julen hos farmor.

Liksom s mnga andra sknska prstnkor hade hon efter prosten Petrus'
dd flyttat till Lund, dr hon kpt ett lngt, vitrappat envningshus
mitt emot Parkbolaget.

Hennes man hade varit en verkligt evangeliskt-lutersk krngubbe, som i
nkemannastndet sett den skraste vgen till helvetet: prostinnan
Petrus var hans tredje hustru -- de tv frsta hade varit systrar --
och i det avlnga, vita huset vid Svanegatan hade hon uppfostrat, utom
sina egna tv sner, tv kullar styvbarn, tillsammans elva barn, av
vilka endast ett var av kvinnokn. Mellan den ldste styvsonen och
hennes egen yngste pojke, numera kaptenen Petrus, var ldersskillnaden
s stor, att kaptenen som barn haft den frestllningen, att hans ldste
halvbror ftts med skgg: han hade nmligen aldrig sett honom utan.

I frga om barnen Petrus gde det ngot ovanliga frhllandet rum, att
ven om man visavi dem kunde hysa tvivel om, vem som varit deras mor,
kunde man dremot med bestmdhet pst, att prosten Petrus varit far
till dem alla. De hade alla hans stora, runda, skert och solitt byggda
sydsknska kranium.

Av de elva barnen hade endast ett kommit p villovgar. Det var
prostinnans ldste son, Erik, som i femte klassen i katedralskolan i
Lund hittat p ngonting frfrligt -- Stellan visste inte vad -- gtt
till sjss och uppslukats av Amerikas millioner. Det var i alla fall
drifrn han sist ltit hra av sig.

Fr vrigt var frhllandet mellan syskonen Petrus det allra bsta. Man
hade tagit fasta p historien om spknipporna, hllit obrottsligt samman
och bildat ett slags familjebolag, som till en brjan helt och hllet
besttt av vxlar. De ldre hade hjlpt de yngre, till dess de alla
stodo p benen och voro mn i staten. Utom den ldste, som numera var
professor i exegetik och pstods skola bli biskop med tiden, och den
yngste, Stellans far, voro de alla lkare, och, fr att ej konkurrera
med varandra, specialister var p sitt omrde.

Kapten Petrus skulle p stt och vis kunna kallas fjdern i brderna
Petrus' familjehatt. Alla de vriga hade, var och en i sin stad, ftt
frse sig med svettremmar. Men Gunnar Petrus var deras Benjamin. Nr
han kommit s lngt i vrlden, att hans framtid skulle dryftas i
familjerdet, hade det beslutats, att man hade rd till en lyxfgel.
Gunnar skulle f bli vad han ville. Och Gunnar ville bli officer.
Frslaget tilltalade brderna. P den tiden stod officeren hgst p den
sociala rangskalan. Som de arbetsmyror de voro frbundo de sig att var
och en draga sitt str till hans stack p tv villkor: dels att han gick
in antingen vid artilleriet eller fortifikationen -- man hll styvt p
det vetenskapliga momentet ocks i lyxfgelstillvaron -- dels att han, i
tidens fullbordan, liksom de skulle vlja en brud, som var tilltalande
ven i ekonomiskt hnseende. Drmed menade de ej, att han skulle helt
och hllet bortse frn hjrtats krav. Men de kunde samtidigt ej
underlta att framhlla sanningen i det gamla ordsprket, att man lika
ltt kan frlska sig i en rik flicka som i en fattig.

Och s hade Gunnar Petrus blivit artillerist. Under flera r hade han
ur familjebolaget uppburit de tre tusen kronor om ret, som utom
ljtnantslnen mste garanteras fr att han skulle kunna komma in p
just detta regemente. Och i tidens fullbordan hade han valt sig en brud,
som i alla avseenden uppfyllde brdernas frhoppningar och
tillfredsstllde familjebolagets nskningar.

       *       *       *       *       *

Det lnga vita huset, som den frsta tiden efter prostinnans inflyttning
mest besttt av sovrum, stod numera nstan tomt hela ret om: det var
bara hon sjlv, som bodde dr, med en gammal trotjnarinna, hon tagit
med sig frn prostgrden, och en "sllskapsdam", en avlgsen slkting,
som passade upp bde henne och trotjnarinnan och p vilken prostinnan
fr vrigt kunde utsa sitt dliga humr utan att alltfr mycket sra
henne: hon var nmligen ytterst dv.

Men om jularna blev det liv i det vita huset. Julafton och juldagen
fanns det aldrig mindre n fem av prostinnans sner med familjer
samlade. Lyckligtvis voro ej snerna barnrika. Det var som om naturen
sjlv satt en grns fr faran, som hotade att versvmma hela provinsen
med Petrusar.

       *       *       *       *       *

Dessa juldagar hade emellertid ej frflutit utan allvarliga moment. De
hade i synnerhet varit obehagliga fr kapten Petrus. Man hade gtt till
rtta med honom fr hans brist p ambition. Tnkte han g och sl dank
vid regementet hela sitt liv? Tnkte han g och vnta sin tur i hopp om
att mjligen bli major en gng och s vnta igen i hopp om att sluta som
regementschef? Varfr i Herrans namn, nr det fanns genvgar? Varfr
spottade han inte i hnderna, tog ett karlatag och skte komma in vid
generalstaben i stllet fr att st i kn och vnta?

Kaptenen hade svarat, att det redan var fr sent ptnkt och att han fr
resten ej var relysten.

P denna invndning hade han ftt till svar frgan, om han ej var en
Petrus.

Brderna frstodo honom ej. De voro dliga psykologer, s snart det ej
gllde bedmandet av en mnska _i aktion_. De insgo ej, att kaptenen
Gunnar var samma opportunist som de, att han, som de, fljt lagen om
"least resistance" och att han hunnit s lngt p rans bana som han fr
tillfllet nskade.

Det hade emellertid varit obehagliga dagar icke bara fr kaptenen.
Ocks prostinnan hade tagit kritiken t sig, visserligen utan att sga
ngot, s lnge styvsnerna voro nrvarande. Men hon knde det, som om
anmrkningarna riktats ocks mot henne, som om det var _hon_, som sptt
ut och frsvagat det starka blodet. Inte nog med att hon hade
olycksfgeln i Amerika p sitt samvete: skulle hon nu ocks behva hra
kritik ver Gunnar. Inte nog med att Gunnar var en lyxfgel: skulle han
nu ocks anklagas fr att han inte kunde sjunga? (Liknelsen var hans
egen.)

Nr juldagarna voro ver och hon befann sig ensam i huset med kaptenen
och Stellan -- kaptenen brukade ha permission till ver trettonhelgen --
tog hon itu med honom p allvar. Vad gjorde han egentligen hemma hos
sig? Det var som hon sagt nda frn brjan: han hade valt en vrldslig
bana. Hon hade aldrig varit riktigt med p det. Och om Petrus levat
skulle det aldrig ha hnt. Men han hade ftt sin vilja fram. Och hr var
resultatet: ingenting hade det blivit av hans glitter och prl och
vackra uniformer. Middagar, super, mssliv, uteliv, starka drycker och
kortspel, det var allt.

Kaptenen ryckte nervst uttrkad p axlarna.

-- Ni kan vl inte begra, att jag ska vara ngon Moltke heller!

-- Men, kra pojke, du har ett sdant gott huvud! Du r den mest
begvade av allesammans. Och s blir det till ingenting.

-- D tycker jag mor ska va glad ver att jag r s begvad och nja
sig med, att mor r den enda som har reda p det. Det finns ingenting
roligare n att vara ensam om en hemlighet.

Hon kom ingen vart med kaptenen. Och i samma gonblick hon insett, att
en direkt attack var lnls, skte hon anfalla honom frn en annan sida.

Hon behvde ej ska efter den taktiska punkten. Det fanns Stellan.

Han var det enda verkliga barnbarn, hon gde. Om olycksfgeln Erik hade
ngra barn visste hon inte. Och hela hennes liv hade varit en enda lng
uppfostringsprocess. En mngrig vana, ett verfld p jmfrelsepunkter
hade gett henne en psykologisk blick av sllsynt skrpa och framfr allt
av strre skrpa n vrme, nr det gllde att upptcka gryende
karaktrsfel. Och hon var ej belten med Stellan. Fr sig sjlv kallade
hon honom helt enkelt "Gteborgaren", drmed vrkande all skulden fr de
frefintliga bristerna p hans mderne.

Under den frflutna hsten hade hon legat i en stndig brevvxling med
sin son angende Stellans konfirmation. Meningarna mellan henne och
Gteborg, i synnerhet konsulinnan Axelson, voro nmligen p denna punkt
mycket delade. Konsulinnan freslog, att han skulle konfirmeras fr en
p den tiden mycket knd hovpredikant, som vid vstkusten om somrarna
befste Gteborgs frgyllda ungdom i den rena luterska lran. Prostinnan
Petrus var upprrd. Hon hade ver huvud taget ej mycket frtroende fr
hovpredikanter, och hon visste dessutom, hur det gick till dr uppe
under beredelsetiden. Man spelade ett nytt spel, som hette tennis, man
kurtiserade och hade fr resten, som hon uttryckte det, alla slags
schser fr sig. Hellre d lta den stackars pojken frbli en hedning n
att taga den viktigaste hndelsen i en ung mnskas liv till frevndning
fr den mest upprrande flrd och ffnglighet. I stllet freslog hon,
att Stellan skulle konfirmeras av en gammal vn till salig Petrus, en
man, som frkunnade underkastelse och dmjukhet i en enkel och lantlig
prstgrd sder om landsvgen. Den rena luterska lran, skrev hon i ett
brev till kaptenen, och drvid citerade hon salig Petrus egna ord, var
en bondereligion: den hade ingenting med rkelse och myrra att skaffa
och dess eviga sanningar inprntades bst i ett ungt sinne ute p
landet, bland bnder, i daglig berring med bondens strvsamma och
pliktfyllda, av Gud och Hans ndegvor -- solsken och regn -- avhngiga
liv.

Korrespondensen blev under hstens lopp allt ivrigare och gav samtidigt
gumman Petrus tillflle att p omvg ge de vrldsliga gteborgarna
flera vl placerade tjuvnyp.

       *       *       *       *       *

Av denna korrespondens hade Stellan genom sin far d och d ftt ngra
smakbitar. Till en brjan hade han odelat stllt sig p sin mormors
sida. Hennes frslag tilltalade honom i alla detaljer: tennis, flickor,
promenader och s, d och d, ett litet frhr i katekesen och en och
annan psalm.

En dag hade emellertid hans far p sitt skrivbord glmt kvar ett av
herdabreven frn Lund. Stellan tjuvlste det och frstod, att det var
hans farmor, som innerst inne hade den rtta -- och besvrliga -- synen
p tingen. Det stod pltsligen klart fr honom, att konfirmationen var
ngonting, som gllde hans sjl...

Han hade under det sista ret ej varit helt och hllet okunnig om att
han gde en sjl. Han befann sig i de frsta pubertetsrens svrmod, i
tiden fr de dvaltyngda, frvirrade drmmarna fre det lnga, plgsamma
uppvaknandet. Han var otlig och nervs. Ibland greps han av ett
pltsligt missmod: han ville ej g ut, han satt om eftermiddagarna inne
p sitt rum, olustig, orkesls, modflld. Och ibland ter igen lngtade
han bort, lngt bort. Den sista sommaren p Sr hade han drmt om att
bli sjman. Havet hade med ens ftt en mening fr honom. Det var den
ventyrliga vgen, som ledde ut i vrlden, till stora stder med
frmmande mnskor och farliga kvinnor.

Det fanns denna sommar fr honom intet ord i det svenska sprket, som
gde en sdan hjrtsprngande klang som ordet jungman. Att vara jungman
p en fullriggare med vita segel, svartmlat skrov och vita kanonportar!
Han hade sett en under en utfrd till havs: den var p utgende med alla
klutar uppe och nr solen gick ned var det, som om den seglat bort p en
strm av glittrande guld.

D hade Stellan vldsammare n ngonsin frr knt, att det inom honom
fanns en sjl, som lngtade att segla bort p en strm av glittrande
guld, bort till det knda, det ventyrliga, de frmmande mnnen och de
farliga kvinnorna. Och han hade skrivit hem till sin far och framstllt
en darrande frga, om han inte kunde f g till sjss och bli jungman.
Hans far hade svarat, att man fick tala vidare om saken, nr han kom
tillbaka och det blev vinter och kallt. Och nr Stellan kom tillbaka
till skolan hade han av sig sjlv ltit planen falla. Han insg, att han
som jungman ej kunde bli officer, rida p hstar och g omkring i
artilleriuniform...

Men minnet av fullriggaren p guldstrmmen satt kvar. Den levde som en
symbol i hans hjrta. Hans sjl hade vaknat. Ibland ryckte den till inne
i honom som ett foster. Det sprngde i brstet p honom och han sjnk
samman inom sig sjlv i en spleenfylld modflldhet ver alla de r, som
nnu lgo framfr honom, innan han blev stor, riktigt stor. Och ur denna
modflldhet steg missnjet, hatet mot det nrvarande.

Men detta hat gllde ej honom sjlv. Det gllde mnskorna och den med
snigelgng framkrypande tiden. Han _visste_, att han skulle bli
ngonting, ingen annan n han sjlv kunde ana. Men det var s lngt till
dess, fyra, fem ondliga r, som lgo som en ken framfr honom. Och ej
nog med dessa kenr: det fanns ocks mnskorna omkring honom, som ej
frstodo honom, som ej kunde begripa, att han en gng skulle sluta som
Josef i Egypten, p ett eller annat stt, han nnu ej hade klart fr
sig sjlv. Men detta insgo ej mnskorna, drfr att han ej satt bland
de versta i klassen och ej p ngot stt intog en ledarestllning bland
kamraterna.

Han visste allts att han hade en sjl. Och p det hela taget var han
tmligen belten med den.

Nu, sedan han lst farmors brev, stod det emellertid klart fr honom,
att han mste syssla betydligt mera med denna sjl n han hittills
gjort. Han frstod, att det bakom hans stt att skta sig i skolan och i
det dagliga levernet fanns ngonting annat: ett inre liv. _Och detta
inre liv var det viktigaste_. P detta inre liv berodde inte bara hela
hans framtid utan ocks hans sjls salighet.

Ett nytt perspektiv ppnade sig fr honom. Men det var ett perspektiv
_int_. Det kndes, som om han inom sig gick och bar p en djup, mrk
brunn, frn vilken locket i ett slag lyfts av. Hurdan sg hans sjl ut?
Var den beskaffad p det rtta sttet? Det var detta som skulle visa sig
under konfirmationen. Dri lg konfirmationens betydelse. Han insg det
nu.

Och med denna insikt fljde ocks en annan: hans farmor hade rtt. Han
frsonade sig med hennes plan, idealiserade den, byggde upp p den en
romantisk idyll: den gamla prstgrden, vervxt med vildvin, i en
trdgrd med gamla frukttrd. Nr han inte lste fr den gamle
vitskggige prsten, skulle han hjlpa arrendatorn med lantbruket: det
vill sga han skulle ka verst p hlasset, kra och hmta posten i
trillan, och p kvllarna skulle han sitta p bnken under en stor
kastanj. Kanske det ocks fanns en flicka i nrheten, kanske arrendatorn
hade en dotter, inte en sdan som grosshandlareflickorna i Gteborg,
utan en riktigt enkel flicka...

Jo, det tilltalade honom. Det var mera passande, enklare och
hgtidligare n tennis och hovpredikanter.

       *       *       *       *       *

Pltsligen frlorade emellertid ocks denna lilla konfirmationsidyll sin
mening. En dag insg han, att ocks den ingenting annat var n det
farmor kallade flrd och ffnglighet. Han frstod, att det, som vntade
honom, var ngonting mycket tungt och allvarligt.

Det var dagen fre trettonafton. Han hade tagit sig en promenad p
Bullis i Lund, gtt gatan fram som man gr i en stad, dr man ej r
bosatt, med en frmmande klassmssa p huvudet: skolflickor ha betraktat
den med ngot av nyfikenhet och undran i blicken, och infr dessa
blickar klappar hjrtat snabbare; man strcker upp sig och ger sig sken
av att man kommit lngt, lngt borta ifrn, att ha rest genom dagar och
ntter; och nu gr man hr, brare av oanade den och upplevelser...
Och pltsligen sprnger det i ens brst. Man nskar man var stor,
riktigt stor, att man var ljtnant vid artilleriet och kldd i uniform,
att man kom ridande in i denna stad med kanoner dundrande mot
stenlggningen... Och man drmmer vidare, att det r krig och att man
just skall draga ut i flt fr att frsvara fosterlandet och alla dessa
flickor... Och man drmmer nnu vidare, att man kommer som segrare
tillbaka: trottoarerna ro fullpackade med mnskor, som kasta blommor t
en, dr man sitter brunbrnd och manverdammig p en svettig, fradgande
och illa ryktad hst...

Det var frn en sdan promenad Stellan just nu tervnde till det vita
huset vid Svanegatan.

Drren mellan tamburen och salongen stod p glnt. I lilla frmaket
innanfr salongen hrde han sin fars och farmors rster, medan han tog
av sig ytterkavajen. D han hngde upp mssan, blev han pltsligen
stende med mssan p hngaren och handen hllande i skrmen. Han hade
hrt sin farmor nmna hans eget namn... De talade om honom...

Hans arm fll sakta ned lngs sidan, och han krp bakom drren med
terhllen andedrkt och lyssnade.

-- -- -- luktar kosmetik om honom lnga vgar. Om det roar dig, kan du
g upp p hans rum och se p hans huvudkudde. Den r alldeles nersmord,
fastn rngottsvaret byttes i frrgr morse. Och att han r hgfrdig,
det _kan_ du vl i alla fall inte komma ifrn. Men det r inte det
vrsta, fastn hgfrd gr fre fall. Men det vrsta r, att pojken r
_falsk_. Han har ingen rlig karaktr. Ja, frsk inte och komma med
invndningar. Han r inte det frsta barnet, jag har haft och gra med i
mitt liv, som du vet. Jag har gonen med mig. Jag har sett det lnge.
Och jag r inte den enda. Du kan ju frga dina svgerskor och brder,
om du inte tror din gamla mor. Han r nog artig och uppmrksam mot dig
och mig och alla, han anser "fina". Men vet du, hur han behandlar
jungfrurna eller gamla Kerstin? Sist jag var hemma hos dig, hade jag ett
lngt samtal med henne. Frga henne fr du hra! Pojken r falsk, sanna
mina ord. Och fr han fortstta lnge p det sttet, gitter jag inte
tnka p, hur det ska sluta. Det r inte nog med att ha eller f pengar.
Pengar kan frsvinna. Det har hnt frr. Och all denna flrd och
ffnglighet hos honom! Det r ynkligt bara att se p det. Och s sger
du, att jag tar det dr med pojkens konfirmation _fr allvarligt_. Jag
har vl aldrig hrt p maken. Jag tar pojkens konfirmation _fr
allvarligt_! Min kre gosse, det r en Guds innerliga lycka, att Petrus
ligger i sin grav och inte hr dig. r det inte frga om pojkens sjl
och salighet! Kan man ta Gud och Hans enfdde son _fr_ allvarligt! Nej,
vet du, Gunnar! Och s mycke har jag sett p honom, att han r bra lngt
frn Gud och Frlsaren redan. Han r redan fngen i glitter och prl, s
jag fruktar att det redan r fr sent. Och det har du Axelsons att tacka
fr -- -- -- Ja, du behver inte rycka p axlarna. Men tnker de
mnskorna p annat n -- -- -- Ja, du behver inte va rdd, jag vet, vi
ska inte tala om det. Jag ska heller ingenting sga mera, men -- -- --
jag vill bara sga dig det, att om du tycker att jag tar pojkens
konfirmation fr allvarligt, fr jag sga dig, att din gamla mor tycker
du gr _bra_ lngt.

Gumman Petrus hade talat s fort, som om hon andats med hjrnan i
stllet fr med lungorna.

Men nu blev det tyst inne i lilla frmaket, alldeles tyst. Stellan smg
sig uppfr trappan till gavelrummet s sakta, s ljudlst, att de gamla
trappstegen knakade under honom.

Fr frsta gngen i sitt liv hade han hrt mnskor tala om sig, d han
sjlv inte var nrvarande. Han hade visserligen ftt anmrkningar frr,
av sin far, av gamla Kerstin, av Ida, i skolan. Men han hade aldrig
tagit dem p fullt allvar. verdrifterna i dem hade varit alltfr
ptagliga, allt fr tydligt avsedda att genom sjlva sin verdrift
framkalla ett nskat resultat.

Men det, han nu hrt, var ngonting helt annat.

Han reglade drren bakom sig och blev stende mitt p golvet. Han knde
sig pltsligen iskall. Det var som om frossan tit sig in i honom, nda
in i hjrtat. Han skakade till ett par slag. Han var ensam, alldeles
ensam i hela vrlden. Han hade ingen, han kunde lita p, ingen enda.
Inte ens hans far hade tagit honom i frsvar. Han var utan vnner, utan
ngon, som tyckte om honom.

Det kndes som om det lilla gavelrummet s smningom vidgats och blivit
till en isande kall rymd, i vilken han stod, ensam, skakande av frossa.
Och utanfr denna isande kalla rymd lg vrlden, dr mnskorna gingo
omkring utan att bry sig om honom, utan att bekymra sig om att han stod
hr ensam och frysande -- -- --

I lilla frmaket under sig hrde han sin far och farmor tala. Han kunde
ej uppfatta deras ord, och han var ej lngre nyfiken.

Han satte sig p sngkanten, sammankrupen i sig sjlv som skydd mot
kylan. Att en mnska verkligen kunde vara s ensam som han...

Han gick genom hela sitt frflutna. Det ena halvt frborgade minnet
vckte det andra. Alla hade svikit honom, inte bara farmor och pappa.
Dr var Kalle Mller, hans fosterbror, som han blandat blod med -- -- --
Och dr var Rose, som lockat honom att kpa frimrken -- -- -- Och dr
var rabulisterna, som skt smita frn honom den frsta maj -- -- --
Alltid detsamma, alltid hade han sttt dr besviken, ensam, lurad,
vergiven...

Han hade bara haft en enda riktig vn, en som frsttt honom, genast och
p det rtta sttet. Och det var farbror Ekenstrm. Och han hade skjutit
sig.

Skulle han sjlv ocks en gng behva skjuta sig? Han tyckte sig i denna
stund frst farbror Ekenstrm bttre n nnsin. Han hade skjutit sig,
drfr att han varit s hr ensam. Han hade suttit p ett hotellrum i
Kpenhamn precis som Stellan satt hr. Mnskor hade promenerat frbi
nere p gatan. Han hade hrt ljudet av deras steg, och de hade gtt
frbi utan att veta, att han satt dr uppe, alldeles vergiven, utan att
ngon brydde sig om honom. Och d ingen kommit upp till honom, inte ens
hon, han lskade, hade han tagit fram revolvern och skjutit sig.

Skulle det g likadant med honom, inte just nu, men en gng lngt fram
i tiden, d han blev ljtnant?

Han blev sittande alldeles stel och styv och stirrade framfr sig. Jo,
s skulle det sluta. Han visste det nu, alldeles skert. En dag skulle
han skjuta sig som farbror Ekenstrm, drfr att ingen tyckte om honom
och drfr att han var bttre n alla andra. Men innan dess skulle han
leva som ljtnant, som farbror Ekenstrm levat, i sus och dus, i glitter
och prl och flrd och ffnglighet, som farmor kallade det, med uniform
och hstar och en kvinna i Kpenhamn som var s vacker att hon var
syndig... Jo, s skulle han sluta! Han visste det nu. Han visste ocks
nstan, hur det skulle knnas att leva s, i sus och dus. Han _frstod_
farbror Ekenstrm. Han hade sjlv gjort ngot liknande, d han gett Rose
frimrkena...

_Vad han varit lycklig d!_ Han hade gett henne frimrken. Och s hade
de kyssts. Och hon hade spelat piano p konditoriet. Varfr hade han
inte tyckt bttre om att kyssas? Han ngrade det nu. Och varfr hade han
skmts, nr hon spelat piano p kondis. De skulle ha kyssts, kyssts,
kyssts, till dess han en dag skt sig...

Jo, s skulle det g till! S skulle hans liv sluta, i sus och dus och
prl och flrd, musik och kafer och en Rose och s: Pang! Och dr hemma
skulle de andra officerarna sga: -- Nu har Stellan Petrus gtt och
skjutit sig i Kpenhamn fr en kvinna, som han gett fr mnga presenter.
Han var i alla fall en hygglig karl, den hyggligaste av oss, men det r
alltid de bsta som skjuter sig.

S skulle de sga -- -- --

Han satt ej lngre och skakade i frossa. Han var het ver hela
kroppen -- -- --

       *       *       *       *       *

Det ringde till middagen. Han gick ned i en stmning av kallt och
hgtidligt allvar. De tyckte inte om honom. De kallade honom falsk och
hgfrdig. Han brydde sig ej om det mera. Han _var_ falsk och hgfrdig.
De visste inte, hur han skulle leva och hur hans liv skulle sluta. Han
var ensam. Det var sknt att knna sig ensam. Han behvde inte ta ngra
hnsyn lngre. Han var kvitt alla frpliktelser. De vntade sig inte
mera av honom. Hans farmor hade sjlv sagt, att det var fr sent. Han
kunde gra vad han ville. _Han var fri!_ Det var en underbar knsla, som
om han pltsligen vuxit och blivit _riktigt_ stor. Han visste sitt de,
visste, hur det skulle sluta... Och han var fri...

Han svarade kort p de vuxnas frgor om var han varit och vad han hittat
p. Vad hade de med honom att gra? De tyckte ju inte om honom. De sutto
hemma och baktalade honom, nr de trodde han inte hrde dem. Varfr
frgade de d? De sade, att han var falsk. Var inte hans farmor nnu
falskare, som nu satt dr och kallade honom mitt lskade barn och
frgade, om han inte ville ha mera ppletrta. Han gav fan i hennes
ppletrta. Den kunde hon ta sjlv.

Efter middagen gick han ter ut i stan. Han sade, att han skulle g och
hlsa p professorskusinerna. Men i stllet drev han omkring p gatorna.
Han sg p mnskorna p ett nytt stt, i synnerhet p kvinnorna. Han
kastade inte lngre skygga blickar p backfischar. De intresserade honom
inte lngre. Han sg p de vuxna, som nnu voro unga, skte efter en
kvinna, som var s vacker, att hon kunde vara syndig. Han upptckte bara
en, som tilltalade honom. Hon gick med en student. Han fljde efter. Han
var inte svartsjuk p studenten. Honom skulle han nog kunna peta ur
brdet, nr han en gng fick uniform p sig. Det var ingen konst.

Han gick bakom dem och sg p hennes svajande hfter. Och ju lngre han
betraktade dem, ju lngre han fljde deras svngande rrelser, ju
oskrare knde han sig. Han tvivlade inte p att han med sin uniform
skulle kunna peta studenten. Men han brjade bli rdd, rdd och varm vid
synen av dessa hfter, av de tv vecken i kappan, som rrde sig snett
ned ver ryggen fr varje steg, hon tog. Han visste inte riktigt vad han
skulle sga henne, d han en gng gett studenten respass. Han hade en
knsla av att han inte skulle kunna sga ngonting, bara falla ned
framfr henne, med en present i ena handen och en revolver i den
andra -- -- --

Nu skrattade hon. Han ryste till. Det var som om ngon kittlat hans
hjrta. Och i detta gonblick visste han nnu skrare, att det skulle
sluta med ett revolverskott.

Han fljde efter dem, till dess de stannade utanfr en port, dr den
unga kvinnan gick in. Han sg inte hennes ansikte. Men ver porten, dr
hon frsvann, stod det: J.A. Krooks Herrskrdderi.

Han tnkte p henne hela kvllen, p de svajande hfterna och vecken i
ryggen p hennes kappa, d hon gick. Han satt och tnkte p det till och
med, d farmor efter kvllsvarden lste aftonbnen i lilla frmaket. Han
hade redan beslutat sig fr att nr bnen var ver skulle han g upp p
sitt rum, lgga sig och tnka p hfterna och vecken i kappan.

Han kysste sin farmor p kinden. Men i stllet fr att kyssa honom god
natt, sade hon:

-- Stellan lille, vill du stanna ett slag. Jag vill tala med dig.

Han ryckte omrkligt p axlarna. Vad hade hon med honom att skaffa? Han
var ju ensam. Han var fri!

gonblicket efter fann han till sin frfran att bde tant Selma, den
dva sllskapsdamen, och Nilla, trotjnarinnan, smitit. Och de hade
stngt drren efter sig...

-- Kom nu och stt dig hr i soffan hos farmor, s ska vi talas vid
_riktigt ordentligt_, riktigt p tu man hand.

Han satte sig bredvid henne. Hon tog hans hand.

-- Du frstr, lille Stellan, jag hller ju s obeskrivligt mycket av
dig, mera n av mina andra barnbarn, drfr att du r mitt enda riktiga,
mitt enda.

-- Ja-a -- -- --

-- Frstr du det?

-- Ja, farmor.

Och s brjade hon, med lg och innerlig rst, medan hon smekte hans
hand.

Fr varje ord tyckte han sig bli allt mindre och mindre. Knslan av
frihet hade frsvunnit. Det frefll honom till sist, att han var s
liten, att han kunde sitta gmd i hennes kn...

Han lmnade henne alldeles frgrten. Hon hade talat med honom
oavbrutet. Han visste knappast vad hon sagt annat n om Gud och vr
Herre Frlsaren och om det enda viktiga hr i livet: att rdda sin sjl,
att bevara den undan vrldens ffnga och prl och glitter.

Han bara storgrt. Han var alldeles upplst av trar. Han kramade hennes
hand och snyftade gng p gng:

--  d fr sent, farmor? Sg, att d inte  fr sent. Jag _vill_ inte
skjuta mig!

Hon sg frskrckt p honom:

-- Men mitt lskade barn, var fr du sdana tankar frn? M Gud bevara
dig fr sdana frfrliga tankar!

-- Jo, ja vet s _skert_, ja _vet_, att ja kommer att skjuta mig, ja
vet d _s skert_ -- -- --

-- Men mitt lskade, lskade barn -- -- --

-- Fr ja _vill_ inte skjuta mig. Ja vill bli en god mnska. Ja vill, ja
_vill_! Ja vill lska Gud och Kristus -- -- -- Ja vill va god -- -- --
Ja  s olycklig, s olyck -- -- -- liiii -- -- -- Ja vill inte bli rik.
Ja vill inte ha morfars pengar, ja vill -- -- --

Hon mste flja med honom upp p hans rum och lgga honom till sngs
som ett litet barn.

Dr, p rngottsvaret, sg han en stor flottflck frn kosmetiken i sitt
hr. Den bruna flcken fyllde honom med ckel och avsky. Jo, han var en
dlig mnska. Han var en frtappad varelse. Han frs s att hans tnder
skakade, d han klev i sngen. Hans farmor stoppade om honom, blev
sittande p sngkanten och lste nnu en bn. Han tog hennes hand och
brjade grta p nytt:

-- Ls mammas psalm, ls -- -- -- mam -- -- --

Och prostinnan Petrus lste hans mors lsklingspsalm, den som hon
brukat lsa, innan hon dog.

    Min vilotimma ljuder
    en gng, den sista gng
    och mig i jorden bjuder
    en bdd s kall och trng.
    Dock den mig ej frskrcker;
    s stt jag sover dr,
    tills Herrens rst mig vcker,
    d ingen natt mer r.

Efter en stund reste hon sig:

-- God natt med dig nu, min kre gosse. Sov nu gott. I morgon vaknar du
som en annan Stellan, pappas och farmors snlla, goda, rara Stellan.

Han hll kvar hennes hand. Trarna kommo fram p nytt.

-- D blir s svrt, sade han.

-- Ja, men Herren hjlper. Ser du mitt lilla barn, det finns ngonting
som heter underverk, Guds underverk med oss fattiga, syndiga
mnskobarn. Mnskorna nu fr tiden rycker p axlarna t det. Men tro du
din gamla farmor: underverket _finns_, det sker underverk _varje_ dag.
Utan underverk rddas ingen mnska. Tro din gamla farmor! Frlita dig p
Frlsaren i dmjukhet och tro p underverket att det kommer. Nej, nu
mste jag g ner. Nu kommer din pappa hem.

Stellan hll henne nnu kvar:

-- Sg, farmor, lova mig, lova mig att inte sga ngot till pappa
-- -- -- lova det -- -- --

-- Det ska jag visst gra, mitt barn. Sov nu gott.

Hon tnde ett ljus och slckte lampan.

Han lg lnge vaken. Han var s frgrten, att det kndes som om hans
inre endast varit en flytande massa. Och i denna flytande massa var det
som om tankarna simmat omkring snabbt som fiskar i ett ringlande stim.
Han tnkte p underverket, p farbror Ekenstrm, p allt han upplevat
denna dag, som frefll honom lng som ett r. Och han somnade in vid en
sista frbiglimmande tanke p att farbror Ekenstrm varit en dlig
mnska. Hans far hade sagt ngot om farbror Ekenstrms vxlar, som
haglade ver honom, som om han prenumererat p dem...

Under sig, i lilla frmaket, hrde han otydligt rster...

       *       *       *       *       *

Han var ter tillbaka i sin hemstad. Vrterminen hade brjat. Till det
yttre var allt sig likt: hans eget hem, gatorna, husen, kamraterna,
skolan. Och ndock frefll det honom som om allt under dessa korta
julveckor blivit ratal ldre, blivit gammalt, frldrat.

Det var han sjlv, som frndrats. Den kvll, han suttit ensam med
farmor, hade han genomgtt en som han tyckte fullstndig frndring, som
om allt inom honom frst lsts upp i trar fr att sedan samla sig i
alldeles nya kombinationer. Han lngtade. Han gick och vntade p ngot.
Men drmmen, som levde inom honom, var en annan n frr: den skte sig
inte lngre mot fjrran lnder och ventyr eller mot den avlgsna tid,
d han fr alltid lmnat skolan bakom sig och kommit ut i livet med dess
lockande mjligheter. Det, han vntade, lg honom nra. Det fanns inom
honom. Han tyckte sig ibland kunna knna det rent kroppsligt, som en
sprngning i brstet.

Det, han gick och vntade p, var underverket, farmor talat om, Guds
underverk.

Sjlva ordet hade satt hans fantasi i en hftig rrelse, gett den en
vldsam stt framt, i en som han trodde alldeles ny riktning. Han
visste nnu ej, att detta nya ej var ngonting nytt, att det endast, i
en frndrad gestalt, var hela barndomens koncentrerade sagolngtan, som
med detta nya ord ter skte sig fram till frverkligande: det vldsamma
kravet p den pltsliga frndringen. Underverket skulle ske: han skulle
bli en annan, inte genom en lngsam och mdosam uppflyttning frn klass
till klass, till dess han en gng blev stor, utan med ens, i ett enda
slag.

Han anade till och med, hur det skulle ske. Det skulle ej komma i form
av en yttre frndring, genom en yttre upphjelse, en ovntad
utmrkelse, likt verrckandet av sagoprinsens krona och mantel.
Underverket skulle ske _inne i hans sjl_. Det skulle komma ungefr s,
som det en gng visat sig fr Saulus, en pltslig syn, s blndande att
den skulle tvinga honom p kn. Och i detta gonblick, i denna blindhet,
skulle han bli _seende_. Han skulle frst _allt_, han skulle i ett enda
slag lra sig tro p Gud, lska Frlsaren, bli god, bli helt och hllet
en annan.

Men underverket intrffade ej. Han gjorde i yttre mtto allt, som stod i
hans makt att underltta dess frverkligande: han lade bort kosmetiken,
var hvlig mot Ida och tittade varje eftermiddag ett slag upp till
Kerstin.

Men det hjlpte ej...

Var det redan fr sent? Hade farmor haft rtt, d hon sagt till hans
far, medan han sjlv stod gmd bakom drren, att han redan var alltfr
fngen i flrd och ffnglighet?

Han funderade mycket ver detta. Kanske lg felet dri, att han en gng
skulle bli rik? Det stod ngonting i Bibeln om den rike, kamelen och
nlsgat. Han insg, att liknelsen ej fick tagas fr bokstavligt:
Kerstins bokstavliga bibelutlggningar hade han fr lnge sedan lmnat
bakom sig; han visste att nlsgat var en port i Jerusalem. Men han
insg ocks p samma gng den djupa symboliken i detta. Den som var rik
eller skulle bli rik mste lra sig dmjukhet. Frgan var hur det skulle
ske. Han tyckte sig i yttre mtto ha gjort allt, som i den vgen
rimligtvis kunde begras av honom.

Ocks p detta funderade han mycket. Med den medeltida skolastikens hela
skrpa staplade han som han tyckte ovedersgliga argument p varandra
fr att klargra fr sig, att rikedomen i och fr sig inte behvde
utgra ett overstigligt hinder fr underverket. Paulus sjlv hade ej
varit en fattiglapp utan en bildad man. Han hade gtt i skola och varit
skriftlrd.

Och fr resten: var det alldeles _ndvndigt_, att han skulle bli rik?
Kunde han inte helt enkelt avsga sig sin morfars pengar? Kunde han inte
sga nej, d de kommo och erbjdo honom rikedomen, sga, att han inte
ville ha den och att de fingo gra med den, vad de ville?

Men ej heller detta beslut hjlpte. Ingenting hnde... Fr ngra dagar
greps han av panik. S blev allt ter lugnare inom honom, allt eftersom
den dagliga skolrutinen snrde in honom i sitt vxlingsrika enahanda.
Veckorna gingo. Till slut lg drmmen om underverket endast som ett
halvt igenvuxet sr lngt inne i brstet p honom. Ibland stack det till
i en pltslig smrta, nr han satt med bckerna framfr sig p bordet
och han sg den ndlsa vgen, han hade att g, innan han skulle bli
stor, riktigt stor... Och efter denna pltsliga smrta var det, som om
det kittlat i sret: han hade en dunkel och angenm frnimmelse av, att
kanske, trots allt, underverket skulle ske, fortare n han nu anade...

       *       *       *       *       *

En dag kom klarheten strmmande in ver honom som ett pltsligt knippe
solstrlar.

En morgon efter bnen steg rektorn upp p katedern i bnsalen och
frklarade, att de av skolans lrjungar, som under terminen nskade
tnjuta konfirmationsundervisning, skulle anmla sig p
rektorsexpeditionen.

Han knde det, som om om han suttit och halvsovit och i ett ryck blivit
klarvaken av ngot, som vrmde hela hans kropp.

Underverket -- det var konfirmationen! Det var genom den, det skulle
ske. Genom den skulle han frst allt, sin lngtan, sin egen sjl...

Han hade frnimmelsen av en obeskrivlig lttnad. ntligen -- -- -- Nu
hade han funnit vad han skt. Nu visste han, vad han ville. Han skulle
inte uppskjuta konfirmationen till sommaren. Han _kunde_ inte g en hel
termin och vnta p detta, som i ett slag skulle frndra hela hans liv.
Han var rdd fr sig sjlv, misstrodde sig sjlv. Kanske nr sommaren
kom, drmmen om underverket skulle helt och hllet ha frsvunnit. Och p
samma gng skulle ocks flrden och ffngligheten ha ytterligare flera
mnader att arbeta sig allt lngre in i honom.

Han gick hem till frukosten med snabbare steg n han gjort p lnge.

-- Har inte pappa kommit hem nnu?

-- Nej!

Han gick av och an runt matsalsbordet och vntade. Till slut hrde han
sabelskrammel ute i tamburen. Han skyndade ut:

-- Sg, pappa, fr ja lov och tala m pappa ett slag.

Ivern hade gjort honom blossande rd i ansiktet. Och samtidigt sg han
mycket allvarlig ut.

Fadern gav honom en snabb blick:

-- Ska det vara med samma?

-- Ja tack!

-- N, klm ur dig d!

Han kastade en hastig blick in i matsalen, dr hushlls frken redan
stod bakom sin stol.

-- Ja kan inte sga d hr. I enrum!

Fadern sg ter p honom ngsligt och skarpt:

-- Vad i Herrans namn str p? Har du hittat p ngra dumheter i skolan?

-- Nej, men d  viktigt!

Han gick fre sin far in i skrivrummet och stngde drren efter honom.

Kapten Petrus var ej lngre sker p Stellan. Han och prostinnan hade
haft ett lngt samtal nere i Lund en viss kvll. Pojken hade suttit och
pratat ngonting om, att han inte ville skjuta sig. Kaptenen var i grund
och botten en smula rdd fr honom. Likt de flesta andra vuxna vid hans
lder hade han av sin barndom glmt det mesta, och han hade nnu ej
hunnit tillrckligt lngt upp i ren fr att ter minnas den. Han
frstod sig inte p Stellan.

Han sg en smula oskert p sin son:

-- N, vad r det du vill?

Stellan fste sin blick ppet i hans:

-- Jo, d  konfirmationen.

-- N?

Fadern besvarade hans blick nnu oskrare. En pltslig aning for genom
honom: nu vill pojken inte konfirmeras; det r ngon, som satt dumheter
i huvet p honom, och s blir det brk och frtvivlan bde i Lund och
Gteborg.

-- Jo, d  s att -- -- -- Ja kanske kommer och gra pappa och farmor
emot, och ja vill d inte grna, d frskrar ja pappa, men -- -- --

-- _N, klm ur dig!_

-- Jo, fr ja lov och konfirmeras nu i skolan under terminen i stllet
fr p landet i sommar?

Stellan sg sin far fortfarande allvarligt i gonen.

Kapten Petrus vnde sig om fr att hmta sig efter frskrckelsen. Med
hnderna bakom ryggen tog han ngra steg fram i rummet fr att dlja ett
leende, i vilket lg lika mycket hpen undran som lje.

Stellan fljde honom med blicken:

-- Ja vet att ja gr er emot, men -- -- --

-- Tjo-oo, det kan du vl f -- -- --

-- D kan ja f anmla mig p rektorsexpeditionen i dag?

-- Tja, det gr visst fr sig -- -- -- det ser jag inte ngot srskilt
-- -- --

Stellan bugade sig hgtidligt och sade med sker och varm rst:

-- Tack, kra pappa.

Nu vnde sig kaptenen om och sg p honom:

-- Vad r det som gr att du ndrat dig?

Nu var det Stellans tur att sl ned gonen:

-- D  svrt att sga -- -- --

-- N, d vill jag inte frga.

-- Tack, snlla pappa.

-- Tja, d ter vi vl!

Stellan gick fre honom ut i matrummet. Men kaptenen blev stende kvar
en lng stund mitt p golvet och sg rakt framfr sig.

Samma kvll skrev han ett lngt brev till prostinnan i Lund. Det kom
omgende svar, ocks ett mycket lngt brev, adresserat till Stellan
sjlv. Hans farmor var mycket belten ver hans beslut -- allra mest
drfr att hon segrat ver konsulinnan Axelson, ehuru hon ej nmnde
ngonting drom i skrivelsen till Stellan. I stllet talade hon om
konfirmationens allvar och vikt. Hon skrev ocks om att hon sjlv skulle
komma i god tid fr att bist honom under dessa fr hela hans framtid
och hans andliga liv s betydelsefulla veckor.

Bde beslutet och farmoderns brev fyllde Stellan med ett hgtidligt
allvar och en knsla av trygghet, som om han vandrat omkring i en vrld
av vit bomull. Det frefll honom som om alla mnskor pltsligen blivit
vnligare. Varje gng han mtte kristendomslraren, som skulle
konfirmera honom, tog han av sig mssan p ett alldeles srskilt
vrdnadsfullt stt, och med en hemlig vrme skte han de kamraters
sllskap, som i likhet med honom skulle beredas till den fr hela deras
andliga liv s betydelsefulla stunden.

       *       *       *       *       *

Han gick sedan flera veckor och lste fr adjunkt Lundquist.

Men intet underverk skedde. Den stora, hela sjlen genomskakande
Paulusuppenbarelsen intrffade ej, blndande med sitt vermktiga sken,
tvingande honom p kn...

Han lste katekesen och Bibeln p nytt; han lrde sig en massa psalmer
utan att drigenom komma nrmare Gud eller Kristus. Han kunde ej inom
sig upptcka ngon nmnvrd frndring annan n den att han allvarligt
bemdade sig att tro.

Den sista kvarten under varje lektion, sedan lxorna och
bibelutlggningarna traggats genom, brukade adjunkt Lundquist tala, som
han kallade det, "varmt och innerligt". Men ej heller detta gjorde ngot
intryck p Stellan. Han frskte gra sig riktigt mjuk och mottaglig fr
vad prsten sade, riktigt ppna sitt hjrta fr hans ord. Men det
lyckades ej. Inte heller nu knde han, att han levde i, genom och med
Frlsaren.

Kanske det redan var fr sent. Utan att man var som ett barn, skulle man
ej kunna ing i Guds rike. Och han var ej lngre ett barn. Han var
femton r.

Han kastade sig in i diskussioner med sig sjlv, byggde upp stora
logiskt oemotsgliga tankesystem p grundval av vad prsten sade.
Konfirmationsundervisningens stora betydelse, brukade prsten sga,
bestod ej i att bibringa exakta kunskaper utan att leda det unga sinnet
fram till frstelse av och krlek till vr Herre Frlsare. Kunskaper
bta fga. Ja, nr kunskapen stller sig i strid mot mnskans tro, hopp
och krlek till Kristus, r den en frbannelse.

Var det dri felet med honom sjlv lg: _visste_ han redan fr mycket?

Han frskte klargra sin egen stndpunkt. Trodde han p en Gud? Nej!
tminstone inte p det stt, prsten menade. Frnekade han en Gud? Nej!
Trodde han p Kristus? Ja! lskade han honom? Nej! tminstone inte p
det stt, prsten menade. Trodde han p ett evigt liv? Ja!

Men var detta nog fr att avge konfirmationslftena? _Nej!_ Hade han det
rtta sinnet? Nej! Fanns det ngon frutsttning att han skulle kunna f
det? Blev han inte med varje dag som gick allt ldre? Och frsvann inte
fr varje dag mjligheten fr honom att skaffa sig det rtta
barnasinnet? Obetingat jo!

Det blev honom fr varje dag allt klarare att han endast skulle kunna
rddas genom underverket, uppenbarelsen, som aldrig kom. Han sade sig
att ocks aposteln Paulus sjlv under en lng levnad varit en otrogen
och en hedning, hgfrdig ver sina saduceiska kunskaper. Och s hade
undret intrffat, blndat honom, tvingat honom p kn. Vandringen till
Damaskus hade varit _hans_ konfirmation.

Men var det inte redan fr sent fr honom sjlv? Det var inte mera n en
mnad till dess han skulle avlgga lftena.

Han blev brnnande het. Det stack till i honom av ngest...

Han skte framtvinga underverket p egen hand. Han brjade bedja inne p
sitt rum. Han lade sig p kn vid sngen: -- Kristus, lr mig lska dig!
Kristus, visa mig vgen till rddning och frlsning! Kristus, ge mig ett
tecken att det inte r fr sent! Jag vill inte ljuga fr dig infr
altaret!

Ibland, medan han lg och bad, kunde det hnda, att han fll i grt. D
knde han sig lttare. Det var som om han tyckte sig kunna skymta
Kristus genom tresljan, som om han passerat frbi likt en ljus skugga.
Men d han p detta stt sknjde honom, sg han ocks, och p ett nnu
mera levande stt, framfr sig den botfrdiga synderskan. Det var som om
hon helt och hllet skymde bort Frlsaren, fastn hon lg p kn. Och
hon var alldeles lik majorskan Gyllencrantz, som han ofta tnkte p med
avsky och lockelse drfr att han hrt, att hon hade funnits en
eftermiddag hos en ung ljtnant.

Men oftast kunde han ej grta alls. Han upprepade bnen gng efter
annan. Det blev bara ord. De stego ej ur hjrtat. Och ndock var hans
hjrta inte kallt eller livlst. Alltid hade han frnimmelsen av att
sjlen levde inom honom som om det varit fr trngt inne i hans brst,
som om den sakta och varsamt skte sig en vg ut...

Han brjade med ett annat knep, genom vilket han kunde pressa fram
trarna, nu nr bnen ej lngre visade sig ha ngon verkan. Han tvingade
sig att tnka p ngonting riktigt sorgligt. Han tnkte p sin krlek
till Rose, p farbror Ekenstrm eller den isande ensamhet, han knt uppe
p gavelrummet hos farmor, d hon talat illa om honom.

D greps han av ett outsgligt medlidande med sig sjlv: han var ensam,
alldeles ensam. Det fanns ingen, som brydde sig om honom; hans enda vn,
farbror Ekenstrm, hade skjutit sig. Trarna brjade rinna nedfr hans
kinder. Men Kristus visade sig ej. Han sjnk endast samman i en frysande
knsla infr mnskornas grymhet och orttvisa.

Han brjade bli nervs, retlig och otlig, den verkliga, djupa ngestens
frelpare. Han ngrade att han inte vntat med konfirmationen till
sommaren. Nu var det s mycket som drog hans tankar till vrdsliga ting,
s mycket som hindrade honom frn att frsjunka i allvaret. Dr var till
exempel skolan. Vad hade geografi och tyska och latin och matematik att
gra med det, som vntade honom, den stora uppgrelsen? Och s var det
mnskorna omkring honom. Tog hans far sin egen sons konfirmation p
allvar? Hade han under hela tiden nmnt ett enda ord om den? Och dr var
majorskan Gyllencrantz? Varfr hade han just nu ftt veta, att ljtnant
Gatenbergs uppasserska funnit hennes vigselring i hans sng?

Han knde ckel fr allt detta, som drog hans tankar frn det andliga
liv, han ville gna sig t: skolan, fadern, majorskan Gyllencrantz...
Han knde leda vid dessa mnskor fr deras vrldsliga tanklshet. Han
nskade ibland att han kunnat gra med dem, som Jesus med mnglarna i
templet: driva ut dem...

       *       *       *       *       *

Vid denna tid anlnde hans farmor och fritnkaren Boberg till staden.

Frst kom hans farmor. Hon infann sig med tv svarta sidenklnningar,
ett halvt dussin svarta spetsmssor att ha p huvudet och Korta
Betraktelser fr varje dag p ret, utarbetade av Per Anders P:son
Petrus, adjunkt i moralteologi vid Lunds Kongl. Akademi.

Dagen efter sin ankomst avlade hon besk hos adjunkt Lundquists, bjds
p eftermiddagskaffe och nagelfor under tiden adjunkten och hans fru,
kaffeservisen av silver, mblerna, prydnadsfremlen, allt -- -- --
Rummens inredning tilltalade henne ej. Fr mycket bjfs och fr litet
gammallutersk enkelhet, ehuru hon ndgades erknna, att adjunkten
onekligen kunde gra sig bra vid altaret med sin resliga gestalt och sin
djupa stmma.

Hon avlade ocks visit hos stadens vriga prsterskap, av vilka hon frn
fregende besk knde de flesta.

Den tredje dagen installerade hon sig vid ett litet fnsterbord i
salongen. Dr stickade hon tjocka ullstrumpor, med vilka hon
olyckliggjorde sina barnbarn. Nr hon trttnat p strumpstickningen,
lade hon patience, och ibland om kvllarna fick hon sig till sin stora
gldje en trkarl med sin son och husfrestndarinnan, som visade sig
vara ganska skicklig i konsten.

En halvtimme varje eftermiddag tog hon en promenad, ifrd kapotthatt,
lng svart plsfodrad kappa och ebenholtskpp med silverkrycka, en gva
till salig Petrus p hans sextiorsdag frn tacksamma frsamlingsbor.
Frdigkldd till promenad pminde hon i mycket hg grad om drottning
Victoria p gamla dar. Ett par dagar i veckan gick hon p kafferep till
stadens prstfruar, och ibland blev hon ocks bjuden p en prfrence,
ett tiondels re pongen. Klockan halv nio lste hon i enrum aftonbnen
med Stellan och samtalade lnge med honom. Hon skte komma underfund med
vad han tnkte och knde. Men det var omjligt att komma till ngon
klarhet. Han satt tyst och sg p sina hnder, eller ocks brjade han
promenera av och an p golvet och skruvade p axlarna, som om samtalet
plgade honom.

Hon knde sig besviken p honom. Hon hade vntat sig honom s mycket
mera knslig och mottaglig fr de eviga sanningarna efter samtalet i
julas och med anledning av det brev, hennes son skickat henne. Men av
all denna sinnesfrndring mrkte hon ingenting. Stellan frefll
alldeles oknslig. Ju mera hon talade, ju stelare blev han. Fr mycket
"Gteborg", tnkte hon och skakade fr sig sjlv p spetsmssan.

Hon visste ej att Stellan fraktade henne, fraktade henne fr hennes
vrldslighet och humbug. Kom hon inte frn patiencen och kortlapparna
direkt till aftonbnen! Kunde det kallas att ta konfirmationen p
allvar? Var det detta hon menat, nr hon sagt, att hon skulle komma fr
att bist honom vid den viktigaste och allvarligaste tidpunkten i hans
liv?

Han knde fr henne samma ckel som fr faderns och majorskan
Gyllencrantz' vrldslighet.

       *       *       *       *       *

En vecka efter farmor kom gudsfrnekaren Boberg till staden. Han
uppmanade i den "rabulistiska" tidningen stadens prster att mta honom
i ppen och offentlig diskussion i frgan om Guds existens, Kristi
gudom, Treenigheten och Jungfru Marias obeflckade avlelse.

Stellans farmor var upprrd. Hon rasade. Hon frklarade, att den
frtappade uslingen borde sttas inom ls och bom fr livstid i stllet
fr att tilltas fara omkring och stta myror i huvudet p okunnigt
folk. Och hon hoppades till Gud, att ingen av stadens prster skulle
lna sig till ett sdant ohyggligt upptrde och bevrdiga en sdan
usling med ett svar.

Hon gick dagligen p kafferep till stadens prstfruar och kom tillbaka
fullproppad med nyheter.

Stellan levde i en oerhrd spnning.

Inte nog med att hans farmor rasade ver gudsfrnekaren. Ocks i skolan
under rasterna diskuterades han bland gymnasisterna. Man bildade sm
grupper...

Stellan tnkte ej p ngot annat n ateisten.

_Hur vgade han!_

Hur vgade han frneka Gud och Kristus? Hur kunde han vara s _absolut_
sker p att en Gud inte existerade? Visste denne Boberg s mycket mera
n s mnga andra bildade och erfarna mnskor? Eller var det den rena
okunnigheten, som gjorde att han offentligen vgade frkunna sin
otrohet? Visste en sdan mnska egentligen vad hon gjorde? Var en sdan
gudsfrnekare s alldeles viss p att han i alla fall inte till sist
skulle straffas, att inte ngon gng ngot alldeles frskrckligt skulle
hnda honom, det frskrckligaste av allt: den eviga frdmelsen?

Han visste inte, om han skulle beundra eller avsky honom, beundra hans
mod eller avsky hans okunniga frckhet. Han undrade, hur en sdan mnska
sg ut. Han frestllde sig honom med ett stort svart skgg och lngt,
illa vrdat svart hr. Till sin oerhrda frvning fick han under en
rast hra, att gudsfrnekaren hade ett sltrakat ansikte och mest sg ut
som en Waldenstrmsk predikant. Det var en sjundevrist, som berttade
det. _Och han hade sjlv sett honom_. Gudsfrnekaren bodde i samma hus
som han, hos faktorn p den radikala tidningen.

Stellan tog reda p var faktorn bodde och gick utanfr hans port en hel
timme i hopp om att f se ateisten. Men det lyckades ej.

P kvllen kom hans farmor hem i en nnu upprrdare sinnesfrfattning n
ngonsin frr.

-- Kyrkoherden ska svara uslingen i morgon kvll klockan tta p
missionshuset, sade hon. Frst ska uslingen ha ordet. Sen r det
kyrkoherdens tur, och s ska de ha ordet en gng till var. Jag nskar
kyrkoherden inte hade gett sig in p det. Mtte det nu bara g bra!

Stellan sg p henne. Han skulle ha velat frga, varfr hon var rdd.
Men han vgade inte. I stllet sade han:

-- Ska farmor g?

-- Jag skulle mena det, om jag ocks ska _bras_ dit.

-- Fr ja flja m? frgade han s oskyldigt han kunde.

Hon sg p honom ver glasgonen:

-- Det skulle bara fattas det!

Dagen efter hll sig Stellan under rasterna i nrheten av gymnasisterna.
Annonsen hade sttt i morgontidningen, med ett srskilt Observera! p
slutet: Skolungdom ger ej tilltrde.

Men sjundevristen, som bodde i samma grd som faktorn i den radikala
tidningen skulle dit i alla fall. Han skulle ta p sig plommonstop och
flla upp rockkragen. Fr resten hade han redan en liten mustasch p
verlppen, han tnkte svrta med en sotad kork. Ingen skulle knna igen
honom. Det fanns flera stycken, som ville flja med. Men han betackade
sig. Det fanns grnser fr solidariteten. Hr dg det inte att upptrda
i klunga eller alltfr mnga i spridd ordning. Man skulle spricka p
kuppen. Och det skulle fan utstta sig fr nedsatt sedebetyg i studenten
eller kanske helt enkelt relegering. Om andra tnkte g, gick inte
_han_. Det var bara att sga frn med samma. Var det ngon, som ville
snka sig s lgt att _plagiera_ honom, s var s god! Men han fordrade
uppriktighet i orligheten. Han tog sig bara friheten ppeka fr de
nrvarande, att det var _hans_ id. Dixi!

-- Men eftert talar du vl om, hur det gick till?

-- Visst fan! Snlhet  inte min dygd.

Den kvllen t man kvllsvard hemma en timme tidigare n vanligt.
Klockan halv tta hjlpte Stellan sin farmor p med ytterplaggen. Hon
var s upprrd, att hon glmde salig Petrus' ebenholtskpp.

-- Ska farmor inte ha kppen med sig?

-- Jo, det ska jag visst. Och jag nskar jag kunde anvnda den ocks.

Och s gick hon.

Stellan drog sig tillbaka till sitt rum, satte sig vid skrivbordet med
den latinska grammatiken framfr sig. Men han lste ej. Han tnkte p
Boberg och kyrkoherden. Nu var klockan snart tta. Nu skulle
gudsfrnekaren snart brja. Vad sa han? Stellan frskte frestlla sig,
hur det gick till. Sa han: Det finns ingen Gud och ingen Kristus! Stod
han med armarna i kors ver brstet, liksom Luther i Worms, d han sa:
Hr str jag och kan inte annat, s Gud hjlpe mig. Amen! Men det sista
kunde han ju inte sga. Han frnekade ju Gud!

_Hur vgade han!_ Fanns det inte hos honom tminstone ett _tvivel_? Hur
kunde han, i missionshuset, i Guds eget hus? Hur kunde han _absolut_
veta? (Absolut var ett av Stellans nya ord och han anvnde det med
frkrlek.) Nej, det kunde _ingen_ mnska absolut veta.

Han sg ter gudsfrnekaren fr sig, som Luther i Worms. Kanske var
landshvdingen dr och generalen och borgmstaren, liksom furstarna
suttit och lyssnat till Luther -- -- --

Och infr alla dessa stod gudsfrnekaren och sade:

-- Det finns ingen Gud -- -- --

Stellan lade sjlv armarna i kors ver brstet och upprepade med en
mlbrottsstmma, som brjade nere i basen:

-- Det finns ingen -- -- --

Men pltsligen hejdade han sig. Han blev het ver hela kroppen. Vad
gjorde han? Vad hll han p att gra -- -- --? Han sklvde till ett slag
i ngest och lutade huvudet i hnderna.

-- Om bara gudsfrnekaren inte kommit, mumlade han, om han bara inte
kommit.

Det frefll honom, att han varit lyckligare innan hans tankar brjat
syssla med Boberg. Det hade varit svrt d ocks, men han tyckte nu, att
han bara fr ngra dagar sedan i alla fall varit p rtt vg... Han
knde inte mera ngon lngtan efter underverket. Det hade blivit
meningslst. Det fanns en annan frga, som var viktigare: Finns det en
Gud? Just nu besvarades den frgan p missionshuset... Och han hade ej
ftt lov att g dit. Varfr hade man nekat? Hade han, som om ngra
veckor skulle avlgga lftena till denne Gud, ej rtt att f veta
_allt_, mnskotanken visste om honom, tvivel, tro, krlek, _allt_!
Varfr voro de vuxna s dumma? Voro de rdda? Vad voro de fega fr?
Skte de med vett och vilja lura honom in i ngot, lura honom att
avlgga lften, han inte kunde hlla?

Han fraktade dem, sin farmor, adjunkten Lundquist... Han fraktade
dem mera n sin far och majorskan Gyllencrantz. De gvo sig tminstone
inte ngot sken... Han hatade dem.

Han blev sittande uppe och vntade p sin farmor. Han lyssnade spnt
efter ett ljud i trappan, en knppning i ytterdrrens patentls. Och d
hon ntligen, vid halvtolvtiden, kom, sprang han ut i tamburen och
ppnade drren.

Hon sg mycket ond och allvarlig ut. Hon hade s brttom att bli fri
frn kapotthatten att hon glmde lsa upp hakknuten.

-- r du uppe nnu, pojke?

Han sg p henne med en blick, som tiggde om ett svar, ett enda svar,
ett ja eller nej.

-- Ja satt och lste, svarade han lgt.

-- Lste s hr dags! Klockan r ju ver elva.

Hon sade ett krvt god natt utan att ens kyssa honom.

Han gick sakta tillbaka till sitt rum och blev sittande lnge vid
skrivbordet med huvudet i hnderna. Ibland blev han het av vrede mot
alla dessa fraktliga, hatfulla, fega, dumma mnskor, som skte lura
honom. Men minuten efter var det som om vreden smlt inom honom till en
darrande frga:

-- Finns det en Gud?

Dagen efter under morgonrasten var det ej svrt att se, var
sjundevristen, som bodde i samma grd som faktorn, hll till. Han var
omgiven av en hel klunga gymnasister. Stellan sprang dit.

Sjundevristen stod mitt i klungan och sade:

-- Dra t helvete med er allesammans! Jag tnker inte hlla
cirkusfrestllning.

Han banade sig vg ur skaran och rddade sig in bakom en drr p vilken
det stod: VII:2.

Efter frukostlovet fick emellertid Stellan veta, vad sjundevristen
sagt. Han hade yttrat sig p fljande stt:

-- De sprack skndligt bde prsten och Boberg. De resonerade som
barnrumpor bda tv.

Uttalandet fyllde Stellan med en hoppls frtvivlan. Nu, nr allt var
ohjlpligt frbi, frstod han, hur mycket han hoppats av tvekampen
mellan prsten och gudsfrnekaren. Han hade vntat p vissheten, p ett
svar att kunna hlla sig till, ett svar i endera riktningen, ett ja
eller nej, en vgvisare fr livet...

Hemma nmndes ingenting om diskussionen. Men hans farmor gick p
kafferep flera eftermiddagar  rad, och om kvllarna talade hon med
Stellan om otroheten och gudsfrnekandet, som rasade ute bland okunnigt
och halvbildat folk.

       *       *       *       *       *

Nu var det endast tre veckor kvar till konfirmationen. Och nnu hade
underverket ej skett. Inom sig knde Stellan ingenting annat n en
stigande ngest, omvxlande med ngonting, som frefll honom nnu
vrre: det var ibland, som om hans hjrta blivit stelnat och stenhrt.
Det lg inne i brstet p honom som en tung, dd klump. Ingen vrme
strmmade drigenom. Och ocks hans fantasi tycktes lika livls som
hjrtat.

D greps han av panik. Hur skulle det sluta? Ssom han nu var, msom
ngestfylld, msom trtt likgiltig, kunde han inte avlgga
konfirmationslftena. Han kunde inte binda sig fr ett helt liv till
ngot sdant, med ett kallt och livlst hjrta. Ngon bedragare ville
han ej bli, inte i en sak som denna. Han ville inte ljuga. Han kunde
inte bja kn vid altaret. Nu, i det viktigaste gonblicket i sitt liv,
ville han ej vara falsk.

Och det var ocks detta: han var ej riktigt sker. En lgn _kunde_
straffas. Kanske inte nu, inte med samma. Men lngre fram, en gng i
tiden, pltsligen, kanske just d han var som gladast. D skulle
straffet kunna komma, frfrande, frkrossande. Man kunde ej vara sker.

I denna paniska ngest tog han ter till bnen. Han bad om straffet, nu,
innan lgnen uttalats, innan han avlagt lftena.

-- Jesus, straffa mig nu. Jag ber dig, straffa mig nu! Jag vill inte
vara en bedragare. Jag vill inte ljuga. Om du inte kan frlsa mig, s
straffa mig, straffa mig hrt, men nu, nu! Jag ber dig, Jesus!

Men det hjlpte ej. Svetten stod i prlor p hans panna. Men hans gon
voro torra och heta.

Var han verkligen frtappad? Var det fr sent? Fanns det ingen rddning?
Skulle han _tvingas_ att bli en bedragare vid det viktigaste gonblicket
i sitt liv?

En kvll, efter en lng tvekan, beslt han att ppna sitt hjrta fr
farmor. Han fraktade henne visserligen fr hennes vrldslighet, men hon
var i alla fall den enda, han kunde tala med utan att behva skmmas,
utan att knna sig ljlig.

Han sade snabbt och med osker mlbrottsstmma:

-- Farmor, ja tror inte ja kan konfirmeras -- -- --

Hon sg p honom: en skarp blick, skjuten ver glasgonen:

-- Vad fr slag?

-- Ja  inte frdig -- -- --

-- Vad menar du med att du inte  frdig?

-- Ja  -- -- -- Ja  inte redo -- -- -- Ja har inte d rtta
sinnelaget -- -- --

-- Det har du visst det, mitt barn! Tro din gamla farmor!

Han satt tyst en lng stund. Till slut sade han:

-- Farmor -- -- -- Ja kan inte frklara d, men ja kan inte tro p
Gud, ja kan inte _lska_ Kristus, ja kan inte _knna_ honom som ja
ville -- -- -- Ja kan inte frklara d p annat stt -- -- --

Han tystnade. Hans farmor sade ingenting. Det susade i hans ron, som om
hela vrlden blivit en jttesncka. Det var som om tid och rum
frsvunnit.

Pltsligen reste sig den gamla, gick fram till honom, tog hans huvud i
sina hnder med de hga, bl drorna. Han skte vrida sig undan. Han
fylldes med ens av motvilja vid hennes smekning. Han tnkte: mnar du
frska med samma manver som i julas, s gr det inte, drfr att jag
inte r sdan som jag var d.

Han vred sig inne i klderna fr att komma loss.

-- Mitt barn, du r p rtt vg, den enda rtta vgen. Ha bara tlamod.

Nu ryckte han sig fri. Han kastade huvudet tillbaka och sg p henne.
Han skulle ha tlamod! Han var p rtta vgen! Det var ltt fr _henne_
att sga som redan var konfirmerad. Men _han_ hade bara ngra veckor
kvar. Och s stod hon dr och talade om tlamod. Frstod hon inte vad
det gllde? Voro mnskor galna? Eller var det hela humbug? _Var han den
ende i hela familjen, som tog detta p allvar?_ Var det allts sant
att de helt enkelt lurat honom, verdrivit som vanligt, skrmt
honom -- -- --?

Men av allt detta sade han ingenting. Han hade endast omedvetet skakat
p huvudet. Och hon hade mrkt det:

-- Jo, mitt barn. Du r p rtt vg. Ha bara tlamod. Vnta s ska du f
se!

Nu reste han sig upp:

-- Farmor menar underverket?

Han log omrkligt. Fr frsta gngen log han en _vuxen_ mnskas bittra
leende.

-- Ja, det gr jag. Jag menar den bendade stunden, den som ppnar
mnskobarnets hjrta.

I detta gonblick _hatade_ han henne mera n ngonsin fr hennes prat.
Allra innerst i sitt hjrta kallade han henne en gammal skitkring. Han
skulle ha kunnat sl henne av bara otlighet.

Han sade god natt. Hon kysste honom p kinden, medan det rs till inom
honom av motvilja, och han gick skyndsamt in till sig.

Han blev sittande vid skrivbordet med handen knuten som kring en kniv.
Hur han hatade henne! Och hur han fraktade dem alla, alla, _alla_
mnskor! Humbug! Fy fan!

Han grep till sprkets allra brutalaste och vulgraste ord, slungade ut
dem, meningslst, i ett grnslst frakt.

Pltsligen ryckte han till och blev sittande styv, kapprak. Var eller
hur tanken kommit fr honom, visste han ej. Men pltsligen stod den dr,
rakt framfr hans gon: _Calvin har rtt!_

Han hade omedvetet uttalat de tre orden hgt. Och nu upprepade han
drjande, som ett eko: Calvin har rtt...

Att han inte tnkt p detta frut! Somliga r predestinerade till
salighet, andra till frdmelsen.

Och jag hr till de frdmda -- -- --

Han blev med ens iskall. Han satt som frstenad infr tanken. Han knde
rent fysiskt dess frfrande sanning. Den var s klar, s logisk, s
_absolut_ logisk och klar. Hade han inte knt det hela denna tid?
Ingenting hjlpte. Vad han n gjorde var till ingen nytta av den enkla
anledningen, att _ingenting kunde hjlpa_. Han var predestinerad. Hade
inte Kristus sjlv sagt, att mnga voro kallade men f utvalda.

Han ryckte ter till. Hade han fr resten inte alltid knt, att han var
predestinerad till frdmelsen? Hade han inte alltid haft klart fr sig,
att det skulle g honom som det gtt farbror Ekenstrm, att det skulle
sluta illa?

Han hade rest sig upp, som om en rst kallat honom, en hrd och
befallande rst utifrn mrkret, och han stirrade mot rullgardinen i
vntan att ter hra den.

Pltsligen sade han lgt till sig sjlv:

-- ntligen har jag ftt klarhet i allt detta.

Han knde sig ej frtvivlad lngre. Han kastade sig ej ned p sngen och
grt. Det var som om han med ens blivit oerhrt lugn och stark. Och i
detta lugn, i denna pltsliga styrka insg han i ett enda slag, att hans
liv frndrats. Det lg en frbannelse ver honom. Och med denna
frbannelse skulle han alltid leva. Hade han inte alltid hrt till de
utsttta? Hade inte Rose -- -- --? Hade inte Kalle Mller -- -- --? Hade
inte rabulisterna -- -- --? Hade han inte alltid sttt ensam, vergiven,
predestinerad?

Kunde ngonting vara mera _absolut_ logiskt och klart?!

Han satte sig ter vid skrivbordet med huvudet i hnderna. Hur
besynnerligt lugn han knde sig! Lugn och allvarlig. Hur skulle han
leva? Hur skulle han bra denna frbannelsens visshet, denna
predestination? Det visste han inte. Det kunde han inte svara p nu.

Men det var, som om klarheten i hans hjrna ocks s smningom lyst upp
och lttat hans hjrta, frlnat det liv och rrelse. Han behvde inte
g omkring i ngest lngre. Vad han n gjorde skulle i alla fall
ingenting hjlpa. Han kunde vara lugn. Vad som sedan skulle hnda var en
annan frga. Fr tillfllet kunde han vara lugn. Han hade ftt ro.

Men allt medan han satt frsjunken i denna behagliga frnimmelse av att
ha lst konfirmationsproblemet, brjade en annan knsla stiga upp inom
honom: Luciferdrmmen, Sataninstinkten, behovet och stoltheten att knna
sig som Varg i Veum. Han var predestinerad. Han var en av de utvalda, en
av frnekarna, en av Gudaskndarna och tempelrnarna, en Boberg, som
mitt i Guds hus vgade ropa: _Det finns ingen Gud!_

Frnimmelsen fyllde honom med ett hgtidligt allvar s starkt, att det
var som om han skulle sprngas inifrn. Nu sg han sitt liv framfr sig.
Nej, han skulle inte sluta som farbror Ekenstrm, vergiven av ett
syndigt fruntimmer. Luther i Worms, armarna ver brstet, mitt infr
vrldens furstar och vldige! S skulle han sluta, med en frbannelse
ver sina lppar, en frbannelse som skulle eka genom tiderna.

Han brjade g av och an p golvet. Om han bara vore ngra r ldre! Om
han bara vore student, s att han kunde trda fram infr allt folket
-- -- -- Om han bara hade tagit studentexamen, s att mnskor togo honom
p allvar! nnu var det fr tidigt. Man skulle inte tro honom. Han var
nnu fr ung fr att anses hysa sdana tankar. Om han bara vore student
-- -- --

Han gick till sngs allvarlig och hgtidlig.

Under flera dagar hll sig denna stmning. Han sg p vrlden och
mnskorna med en ny blick. Det var som om han frst nu ftt system i det
honom omgivande virrvarret. Var den eller den av hans klasskamrater
predestinerad? Han anvnde ordet endast i betydelsen predestinerad till
evig frdmelse. Han satt under timmarna och studerade dem frn denna
nya synpunkt. De frefllo honom med ens mera frsteliga allesammans.
Han tyckte sig bttre kunna tyda deras stt att ta skolan. Han gick
genom hela klassen, skilde fren frn getterna. Han knde sig stolt ver
att inte hra till de bsta i klassen eller till plugghstarna. Och han
kom slutligen till det resultatet att det utom honom sjlv endast fanns
tv kamrater, som voro _verkligen_ predestinerade: Axel Ahlberg och
Pelle Stenberg, vilka bda tv -- hndelsevis -- voro de tv i klassen,
han hyste den strsta respekten fr.

Det svrtydda livet hade pltsligen blivit klart och frsteligt.

Man var predestinerad.




Men ocks bakom predestinationslrans absolut logiska klarhet lurade
gtor.

Redan efter ett par dagar brjade de skymta fram.

Varfr voro somliga predestinerade och andra inte? I samma gonblick han
uppstllt denna frga, fann han sin absoluta visshet vackla. Han var
nnu ej tillrckligt hrdad i tanke och knsla fr att draga de yttersta
konsekvenserna av lran: fatalismen. Liksom all annan i grunden sund
ungdom var han med liv och sjl indeterminist, icke minst i sin knsla
av att vara frutbestmd till ngonting stort och mrkligt. Om det nu
verkligen frhll sig s, att han var predestinerad, hade han ingen som
helst lust att skriva frtjnsten p ngon annan n sig sjlv fr sina
personliga egenskaper. Han kunde inte nja sig med mindre.

Men det var just p denna punkt i hans skolastiskt spetsfundiga
resonemang dilemman ppnade sig. Han brjade nmligen hysa tvivel p,
att han redan kunde vara tillrckligt framstende fr att vid s unga r
tnjuta den utmrkelse, han frband med predestineringen till evig
frdmelse. Till den grad usel och dlig var han nnu inte. Han kunde
bli det med tiden. Det var till och med mycket troligt att han _skulle_
n mlet, men nnu s lnge mste han innerst inne erknna, att han p
det hela taget ej utmrkte sig framfr de andra kamraterna i annat n
det allvar, han tillskrev sig sjlv.

Kanske lg anledningen till utmrkelsen hos frldrarna?

Han tnkte p sin far... Och han skakade p huvudet.

Nej, han kunde omjligt vara predestinerad. Det fanns tv skl, som
talade emot. Dels var fadern ej framstende nog. Inte framslpade _han_
sitt liv under tyngden av en frfrande och ofrnkomlig frbannelse! Han
var inte _allvarlig_ nog. Han satt fr det mesta om kvllarna p mssen,
och Stellan frstod att anledningen varfr han hll sig mera hemma den
sista tiden var farmor: han _vgade_ helt enkelt inte hlla sig s
mycket frn hemmet. Och den, som r predestinerad, _vgar allt_! Men det
fanns ocks en annan orsak, varfr hans far ej kunde hra till de
utvalda: Stellan nskade honom ej dmd till den eviga frtappelsen. Ett
sdant framtidsperspektiv kan man tnka sig fr sin egen del och tnka
p det med en viss kylig stolthet, men man nskar det ej t sin far,
ven nr man ftt gonen ppna fr hans sm skavanker.

Hans mor d?

Det var otnkbart av en nnu enklare anledning: hon var redan dd. Hur
skulle han sjlv kunna leva, om han visste, att hans mor sedan flera r
hrde till de evigt frtappade.

Han var ter slungad ut i mrker och ovisshet, och det kndes dubbelt
frtvivlat efter dessa dagar, som strlat i absolut logisk klarhet.

Men mrkret hade ej kommit frgves. Det hade gett hans tankar en stt i
en ny, alldeles ny riktning: hans mor.

En dag mindes han pltsligt vad Rose sagt en gng, den gngen de varit
p kondis tillsammans och hon grtit och frgat honom, om han inte
skulle kyssa henne. Hon hade sagt: S synd om dig, att du inte har en
mor.

Var det dri felet lg? Var det drfr, som allt frefll s svrt?

Vad ville det sga, att ha en mor? Han visste det inte. Men nu stod det
klart fr honom, att om hans mor bara levat, hela hans liv skulle ha
varit annorlunda, p ngot stt han ej kunde frklara.

Ja, det var synd om honom. Han fylldes av ett djupt medlidande med sig
sjlv. Han knde p nytt en ofrsonlig frbittring mot sin farmor.
Varfr frstod hon inte, att det var frdenskull han blivit som han var,
ffng, falsk och hgfrdig: _han hade aldrig knt sin mor!_

Han frdjupade sig i tanken p henne, _fresatte_ sig att tnka p
henne. Men han hade ej ngot minne av henne. Jo, kanske ett, svagt,
flytande, ohllbart: ngonting i vitt och med regementsmusik...

Han visste hur hon sg ut frn portrtten p faderns skrivbord, i
fotografialbumet och hos morfars och farmor. Men de sade honom ej
mycket: han tyckte mest hon sg besynnerlig ut, egendomligt gammaldags,
i klder, som ingen mera anvnde. Det fanns ocks ngra, dr hon satt
till hst, med hg hatt p huvudet och sg mera lustig ut n ngonting
annat, och ett, dr hon stod i vit klnning, brudslja och med hans far
vid sidan i full parad: det var frn deras brllop. Av alla
fotografierna hade han, nda s lngt bort han kunde minnas, tyckt bst
om detta. Men det var sin far, han beundrat: attilan, kpin i vnstra
handen, lackldersskorna med silversporrar och de vita glachandskarna.

Han satt lnge vid faderns skrivbord eller ver albumet och stirrade p
fotografierna, till dess de blevo en dimma fr hans gon och hans tankar
flto bort i en formls undran: hur skulle det knnas att ha en mor?

Skulle hon ha kysst honom som farmor brukat gra? Skulle hon ha tagit
honom upp i sitt kn, d han var liten, och smekt honom som gamla
Kerstin gjort? Han sg p fotografierna, p det unga ansiktet, de stora
gonen, munnen, som log. Nej, det skulle inte ha knts, som nr farmor
nrmade sitt gamla rynkiga ansikte mot honom eller som nr Kerstin
klappade hans kind med sina hrda, valkiga, bldriga hnder. Kanske som
nr Rose -- -- --? Eller hur?

Han sg ter p portrtten, p sin mors lppar. Jo, snarare det, snarare
som Rose -- -- --

Det strmmade varmt genom honom, en vrme, han ej kunde frklara.

Och s gick han till Kerstin. Hon var i alla fall till sist den, han
kunde tala med om allt, drfr att han ej skmdes fr henne.

-- Bertta mig ngonting om mamma?

Och Kerstin berttade. Hon talade om, vilken snll och rttrdig kvinna
salig frun varit. Den, som kom med ngot ont om henne, den for med lgn
och sade inte det sant var. Nej, det gjorde den d visst inte. En sdan
snll och rttrdig kvinna fr en leta efter i hela Sveriges rike.

Stellan satt tyst och hrde p, tyst och lycklig. Jo, nu frstod han. Om
hans mor levat skulle hela hans liv varit annorlunda. Ocks han skulle
ha varit en god och rttrdig mnska. Det var som om hjrtat mjuknat
inne i brstet p honom. Han hade en rent fysisk frnimmelse av stma.

-- Bertta mera, Kerstin, sade han med lg rst.

--  nr han fddes! Ja, aldrig glmmer ja _den_ dan i hela mitt liv,
fastn d va nu en natt.

-- Bertta, Kerstin -- -- --

-- Ja har vl aldrig vatt m om maken. Han fddes klockan fyra p
morronen och skrddare Kronquists fru, hon l ju ocks i de sista
vrkarna.

-- Va  vrkar?

-- D , nr d gr ont, innan en ska till och fdas. Och fru Janson,
hon som va barnmorska p den tiden och som  d nu, hon sprang frn sali
frun till Kronquistens och frn Kronquistens till sali frun. Ja, d va
ett rnnande kan en tnka. Klockan tre va hon hos Kronquistens, d mste
ja springa dit och sga, att nu fick di minsann va frdiga m sitt fr
nu behvdes fru Janson hemma hos ljtnantens i rda momangen. Och nr
ja sto dr i kket och vnta, s sto ja mitt opp i alltihop. Men se
gick, d gjorde ja nu inte. Ja sto kvar och sa, att ja inte rrde mig ur
flcken frrn ja ftt fru Janson m mig. Och Kronquisten, han kom ut i
kket och s elndi ut och sa: hr blir bestmt tvillingar. Men d ble
d nu inte. Karar har s mnga phitt fr sig, och klockan halv fyra
fick ja fru Janson m mig och kom gjorde vi i grevens tid fr en
halvtimme efter va han fdd. Ja, d va ett elnde. Och ljtnanten, han
va nu s dan, han svor och frbannade och sa, att om Kronquistens inte
va frdiga snart, s skulle han skjuta dom.

Stellan skrattade ej. Han inte ens log. Han hrde knappast p vad hon
berttade. Han var frsjunken i sin mor.

-- Sg, Kerstin, gr d mycke ont, nr man fds?

-- Ja skulle mena, att d gr ont! Jo, d kan han lita p!

Han rs till. Han satt och bad sin mor om frltelse fr att hon lidit
fr hans skull. Och p samma gng fyllde honom tanken p hennes lidande
med ett sllsamt vlbehag. Det var, som om han pltsligen kommit henne
_riktigt_ nra. Hon har lidit, hon har lidit fr min skull...

-- Ja,  s va allting bra frstss! Och d ska han tro, att en
lyckligare mor har ja _aldrig_ sett. D va riktit vackert till  se p,
sali frun, nr hon l dr vit och fin m d lilla knytet p armen.  hon
grt  bara gldje och ingenting kunde hon sga annat n: Ja har ett
barn, ja har ett barn, Kerstin! Ja har en gosse, Kerstin -- -- --  s
grt hon igen. Ja, ja ska _aldrig_ glmma d, om ja s blir hundra r,
hur hon l dr och grt och sa: Kerstin, ja har ett barn, ja har en
gosse.  d va han!

Stellan satt alldeles stilla. Heta trar rullade nedfr hans kinder,
medan han bet tnderna samman ver en viskning:

-- Jag lskar dig, mamma, jag lskar dig -- -- --

-- Ja,  s dog hon. Stackars, stackars salig frun. Och ja vet inte, hur
mnga gnger hon sa till mig: Varfr ska jag d s ung, Kerstin, varfr
ska jag d -- -- --  s ba vi till Gud, sali frun  jag  ja lste fr
henne, nr vi va ensamma -- -- --

Kerstin sg upp frfrad. Stellan hade kastat sig framstupa p soffan.
Hans kropp skakade under konvulsioner, han jmrade sig hgt som i
smrta, och ur hans mun kommo lsslitna meningar:

-- Mamma, mamma, lskade mamma, bed fr mig, bed till Gud fr mig,
mamma, du som r i himlen, bed att han rddar mig, mamma, mamma -- -- --

Till sist hade underverket skett, underverket, han lngtat efter.

Hn var frlossad. Han var frlst.

Det var Madonnan som frlst honom.

Kerstin satt tyst och orrlig och sg p.

       *       *       *       *       *

Han _knde_ sin mor. Han frnam henne rent fysiskt, n hur hon hade
lidit fr honom, d han kom till vrlden, n som ett vitt varmt leende,
som omvrvde honom likt en brudslja, svepte hans hjrta i ngot varmt
och vitt och mjukt och genomskinligt. Han behvde bara g in i salongen,
sl upp albumet med brllopsportrttet, hlla ena handen ver fadern fr
att f en levande bild av henne, som hon varit, d -- -- -- d -- -- --
Detta leende p hennes brudansikte, som inte var likt leendet p de
andra fotografierna, strlade in ver honom, vergt honom med en vrme,
som kom honom att rysa.

Han hade ntligen ftt ro. Han var ej lngre ensam. Det fanns ett vsen,
som lidit fr honom, ett vsen i vitt med slja och myrtenkrona, som
grtit i gldje och sagt: Jag har ett barn, jag har en gosse -- -- --

Hur han lskade henne! Hon var det vitaste, som ngonsin funnits. Han
behvde bara sitta och se p henne som brud, och hlla handen ver
fadern, fr att trarna skulle trnga fram och han sjlv knna sig fylld
av en renhet och vithet i slkt med hennes. Han var nu vertygad om, att
bara hon levat, skulle han ha varit en god och lycklig mnska. Hur
skulle han ha _velat_ vara annat n god, om han varje dag hade kunnat
lgga huvudet i hennes kn, blivit smekt av henne, omvrvts av denna
vithet. Hur hade det varit mjligt annat!

Men ocks i denna lycka fanns det stunder, d det stack till inom honom
av avundsjuka mot fadern. ven nr han p brllopsportrttet hll sin
hand ver honom, stack i alla fall hans svarta attilarm med den vita
glachandsken fram ver moderns arm. Det plgade honom, plgade barnets
lngtan efter den obeflckade avlelsen. Tanken att han sjlv kommit till
genom synd gjorde honom blossande rd. Hur hade hon kunnat? Hur hade hon
velat? Hon, som var s vit och ren!

Men ocks hri fann han en trst. Han var enda barnet. _En_ gng hade
hon -- -- -- nej, han kunde inte f ordet ver sina lppar, knappast ens
utforma det till tanke. Men han var henne tacksam drfr. En gng, fr
att han skulle kunna fdas. Och sen aldrig mera -- -- --

-- Jag lskar dig, mamma, jag lskar dig med hela min sjl -- -- --

       *       *       *       *       *

Han gick numera upp till Kerstin varje eftermiddag och bad henne tala om
moderns sjukdom, dd och begravning. Och nr hon slutat lste hon salig
fruns lsklingspsalm, den hon brukat lsa, d hon ftt visshet om att
hon skulle d.

Han brjade ocks taga fr vana att varje eftermiddag g ut till hennes
grav. Han blev stende och stirrade p den lilla kullen med blommorna
och gravvrden, och han lste psalmen halvhgt fr sig sjlv:

    Min vilotimma ljuder
    en gng, den sista gng,
    och mig i jorden bjuder
    en bdd s kall och trng.
    Dock den mig ej frskrcker;
    s stt jag sover dr,
    tills Herrens rst mig vcker,
    d ingen natt mer r.
    Men Herre Gud, bevara
    min sjl till evig tid
    fr syndasmnens fara,
    fr vrldens falska frid!
    Hr hjlp mig att fullkomna
    mitt vrv med tro och hopp!
    Sen kan jag roligt somna
    och st med gldje opp.

Trarna skte sig nedfr hans kinder. Han sg sig frstulet omkring.
Ibland kunde det hnda, att ngon gick och pysslade vid en grav i
nrheten med en liten spade och en liten vattenkanna. D fingo trarna
torka av sig sjlva, till dess han kom fram till pumpen bakom
gravkapellet, dr han vtte sin nsduk och strk den ver ansiktet. Men
oftast var han ensam. De allra nyaste gravarna lgo mycket lngre borta,
och det var mest dr, folk gick och vrdade och ansade. Han kunde torka
sina trar i fred.

Till sist -- efter nnu en blick omkring sig -- tog han av sig mssan:

-- Adj, lskade mamma fr i dag. Jag kommer till dig i morgon.

En eftermiddag, d han stod vid graven och lste hennes lsklingspsalm,
ryckte han till vid fotsteg mot gngens grus. Han sg upp. Det var hans
far, som kom...

Han vnde honom ryggen och gick med stora steg in p en sidogng. Han
kunde knappast frklara varfr han gick. Han ville vara ensam. Han
knde, att han och hans far ej skte samma mnska hrute, att de srjde
olika personer. De lskade samma kvinna bda tv, men p olika stt:
fadern lskade det jordiska hos henne, han sjlv det himmelska.

Men eftert ngrade han sig, och ju mera det nrmade sig till
kvllsvarden blev han rdd, som om han ertappats med ngonting
hemlighetsfullt och otilltligt. Han var rdd att hans far skulle nmna
ngot drom.

Nr de mttes vid bordet, vgade han ej se honom i gonen. Och fadern
nmnde ingenting om mtet.

       *       *       *       *       *

Stellan nrmade sig med stora steg hysterien. Han brast i hejdls grt
av de obetydligaste anledningar. Fiendskapen mot fadern kades tack vare
Kerstin, som p sitt i hennes eget tycke besljade stt lt Stellan ana
orsaken, varfr hon en gng jagats ur huset. Nu fraktade han honom fr
att han till den grad kunnat glmma hans mor. Det var upprrande,
vidrigt...

Hans ntter voro fulla av drmmar. Det fanns srskilt en, som ter och
ter kom tillbaka. En man och en kvinna hade en gng mrdat ett barn.
Han, Stellan, var den ende, som visste ngot om mordet. Och nu kommo de
till honom och hotade att om han talade om det, skulle de mrda ocks
honom. De stodo alldeles ver honom. Han skte krypa undan, springa frn
dem, men kunde ej. Han vaknade med ett ngestrop...

Dagen efter sdana drmmar knde han av en ofrklarlig anledning oviljan
mot sin far nnu starkare.

Men pltsligen intrffade ngot, som med ens riktade hans hat mot en
annan person, prsten, som konfirmerade honom.

En dag efter konfirmationslektionen hllo lsbarnen ett sammantrde fr
att tillstta en kommitt med uppgift att vlja en minnesgva till
prsten.

Stellan hade -- av ej fullt klara anledningar -- varit vertygad om att
han sjlv skulle bli invald i denna kommitt. Men hans namn blev ej ens
freslaget vid de ngot oregelmssigt frda frhandlingarna.

Han gick hem frn mtet i en egendomlig, dov knsla. Han var inte
sorgsen. Ej heller frbittrad. Det frefll honom som en drm, som en
elak overklighet, att han ej blivit invald. Hur hade det gtt till? Hur
kunde det vara mjligt? Hade de ingen aning om, vem han var, ingen aning
om, vad som under hela denna konfirmationstid frsiggick inom honom? Och
om de ocks inte insgo och frstodo detta, borde de tminstone veta,
att han var son till kapten Petrus och att hans morfar var ingen annan
n konsul Axelson i Gteborg, ledamot av frsta kammaren och kommendr
av Vasaordens andra klass.

Och s hade de som ordfrande i kommittn valt Percy Anderzn, son till
speceri- och diversehandlanden p Vstra Storgatan.

Hans frsta rediga tanke var att ej ge ngot som helst bidrag till
presenten, att helt enkelt inte nmna ett ord drom dr hemma. P s
stt skulle han kunna sl tv flugor i en smll: han skulle kunna visa
sitt frakt fr kommittn och samtidigt undg att tala om att han blivit
frbigngen vid valet.

Senare p kvllen frkastade han emellertid denna plan, som fr ngra
timmar frefallit honom s lysande. Den var inte vrdig en sdan som
honom. Han var och ville handla som en gentleman -- ett av de nya och
ngot vaga begrepp han infrlivat med sin frestllningskrets. Och en
gentleman bar sig inte t p ett s futtigt stt. Dessutom: han ville
vara med om presenten. Hans ffnga var nnu inte tillrckligt
raffinerad fr att tillta honom lysa med sin frnvaro.

Vid kvllsbordet sade han:

-- Pappa, d ska samlas till en present t adjunkt Lundquist.

-- Jas.

Hans farmor brt gonblickligen in:

-- Vem ska vlja presenten?

-- Percy Anderzn  ordfrande.

-- Vem r Percy Anderzn?

-- Hans far  specerihandlande p Vstra Storgatan.

Nu vnde sig kapten Petrus till sin mor med en glimt i gat:

-- Herr Anderzn vill vl bli av med en av sina kristallsklar.

Stellan sg p sin far. Deras blickar mttes i tv vuxna mnskors
leende. Han tyckte pltsligen om sin far, inte p samma stt som han
lskade sin mor, utan kallt, p frstndets vgnar.

-- Hur mycket ska du ha?

-- Tjugu kronor  d hgsta, ngon fick ge. Annars mindre.

-- Aha! D blir pappa Anderzn av med mer n en kristallskl.

Stellan gav ter sin far en blick fylld av beundran. Ocks hans far
fraktade kommittn. Och inte nog med det. Han hade ett skarpt huvud,
hans far. Han hade gonblickligen frsttt det djvulska spelet bakom
valet av ordfrande. S lngt hade han sjlv inte tnkt. Nu frstod han
ocks, varfr hans namn ej ens nmnts. _Hans_ far hade ingenting att
slja. Och han var stolt drver.

Dagen efter lmnade han de tjugu kronorna till Percy med en likgiltig
gest:

-- Hr har du!

Percy var mycket viktig. Han drog upp en anteckningslista ur kavajens
innerficka och bad Stellan vnda sig om, s att han kunde skriva bet.
fr hans namn p ryggen. Stellan vnde honom fraktligt ryggen, och
Percy skrev.

-- Nu kan du se sjlv att ja skrivit bet. fr ditt namn.

-- Det bryr ja mig inte om.

Percy fortsatte:

--  s hade vi sammantrde hemma hos mig i gr kvll, och vi kom
verens om  kpa en kristallkrona.

-- Var ska ni f den?

-- Jo, pappa har en, som han sljer fr inkpspris, fr den goa sakens
skull.

Stellan log; han frskte hrma sin fars leende:

-- Jas!

-- Va tycker du?

-- Ja bryr mig inte om va ni ger honom.

-- Ja, d va bra d! Fr pappa sa, att om d va nn, som satte sig emot
d, s ville han inte p nra villkor -- -- -- Men billigare kan vi inte
f en kristallkrona hos nn i hela stan, inte ens hos pltslagare
Svenson, fr pappa sljer den till inkpspris.

Stellan log p nytt sin fars leende, vnde honom ryggen och gick. Percy
Anderzn blev stende och sg efter honom.

-- Hr du, Stellan, ropade han, efter en stund: Varfr skrattade du?

Stellan kastade huvudet bakt och svarade:

-- Ja skrattade inte. Kan du inte skilja p skratt och hnleende, din
dumbom.

Men det blev ej ngon kristallkrona. Vid nsta lektions slut hll pastor
Lundquist ett anfrande, i vilket han nmnde sig ryktesvis ha hrt, att
hans kra konfirmander som ett minne av den stora och viktiga milstolpen
p deras levnads vg tnkt sknka honom en gva. Han hade -- ocks
ryktesvis -- frnummit, att denna fr honom s dyrbara minnesgva var
mnad att taga formen av en kristallkrona. Han tackade dem p det
innerligaste drfr, inte minst fr det symboliska i gvans form. Utan
tvivel hade de tnkt sig att denna kristallkrona, d den vid hgtidliga
tillfllen stod tnd och med sina mnga ljus lyste upp hans lskade hem,
skulle vara en sinnebild fr det ljus, han hoppades ha tnt i deras
hjrtan. Men ledsamt nog hade han redan en kristallkrona, som han
erhllit i minnesgva fr ngra r sedan. Frdenskull, fr att i ngon
mn underltta valet av en gva, bdo han och hans hustru dem vlkomna
p kaffe och dopp dagen efter klockan fyra. Han och hans hustru ville
drmed ej ha sagt, att de skulle komma enbart fr denna sakens skull.
Tvrt om hade det alltid varit honom och hans hustru ett vackert bruk
och en innerlig gldje att en gng fre konfirmationen se rets
konfirmander i sitt lilla hem.

Stellan satt och sg p honom, medan han farbroderligt leende hll sitt
lnga anfrande. Och pltsligen fylldes han av ett oerhrt ckel.

Det var allts fr att f kristallkronor, som prsten konfirmerade dem!
Det var allts detta, som lg bakom det hela!

Han blev het ver hela kroppen av avsky och vrede. Han knt hnderna
samman i kavajfickorna, till dess det brjade smrta i fingrarna. Hr
hade han gtt alla dessa veckor och ngslats! Hr hade han legat p kn
och under trar bett Gud om rddning fr sin sjl! Och s var det en
minnesgva det hela gllde! Han knde det som om prsten skndat honom,
bedragit honom p allt det, fr vars skull han lidit...

Han hade ej lngre ord fr sitt frakt och sin vrede. Det knt sig inom
honom till svordomar, som han satt och mumlade fr sig sjlv bakom
sammanbitna tnder: -- Fy fan, en sdan satans prst! Fy fan!

Han frnam ingen skamknsla infr dessa frbannelser, som han slungade
mot den, infr vilken han om ngra korta dagar skulle avlgga lftena.
Han hade tvrt om frnimmelsen av att den Hgste gillade honom, att han
upptrdde  Hans vgnar, i en helig vredes namn.

De andra pojkarna samlades i en klunga efter lektionens slut fr att
ter diskutera frgan. Man visste ej lngre vad man skulle gra.
Kommittn med Percy Anderzn i spetsen hade uttmt sina idresurser och
stod rdls. Stellan stod och lyssnade p de mnga frslagen, som
kastades fram frn annat hll och nr ngon freslog ett par
silverborstar, gick han sin vg. Pastorn var nmligen skallig.

Han gick direkt ut till sin mors grav. Han kom denna gng ej som
Madonnans varma tillbedjare och hjrtupplste lskare. Han hlsade ej
god dag. Han lste inte hennes lsklingspsalm, och han fllde inga
trar. Han kom till sin mor s, som han mngen gng skulle ha kommit
till henne om hon levat, med krossat hjrta och brstet alltfr
sprngande verfullt av lidna ofrrtter. Med blicken p den lilla rda
pelargonian, som stod nedgrvd i sin kruka p kullen, berttade han om
allt som hnt. Utan att han visste det sjlv talade han halvhgt om fr
henne, hur prsten bedragit och skndat honom, hur han i ett enda slag
slitit bort frn honom det allvar, han med s mnga inre strider till
slut lyckats tillkmpa sig. Och p sin mors grav nedkallade han
helvetets eviga frbannelse ver sin konfirmationslrare.

       *       *       *       *       *

Dagen efter gick han emellertid med de andra kamraterna till adjunkten
Lundquists kaffebjudning. I motsats till sin make var pastorskan en
liten torr och mager kvinna med en hy som skinnet p ett skrumpet
julgranspple. Dr hon stod vid sidan om pastorn och tog dem i hand,
rckte hon honom ej ens till axlarna. Hon sg bokstavligen ut, som om
hon formats av ett av sin mans revben.

Stellan hade lovat sig sjlv att upptrda som en gentleman. Han gjorde
sin stelaste, artigaste, mest militra bugning och tog drefter en
verblick ver kaffebordet: _bara fyra sorters smbrd!_ Och fr de dr
fyra sorternas smbrd skulle de ge ngot, som kostade lika mycket som
en kristallkrona!

Nr man druckit kaffet, tog hussynen vid. Man frdes in i salongen och
frevisningen brjade. Dr hngde kristallkronan i taket, som erinrade
prsten om det ljus, han tnt i gamla konfirmanders hjrtan. Framfr
kakelugnen stod en sidenskrm med drakar och storkar i guld och silver.
P byrar och bord stodo kristalluppsatser, silverkannor, silverbrickor,
silverljusstakar... Det hela var som guldsmed Dahlquists skyltfnster
dagarna fre hstlpningarna ute p exercisfltet.

Adjunkt Lundquist gick omkring, frevisade och frklarade: -- Detta r
en minnesgva frn konfirmanderna r -- -- -- lt mig se -- -- -- Han
satte pincenn p nsan och sg efter: Jo, det var som jag trodde r
1889, och den hr silverbrickan r frn -- -- --

Det kokade inom Stellan, Prsten visste inte ens vem han ftt sakerna
frn utan att behva se efter! Han knde det som om allt detta silver,
alla dessa kristaller varit frrdda sjlar liksom han sjlv. Hr voro
bnerna de bett! Hr var ngesten! Hr var allvaret! Silver- och
kristallpjser. Kapplpningspriser! Fy fan!

Hur hade han en gng kunnat tro, att en sdan mnska som prsten skulle
ha kunnat hjlpa honom fram till underverket, till aposteln Paulus'
blndande uppenbarelse! Han var ju som en av mnglarna i templet, en av
dem, Kristus drev ut! Varfr tillts han att konfirmera? Varfr lt
rektorn r efter r denne hycklare frrda sjlar? Eller var inte detta
det allvarligaste gonblicket i ens liv? Det var fjorton dagar kvar till
dess de skulle avlgga lftena, som bundo fr evigheten. Och nu skulle
de tnka p vad slags silverpjs prsten saknade i sin salong eller p
sitt skrivbord! Fy fan! Fy fan!

Frevisningen var ver. De kallades ter tillbaka till matrummet och
bjdos p saft och apelsiner. Pastor Lundquist passade i frbigende p
att bertta att knivarna, med vilka de skalade apelsinerna, voro en gva
frn minnesgoda och tacksamma konfirmander r, lt mig se -- -- --

Stellan stack kniven in i sin apelsin, s att saften sprutade. Han hade
ftt tag i en blodapelsin. Det var likt blod, som sprutat ur den. Han
stack flera gnger. Och han njt. Det var som om han stuckit i sitt eget
frrdda hjrta...

Ute p gatan hll man ett extra ordinarie sammantrde. Percy freslog
att medan man nnu kom ihg, skulle kommittn g till hans pappas butik
och titta efter, om det fanns ngonting, Lundquist inte hade. I annat
fall fick man g till guldsmed Dahlquist.

Stellan gick lngsamt hem, brddad med hat mot prsten och skadegldje
ver att kommittn sprack.

Vid kvllsvarden var hans farmor full av nyfikenhet.

-- N, hur hade ni det hos adjunkt Lundquists?

-- Det fanns en massa silver dr.

-- N, har ni bestmt er, vad ni ska ge.

Stellan skakade p huvudet:

-- Ja har ju inte m saken  gra. Och den dr Percy Anderzn frstr ju
ingenting.

Hans farmor blev ivrig:

-- Jag har d aldrig hrt p maken. Kan ni inte frga en ldre och
frstndig mnska till rds. Nu ska jag sga dig en sak: jag _vet_,
att pastorskan grna skulle vilja ha en ny sockerskl med lock till,
en sdan dr i rokoko, den finns hos guldsmeden, vad r det nu han
heter -- -- --

-- Dahlquist!

-- Just han, ja! Och den kostar inte mer n 125 kronor, och s kunde ni
stta undan det som blir ver till en konfirmationskostym t ngon, som
har ont om det.

Stellan sg p henne, bara sg...

-- Ja, det _vet_ jag. Men det begriper du vl, att hon eller adjunkten
inte kan sga frn sjlva om sna saker.

Stellan nickade.

Mellan bnen och frsta timmen skte han upp Percy Anderzn.

-- Vet ni, vad ni ska ge prsten?

Percy skakade p huvudet.

-- N, d vet vi inte, och pappa sa, att d var bst  frga adjunkten
sjlv.

Stellan stod tyst en stund och njt av sin triumf. Till sist sade han:

-- D kan ni vl begripa att ni inte kan g och frga _honom_ om va
_han_ vill ha?

-- Varfr inte d?

-- _Varfr inte d?_  du s dum? Frstr du inte en s enkel sak?!

Percy sg p honom med vidppna gon.

Stellan gjorde nnu en konstpaus fr att ytterligare knna sitt oerhrda
vertag. Och s, slutligen, kom det, med tonvikt p varje ord:

-- _Men ja vet, va di nskar sig!_

Percy bara stirrade p honom. Frst efter en lng stund fick han fram
ett:

-- Va d?

Stellan gjorde ter en paus, innan han svarade:

-- Pastorskan nskar sig en sockerskl med lock p, som finns hos
Dahlquists,  den kostar 125 kronor,  blir d nt ver s ska d
anvndas till en svart kostym t nn som inte har r.

De stodo bda och sgo p varandra, Stellan med sin fars leende p
lpparna, Percy med stirrande, beundrande gon.

-- Hur vet du d?

-- _Drfr att ja vet d_.

Nsta rast sammankallades kommittn, och vid frukostlovets brjan kom
Percy Anderzn till Stellan och frgade, om han ville vara med i den.

Stellan samtyckte. Han sammankallade p stende fot kommittn till
sammantrde _hemma hos sig_ samma eftermiddag, klockan fyra.

Och s gick han hem till frukosten. ntligen hade de insett hans
verkliga vrde! ntligen hade de frsttt, vem han var! Han log, sin
faders ironiska leende. Men han frhvde sig ej. Han fraktade Percy och
hela bunten, och han hatade prsten med ett hat, i vilket det lg
ngonting av verlgsenhetens befrielse, den givandes verlgsenhet gent
emot den mottagande.

       *       *       *       *       *

Men just nu, d han ntt sitt ml, d han ftt sin ffnga
tillfredsstlld, brjade han knna, att han var p vg att frlora
ngonting annat, det viktigaste av allt: sin sjl. Det stack till i
brstet p honom: han tyckte sig ha kommit allt ohjlpligare bort frn
det hgtidliga allvaret, den kristliga sinnesstmningen. I hans egenskap
av kommittns ordfrande var det hans uppgift att till pastor Lundquists
verlmna sockersklen, och hans tankar sysslade med det mest anslende
sttet. Inne p sitt rum invade han ceremonien. Han hll en blomstervas
i handen, tog ett steg framt, bugade, strckte fram vasen och sade: --
Adjunkt och adjunktskan Lundquist! Som ett minne av denna, den
hgtidligaste milstolpen i vrt liv, den fr vra sjlar viktigaste
stunden i en mnskas liv, ber jag  konfirmandernas vgnar att till
adjunkten och fru Lundquist f verlmna denna lilla minnesgva. S
bugade han sig p nytt, tog ett steg tillbaka och satte blomstervasen p
dess plats. Och s blev han sittande en lng stund vid skrivbordet: han
knde sitt hjrta sl, hans panna blev het, han brjade till och med
tycka om prsten...

Men fr varje gng han upprepade ceremonien, hade han frnimmelsen av
ett allt starkare ckel. Vart bar detta hn? Var det p detta stt han
beredde sig till den stora stunden? Var det med tanken p en silverskl
han skulle avlgga lftena?

Han greps p nytt av ngest, ver sin egen flrd, ver prstens
vrldslighet, ver all den ffnglighet, i vilken det allvarligaste
gonblicket i en mnskas liv frfuskades.

Det var endast tio dagar kvar. Hade han nnu tid? Var det inte redan fr
sent?

Hr gllde det att fatta ett beslut, ett snabbt beslut. Och han gjorde
det som en man. En morgon under frukostrasten fick han tag i Percy
Anderzn och sade:

-- Hr du, Percy, ja vill inte lmna sklen till prsten. D fr ngon
annan gra.

Percy sg p honom:

-- Varfr vill du inte d?

-- Samvetsbetnkligheter.

De sgo p varandra en lng stund utan att sga ngot, Percy undrande,
Stellan med ett uttryck av lugn och beslutsam stolthet.

Till sist sade Percy:

-- Vill du inte va ordfrande i kommittn heller?

Stellan tnkte sig fr ett gonblick:

-- Jo, sade han, d kan ja ju grna va. Nu  d ju fr resten inte mer 
gra, sen ja kpt sklen. D  bara  ge pastorn den.

-- Men d fr vi ha ett nytt sammantrde.

-- Ja, men ja kommer inte dit.  fr resten kan du komma  hmta sklen
hem till dig, nu nr ja inte lngre kan verlmna den. Du kan komma i
eftermiddag.

Stellan skildes frn Percy och stllde sig vid ett av fnsterna i
korridoren. Den lg dr, lng och de. Han knde sig underligt ensam,
men det var en lycklig ensamhet, som om han i ett enda slag befriat sig
frn vrlden och all dess flrd. Han tyckte sig rent fysiskt kunna
frnimma, hur allvaret, den hgtidliga stmningen ter steg upp inom
honom, som om han stigit i ett varmt bad. Och medan klockan ringde dr
nere, sade han halvhgt till sig sjlv:

-- Nej, d  inte fr sent! Ja knner att d inte  fr sent. Nu  ja
snart redo.

P eftermiddagen, sedan Percy varit hemma hos honom och hmtat
sockersklen, gick han ut till sin mor. Han blev lnge stende vid
graven, lste hennes lsklingspsalm och stod fr vrigt frsjunken i sin
egen sinnesfrid. Han grt ej. Men frnvaron av trar ngslade honom ej.
Han visste, att de skulle komma, i morgon eller dagen efter.

Han vnde sakta tillbaka hem i en knsla av tryggt frvntansfull gldje
och upphjt allvar.

Men vid kvllsvarden sade pltsligen hans far:

-- Hr du, min pojke, jag har varit inne hos skrddaren och sett ut tyg
till din konfirmationskostym. Du fr g dit i morgon eftermiddag och ta
mtt.

-- Ja, pappa.

-- Du sger det som om det var en plga fr dig att g till skrddaren.

-- Nej, pappa.

Han hade nskat, att han kunnat svara ja i stllet. Han knde sig
pltsligen frrdd i sitt eget hem, utlmnad till vrldslighet och flrd
av sin egen far. Skulle han behva tnka p klder nu, nr han av
samvetsbetnkligheter avsagt sig det andra? _Gllde det inte hans sjl?_
Hade Kristi lrjungar haft svarta klder, nr de sutto till bords med
Frlsaren och nattvarden instiftades. Skulle man vara kldd p ett
srskilt stt, nr man bjde kn infr altaret?

Hans far sg p honom, p det plgade uttrycket i hans ansikte. Och han
blev ond.

-- Har du inte vett att tacka, nr du fr en ny kostym?

-- Jo-oo -- -- -- tack, pappa!

Det sjd inom honom. Han kunde inte lngre sitta stilla vid bordet,
mumlade en urskt, och gick in p sitt rum.

Var han den ende, som tog detta p allvar? Hans farmor hade kallat honom
hgfrdig och ffng och falsk. Var det inte _han_, som gjorde allt fr
att bli en god mnska, fr att trda fram med den rtta
sinnesfrfattningen? Och s kommo de med silverpjser och skrddare! Var
det ingen, som frstod honom?

Han satte sig vid skrivbordet, med huvudet i hnderna, i en dov vrede
och trtt frtvivlan.

Han frsjnk i funderingar, hur han skulle vilja vara kldd, d han
konfirmerades. Det skulle inte vara hans vanliga klder, varken
vardags- eller sndagsklderna. Han skulle vilja vara kldd som en
tiggare i trasor, han skulle vilja komma barfota och nedbjd till
altaret. Han skulle vilja vara smutsig och illaluktande. Och de andra,
i sina nya, svarta klder skulle frakta honom, och prsten sjlv
skulle visa honom bort frn altaret. Och han skulle g, g sakta den
stora mittgngen ned till drrarna, medan alla sgo p honom med frakt
och avsky.

Men d, _d skulle ngonting hnda_...

Kristus, som stod i marmor ver altaret, skulle pltsligen stiga ned och
ropa: -- Stellan, Stellan, vlsignad vare du, vlsignad vare du, den
ende som kommit till mitt bord i anda och sanning! Kom tillbaka till
mitt nattvardsbord, till min minnelsehgtid! Kom, Stellan, kom!

Och s skulle han driva alla de andra, prsten, konfirmanderna och
frsamlingen ur kyrkan. -- Ut med er, I mnglare och skrymtare, ut med
er, I, som frrden barnasjlar fr silversklar! Ut! Ut!

Och de skulle strta ut ur bnkarna, nedfr den stora gngen, och i sin
skrck skulle de trampa ihjl honom, Stellan, dr han lg ensam, kldd i
trasor, medan Kristus ropade: -- Stellan, Stellan! Kom till min mltid!

Hans huvud sjnk ned mot skrivbordet. Hans kropp skakade under stnande
snyftningar, innan grten brt fram -- -- --

Han mrkte ej ens, att drren sakta ppnats och att hans farmor stack in
huvudet och med frfran ter frsvann -- -- --

       *       *       *       *       *

Tack vare den nya konfirmationskostymen hade Stellan ter kommit in i en
period av hftiga grtattacker, omvxlande med lika hftiga anfall av
hat och helig vrede.

Ty nu kmpade han den sista avgrande striden, striden mot Djvulen
sjlv, mot den store Frestaren inom sig.

Frst var det konfirmationskostymen.

Han stod och provade hos sin fars skrddare framfr den stora spegeln,
som rckte nda ned till golvet.

En s vacker kostym hade han aldrig frut haft. Det svarta tyget var
fint och mjukt. Det lg ver det en underbar glans. Skrddare Strm,
som lrt yrket i Kpenhamn och som fr resten med sina svarta, vaxade,
uppvridna mustascher, sitt spetsiga helskgg och det pomaderade hret i
en hornliknande tup pminde ej s litet om en Mefisto, som stngat ena
hornet av sig, stod med mttbandet ver den prickiga sammetsvsten,
kritan i ena handen, knappnlarna i munnen och granskade honom med en
frfrisk och smekande blick, medan han mumlade lskvrdheter: -- Nu ska
vi gra vrt _allra_ bsta fr unge herrn, s att kostymen sitter
_riktigt_ bra, som gjuten p kroppen och nd ls och ledig. Frmodligen
kommer unge herrn att anvnda den p mnga baler efter konfirmationen.
Och en konfirmationskostym r minsann ingen smsak. Den ska vara nobel
utan att verka prlig. Vad sger unge herrn, om vi skulle ta in en
_liten, liten_ smula hr, ett litet _knn_ bara -- -- --

Och skrddare Strm skisserade det lilla knnet i veka livet med ett p
samma gng vrdslst och mlmedvetet kritstreck.

Stellan stod och betraktade sig sjlv i spegeln:

-- Jo, ja, kanske -- -- --

-- Fr se jag vill att nr unge herrn visar sig ute i
officerssocieteten, s ska varje linje i den hr kostymen va som en
annons: Strms militr- och civilskrdderi. Det r det jag vill. Och vi
ska lyckas. Med unge herr Petrus' figur, en blivande ljtnantsfigur,
_ska_ vi lyckas.

-- Ja.

Stellan rodnade. Det var inte rtt att st s hr framfr spegeln och
beundra sig sjlv, nu nr det andra, det viktiga vntade. Men han
_kunde_ ej lta bli. Han tyckte sig rent fysiskt knna, hur ffngan och
vrldsligheten svepte sig kring honom i ngot mjukt, svart. Han kunde
intet motstnd gra. Det var s mycket lttare och s ondligt mycket
sknare att lta sig fras med av all denna ffnga och alla de bilder
den framkallade, danstillstllningar, flickor, flirt, syndiga kvinnor,
majorskan Gyllencrantz, alla dessa tankar, han under dessa lnga veckor
kmpat mot.

Men nr han ter befann sig utanfr skrddeributiken med en hftig
aprilskur svepande genom gatan, blev han stende med regnet piskande
ansiktet, som om han vaknat ur en angenm drm.

Han gick direkt ut till sin mor. Han lste hennes lsklingspsalm med en
jrnhrd vilja, en energi, som om det gllt att lra in en svr lxa.
Han koncentrerade alla sina tankar p hennes bild som brud. Men nu var
det, som om han sg henne i en balsal. Han dansade med henne, dansade
med ingen annan n henne, till dess hans far kom fram och tog henne
ifrn honom. Och hans far var ond och svartsjuk. Men nr hon fljde
fadern, vnde hon p huvudet och gav honom, Stellan, en blick, en sdan
lng blick, som Rose en gng gett honom...

Han ryckte upp sig.

-- Va gr ja? Va tnker ja p? mumlade han halvhgt till sig sjlv. Hur
ska d hr sluta -- -- --

Men han knde ingen ngest lngre, greps ej mera av panik. Dessa drmmar
voro s skna. Det lt som musik inne i hans brst. Och p vgen hem
fresatte han sig, att han dagen efter p allvar skulle samla sig till
den viktiga stunden, inte tnka p ngot annat n den. Det kndes sknt
att ha fattat beslutet och det kndes ocks sknt att ha framfr sig en
hel kvll, under vilken han kunde hnge sig t sina drmmar precis som
han ville.

D konfirmationskostymen sedan tv dagar hngde inne i garderoben och
den frlorat nyhetens behag tminstone till den grad att han ej lngre
tog fram den fr att beundra den, kom ett lngt brev frn mormor. Hon
beklagade, att hon inte kunde komma ner fr att vervara den hgtidliga
akten. Men hans morfar lg ju vid riksdagen och sjlv knde hon sig inte
riktigt kry. Hon bad emellertid Gud vlsigna och bevara sin lskade
dotterson. Hon hoppades, att den konfirmationslrare, han undervisats
av, gett honom den riktiga frestllningen om dessa dagars oerhrda vikt
fr hela hans kommande liv. Ungdomen r minsann s tankls och begiven
p njen nu fr tiden, att det sannerligen behvs en lrare med ett
alldeles speciellt grepp om barnasjlen fr att lra den inse
gonblickets allvar och helgd. Och hon tillade: "Fr att du skall
frst, min kre, lskade gosse, hur nra din morfar och jag ro dig i
tankarna i dessa betydelsefulla dagar och fr att du ska ha ett ocks i
yttre mtto synligt bevis p, av vilken oerhrd vikt det steg r, som du
nu gr att taga, snda morfar och jag dig samtidigt med detta brev i ett
srskilt paket ngra saker, som du fr hela ditt terstende liv ska
bra som minne av denna betydelsefulla hndelse. Och vi tro och hoppas
av dig, att du inte, nr du blir ldre och kanske fr smak fr mera
lysande prydnader, skall slarva bort dem utan vrda dem som de vackraste
minnen du ger frn en stund, som du, hur gammal du n blir, dock kommer
att uppskatta som den betydelsefullaste."

Detta brev kom dagen fre konfirmationen. Det gjorde ett i dubbel
bemrkelse oerhrt intryck p Stellan. Hans frsta tanke var: att hon
inte skmdes! Hur kunde hon hyckla s, hon som var vrldsligare n till
och med farmor. Skojade de med honom, mnskorna? Hr hade han gtt nu i
ett par dagar och frebrtt sig sjlv att han tack vare
konfirmationskostymen inte kunde komma tillbaka till den hga och
allvarliga stmning, han levat i innan. Och s skickade hans mormor
honom ett sdant brev, hans mormor, som var vrldens vrldsligaste
mnska! Det kokade inom honom av harm. Han for ter ut i svordomar: --
Fy fan, sdana mnskor! Fy fan! Har de ingen skam i sig. Hon hade ju
inte behvt skriva ett s lngt brev. Varfr gjorde hon det d? Han hade
frsttt tillrckligt av vad farmor sagt, att hans mormor inte brydde
sig ett dyft om det hela. Hon gick aldrig i kyrkan, aldrig till
nattvarden. En sdan satans humbug! Det fyllde honom med ett outsgligt
ckel.

Men med detta intryck blandade sig ett annat, som grep hans fantasi med
det okndas hela makt, lockade den ut p gissningar, som inga grnser
hade. Vad var det, hon hade skickat honom? Vad var det fr slags
presenter, som voro sdana, att de kunde rcka ett helt liv och som han
skulle vrda sig om, ocks nr han ftt smak fr mera lysande prydnader.
Vad kunde det vara? Det kunde inte vara pengar. Pengar kunde inte rknas
till prydnader. Ngonting av guld kanske? En klocka? Den var en prydnad.
Men hon hade skrivit _saker_, ngra saker. Det mste allts vara mera n
en klocka. Vad mera? Hans fantasi frlorade sig i gissningar. Han
_mste_ veta vad det var.

Till sist funderade han ut en plan. Han gick in till farmor:

-- Snlla farmor, ja fick ett brev frn mormor.

-- Ja, jag sg det i morse d posten kom. Det vill sga, jag sg det var
avstmplat i Gteborg. Och s frstod jag ju.

Stellan sg p henne. Hon nmnde ingenting om paketen, som mormor skrev,
hon skickat samtidigt.

Han funderade en stund vidare. Om han erbjd henne att lsa brevet och
hon allts sjlv sg, att hans mormor skrivit om presenterna, skulle hon
ju inte kunna undg att sga ngot.

-- Vill farmor lsa brevet?

Prostinnan Petrus nskade ingenting hgre. Tacka fr att hon ville lsa
Gteborgsbrevet! Hon hade hela morgonen glatt sig t njutningen och
fresatt sig att i vidrigaste fall be sin son sga till Stellan, att hon
bra grna skulle vilja se det. Hon skte dlja sin frtjusning:

-- Det var riktigt snllt och omtnksamt av dig, mitt kra barn att lta
din farmor ta del av brevet. Fr brev man fr _p en sdan dag_ r i
alla fall _familjeegendom_.

Stellan gick in och hmtade det. Han betraktade noga sin farmor medan
hon lste det. Han sg hnleendet sitta och darra allra lngst inne i de
rynkiga mungiporna. Pupillerna lyste bakom glasgonen av en intensiv
skadegldje. Han tyckte sig frst detta hnleende, denna skadegldje
bttre n om de varit uttryckta i ord. Och fastn han frstod och
gillade dem, fyllde de honom p samma gng med ckel fr farmodern. Hon
harmades inte, som han gjort! Dr satt hon och lste detta skamliga
hyckleri. _Och hon njt av det!_ Hon tog inte brevet, skrynklade det
samman och kastade det frn sig i avsky. Hon satt helt enkelt och hade
roligt. En sdan gammal satkring! Han visste inte, vem han fraktade
och hatade mest, sin mormor eller sin farmor. I detta gonblick frefll
det honom, som om hans farmor i grunden var en smre mnska n gumman i
Gteborg.

Hans farmor rckte honom brevet:

-- Ja, det var ju riktigt vackert och knsligt skrivet.

Han tog brevet. Hans hnder darrade och han skrynklade papperet samman.

-- Men pojke, vad gr du?

Han bet sig i underlppen.

-- Ingenting...

Hans farmor vgade ej se p honom. Hon bjde sig ver sin stickstrumpa.

Efter en stund sade Stellan:

-- Sg, farmor, paketen, har den kommit?

-- Ja, det har den.

-- Var  den?

-- Den har jag lst in. Din pappa och jag har resonerat om det. Och vi
har kommit verens om att det allra bsta r, att du inte ppnar
askarna, frrn vi kommer hem frn konfirmationsfrhret i morron. Vi
anser det bst s. P en dag som den i morron, ska du inte lta dina
tankar frirra sig bort p vrldsliga ting, bort frn det enda viktiga.
Frstr du, min gosse?

Han gjorde en tvr helomvndning utan att svara, gick in p sitt rum,
slog igen drren med en skrll och reglade den s hrt att det skulle
hras in till hans farmor.

Han gick fram och tillbaka p golvet. Han rasade. Han knt hnderna.
Sdana mnskor! Sdana satans, fraktliga, dumma mnskor! Fanns det
ingenting annat n hycklare och bedragare hr i vrlden. Sdana idioter!
De ville inte, att hans tankar skulle frirra sig bort frn det enda
viktiga! Och s lto de honom g hr i ovisshet om vad som fanns i
askarna, s att han inte skulle kunna tnka p _ngonting_ annat n det!
Voro mnskorna galna! Voro de alldeles frn vettet, som gamla Kerstin
brukade sga! Fy fan! Fy fan!

Det knackade p drren. Hans farmor sade:

-- Kra barn, jag vill tala med dig!

Han stannade ett gonblick och svarade kort:

-- Ja vill helst va ensam nu.

Han fortsatte att g fram och tillbaka s lnge, att hans ben kndes
blytunga. Han sjnk ned vid bordet, utmattad av vrede och avsky, med
hnderna dljande ansiktet. Han var trtt. Gud vad han var trtt! Om
bara allt detta var verstndet. Han lngtade till nsta mndag, d han
ter skulle g till skolan, som till en helgdag, en lovdag... Om han
bara kunde ta det, som frestod, liksom de andra: hyckla sig genom det,
humbuga sig fram...

Och s, pltsligen, stod tanken p innehllet i askarna ter fr honom.
Var hade han mormors brev? Han skte efter det och fann det i en ficka.
Det var tillskrynklat och han sltade ut det, lste de sista raderna
ter och ter. Det var allts askar. S mycket hade han ftt ur farmor.
Vad slags askar kunde det vara? Kanske frn en guldsmed. Smycken? En
ring kanske. Eller en krsnl. Kanske bda delarna. Askar, hade farmor
sagt. Hur mnga? En krsnl. En ring. Vilket skulle han helst vilja ha?
Han satt och vervgde, hll fram handen och sg p ringfingret. Det
skulle se stiligt ut. Och en krsnl -- han tog med tv fingrar om
halsduken -- det skulle ocks se snobbigt ut -- -- --

Pltsligen rusade han upp, gick av och an p golvet och mumlade fr sig
sjlv:

-- Ja  tosig! Ja  alldeles tosig som tnker p detta nu! Hjlp mig,
Gud! Hjlp mig, Kristus!!! Varfr hjlper ni mig inte! Ser ni inte att
ja lider!

       *       *       *       *       *

Han satt i sin nya kostym bland de andra pojkarna p en stol framfr
altaret. Han hade ftt en frga p salighetslran och svarat rtt. Det
frundrade honom sjlv, att han kunnat ge det rtta svaret. Det frefll
honom hela tiden, som om han vore p samma gng frnvarande och
nrvarande, som om han satt ett stycke bort, uppe p lktaren och sg
ned p det hela som ett skdespel, en ceremoni. Ingenting undgick honom,
inte den minsta detalj. Han sg p adjunkten Lundquist, som stod
innanfr altarrunden, som om han sett honom fr frsta gngen och lagt
mrke till varje smsak i hans drkt och utseende. Han hade klippt sitt
skgg. Han sg ocks renare ut, som om han tagit en badstu p morgonen.
Prstkragen satt en smula p sned. Och han visste det. Gng p gng
rtade han till den. Han hade tydligen klmt nageln p hgra lngfingret
dagen innan. Det var bltt nere vid nagelroten. Han sg fr resten
ckligt farbroderlig och vnlig ut. Och s var det pojkarna. Han
studerade deras klder, deras ansikten. De voro alla nyklippta. Han
tyckte de sgo ovanligt dumma ut, dr de sutto stela och raka i ryggen.

Han ryckte till. Nu svarade de alla med en mun:

-- Ja.

Vad stod p? Ack, det var konfirmationslftena. Och han hade inte
svarat. Han blev blodrd i ansiktet. Och samtidigt var det, som om hela
hans inre lysts upp av en blixt. _Han skulle inte svara!_ Han skulle
inte avlgga lftena! Det skulle inte mrkas. Och vem kunde hindra honom?
_Kunde ngon tvinga honom att svara?_ Var det inte en sak mellan honom
och hans Gud? Stod han till svars fr ngon annan n sin Gud? Var han
inte rligare, om han teg? Hade han inte rddat sin sjl undan ett
brott, om han teg?

Nu kom det andra lftet som en djup ekande stmma frn kyrkans alla valv
och vrr:

-- Tron I p Jesus Kristus, hans enfdde son, vr Herre, vilken r avlad
av den Helige Ande; fdd av Jungfru Maria -- -- --

Stellan bet ej samman lpparna. Han ppnade munnen fr att ge sig sken
av att ha svarat. Men han drog endast ett djupt andetag -- -- --

       *       *       *       *       *

Dr ute vntade honom farmor och hans far. Farmor kysste honom upprepade
gnger, medan hon mumlade ngot han ej brydde sig om att lyssna till.
Han drog sig plgad undan hennes smekningar och sg sig skyggt och
skamset omkring fr att upptcka, om ngon lagt mrke till det.

De gingo tysta Storgatan fram. Vid en blomsteraffr stannade hans far.

-- Flj med mig in. Innan vi gr hem, ska vi g ut till mammas grav med
ngra blommor.

De stodo alla tre framfr hennes grav. Stellan hade tagit av sig den nya
klassmssan och placerat en stor bukett rda rosor p kullen. Ingen av
dem sade ngot.

Pltsligen brast Stellan ut i grt. Hans kropp skakade under vldsamma
snyftningar.

Det var som om han sagt farvl till sin mor, en sista gng tackat henne
fr allt det, hon under denna tid av ngest och lidande varit fr honom.
Han skulle aldrig, _aldrig_ glmma det. S lnge han levde skulle han
handla s, att han utan att blygas kunde visa sig infr hennes ansikte.
_Alltid! Alltid!_

Det var till sin Madonna, Stellan avlade konfirmationslftena under
skakande grtattacker.

Med nsduken fr gonen sprang han frn graven.

Hans far och farmor fljde tysta efter.

       *       *       *       *       *

Han hade kommit hem lngt fre de andra och stngt sig inne p sitt rum.

Det knackade p drren; det var hans farmor:

-- Stellan, mitt barn, kaffebordet r dukat.

-- Lt mig va i fred, lt mig va i fred, skrek han till svar.

Det var ett skrik som frn en mnska i nd -- -- --




Stellan och hans kamrater talade mycket litet om konfirmationen, sedan
den vl en gng hrde till det frflutna. Percy Anderzn, som gick vid
sidan om Stellan tillbaka frn altaret, fllde endast den anmrkningen,
att om han inte ftt vinskvtten, hade den dr oblaten eller vad de
kallade det fastnat i gommen p honom.

Hemma nmndes ej heller ngonting. Farmor reste ter tillbaka till det
vita huset i Lund med en viss nervs iver vid tanken p vrrengringen,
och hans far andades ter i fulla drag friheten p officersmssen.

Men hos Stellan lmnade dessa tv mnader kvar en knsla av djup olust.
Det var en rent fysisk olustknsla, som om han frtit sig p stsaker.
Han knde sig tung och dsig och allra lngst inne hos honom fanns det
ngonting, som skmdes, han kunde ej frklara riktigt varfr. Han hade
en dov frnimmelse av att han fraktade sig sjlv, att han under hela
denna konfirmationstid burit sig ljligt t. Tanken p att det var _han
sjlv_, som tagit det hela alltfr allvarligt brjade forma sig inom
honom. Kanske nr allt kom omkring, att det var _han_, som burit sig t
som en humbug och inte de andra.

Det skulle vl nnu drja mnga r, innan frljugenhetens och
sjlvbedrgeriets problem stod klart fr honom i hela sin frstliga
gestalt. Men han _anade_ dess existens. Han liksom vdrade tillvaron av
en lgn, olik alla andra lgner, dem man slungar ut till lrare,
kamrater och ens nrmaste fr att klara sig undan ett tillflligt eller
lngvarigare obehag, en lgn mot ngonting inom en -- -- --

Men de sista mnaderna hade uttmt hans frrd av sinnesrrelser. Hela
hans vsen strvade efter balans, efter en nykter och varaktig vila.
Hjrtat hade ftt sitt lystmte och mer n det. Nu ville han ha ro.
Sjlva den sunda livsinstinkten hos honom skt problemet t sidan,
stllde det p framtiden.

Fr att emellertid ge ett rent yttre tecken p att han fr alltid lmnat
en period av sitt liv bakom sig ndrade han sin hrfrisyr. Han lade bort
officersbenan mitt i pannan. I stllet strk han hret rakt upp, som han
sett blivit modet i de allra hgsta klasserna.

Redan samma kvll, den nya hrfrisyren anlagts, lade hans far mrke till
den. Han kunde fr vrigt ej med bsta vilja i vrlden undg att mrka
frndringen. Han sade:

-- Det var fan, vad du ser ut i kalufsen. Du ser ju ut som en bondpojke.
Vad ska den frisyren frestlla?

-- Jag ska ha uppstruket hr.

-- Kallar du det hret uppstruket?

Stellan svarade med ett dmjukt leende:

-- Det kan vl bli.

-- Lt oss hoppas det.

Den nya koaffyren var emellertid ej endast i yttre bemrkelse det mest
utmrkande tecknet p att Stellan under konfirmationen blivit en annan.
Ocks fr honom sjlv betecknade frisyren ett evigt farvl till ett fr
alltid frflutet: mittbenans raserande betydde ingenting mindre n ett
avskedstagande till hans barndoms drm och lngtan: att en gng i tiden
bli ljtnant. Vad han skulle fretaga sig, nr han om ngra r tagit
studentexamen visste han nnu inte. Men _ett_ hade han klart fr sig:
officer skulle han aldrig bli. Det var ett ffngt och vrldsligt yrke.
Det frde endast till prl och stt och prakt. Det ledde allt lngre
bort frn det vsentliga, det viktiga, vad nu detta i grunden var. Han
insg, stdd p sitt eget livs erfarenheter, att officersbanan var det
billigaste och bekvmaste sttet att skaffa sig anseende. Man var
ljtnant. Man hade ett visst slags klder, som utmrkte en framfr alla
andra. Man hade rtt att befalla. Man _var_ ngonting. Man var _ngon_.
Man kunde husera i stan som man ville. Nr man kom till hst p gatan
eller i bulevardens ridbana, vnde sig mnskor om och sg p en
beundrande. Nej, officer ville han inte bli. Det var ej p detta enkla
stt -- genom att g omkring i uniform -- han ville skaffa sig anseende
och makt.

Det som frvnade honom mest i hela denna frndring, han genomgtt, var
lttheten, med vilken frndringen skett. Han kunde ej minnas den dag,
d han ej nskat att bli ljtnant. Hur lngt han n gick tillbaka, hade
han alltid vetat vad han skulle bli: officer. Hela hans barndom -- han
ansg sig redan vara jmfrelsevis stor -- hade rrt sig kring detta
enda: sablar, hstar, kaskar, sporrar, knektar. Och nu, sedan han blivit
ldre och hans tankar gingo till framtiden, hade han alltid tnkt sig
som ljtnant i denna stad, dr han ftts och levat. Han var ute och red
i bulevarden eller p exercisfltet. Han gick med andra ljtnanter och
drack punsch och whisky p Stora Hotellet eller mssen eller Sllskapet.
Artillerister och underofficerare hlsade p honom. Han stod och
kommenderade inne p kaserngrden. Han red med regementet eller
divisionen ut p fltmanvrer och skjutvningar. Stadens flickor vnde
sig om och beundrade honom...

Och nu hade han sagt farvl till allt detta. Och -- vad som var det
underbaraste -- han hade gjort det utan att knna ngon smrta. Den
vackra uniformen, den vidunderligt skna kpin med den svarta plymen,
lackldersstvlarna med de frsilvrade sporrarna -- allt hade han lmnat
bakom sig fr evigt, utan saknad, utan sorg, utan smrta.

Han sg sig sjlv i spegeln -- p det uppstrukna hret, som nnu
strvade emot den nya sinnesfrfattningen. Och han sade till sig sjlv:

-- Jo, du  frndrad.

Men frgan var: vad skulle hans far sga? Frmodligen skulle han anse
honom ombytlig: frst officer och nu ngonting annat. Och han kunde ej
ens uppge, vad detta andra var. Skulle han bevara sin hemlighet, till
dess han blev student, och s -- pltsligen -- frklara allt. Men han
insg risken i denna plan. Antag att hans far sade nej! Det bsta vore
att s smningom frbereda honom.

En dag efter middagen, d de sutto inne i skrivrummet, reste sig Stellan
och brjade g av och an med hnderna p ryggen.

-- Sg, pappa, sade han till slut utan att stanna -- han hade knslan av
att faderns svar skulle verka bestmdare, ofrnkomligare, om han
stannade:

-- Sg, pappa, skulle ja gra dig mycke ledsen, om ja inte blir officer?

-- Vad ska du bli d?

-- Ja vet det inte n. Men ja knner, att ja inte vill bli officer.

-- Jas, du knner det?

Hr stack faderns ironi ter fram. Man kunde aldrig tala allvar med
honom. Han hnlog t allt.

-- N, det var det frstndigaste ja hrt dig sga p lnga tider.

Stellan stannade tvrt och sg p honom i hpen stumhet.

-- Ja, du ser p mig! Officersbanan r nog bra s lnge man r ung och
tankls. Den kan till och med vara bra nda till majorsfebern kommer.
Men sen -- -- -- Det r inte roligt, ska jag sga dig, min vn, att vid
fyrtifem rs lder bli frbigngen, stllas p hyllan och veta, att hela
ens liv varit till ingen nytta. Jag vet fall, dr det knckt en mnska.
Ja, du behver inte st och stirra p mig, som om du fallit frn
skyarna.

-- Nej.

-- Och s ska man ha munnen stngd. I annat fall fr man tandvrk.

-- Ja.

Stellan var alltfr upptagen med sig sjlv fr att fullt frst
innebrden i den tragedi, hans far vidrrt, den tragedi, kapten Petrus
just stod i frd med att genomleva och vars utgng han redan var viss
om. Nej, Stellan var alltfr upptagen av sig sjlv och sitt. Faderns ord
hade pltsligen sknkt honom en trygghetsknsla av ett alldeles nytt
slag: _han knde rtt_. Ocks nr han inte i fullt klara meningar kunde
bevisa riktigheten av vad han ville, frstod han nu, att han innerst
inne hade rtt. _Inom honom fanns det ngot, som ej tog fel_. Han hade
med ens frnimmelsen av att det skulle g honom vl hr i livet, om han
endast fljde denna rst i sitt inre, som aldrig tog fel.

Han gick lngsamt och med hnderna p ryggen mot drren. P dessa korta
stunder tyckte han det var, som om han vuxit ut till sin slutliga lngd,
som om han blivit man, riktigt man.

Han var redan vid drren d hans far sade:

-- Hr du, min pojke, nr fick du klart fr dig att du inte skulle bli
knekt?

-- , en tid sedan.

-- Det var d du brjade skaffa dig bondkalufsen.

Stellan mtte sin fars ironiska leende utan att vja tillbaka eller
knna sig srad och frljligad. Nu, nr han visste, att rsten inom
honom ej kunde taga fel, log han tillbaka och sade:

-- Du hnar alltid, pappa.

Och s gick han in till sitt.

Nu hade turen kommit till kapten Petrus att gapa med vidppen mun. Han
blev sittande en lng stund och stirrade mot drren, Stellan stngt
bakom sig. Nu var det _hans_ ansikte, som speglade en hpen stumhet.

       *       *       *       *       *

Det var i stort sett en lycklig tid fr Stellan, dessa vrveckor, som
fljde p konfirmationen. Syrener och jasminer i stadsparken doftade som
aldrig frr. Det var, som om de frst denna vr av Skaparen frsetts med
denna underbara doft. Gken gol frn stadens alla utkanter. Nktergalen
hade brjat flytta in i trden p gamla kyrkogrden och vid sdra
folkskolan. Det var, som om den frst denna vr ftt sina toner.

Han tyckte sig ha _rtt_ att njuta av allt detta, nu sedan han levde i
denna trygghet, i denna knsla av att det inom honom fanns ngonting,
som ej tog fel. Han frskte ej ens klargra fr sig, vari detta ngot
bestod. Men fastn han ej brydde sin hjrna med att ska analysera dess
natur, spekulerade han d och d ver frgan: hur lnge har det funnits
inom mig? Har jag gt det lnge. Fanns det redan, d jag frestllde mig
att jag var Josef? r det detta, som gjort, att jag _alltid_ vetat att
jag r verlgsen alla jag knner, fastn det bara gr skapligt fr mig
i skolan? r det det, som gjort, att jag vet att jag p ngot stt r
bttre n andra?

Dessa spekulationer strde ej hans trygghet. De gjorde den endast
starkare. Och de sknkte honom egendomligt nog ocks en knsla av
dmjukhet. Det var inte _hans_ frtjnst utan en gva. Frn vem? Han
visste det inte. Kanske han i alla fall var predestinerad, men till det
goda. Och detta ngot, denna gva befallde honom att vara dmjuk, att
bekmpa de fel, med vilka han var bekajad, att frbttra sig, att
fullkomna sig.

Han lydde rsten i sitt inre. Han var lycklig.

Under dessa funderingar mrkte han emellertid, att han ej lngre hade
ngon religion. Han visste ej, hur det gtt till. Den hade frsvunnit
lika smrtfritt som barndomsdrmmen om att bli officer. Frgan hade helt
enkelt upphrt att intressera honom. Den hade upphrt att ha ngon
betydelse. Han insg, att han mste skaffa sig en ny vrldsskdning i
stllet fr den gamla, som s omrkligt trollats bort och blivit
betydelsels. Men inte nu. Inte n. Och inte under sommaren heller. Nu
ville han njuta av tryggheten, i knslan av gvan inom honom. Han skulle
vila sig till hsten. D var det tids nog att skaffa sig en
vrldsskdning.

Efter skolans slut for han till morfrldrarna p Srn.

Han badade, stekte sig brun, spelade tennis, seglade och dansade. Allt
detta tillt honom rsten. Den drog endast grnsen fr flirten och
sommarsvrmeriet. Han _kunde_ ha blivit frlskad denna sommar. Men han
ville det ej. Frst skulle han skaffa sig en vrldsskdning. Sedan
skulle han frlska sig. Men p allvar och fr alltid.

Redan i mitten av augusti brjade emellertid tanken p vrldsskdningen
oroa honom. Han knde allvaret, som vntade honom. Det infann sig
samtidigt med att han mste syssla en smula med ferielsningen. Han
brjade vidtaga frberedande arbeten i och fr vrldsskdningen, en
kort verblick ver, var han fr tillfllet befann sig. Trodde han p en
Gud? Nej! Frnekade han honom? Nej! Inte precis det heller. Trodde han
p Kristus? Nej! Frnekade han honom? Nej, inte det heller. Trodde han
p ett liv efter detta? Ja!

Men ngon bestmd lra beknde han sig ej till. Den saken mste
uppskjutas till hsten.






III.

RENSSANSEN




Sommaren var slut. Han hade kommit tillbaka hem, gtt genom vningen i
en obestmd frhoppning att finna den frndrad, suttit vid sitt
skrivbord en stund som om han prvat dess lmplighet fr fortsatta
studier och meditationer. Det tycktes nnu duga. Det tycktes vara starkt
nog att bygga upp en vrldsskdning p.

Med en knsla av vemod ver tidens snigelgng konstaterade Stellan, att
inga nmnvrda frndringar skett.

Gamle Swrd, majorens betjnt, hade tagit avsked och flyttat. I stllet
fr en ny betjnt hade majoren skaffat sig en tjnsteande, som bttre
kunde tillgodose hans behov: en sjukskterska. I Swrds bostad nere p
grden hade en nkefru Johanson flyttat in. Det pstods att hon skulle
ha skolpojkar inackorderade hos sig.

Gamla Kerstin hade ocks blivit synbart ldre. Hans far talade om
mjligheten att snda henne till en sinnesvrdanstalt. Hennes fixa id
att vara vergiven av alla mnskor hade utvecklat sig till
frfljelsemani. Hon hade ocks antrffats tiggande av officerare p
gatorna och frklarat att ljtnant Petrus inte gav henne tillrckligt
understd.

Eljest var allt sig likt dr hemma, vemodigt ofrndrat.

Stellan gjorde p eftermiddagen en inspektionspromenad genom stadens
gator. Ocks den var sig lik. Han hlsade p farbrder officerare, som
solbronserade i hyn kte cykel lngs Storgatan p vg till sina
tjnstgringar med sabeln fastspnd vid styrstngen och framhjulets
gaffel. Han mtte kamrater och skakade hand med dem i en vag frvntan,
som upplstes i intet.

-- God da!

-- Tjenis!

-- Nu brjas det igen!

-- Ja, nu brjas det!

-- Har du tittat p ferielxorna?

-- Hller p.

Och s ingenting mera. Man skildes.

Senare p eftermiddagen, d skymningen fll p, d lyktorna tndes och
butiksfnsterna strlade, gick han en halvtimme p Vstra Storgatan,
gymnasisters och skolflickors rendez-vous.

Han gick dr nu med full rtt: han var sjlv gymnasist.

Han sg p flickornas brunbrnda ansikten och av havsbaden blekta
fltor. D och d hlsade han. Dr var Mrta Gyllencrantz och Anna
Ekenstjerna och Ebba Boberg ... hela raden. Liksom gymnasisterna gingo
de i par eller tre i led. De tv knen hade nnu ej hunnit beblanda sig
med varandra. Det var ssongens frsta dag. Men man mttes med snabba
gonkast, som tycktes frga: Har du blivit stiligare sen frra terminen?
r det dig jag ska svrma fr i hst i brist p den _riktiga_, den
oknda, hon som nu gr ngonstans p en gata i en stad lngt, lngt
hrifrn?

Han mtte ocks Rose. Hennes hy var ej brunbrnd som de andras, fastn
han var sker p att hon varit p landet. Hon hrde till verklassen,
till den, som inte ligger i stan om somrarna. Hennes far var fr resten
redan pamp i samhllet. Motvilligt hade man ndgats ge honom plats och
slppa fram honom, till dess han visade sig oumbrlig.

Rose var som sagt ej brunbrnd som de andra. Hon var ett sderns barn
och hennes hy krvde hetare strlar. Men i stllet lade han mrke till
ngot hos henne, som kom hans hjrta att klappa och ocks vckte hos
honom en knsla p samma gng hetsande och oangenm. Hon hade ftt brst
som en vuxen kvinna. Hennes blus var fyllig och rund ver bysten. Det
var som om all sommarens sol hos henne koncentrerat sig p denna
kroppsdel.

Han knde sig frvirrad och rodnade svagt, d han tog av sig mssan och
hlsade. Hon njde sig ej med att svara med en knyck p huvudet som de
andra flickorna. Hon stannade och sade: -- God dag, Stellan, hur str
det till, har du haft livat i sommar, jag har haft s rolit, ska du tro
och nu reser jag till Stockholm fr att brja mina musikstudier p
allvar.

Den ltta rodnaden p hans kinder frsvann. Hennes ordflde verkade som
en kalldusch p honom. Varfr skulle hon alltid st i och prata s
frbaskat? Hennes tilltagsenhet stod stick i stv mot _hans_ uppfattning
av hur en flicka skulle uppfra sig. _Hans_ ideal skulle hlla sig tyst
och stilla, vandra vid sidan om honom med en skygg, rdd, undrande blick
och inte st och glo en mnska rakt i gonen och sl kft s att munnen
kunde g ur led.

Nr hon slutat svarade han endast med ett kort:

-- Jas!

-- Ska du inte nska mig lycka till!

Nu rodnade han igen, men av ilska. Hon fick genast vertaget ver en,
hon manvrerade det alltid drhn, att man i sin rttmtiga vrede
frgick sig, blev ohvlig och drullig.

-- Lycka till, sade han.

Men d hade hon redan gtt sin vg.

Stellan lmnade i en obehaglig stmning denna gata, som frn och med i
dag var hans rttmtiga promenadplats. Han hade gjort fiasko. Och det
frtrt honom. Det hjlpte ej att han fr sig sjlv frklarade, att han
inte gtt p Storgatan fr att leta ut, vem han skulle kurtisera. Han
hade bara gtt dit _fr att se_. Han hade viktigare saker att tnka p
denna termin n flickor. Han skulle skaffa sig en vrldsskdning.

Men knslan av fiasko ville ej frsvinna. Hela kvllen tnkte han p
Rose. Frst tnkte han p hennes verlgsenhet. Men s smningom samlade
sig hans tankar kring ngonting annat hos henne. Han blev het i
kinderna. Hon hade redan brst... Det p samma gng lockade och sttte
honom bort. Han hade en frnimmelse av att denna rundning ver bysten
var opassande och att hon p ngot stt, med ett eller annat medel,
borde ska dlja den. Men det kunde inte nekas, att hon var olik alla de
andra flickorna, olik dem p ett stt, han ej tyckte om, men som i alla
fall lockade och hetsade.

Dagen efter gick han tillbaka till Vstra Storgatan under den
gymnasistfashionabla halvtimmen. Han skte efter henne. Han hade
fresatt sig att han i kvll skulle stanna och tala med henne. Men hon
visade sig inte. Han gick gatan upp och ner, till dess butikerna
stngdes. Men utan resultat.

Hon hade redan rest... Han tog hennes frsvinnande som ett gott omen.
Nu fanns det ingenting, som kunde bringa hans tankar p avvgar frn det
stora mlet: vrldsskdningen.

       *       *       *       *       *

Det hade varit upprop. Man stod nere p skolplanen, klassvis och i
smgrupper och diskuterade schemat och lrarna. Nu skulle man ha rektorn
i historia och svenska. Fy fan! Han var strng. Stellan undrade, om han
nnu kom ihg att han en gng gett honom klasstryk. Och
klassfrestndaren var en skit. Han var ointroducerad adel och
fisfrnm.

-- Du fr nog medhll hos honom, Stellan, var det ngon som sade.

-- Varfr tror du det?

-- Drfr att din far  kapten. Han fjantar fr knektarna.

-- Men sg ni den dr lilla fan, vi ska ha i latin. Den nye!

--  det den, vi ska ha i latin?

-- Den dr som ser ut som han slppt en smygare och frskte skylla
ifrn sig?

-- Visst! Visst fan! _Det_ ska han hetta! Smygaren! Djvla bra namn!
Smygaren!

Ett par av klungan detacherade sig gonblickligen fr att sprida nyheten
i vidare kretsar.

Den nye lektorn hade ftt sitt namn fr den terstende delen av sitt
liv.

Stellan drog sig s smningom hemt.

D han svngde in p sin gata sg han Axel Ahlberg ett stycke framfr
sig. Han ropade p honom:

-- Bor du p den hr gatan?

-- Ja! Jag har flyttat. Jag bor i Bjrkmans grd.

-- Ja, men dr bor ju jag ocks!

Ahlberg sg p honom brkdelen av en sekund och svarade:

-- Det hindrar vl inte, att _jag_ kan bo dr ocks?

-- N, jag bara menade, att jag inte visste, var i grden du bodde.

-- Hos nkefru Johanson.

-- Ack, ja visst. Det var livat!

-- Man fr rka dr, svarade Axel kort.

Det blev tyst en stund. Till slut sade Stellan:

-- Vill du inte komma och titta upp till mig ngon gng?

-- Det kan jag vl gra.

Ngon bakom dem ropade: -- Axel!

De vnde sig om. Det var Josef Nilson. Han gick i sjunde nedre och hade
klumpfot. Frdenskull kallades han lord Byron.

-- Bor han ocks dr?

Axel stannade och nickade. Ocks Stellan blev stende och vntade p
Josef, som nrmade sig med de kokett rytmiska stegen hos en person med
klumpfot. Han nickade kort och avmtt t Stellan utan att bevrdiga
honom med ett ord.

Alla tre gingo i sllskap in genom porten till Storegrd.

-- Bor du ocks hr? frgade Josef.

Stellan pekade upp p sitt fnster:

-- Dr har jag mitt rum. Kom upp och hlsa p mig.

Josef vrdigades ej ens svara.

Stellan knde sig frlgen och fr att ngot sga kastade han fram:

-- Ja, p den hr gamla grden har man haft mycke roligt i sina dar.

Men s fort han sagt det, ngrade han sig och blev nnu oskrare. Det
lt s dumt.

Josef gav honom ocks ett leende, som gonblickligen reducerade honom
till hans enklare bestndsdelar och gick in i den lilla frstugan, som
ledde till fru Johansons bostad.

Axel Ahlberg fljde efter som ett eko.

Stellan gick sakta ver grden uppfr trappan till sitt rum. Det stack
till inom honom. Varfr hade de varit s ovnliga? Han kunde frst
Josef. Han var en klass ver Stellan. Men Axel? De hade varit
klasskamrater nda sedan fjrde klass. Stellan hade aldrig haft ngot
otalt med honom. De hade visserligen aldrig heller varit nrmare vnner.
Men Stellan hade alltid hyst en alldeles srskild respekt fr Ahlberg,
en respekt s stor, att han under en kort period av sitt liv ansett
honom vara en av de f verkligt predestinerade i klassen. Och i grunden
var det denna respekt som hindrat Stellan frn att ska nrma sig honom.
Instinkten frbjd honom. Han var _rdd_ fr Axel Ahlberg, rdd att han
sjlv vid nrmare bekantskap skulle ndgas erknna sin egen
underlgsenhet. Men nu var denna knsla helt och hllet frsvunnen. Han
hade knt sig uppriktigt glad ver att bli granne med Axel. Han skulle
grna vilja vara hans vn. De tv och s Pelle Stenberg voro i alla fall
de tre bsta i klassen, inte i kunskaper, men p ngot stt han _knde_,
utan att nrmare kunna frklara knslan. De voro de bsta, var och en p
sitt stt.

Han blev stende lnge vid fnstret till sitt rum och sg ned i fru
Johansons bostad. Han tyckte sig kunna se Josef och Axel rra sig dr
inne som skuggor.

Han knde sig djupt och orttmtigt srad. Och han blev blodrd i
ansiktet vid tanken p att han sagt det dr om hur roligt han haft p
den gamla grden.

Hur hade han kunnat sga ngot s idiotiskt! Kanske sutto de just nu och
skrattade t honom dr nere... Han hade knslan av att redan ha
blottat sig infr Axel, visat hur idiotisk han innerst inne var. Och det
_var_ han inte. Det var bara hans frlgenhet som gjort att han slppt
dumheten ur sig. Men det kunde ju inte Axel veta.

Sutto de och skrattade t honom...?

Han blev het ver hela kroppen.

       *       *       *       *       *

Axel Ahlberg kom ej upp och hlsade p Stellan. Ibland hade de sllskap
till eller frn skolan. Men oftast gingo Josef och Axel tillsammans. Och
d hll sig Stellan frsynt undan.

Han stod emellertid ofta om eftermiddagarna och sg ned p deras fnster
med en underlig knsla, som ej riktigt ville forma sig inom honom. En
blandning av bitterhet och besvikenhet, av begr att hmnas och behov av
vnlighet. Nrmast knde han sig som Lya mste ha gjort, d hon kommit
emot honom viftande med svansen, ftt en spark i stllet och dragit sig
tillbaka med en djupt sorgsen blick och med svansen fortfarande i en
vnlig viftning. Det var nrmast s han knde sig, d han frn sitt rum
stod och sg ned p deras fnster.

Fr resten drev han om eftermiddagarna en timme p Storgatan med andra,
vrldsliga kamrater, han i grunden fraktade. Barndomsdrmmen,
ljtnantsdrmmen, som han fr alltid bjudit farvl terminen innan,
brjade ter vakna. Den gjorde sig srskilt pmind de eftermiddagar, man
haft lektioner i fktning. D gick han och andra vrldsliga
klasskamrater lngre n vanligt p Storgatan med floretterna instuckna
under rmen.

Han brjade lngta efter en sabel...

Det gick allt mer och mer t skogen med hans vrldsskdning. Till en
brjan knde han det som ett brott mot plikten. Men efter ngra dagar
slog han bort samvetskvalen med frgan: Vad ska man med en
vrldsskdning? r det ndvndigt att skaffa sig den just nu? Har jag
inte tiden framfr mig?

Och varje eftermiddag, han promenerade p Storgatan, tnkte han p Rose.
Nu nr han ej lngre hrde hennes svada eller hade obehag av hennes
verlgsenhet, lskade han henne, lskade henne p ett stt, han aldrig
knt frr, ett alldeles srskilt, hetsande stt.

       *       *       *       *       *

En eftermiddag gick han emellertid ned och hlsade p Axel Ahlberg. Han
ville gra ett sista frsk. Sttte de bort honom ocks nu, skulle han
aldrig mera besvra dem.

Han tog till frevndning att frga, hur lngt de hade i Norbecks
teologi.

Rummet var fullt av piprk. Axel satt vid ett bord med ngra papper, som
han smusslade under ett skrivunderlgg, d Stellan visade sig i drren.
Josef Nilson lg i ett rkmoln p en soffa.

De bjdo honom ej sitta ner eller stanna kvar. Men han drog ut p
visiten med en massa frgor.

Josef Nilson reste sig upp och brjade g av och an p golvet med sina
rytmiska, koketta steg. Han strk sig i sin stora rdlockiga man. Han
liknade ett lejon, som legat och dsat i sin bur och vckts av ett
pladdrande barn.

Josef gick, som redan nmnt, i sjunde nedre och var fr vrigt tv r
ldre n Stellan. Men ej nog hrmed: i sin egenskap av son till en
folkskollrare var han utprglat demokratisk med ett srskilt frakt fr
krigsmakten.

-- Du ska naturligtvis bli knekt? kom det efter en stund ur rkmolnet.

-- N!

-- D ska du bli jurist!

-- N.

-- Det va vl fan ocks. Va ska en sn som du bli d?

-- Det vet jag nnu inte.

Det blev en stunds tystnad, innan Josef med srskilt eftertryck p
rsten sade:

-- N, du har ju tiden p dig.

Det blev ter en lng paus. Samtalsmnet tycktes, vad Josef betrffade,
redan vara uttmt.

Men Stellan gav sig ej. Han frgade:

-- Va ska du bli?

Josef stannade, gav honom en snabb och frvnad blick:

-- Va _jag_ ska bli! Naturvetenskapsman naturligtvis! Det finns
ingenting annat som duger. Fakta! _Fakta!_ Det  det, vr tid behver.
Det  det, som gr susen. t helvete med alla fria fantasier.

Han strk sig ver sin hga, vlvda panna, dr pannbenen lgo som
jrnband fr att hindra suturerna frn att sprngas. Och med samma
handrrelse passade han p att skingra rkmolnen som samlats kring hans
hjssa.

-- Naturvetenskap! _Och s demokrati!_ Det  _det_, som behvs. Men det
ena  strngt taget bara ett korrolarium till det andra.

Stellan hade omrkligt glidit ned p en stol. Han satt alldeles stilla.
S hade han aldrig hrt ngon tala frr, inte ens farbror Nils, som var
professor i Lund.

-- Om det sen ska bli parlamentarism eller socialism blir en senare
frga. Men parlamentarism, en verklig folkrepresentation och inte en
parodi p den, _det mste vi ha frst_, om vi ocks ska slss fr den.

Han gav Stellan ett flyktigt gonkast. Den beundran och andakt, som stod
att lsa i Stellans ansikte, vckte Josefs inspiration ur den ngot
vresiga halvdvala, den tack vare fridstrarens intrde befunnit sig.

Josef Nilson gick fram och tillbaka p golvet. Ibland var hans olympiska
huvud insvept i tobaksmoln, ibland skingrades rken och hans rdlockiga
hjssa stack fram som ett berg.

Han talade lnge. Han berrde _allt_: vetenskap och religion, olika
levnadsbanor, politiska skdningar, mnskans ursprung, tillstndet i
Frankrike fre revolutionen, jorden och solsystemet, moralens
utveckling, den svenska nykterhetsrrelsen, folkundervisningens
anpassning till den moderna kulturen, industrin och kvinnofrgan...

Stellan satt alldeles frkrossad. Han tyckte sig knna, hur han gradvis
krympte samman. Han blev s obeskrivligt liten. Han tnkte p dessa
problem, Josef framkastade och frklarade. Han jmfrde dem med de
frgor, han sjlv sysslat med under konfirmationslsningen. Hur
betydelselst, hur smtt, hur ljligt det frefll nu, det som han
ngslats fr, vndats under, rasat mot och hatat...

Men samtidigt som han knde sig s ondligt liten, som han aldrig frr
gjort i sitt liv, erfor han egendomligt nog ingen skamknsla. Han
fylldes av en djup och tacksam tillfredsstllelse, s stark att han rent
fysiskt knde den som en angenm, nstan dvande kittling i nerverna. Nu
visste han, att han trots allt skulle n det ml, han fresatt sig. Tack
vare Josef Nilson skulle han skaffa sig en vrldsskdning. Det var inte
lngre frgan om att _beundra_ Josef. Han erfor en gldje av ett
alldeles nytt slag: gldjen ver att en sdan man som Josef
_existerade_, att han ftt trffa honom, hra honom tala och
frklara...

Till sist tystnade Josef. Han hade fr tillfllet ej mera att sga. Han
strk sig fr sista gngen ver pannan och sade:

-- N, det hr duger inte. Hr gr man bara och pratar skit. Och jag har
en engelsk stil till i morron.

Stellan reste sig upp. Han knde sig s underligt trtt och lycklig. Och
p samma gng var det ter som om ngon med ett lillfinger kittlat hans
hjrtspets. Han rs till i en sllsam lustknsla, blandad med den
tillfredsstllda trns ljuvt tacksamma vanmakt.

Han satt senare p kvllen uppe vid sitt fnster i mrkret och
betraktade den bl rullgardinen, bakom vilken Josef andades och levde.

Pltsligen slog tanken ned i honom: _Om jag aldrig trffat honom!_ Vad
skulle ha skett d? Ett nytt perspektiv ppnade sig fr honom; han
tyckte sig pltsligen se sjlva den punkt, dr slumpen grep in i den
lnga, logiska kedjan av orsak och verkan. Hade inte majoren varit
greve, skulle han aldrig haft en betjnt. Och om Swrd ej varit s
gammal, skulle han inte ha flyttat. Och om greven inte funnits till
-- -- --? Han knde det som om den gamla majorens existens endast
tjnat ett enda syfte: att han, Stellan Petrus, skulle f gra
bekantskap med Josef Nilson, tack vare vilken han nu satt hr, fylld
av tacksamhet och sg en glimt av all tings sammanhang.

Omedvetet sg han upp p den himmelstriangel, som svvade ver
Storegrd. Aldrig hade han frsttt de blinkande stjrnorna ssom i
kvll. Det var som om han kommit dem nrmare...

Nr han till slut tnde lampan och tog itu med Norbeck, hyste han ej
lngre ngot tvivel om ndvndigheten av att skaffa sig en
vrldsskdning. Han till och med redan knde all den frborgade gldjen
bakom den.

       *       *       *       *       *

Ocks p Josef Nilson hade denna eftermiddag haft ett visst vlgrande
inflytande. Ytterst f mnskor ro helt och hllet oknsliga fr en
brinnande beundran. I alla hndelser hrde Josef ej till dem. Det var ej
nog med att han lrde sig tolerera Stellan, som nu s gott som varje
eftermiddag gjorde visit. Han brjade till och med anse honom fr en i
grund och botten hygglig pojke, varken s hgfrdig eller s oemottaglig
fr hgre intressen, som han enligt Josefs demokratiska teorier borde
vara.

Men ssom Josef Nilson talat den frsta eftermiddagen, talade han till
Stellans stora sorg aldrig mera. Det var som om han sagt sitt sista och
definitiva ord. Vad som fanns att tillgga kunde p sin hjd endast bli
ytterligare betonanden av vissa punkter och detaljer av de redan frut
upplagda helhetsvyerna, framstllda i en ny och nnu mera slende form,
som till exempel: -- Vr tid r inte teologiens eller teleologiens utan
vetenskapens. Eller: -- Vr tid stder sig inte lngre p pia desideria
utan p fakta, fakta, fakta!

I stllet fr att nrmare inviga Stellan i en vetenskaplig
vrldsskdnings hemligheter, blottade Josef fr honom ett annat
mysterium: prfrencens. I likhet med de flesta andra temperament, som
livnra sig av fakta, var Josef en lidelsefull spelare, passionerat
hngiven hasardens alla nycker. Helst skulle han ha velat spela riktig
hasard. Men hans verklighetssinne frbjd honom att gra detta utan
pengar p bordet. Och det hade varken han eller Axel Ahlberg rd till.
Han njde sig drfr med priffen och dess blandning av slump och metod,
den metodiskt utnyttjade hasarden.

Tack vare Stellan kunde han p ett synnerligen bekvmt stt f sig en
trkarl ungefr nr han ville. Det var bara att ppna fnstret och
vissla en given signal ut p grden.

Och s kom Stellan.

Axel Ahlberg gick det ocks att efter vederbrlig stimulus driva fram
till spelbordet. Av skl, p vilka vi senare skola f en frklaring,
hade Axel intet som helst sinne vare sig fr hasard eller priffe. Men
den respekt, han hyste fr Josef, var i allmnhet tillrcklig att tvinga
honom ned p stolen.

Stellan knde sig till en brjan en smula besviken ver Josefs
vrldsliga passion. Den var ej vrdig en man som han. Men han trngde i
alla fall beredvilligt in i spelets finesser s gott han kunde. Dels gav
det honom en knsla av att vara fullt vuxen, dels visade sig
priffespelandet ej fullt s ndamlslst i frga om anskaffandet av en
vrldsskdning, som man vid ett ytligt bedmande skulle kunna tro. ven
det att spela kort med en person av Josefs andliga dimensioner r
lrorikt och kan helt ovntat leda till utvikningar frn det fastslagna
programmet, som visa sig vara av den allra strsta betydelse.

En eftermiddag, d Josef fr Stellan utrett maskandets subtila teori,
sade denne:

-- Jag nskar jag visste vad du vet.

Josef, som var i frd med att ge, sg p honom ett gonblick med det
tunga, massiva huvudet p sned, fr att rken ej skulle komma in i det
vnstra gat:

-- Det mtte vl fr fan inte va ngon konst att lra sig maska.

-- Jag menade inte det precis. Jag menade i andra saker.

Josef Nilson log. Och detta leende frkunnade tydligare n lnga
frklaringar, att drhn skulle Stellan _aldrig_ komma.

Stellan knde sig ej krnkt ver leendet. Han var dmjuk. Hans strvan
strckte sig ej lngre n till en vrldsskdning. Han begrde ingenting
mera n att f veta livets mening. Han hade ingen som helst tanke p
sjlvstndiga spekulationer.

-- Fr resten, sade Josef, om du r _verkligt_ intresserad av
vetenskapliga frgor, kan du ta reda p rudimenten i Verdandis
smskrifter.

Stellan sg p honom:

-- Str det dr?

-- Fan va du  barnslig i somliga saker. Dr str inte _allt_! Jag sa
_rudimenten_, om du vet va det betyder?

Stellan gjorde ej flera frgor. Men medan han ordnade sina kort, mumlade
han fr sig sjlv: Verdandis smskrifter, Verdandis smskrifter.

Nr spelet var ver sade han stillsamt och som i frbigende:

-- Man kan f dom i bokhandeln, de dr smskrifterna?

-- Visst fan! Ge nu och sitt inte och prata skit.

Stellan gav och under tiden erknde han tyst fr sig sjlv att han nnu
var en smula barnslig i vissa saker. Han hade ej vuxit upp bland bcker.
Fr honom var ordet litteratur nnu ett svvande och p det hela taget
intetsgande begrepp. Skolbckerna hade ej gett honom ngon strre
krlek till Gutenbergs bermda uppfinning. Topelius, J.O. berg och
indianbckerna hrde till det frflutna. Singoalla, som de hade hemma i
praktband p salongsbordet och i vars kvinnliga huvudfigur han sett Rose
skymta fram, hade ocks upphrt att tillfredsstlla hans vxande
verklighetskrav. Den siste atenaren hade han lst, drfr att han hrt
det skulle vara nyttigt fr svenskan men utan intresse. D hade Braun
och Wadman, som fanns i faderns bokskp, gjort ett starkare intryck p
honom. Det fanns till och med dikter hos dessa bda skalder han en tid
kunnat utantill. Det som hittills gripit honom mest var emellertid den
del av Wallis vrldshistoria, som beskrev det sedliga frdrvet under
Ludvigarna 14 och 15. Nr han lst om dem hade han tnkt p farbror
Ekenstrm, och mtresserna hade kallat fram fr honom bilden av
majorskan Gyllencrantz. Och med en rysande beundran hade han otaliga
gnger studerat skildringen av Ludvig den femtondes likfrd: han hade
varit s upprutten av ett sedeslst liv, att ingen velat flja honom
till graven. Stellans hjrta klappade. Tnk att ha levat ett sdant liv!
Hur hemskt sknt!

Av faderns vriga lilla bibliotek hade ingenting satt hans fantasi i
rrelse. Det fanns ingenting, som hade tillmpning p honom sjlv.

Hos morfars fanns det ocks en del bcker. Men de voro alla s fint
inbundna att de stodo inlsta i skp med bl rullgardiner frdragna i
vardagslag. Och hos farmor funnos alla farfars bcker. Men det var mest
teologi.

Stellan spelade sin omgng dligt och vid dess slut reste han sig. Han
skyllde p att han mste upp och lsa lxor, och infr denna force
majeur bjde sig slutligen Josef, dock ej utan invndningar.

Stellan gick direkt till bokhandeln.

-- Jag ska be att f Verdandis smskrifter.

-- Jaha! Vilka fr det lov att vara?

-- Alla.

Bokhandelsmedhjlparen sg p honom med ett lskvrt, ehuru alltfr roat
leende:

-- Det finns tti utkomna.

Stellan rodnade:

-- Ja visst! Fr jag se p dom.

-- Vi har en lista hr.

Stellan fick den.

Hans blick for ver frteckningen, medan hans hjrta bultade. Hr fanns
allt, det han skte efter, _allt_! Mnskans ursprung, Istiden, Skolans
stllning till religionsundervisningen i olika lnder, Frn
mnsklighetens barndom, Tillstndet i Frankrike fre revolutionen 1789,
Voltaire i hans strid mot frdomarna i religion och samhlle, Jorden
och solsystemet, Syndafloden, Socialdemokratien, Slumpen,
Moralens utveckling, Socialismen, Socialism och individualism,
Naturvetenskapernas betydelse fr vrldsskdningen, Bildning, Astronomi
och Kultur -- -- -- allt, _allt_!

Det ryckte till i honom fr varje ny titel han upptckte. Han knde sig
som en guldgrvare i de ventyrsbcker, han lmnat bakom sig: Se dr, se
dr, ett fynd, se dr ett nytt! -- -- --

Han blev het av iver. Han glmde allting omkring sig. Den dr mste han
ha! Och den ocks! Alldeles ndvndigt! Och den dr!

Han gick genom listan p nytt och bestmde sig fr tjugufem hften.

-- Var god och skriv opp dom p kapten Petrus.

-- Jaha: Det ska ske!

Stellan gick direkt till Josef och Axel. Han _mste_ visa dem. Han hade
knappast tid att knacka p drren. Han slet upp omslaget och mumlade:

-- Se hr ska ni f se!

Axel kastade en blick p det versta hftet utan att sga ett ord och
drog sig ter igen tillbaka inom sin slutenhet. Josef log och gav
samtidigt sin rumskamrat en verlgsen blick. Men han gick genom
hftena, lngsamt, blddrade i dem, lade d och d ett t sidan, medan
han mumlade:

-- _Det_ har jag haft! _Det_ har jag ocks... Det har jag inte -- -- --
_Det_ har jag lst -- -- --

Till slut sade han:

-- Har du kpt dom nu?

Stellan nickade:

-- Jag va och tog dom p kredit.

Josef gav ter Axel en lng blick. S brjade han g av och an p
golvet. Till slut stannade han och stoppade sin pipa:

-- Kan du kpa s mycke bcker du vill?

-- Ja visst!

Josef slngde tndstickan mot kakelugnen, strckte armarna mot skyn,
gspade och sade:

-- Jo, somliga har det bra!

Han gav Axel en sidoblick, brddad av ckel ver frmgenhetens ojmna
frdelning i ett odemokratiskt samhlle.

Rytmen i Josefs gng fram och tillbaka i det lilla rummet blev allt
hastigare. Han stack med korta mellanrum fingrarna genom den rda,
lockiga manen.

Stellan sg p honom oroligt. Han brjade frst. Han blev stende
alldeles orrlig vid bordet med de mnga hftena, som under granskningen
kommit i oordning. Han kunde ej f fr sig att lgga dem till rtta och
sl in dem i omslagspapperet. Han skmdes. Han skulle inte ha visat dem.

Men nu kunde Josef ej g fortare: rummet var fr litet. Nu mste han
sga sin mening rent ut. Han brjade tala, ssom han aldrig frr talat
till Stellan. Hans lilla mun med det gulvita fjunet p verlppen var
frvriden i ett bittert leende.

--  det underligt, han vnde sig till Axel Ahlberg,  det underligt,
att man tvingas till och bli socialist, hur mycke individualist man n
, nr man ser sdant hr. Hr  nu den hr ynglingen. Fr en halvtimme
sen satt vi hr och spelade kort och han hade inte den blekaste aning om
va Verdandis smskrifter vill sga. Han hade aldrig hrt ett ord om dom.
Och nu kommer han hr och triumferar med ett helt vagnslass. Varfr?
Drfr att hans far har pengar. Kan man inte bli socialist och anarkist
och nihilist, nr man ser sdant.  det inte ynkligt! Han har frstnd
som en hna. Jag ger mig fan p att han inte frstr ett smack av vad
han lser. Men bckerna har han! Det r han som har dom och inte vi! Och
vi som frstr, vi som -- -- --  det inte s att man kan spy kattor! En
sn dr kan springa i bokldan och ta vilken bok han vill och hr sitter
vi och -- -- -- vi som frstr, vi som kan begripa va vi lser -- -- --
vi, vi kan inte springa i bokldan -- -- --

Han sg ter p Axel:

--  det inte rtt, vad jag sger?

Axel nickade borta i sitt soffhrn.

Stellan stod fortfarande stilla med hnderna p den oordnade hgen. Han
vgade ej se upp. Han kunde ingenting svara.

Till slut sade han, fortfarande utan att se upp, utan att rra sig:

-- Om det  ngra du vill ha, s ska du -- -- --

-- Jag ger fan i dina bcker. Tror du jag tigger av dig. Ta du och samla
ihop dem och g hem till dig och bilda dig. Det behvs!

Stellan rafsade samman hftena, stoppade dem under armen och med
nedslagna gon och ett dmjukt god kvll gick han mot drren.

Ingen svarade.

Nr han kom upp p sitt rum, blev han lnge sittande vid skrivbordet med
hnderna p skrivalmanackan och stirrade framfr sig. Han var upprrd.
Och p samma gng knde han sig fullstndigt hjlpls. Josef hade rtt.
Men vad kunde han sjlv gra? Skulle han avsga sig sin morfars pengar,
nr de en gng blevo hans? Skulle han inte kpa ngra bcker, drfr att
Josef inte hade rd till det? Han frstod, hur orttvist det var
frdelat hr i vrlden, nr han kunde skaffa sig bcker och Josef mste
vara utan.

Han sg p hftena, blddrade i dem, lste en rad hr och dr. Men han
gjorde det utan gldje, utan den heta iver, den guldgrvarentusiasm, han
knt inne i bokldan och p vgen hem. Det var som om han stulit sig
till denna skatt.

Han nmnde inte heller ngonting till sin far om sitt nya frvrv. Han
stoppade hftena ned i en skrivbordslda fr att de ej skulle synas och
tog fram ett i snder, med ldan ppen, s att han fort skulle kunna
gmma dem, nr han hrde ngon komma.

       *       *       *       *       *

Tre dagar efter -- han satt d och lste om naturvetenskapernas
betydelse fr vrldsskdningen -- spratt han till. Nere frn Josefs
fnster hrdes prfrencesignalen. Han blev sittande orrlig en stund
fr att frvissa sig om att han inte hrt fel.

Nu visslade Josef en gng till.

Stellan reste sig upp och sg ned ver grden. Dr, i fnstret stod
Josef och vinkade t honom att komma.

Han lydde gonblickligen.

Nr han stngt drren om sig sade Josef:

-- Du har inte kommit.

-- Nej. Jag -- -- --

-- Du blev vl inte frbannad heller fr va jag sa sist?

-- Nej.

-- Fr det frstr du vl, att det inte var dig personligen jag skllde
ut utan det va systemet. Du frstr. Man mste lra sig skilja p person
och sak. Annars kan man inte diskutera. Och det va saken och inte
personen, jag blev s frbannad p.

-- Jag frstr.

-- N, d drar vi vl en liten spader?

Stellan knde sig rrd och tacksam och under spelets gng formade sig
ngonting inom honom till ett frslag.

Innan han gick, sade han:

-- Hr du, Josef, om det  nn bok, du vill ha, s sg till, s ska jag
kpa den p kredit.

Josef teg en stund. Till slut sade han:

-- _Ha_ dom vill jag inte. Men du kan ju kpa dom, s fr jag lna dom.

Stellan nickade.

-- Om du bara sger till, s -- -- --

-- Djvlit hygglit  dig. Som du frstr, jag va bara frbannad p
systemet, inte p dig.

Stellan nickade flera gnger och med lttare hjrta grep han sig an med
sin stora uppgift: frvrvandet av en vrldsskdning.

       *       *       *       *       *

Aldrig frr hade en termin flugit fram ssom denna. Fr varje vecka
tyckte sig Stellan genomg en frndring s stor, att nr han sg sig
tillbaka, det frefll honom, som om han ej lngre knde igen sig sjlv.
Var det verkligen han, den gamle Stellan Petrus! Han sg sig omkring i
rummet, dr hela hans liv frflutit -- -- -- Dr, p byrn, hade den
Underbara Hsten sttt! Dr funnos ocks hans barndoms amuletter mot
mrkrets makter nnu kvar: grisen och kaninen! Hr p soffan hade han
legat och under trar bett till en Gud -- -- -- Dr nere p grden hade
han skojat med Kttlund! Var han verkligen densamme, han som nu satt vid
skrivbordet med hnderna under huvudet och sg vrldsgtan lsas med
varje ny bok, med varje nytt blad, han vnde -- -- --

Det frefll otroligt att han kunde vara densamme. S stark, s
genomgripande tycktes honom frndringen, att han endast kunde likna den
vid frvandlingen frn larv till fjril. Han var ngonting _alldeles_
nytt, utan frbindelser med det frgngna.

Den vrld, han nu levde och rrde sig i, ocks den var fullkomligt ny,
fullstndigt frvandlad. Ord, som blott fr ngra mnader sedan saknat
mening och betydelse fr honom, visade sig med ens gmma p ondliga
krafter. Namn, som hittills aldrig ntt hans ron, stodo pltsligen fram
som brare av eviga sanningar, av ider, som revolutionerade mnskornas
tnkestt, av upptckter och uppfinningar, som frndrade deras dagliga
liv, av tankar s djupa, att de frst lnga, lnga tider efter skulle
bli frstdda av den stora hopen.

Och dessa mnskor, vilkas namn han frst nu lrde knna, voro endast
dda sedan ngra r tillbaka eller de levde nnu, ej som sagogestalter
eller historiens krigare och statsmn, de levde _nu_, i detta nuet,
medan han satt och lste deras verk: Darwin, Ellen Key, Nietzsche,
Ibsen, Strindberg, Frding, Heidenstam. De to som han, bodde i hus som
han, gingo p gatorna som han... Det var frunderligt. Det var trots
allt som en saga, fastn nnu underbarare n en saga. Han hade aldrig
frr gnat ngra funderingar t, hur vrlden styrdes, eller ver de
personer, i vilkas hjrnor de tankar uppstodo, efter vilka den
regerades. Allt detta hade fr honom sammanfallit med begreppet
historia, ngot avlgset och frflutet. Men det fanns mnskor, som nnu
levde och buro samtid och framtid inom sig, som _bestmde_, vad han och
andra tnkte och trodde. De funnos i Stockholm, Paris, Berlin -- -- --
inte i gravkor och p kyrkogrdar utan p gatorna och i husen. Han
undrade, hur det skulle knnas, att en gng mta en sdan mnska, som
bar vrlden inom sig, en av dem, som tnkte de tankar, han och alla
andra om ngon tid skulle tnka. Han tyckte, att han rent fysiskt
skulle kunna knna deras nrhet p en gata, att ven om han ej knde
igen dem frn portrtt, han skulle frnimma deras nrvaro som en
klarhet, ett mera strlande ljus, en snabbare puls. Togo mnskorna av
sig hatten fr en Strindberg, en Nietzsche, en Ibsen, en Ellen Key? Det
vore gudlst, om s inte vore fallet.

Och han sjlv?

Nu kunde han flja sin utveckling nda frn den stund hans far befruktat
gget i hans mors inre. Han hade redan i sin moders liv genomlevat
hundratusentals rs utveckling: frn cell till mnska. Och lngt, lngt
tillbaka i tiden hade hans stamfrldrar varit gorillor i Afrikas
urskogar.

Det var frunderligt, vervldigande.

Men i all sin vervldigande frunderlighet frefll det honom s
enkelt, s ptagligt, s klart, att det ibland tycktes honom
besynnerligt, att man frst nu brjat tnka sdana tankar. Men denna
knsla ingav honom ingen frtvivlan ver den ngot genanta lngsamhet,
med vilken mnskor lsa till och med de enklaste och ptagligaste
problem. Tvrt om fyllde detta faktum honom med stolthet, blev honom en
klla till stndigt ny och frisk gldje. _Nu_ hade i alla hndelser
upptckten skett! Det var en _ny_ tid, han levde i, alldeles olik alla
andra. Nu hade sanningen uppdagats! Nu hade alla villfarelser, all
vantro skingrats! Nu skulle det ej vara lngt borta till den stunden
kom, d mnskligheten trdde in i det tusenriga riket!

Och sjlv hade han frunnats att leva just nu, mitt i denna underbara
tid! Sjlv skulle han f vara med om det tusenriga rikets tillkomst.
Sjlv skulle han rknas bland en av dem, som hjlpte till att skapa det.
I vad slags kapacitet hade han nnu ej bestmt sig. Ibland funderade han
starkt p att utbilda sig till mecenat, att vara en av dem, som med sina
rikedomar understdde en Darwin, en Strindberg, en Nietzsche. Han skulle
utbilda sig till en av vrldens vlgrare.

       *       *       *       *       *

Stllningen som mecenat kunde visserligen tyckas tmligen blygsam vid
sidan om den, en Josef Nilson en gng i tiden skulle n. Men Stellan
insg, att ocks denna uppgift, om den togs p det rtta sttet, ej var
s ltt, som den fr ett ytligt betraktelsestt kunde frefalla. Han
ville bli en _framstende_ mecenat. Han ville frst _allt_. Han helt
enkelt _mste_ frst allt fr att veta, _vem_ han skulle understdja
och uppmuntra. Lg det ej genialitet ocks i detta, att kunna avgra, om
en sak var vrd understd eller inte -- -- --

Det var en lycklig tid...

Endast d och d frmrkades den strlande rymd, under vilken han levde,
av ett svart och hotande strmoln: tanken p nyret, d
bokhandelsrkningen skulle komma. Han vgade inte ens tnka p, fr hur
mycket pengar han p Josefs inrdan tagit bcker p kredit. Han vgade
inte ens ha bckerna hemma. De prydde Josefs och Axels bokhyllor. Sjlv
lnade han en volym i taget och gmde den i sin skrivbordslda.

Det blev heller ingen fridfull jul nere i det lnga vita huset vid
Svanegatan i Lund. Pltsligen kunde han spritta till vid tanken p att
det dr hemma i brevldan lg ett kuvert med en bokhandelsrkning. Han
blev het ver hela kroppen. Och uppe p det lilla gavelrummet om
kvllarna, d bokhandelsrkningen hindrade honom frn att sova,
anstllde han betraktelser ver sitt liv, som vckte ngesten inom honom
upp frn de dda. Han hade genomlevat detta en gng frr, fr lnge
sedan hade han knt samma hjrtpressande ngest... D hade det gllt
frimrken. Nu var det frga om bcker. D hade det funnits en farbror
Ekenstrm. Nu fanns det ingen...

Och hade han inte d, fr mnga r sedan, nr farbror Ekenstrm hjlpt
honom, lovat sig sjlv, att han _aldrig_ skulle gra s mera?

Han blev sittande kapprak i sngen med svetten i prlor p pannan. Hade
han inte frndrats mera n s? Var han nnu densamme? Var han
fortfarande likadan som han varit mnga, mnga r tillbaka i tiden?
_Blev_ man aldrig frndrad? Bar man sig alltid lika dumt t, lika
tanklst, lika brottsligt? Blev man aldrig vis av erfarenheten? Hjlpte
det ej att veta sig vara i besittning av en vrldsskdning, att knna
till mnskans ursprung, hennes utveckling frn cell till skapelsens
mngsidigaste varelse? Hade all denna kunskap, dessa oerhrda perspektiv
intet som helst inflytande p en, s att man tminstone ej begick samma
dumheter som man begtt i andra?

P alla dessa avgrundssvarta frgor hade han intet svar att ge. Men den
ngestfyllda tanken att han trots allt _aldrig_ skulle frndras,
kallade fram en annan skugga frn det frflutna: farbror Ekenstrm...

Skulle det g likadant med honom sjlv? Skulle detta ofrklarliga, som
drev honom att beg dumheter och brott, till sist ocks driva honom i
dden, nu nr han ingenting hgre nskade n att f leva, att se det
tusenriga riket frverkligas?... Skulle han ... just nu...

       *       *       *       *       *

Bokhandelsrkningen hade nnu ej kommit, d hans far och han vnde
tillbaka hem.

Dag fljde dag. Varje timme var brddad med ngest. Jmt och stndigt
gick han till brevldan, ppnade den fr att se, om brevet, som lg dr
inne, var frn bokhandeln. Varje gng han kom hem frn en promenad,
frgade han ngsligt:

--  pappa hemma?

-- N.

Och s gick han in p sin fars rum, snokade bland papperna fr att bland
skrddare-, spritbolags-, skomakare- och cigarrkningarna upptcka
bokhandlarens. Men den drjde. Det var som om denna ngest aldrig skulle
taga slut.

Till sist en dag, d han kom hem frn skolan till frukosten, sade hans
far:

-- Hr du, dr har kommit en rkning frn bokhandeln.

Han blev blodrd i ansiktet. Svetten brt fram p pannan. Han knde sig
pltsligen s trtt, att det frefll som om benen ej skulle kunna bra
honom.

-- Ja, sade han lgt.

-- Det var bra mnga bcker det dr.

-- Ja -- -- --

-- Var har du dom?

-- Nere hos Josef Nilson.

-- Varfr har du dom inte p ditt rum?

-- Josef ville grna lsa dom.

Fadern tog upp rkningen och gick genom den. Det var tre sidor.

-- Har du lst allt det hr?

-- Ja.

-- Det var fan! Lser du Strindberg och Ibsen och Ellen Key?

-- Ja.

-- Lser du inte Kata Dalstrm ocks?

-- N, inte nnu.

-- Frstr du vad du lser?

-- Ja.

-- Det var fan! Det m jag sga: det var fan! Och s ser jag att du kpt
en bok som heter Stnk och Flikar utav Frding? r det den, som det
skrivits om i tidningarna och som det talas s mycke om?

-- Ja.

-- r det den, som konfiskerats?

-- Ja.

-- Har du lst den ocks?

-- Ja.

-- Har du frsttt den med?

-- Ja.

-- Det var fan! Hur kom det sig att du kpte den?

-- Josef Nilson talade om -- -- --

-- Den dr Josef Nilson tycks vara en frsigkommen herre.

-- Ja.

Det blev en lng och pinsam tystnad. Fadern bet sig i mustascherna fr
att dlja ett roat leende. Till sist sade han:

-- Du ska ta och flytta upp bckerna p ditt rum. Josef kan komma till
dig och lna, om han vill.

-- Ja.

-- I kvll ska bckerna vara p ditt rum. Har du frsttt?

-- Ja.

Samma eftermiddag flyttade Stellan sitt bibliotek. P kvllen gjorde
hans far ett inspektionsbesk. Han gick genom volymerna, en efter en,
och behll slutligen Frdings Stnk och Flikar.

-- Den hr behller _jag_!

-- Var s go!

Stellan tersg den aldrig mera. Den fanns inte i faderns bokskp. I
sjlva verket gick den ur hand i hand bland regementets officerare och
damer.

       *       *       *       *       *

Men faderns val av just denna bok gjorde ett djupt intryck p Stellan.

Sedan kapten Petrus gtt, blev han stende kvar vid bordet lnge. Det
kom ett lodrtt veck i hans panna. Hans mun drog sig till en bitter
grimas. Det fyllde honom med ckel och harm att fadern tagit just denna
bok. Med rtt eller ortt tyckte han sig frst, att fr denna boks
skull frlt honom fadern att ha kpt alla de andra. Han tyckte sig i
ett enda slag ha sett rakt in i sin fars allra innersta. Det var
vidrigt! Nu satt han dr inne och lste Morgondrmmen. Hans far, en
gammal man p fyrtifem, fyrtisex r, satt nu och lste dikten med samma
knslor, som han sjlv gjort, med bultande hjrta, med pulsarna
trummande mot tinningarna, med en brnnande trst i strupen...

Det var vidrigt! Hans egen far!

Om han bara frsttt det _skna_ i dikten! Men hur skulle han kunna! En
gammal man!

Stellan knde det, som om han aldrig mera skulle kunna hgakta sin far.




Han gick i sjunde nedre.

ter krp tiden fram med snigelgng. nnu hade han tv lnga r kvar.
Skulle de aldrig taga slut? Skulle han verkligen en gng f uppleva den
dag, d han fr alltid lmnade detta enahanda helvete bakom sig, d han
skulle f strta ut ur skolan som om han fruktat att bli innebrnd,
slita gymnasistmssan i stycken och kasta den ifrn sig som en boja, man
brutit?

Det sprngde i hans brst vid blotta tanken.

Hur hade gamla mnskor kommit till den frestllningen, att barndomen
och ungdomen varit deras lyckligaste r? Kanske frhllandena varit
annorlunda frr i tiden! Hur hade de kunnat finna ngon gldje i
skoltimmarna, som dsligt slpade sig fram s lngsamt, att det ibland
frefll, som om tiden pltsligen stannat och man mste smussla klockan
ur fickan fr att frvissa sig om att tio minuter verkligen frflutit,
sedan man sett p den sist? Och eftermiddagarna och fritiden! Kunde det
kallas gldje att stndigt g och vnta, att lngta sitt hjrta sjukt
till den stund, d man skulle slppas ur fngelset? Kunde det kallas
lycka?

Hade de vuxna glmt sin egen barndom och ungdom? Eller skte de proppa
en full med lgner fr att man ej skulle gra revolt? Eller var det ett
nnu strre helvete att vara vuxen???

       *       *       *       *       *

Priffepartierna nere hos Josef hade numera inskrnkts till
lrdagseftermiddagarna. Josef hade ej lngre tid. Han hade under
hstterminens frsta veckor genomgtt en lng och allvarlig inre strid.
Frgan gllde, huruvida han skulle ta det sista ret med lugn och ro
eller klmma till p allvar fr att bli primus och laudaturstudent. Bda
alternativen hade skl fr sig.

 ena sidan stod det faktum, att laudaturstudenter icke alltid visat sig
bli s framstende mn som deras studentbetyg gett anledning att hoppas.
 andra sidan kunde man ej helt och hllet undertrycka en naturlig
lngtan efter att ga ett fr alla tydligt och ptagligt bevis p ens
egen verlgsenhet. Svrigheten lg i att ska frena dessa bda
synpunkter. Om man _visste_ med sig, att man med en smula anstrngning
kunde skaffa sig ett laudatur, kunde det d ej sgas ligga ngot av
hlen i filosofens mantel att _medvetet_ strva dremot? Och dessutom:
fanns det ej i historien exempel p att ocks laudaturstudenter blivit
hgst framstende mn?

Med andra ord: Josef beslt sig fr att bli primus och lsa verkurser.
Han ville drfr stras s litet som mjligt. Och fr att bereda honom
allt det lugn, hans uppgift krvde, brukade Axel hlla till uppe hos
Stellan om eftermiddagarna. De lste lxor, rkte cigarretter och mtte
tidens snigelgng.

Det hade, som frut nmnt, alltid existerat en knsla av spnning mellan
de tv, en odefinierbar rivalitet. Ngon p fullt objektiva och
ofrnkomliga fakta baserad rangskala hade tyvrr ej kunnat upprttas
mellan dem. Stellan visste ej vad Axel i grund och botten tnkte om
honom. Ansg han honom i grund och botten vara en skit? Eller vad?
Utsikterna att hemligheten ngon gng skulle blottas frefll ocks
ytterst ringa, tminstone fr tskilliga r framt, eftersom de nnu ej
brjat anvnda sig av alkoholstarka drycker.

Resultatet av denna spnning visade sig framfr allt dri, att ingen
vgade blotta sig fr den andre. Man lste all nyutkommen litteratur.
Men man diskuterade den ej. Man vgade ej ppet sga, vad man tnkte om
den bok, man nyss slukat. Man var rdd...

Situationen var s mycket mtligare som man nnu ej uppdelat vrlden
sinsemellan. Ocks p denna synnerligen viktiga punkt svvade man i
okunnighet om varandras innersta tankar: ingen ville komma direkt ut med
vad han tnkte bli. Mjligheten fanns att man hr strvade mot samma
ml, ett frhllande som endast kunde skrpa knslan av rivalitet.

Axel hade visserligen anfrtrott Stellan, att han skulle bli skald. Men
Stellan fste sig mycket litet vid sdana frflugna och hgtflygande
planer. Innerst inne skrattade han t dem. Axel Ahlberg skald! Hur fan
skulle han kunna bli det! Det var visserligen sant, att han skrev vers.
Men den, som skulle bli skald med tiden, fick inte se ut som Axel
Ahlberg. Inte var han ngot geni! Hans panna hade inte den ndvndiga
volymen. D var Stellans betydligt hgre! Allts kunde _han_ sjlv med
nnu strre rtt hysa frhoppningar om att bli skald. Och fr resten:
var Axel s frbannat dum, s att han trodde, att ngon, _han_, Stellan,
knde, skulle kunna bli en stor skald? Trodde verkligen inte Axel att om
han varit en Strindberg eller en Frding eller en Nietzsche, Stellan
skulle ha mrkt det med samma...?

Varje gng Axel visade honom ngra vers han skrivit och lste upp dem,
rodnade Stellan  hans vgnar. Han hade den obehagliga knslan av att
hans vn hade en skruv ls.

Och dessutom: nr talet fll p vad yrke man skulle vlja, svarade Axel
alltid:

-- Jag ska bli apotekare.

Stellan skrattade invrtes, s att han kunde kikna. Hade man nnsin hrt
p ngot mera drhusmssigt! Hr var en kurre, som trodde sig skola bli
en stor skald. Och s tnkte han bli apotekare! Stellan kunde ej frst
sammanhanget mellan dessa bda yrken, frrn Axel en dag i vredesmod
utbrast:

-- Se p Ibsen!

Stellan stirrade p sin vn:

-- Va menar du? Ibsen! Va fan har han med det att gra?

Men nu var det Axels tur att triumfera. Han log en lng stund, ironiskt,
verlgset. Till sist sade han:

-- Du  s djvla okunnig. _Vet_ du inte, att Ibsen till en brjan va
apotekare?

Stellan stirrade med nnu mera vidppna gon p Axel:

-- Du menar -- -- --?

Axel rodnade. Till slut sade han:

-- Och fr resten! Du, som gr och inbillar dig att du ska bli en djvla
slags Mecenas, som frstr allt. Det  s man kan spy...

De bda vnnerna sgo varandra stelt i gonen utan att vxla ett ord.
Tv minuter efter hade Axel gtt...

Stellan satt vid skrivbordet, egendomligt tom och de, medan han mumlade
fr sig sjlv:

-- En sn idiot! Har den inte en skruv ls, s vore det vl fan! Ibsen!
Apotekare!  mnskor fullkomligt galna!

Axel kom ej mera tillbaka...

       *       *       *       *       *

Men innan dess hade ngonting annat hnt. P sommaren hade den gamle
majoren samlats till sina grevliga fder. Och den frsta oktober
flyttade bankdirektr Mller in i vningen ver kapten Petrus.

Stellan mtte d och d sin gamle fosterbrors frldrar i trapporna.
Kalle Mllers bda yngre brder hade vertagit Storegrd, dr han en
gng hrskat suvernt. De hade upptckt majorens stall, som numera stod
tomt och tagit det i besittning med unga rvares till en brjan
sordinerade men s smningom allt frckare och hgljuddare rtt. De hade
ocks dragit en hel del andra pojkar in i sitt eldorado, dr de efter
ytterligare en tid installerade fyra kaniner, som ibland rastades ute p
grden.

Stellan satt ibland och sg ned p dem frn sitt fnster. Och med ett
visst vemodsfullt frakt konstaterade han, hur tiden frndrats, sedan
han en gng sjlv var barn, hur fantasilsa och oridderliga pojkarna
Mllers lekar voro jmfrt med hans egna. Vilken glans det legat ver
_dem_! Kaniner -- -- -- Vad kunde det vara fr nje att leka med sdana
dumma djur?

Det blev ingen resa till Lund den julen. Hans farmor var sjuk. Ngra
dagar var det tal om att fara till Gteborg och fira helgen dr. Men
slutligen beslt kapten Petrus att man skulle stanna hemma.

Ett par dagar fre julafton kom Kalle Mller hem frn sjkrigsskolan i
Stockholm. Stellan skulle just g ut, d han sg honom komma frn
stationen, omgiven av frldrar och smsyskon. Han var i uniform och
bevpnad med stickert. Stellan nickade t honom. Kalle skildes frn sin
familj, gick fram till honom, drog av sig handsken, skakade hand och
sade:

-- God da, god da, Stellan, hr gr du fortfarande och traskar.

-- Ja, sade Stellan. Farmor  sjuk, s det blev ingen resa till Lund.

-- Ja, det va inte p det viset jag menade det. Jag menar, att hr gr
du nnu och traskar.

Stellan nickade. Kalle hade rtt! Han knde sig med ens s verbliven,
mossbelupen, mglig. Ja, hr gick han fortfarande. Och hr skulle han g
nnu ett och ett halvt r. Men gonblicket efter blev han ond. Han
tnkte sga med ett hnleende: -- Vi kan ju inte bli kadetter alla. Men
nu var det fr sent. Kalle hade redan gtt tillbaka till de sina.
Stellan vnde sig om och sg p honom. Stickerten dinglade vid hans
vnstra sida. Stellan knde det, som om den riktats rakt mot hans
hjrta. Och samtidigt brjade det klappa hrdare, som om det velat ut,
bort, lngt bort.

Han blev stende p gatan en lng stund. Han visste pltsligen inte vad
han skulle taga sig till. Vart skulle han g? Vad var det han skulle
gra ute? Ingenting. Han hade ingen annan plan n den att g ett par
slag p Vstra Storgatan.

Han vnde sakta om och gick tillbaka hem. Skulle det aldrig taga slut
detta? Fanns det ingen mjlighet att komma bort?

Han blev sittande vid skrivbordet och stirrade framfr sig, medan
olusten grvde i hans brst.

P eftermiddagen kom Kalle p besk, i kadettjacka, strkskjorta och
nedvikt krage. Det lg en melankolisk oskerhet ver mtet. De hade ej
sett varandra p ett par r. Om somrarna hade Kalle varit till sjss
och jularna hade Stellan tillbringat i Lund. De bda fosterbrderna
visste ej riktigt vad de skulle tala om. Stellan berttade om gamla
kamrater, som Kalle ltsade sig ha glmt och som han pltsligen fregav
sig minnas med ett: -- Jas den, jas han, ja, nu kommer jag ihg
-- -- -- Kalle  sin sida ville helst tala om sjkrigsskolan.

Till slut sade Stellan:

-- Tycker du inte jag har frndrats bra mycke, sen vi sgs sist?

Kalle Mller sg p honom frvnad:

-- Frndrat dig? Inte ett djvla penal. Fr resten, varfr skulle du ha
frndrat dig, du, som gtt hr och stampat hela tiden.

Stellan log ett stilla, invrtes leende. Kalles anmrkning srade honom.
Och p samma gng fylldes han av ett verlgset medlidande med sin frre
fosterbroder. Hur litet han frstod av det som _verkligen_ hnder, av
den djupa frndringen...

-- Men, sade Kalle, den, som frndrat sig, det  _jag_! Du har ingen
aning om vad militrlivet stter sprtt p en! Men det fr du nog se
sjlv, nr du blir volontr en gng i tiden.

Stellan log:

-- Jag ska inte bli officer.

Kalle sg p honom med stora, runda gon:

-- Varfr inte det?  det ngot fel med dig?

-- Nej, sade Stellan och log ter. S skakade han flera gnger sakta p
huvudet:

-- Nej, det  inte ngot fel med mig, tminstone inte p det viset _du_
tror.

Det blev tyst. Kalle sg sig omkring, upptckte de mnga bckerna och
log. Till sist reste han sig:

-- Fr fan! Jag fr ge mig i vg! Min syster kommer med
eftermiddagstget. Tjenis! Kom upp och hlsa p!

gonblicket efter var Kalle frsvunnen. Stellan satt ensam kvar. Nu var
det hans tur att le. Kalle hade gett sig i vg precis som han brukat i
gamla tider. Och s ansg han sig frndrad! Stellan log p nytt... Det
var ngot fel med mnskorna. Axel trodde, att han en gng skulle bli en
Ibsen. Kalle ansg sig frndrad. Voro mnskorna i grund och botten
galna?...

Men Stellan gick ej upp och hlsade p Kalle. Hans besk hade gjort
honom p samma gng djupt melankolisk och bittert avog. Han hade en
knsla av att Kalle valt den skrare och tryggare vgen. Han visste
redan vad han skulle bli. Och han sjlv, Stellan, vad skulle det bli av
honom, mera n det att han skulle brottas med hga och vanskliga
uppgifter, livets gta och mening? Han hade redan en bitter knsla av
att sysslandet med mnskotankens hgsta problem ej enbart sknker
gldje. Nietzsche hade blivit vansinnig p kuppen. Frding satt redan p
hospital. Och Josef Nilson hade berttat, att ocks Strindberg frlorat
frstndet. Han frskte gra guld nere i Paris. Och Josef Nilson hade
varnande tillagt: -- S gr det, nr man inte hller sig till rent
vetenskapliga fakta.

Ja, det var en trnbestrdd bana, han valt. Hur mycket bttre hade inte
Kalle Mller det! Han skulle visserligen kunna omkomma p sjn. Men det
var ocks det enda ovissa i hans liv...

Juldagarna voro ocks s tysta och trista. Hans far och han sutto mest
ensamma. Ej ens julklapparna gjorde ngot intryck p Stellan. Allt som
oftast hrde han pianospel uppe hos bankdirektrens. Ibland sjng man
ocks och dansade kring julgranen. _S_ firades julen hos dem, som valt
den tryggare och skrare vgen, hos dem, som visste vad de skulle bli.

-- Ska du inte bjuda ngra kamrater till dig en kvll? frgade hans far.

-- Nej tack! Vilka skulle det fr resten va? Och va skulle vi gra?

Men nu blev kapten Petrus ond:

-- Knner du ingen kristen sjl i hela stan?

-- Jo, det gr jag visserligen -- -- -- men -- -- --

-- N, prata inte smrja d! Du gr omkring och ser ut som om du gjort i
byxorna. Spotta upp dig, gamle man! Nr jag var vid dina r, skulle jag
inte lta tigga mig tv gnger, om jag varit erbjuden att bjuda hem
kamrater.

Stellan vnde plgad sin far ryggen. Han svalde en grimas. Alltid
detsamma: nr jag var ung, den lyckliga tiden -- -- -- Hgt sade han:

-- Men om jag nu inte _vill_ bjuda ngon -- -- --

-- Jag ger sjutton i vad du gr. _Men du ska se glad ut!_

Stellan log bittert. Att man aldrig skulle bli frstdd...

       *       *       *       *       *

Annandag jul kom Kalle ter p visit.

-- Jo, hr du, sade han, utan att stta sig ner, mamma och pappa frgar,
om du inte vill komma till oss klockan sex i kvll, om du inte har nt
annat fr dig?

-- Tack, sade Stellan, men jag tror inte jag  i det humret. Jag knner
mig inte glad och jag kommer bara att frstra gldjen fr andra...

Kalle sg p honom ett slag, skyggt och snabbt:

-- Va fan str p med dig?

-- Jag vet inte. Det  ingenting. Jag knner mig bara inte glad.

Kalle blev stende en stund och sg ter igen p bckerna.

--  du kr? frgade han till sist.

Stellan rtade upp sig infr frolmpningen:

-- _Kr!_ Vem skulle jag va kr i?

-- Inte vet jag! Men jag bara trodde det. Och d skulle jag ha gett dig
ett rd. _Skit i det!_ Det finns andra flickor n i den hr lilla hlan!

Stellan skakade p huvudet:

-- Nej, jag  inte kr.

Kalle gick. Stellan brjade g av och an p sitt rum. Helst skulle han
ha velat grta ver det tunga de, som vilade p honom. Han tnkte p
sin mor. Om hon hade levat?... Men han skakade p huvudet. Hur skulle
det ha kunnat frndra ngot? Hur skulle den omstndigheten att hans mor
nnu var i livet kunnat hindra honom frn att viga sitt liv t de allra
hgsta problemen? Nej, han insg det nu. Han var till och med tacksam
mot frsynen, som ltit henne g bort. Hur skulle hon inte ha srjt ver
att se honom s hr melankolisk och sorgsen! Och hur frtvivlad skulle
hon inte ha blivit ver att knna sig inte kunna trsta honom, ver att
se sig st alldeles hjlpls infr det de, som vilade p honom. Nej,
det var bttre att hon vilade i sin grav! Tusenfalt bttre!

Det knackade igen p drren. Det var Kalle Mller, som kom tillbaka:

-- Jo, mamma och pappa har sagt, att nu hjlper det inte, utan nu ska du
komma, om du ocks ska hmtas med mannakraft. Och jag har fr resten
sjlv talat med din pappa.

Stellan blev blodrd i ansiktet. I samma gonblick visade sig ocks
kapten Petrus i drren, medan Kalle gjorde stramt stllningssteg:

-- Den unge sjmannen hr sger att hans frldrar bjudit dig upp till
sig och att du inte vill g? _Nu gr du!_ Har du frsttt!

-- N! Laga dig i ordning d!

Kapten Petrus och kadetten Mller drogo sig tillbaka under samsprk som
mellan tv militrer. Det skar Stellan i hjrtat. Aldrig talade hans far
med _honom_ som med en vuxen. Men en idiot som Kalle, en fosterbror, som
svikit sina lften, som i grund och botten var en feg filur, honom
behandlade fadern p ett annat stt, bara drfr att han bar uniform.
Vilka mnskor! Hur ytliga de voro!

Han gjorde i alla fall en omsorgsfull toalett, prydde sig med alla de
presenter han ftt i konfirmationsgva: klocka, kedja, medaljong med sin
mors portrtt, guldknappar till manschetter och skjortbrst och en
krsnl med prlor.

Han hllde ocks rikligt med Eau de Portugal i hret.

Och s fljde han Kalle Mller uppfr trappan.

-- Din pappa  en djkla stilig karl, sade Kalle.

Stellan svarade ej.

Nr han bakom sin vrd trdde in i salongen, fll hans blick frst av
alla p -- Rose.

Ej heller henne hade han sett, sedan den eftermiddagen hon sagt adj
till honom p Vstra Storgatan.

       *       *       *       *       *

Det hnde ej ofta att Stellan var bortbjuden. Barndomens
fdelsedagskalas hade vid fjortonrsldern tagit ett abrupt slut, som om
minnesdagen ej lngre var vrd att firas. Hemma var det sllan ngra
gster, p sin hjd en herrmiddag med kortspel efter. Men i allmnhet
fredrog hans far mssen eller Sllskapet. Ngra damer frekommo aldrig
i hemmet. Det saknades ju en riktigt representativ vrdinna.

Kalle Mllers frldrar togo mot honom p ett stt, som om han p samma
gng varit en gammal bekant och en ny intressant bekantskap. Srskilt
fru Mller var ytterst vnlig, p ett alldeles srskilt stt, Stellan ej
kunde klassificera, drfr att han aldrig knt sin mor. Han blev nstan
frlskad i henne med detsamma. Hon var vacker och sg mycket ung ut,
lng och smrt, med milda, bl gon och rikt blont hr. Och dessutom lg
det ngot drottninglikt ver henne: i ronen hade hon nmligen tv
prlor.

Ocks Kalles far och direktr och fru Davidson togo honom hjrtligt och
hemlighetsfullt deltagande i hand. Han frstod, att han omedvetet anvnt
en synnerligen verksam taktik genom att frsta gngen avbja Kalles
inbjudan genom att hnvisa till sin bristande glttighet. Och Rose nra
nog strmmade ver av vlvilja: -- Nej, se god da, Stellan, ja, vi
behver inte presenteras fr varandra! God jul!

Han sg p hennes brst. De hade vuxit. Och s hade hon ftt uppsatt
hr.

Det blev emellertid en underbar kvll. Nr han kommit tillbaka ned p
sitt rum blev han sittande lnge och skte klargra kvllens alla
intryck. Han kunde knappast frestlla sig att endast ett golv skilde
dessa tv vrldar, bankdirektr Mllers och hans egen.

Frst var det rummen: den av sidenlampskrmar dmpade belysningen,
kuddarna och verdragen, tavlorna p vggarna, statyerna p hyllorna och
p piedestaler, nakna kvinnofigurer... De voro s nakna, att han till
en brjan knappast vgade se p dem, kastade endast d och d en snabb
och skygg blick p dem, samtidigt som han rodnade.

Och s hade man suttit runt bordet i salongen med russin och mandel,
konfekt och ntter och punsch, i vilken man doppade krnorna. Framfr
kakelugnen lgo Rose och Kalles stora syster p kuddar och sgo
drmmande in i den nedbrunna brasans glder. Allt var s underligt och
sknt stilla. Man talade med lg rst, som om de gula lampskrmarna
dmpat rsterna. Han visste ej att man var sl och trtt efter allt
julfirandet. Lnga stunder var det alldeles tyst, en stilla, skn
tystnad. S var det ngon som sade:

-- Rose, spela ngot!

-- Vad ska jag spela?

-- Vad som helst utom dansmusik. Ngot gediget! Chopin, sade Kalles
syster.

Rose reste sig och gick fram till pianot, medan Kalle galant och
chevalereskt tnde de skrmprydda ljusen.

Och s brjade Rose att spela. Stellan kunde ej tro sina gon. _Hon
spelade utan noter_. Rose, som han med en blandning av frakt och
skamlig lockelse tnkt p fr hennes brsts skull -- -- -- nu satt hon
hr och lt fingrarna lpa ver tangenterna. Han hade aldrig frr hrt
en sdan musik. Han frstod ej, vad hon spelade. Men det vckte till liv
inom honom ngot, han inte kunde frklara. Det var, som om han vaggats
fram och tillbaka med rytmen som av vgor vid stranden i Sr. Efter en
stund brydde han sig ej lngre om att frska komma underfund med vad
det hon spelade skulle frestlla. Han fljde endast detta svall av en
dunkel lngtan, som vaggade honom.

Nr hon slutade blev det tyst en lng stund. Han var alldeles torr i
strupen. Bankdirektren applderade diskret. Fru Mller sade till fru
Davidson:

-- Hon har verkligen utvecklat sig oerhrt. Hon kommer att g lngt.

Stellan skakade till ett slag, rs som i en pltslig frossa. Och liksom
han fr mnga, mnga r sedan i skymningen suttit inkrupen i gamla
Kerstins kjolar och darrat infr hennes spkhistorier, s tiggde det nu
ocks inom honom: mera, mera...

Och s spelade hon igen, precis som om hon hrt Stellans stumma
viskning.

Han blygdes ver sig sjlv, ver att han gtt och tnkt p Rose s som
han gjort: fr hennes brsts skull. Nu beundrade han henne. Han knde
sig med ens s liten i jmfrelse med henne. Hon hade visserligen ingen
vrldsskdning som han. Men hon kunde spela, spela utan noter och gra
det s, att han knde sig, som om han lg och vaggade p vgorna; hon
kunde spela s, att det vckte all mjlig lngtan till liv inom honom,
en ofrklarlig blandning av gldje och melankoli. Det var visserligen
icke detsamma som att ha en vrldsskdning, att knna livets underbara
vgar frn cell till mnska, att veta skillnaden mellan individualism
och socialism. Men det var i alla fall _ngot_. Och detta ngot var
vackert.

Och fr resten: kunde hon hjlpa, att hon hade brst som p en vuxen!
Med den knnedom han numera gde om alltings uppkomst mste han sga sig
att hon ftt dem i arv efter sin mamma: fru Davidsons byst var s
obeskrivligt stor. Och varfr var det ngot opassande med brst? Var
det inte vetenskapligt sett rent naturligt! Och vidare: dr, mitt ver
salongssoffan, hngde en stor tavla, som frestllde en kvinna liggande
naken vid en strand med en slja ver midjan. Och hon hade brst minst
lika stora som Roses. Och dr i hrnet, p en piedestal, stod en naken
kvinna, och ocks hon hade brst, visserligen inte s stora som han
frestllde sig Roses, men i alla fall. Och allt detta var konst, skn
konst.

Han blygdes ver sina sinnliga och orena tankar, ver sin smutsiga
fantasi. Han satt och sg frstulet p dessa nakna kvinnokroppar och det
slog honom med ens att alla kvinnor, inte bara Rose, voro nakna under
klderna. Han hade aldrig tnkt p det frr, tminstone inte p detta
slende estetiska stt. Rose, Kalle Mllers syster, hans mor och fru
Davidson, nej, inte fru Davidson, men de andra tre -- -- -- de voro
nakna under klderna, skna som statyen och kvinnan vid stranden. Att
han aldrig tnkt p detta frut! Hur kom det sig, att d han i fantasien
tnkt sig en kvinna utan klder han alltid tnkt p henne s fult, s
simpelt, gett hennes kroppsdelar de allra fulaste och vidrigaste namn?
Var han sjlv s smutsig? Eller var det drfr att det hemma hos honom
-- han tnkte sig sitt eget hem s underligt lngt borta -- ej fanns
ngra statyer eller tavlor med nakna kvinnor, utan bara hstar,
kopparstick med slagflt och frgtryck med jaktscener? Det steg upp inom
honom en pltslig motvilja mot fadern: varfr hade de inte gula
sidenskrmar fr lamporna, vackra kuddar och verdrag som direktr
Mllers? Varfr hade de inte allt detta, som var skn konst? Pengarna
fattades ju inte? Och hans morfar, som var s rik: varfr hade han bara
landskap och hav och strandpartier p vggarna och inga nakna kvinnor?

-- Nu ska du sjunga, Greta, sade Rose.

Kalles syster reste sig frn kuddarna framfr den slocknade brasan. Hon
stod i denna mystiska konstnrliga belysning frn de gula lampskrmarna
p pianot. Hon var lng som sin mor, men smrtare, med samma rika,
blonda hr. Nu vnde hon profilen till och brjade sjunga, medan Rose
ackompanjerade. Hon sjng ngot p tyska. Det lt ej s vackert som nr
Rose spelade. Men hon sjlv var skn. Hon var nnu mera lik statyn p
piedestalen och hennes brst voro ej s stora som Roses. Han knde sig
med ens sorgsen ver att ha sett henne. Han kunde ej lta bli att
jmfra henne med Rose. Hon var sknare. Hon var som en staty. Och hon
var ljus. Han hade aldrig tyckt riktigt om mrkt hr p kvinnor. Det var
inte svenskt. Varfr hade han sett henne? Det var henne och inte Rose
han lskade. Han visste det nu...

Det blev sup. Vid bordet talades det om operor, teatrar, musik. Nu,
liksom d han de frsta dagarna suttit lutad ver Verdandis smskrifter,
var det ter nya namn, han aldrig frr hrt, namn, som frmodligen ocks
innefattade var fr sig en vrld, fastn p konstens och inte p
vrldsskdningens omrde. Och Rose deltog i diskussionen som en vuxen.
Stellan tyckte ej om det. Alltid skulle hon ta munnen full. Nej, han
var inte kr i henne. Hon kunde aldrig hlla tyst. Hon var inte som en
flicka skulle vara. Varfr var hon inte som Kalles syster, som satt
tyst. Ett slag brjade hon till och med disputera med sin mamma om ngon
musiker, som efter vad Stellan kunde frst p namnet mste vara fransk.
Och pltsligen sade hon:

-- Det dr begriper du inte lilla mamma, du  inte modern nog!

Nej, hon var omjlig, Rose.

Men efter supn svngde samtalet om. Fru Mller sade:

-- Sg, Karl, var det inte med Stellan Petrus du gick ver n, den
gngen du fick klasstryk?

-- Jo!

-- Det mste ni bertta, sade fru Davidson.

Och Kalle berttade allt, till och med om kkshandduken i byxorna.

-- Ja, sade Kalles far, men dr tycker jag, att Stellan bar sig
stiligare t n du.

Stellan rodnade. Alla sgo p honom. ntligen kom upprttelsen.

-- Jag tycker han var dum, svarade Kalle. Men minns du, nr vi ga
Kttlund ricinolja i lflaskan?

-- Vad fr slag, skrek fru Davidson. Ricinolja i lflaska?

-- Ja, det gjorde vi visst!

-- Bertta, bertta!

Kalle berttade om hur han och Stellan kommit verens att stlla till
med en frsoningsscen med Kttlund. De skulle bjuda honom p en halva
l som ett tecken p att de aldrig mer skulle skoja med honom. Och s
hllde de fr tio re ricinolja i flaskan och satte en ny kork i den.

-- Och han drack, skrek fru Davidson.

-- Visst drack han och morronen efter -- -- --

Men nu grep fru Mller in:

-- Nej, vet du, Karl, nu fr det va slut p den historien.

-- Ja, men mamma, jag tnkte bara bertta, att nr Stellan skulle g i
skolan morronen efter, s sto Kttlund i porten och fick tag i nacken p
Stellan och kldde honom och sa: djvla hraskrivare, jag har sprungit
hela natt -- -- --

-- Nu  det tillrckligt med detaljer.

Kalle slutade. Alla skrattade, fru Davidson s att hennes byst hoppade.
Och samtidigt suckade hon:

-- Sdana rackerunger! Sdana rackerunger!

Hon var infdd tyska och hennes uttal slog slint, nr hon greps av en
hftig sinnesrrelse.

Pltsligen, i tystnaden efter skrattet, hrde Stellan Rose sga:

-- Aldrig kunde jag tnka mig, att _du_, Stellan, var med om sdant!

Hon gav honom en lng, mrk, eldigt beundrande blick, en blick som en
_svart_ blixt. Han blev alldeles blodrd. Han sg p sina hnder:

-- jo -- -- -- jag -- -- --

De ldre gvo varandra leende gonkast.

-- Den ungdomen, den oskuldsfulla ungdomen, sade fru Davidson.

Stellan satt och vred sig p stolen.

Men nu kom fru Mller, som var vrdinna, till hjlp:

-- Karl sger, att Stellan har s mnga bcker, ett helt bibliotek.

Han sg skyggt p henne:

-- Jag har ngra stycken.

-- Ngra stycken! Det ska du sga! Sitt inte och skryt! Det var Kalle
som talade. Det ser ut hos honom som hos en professor.

-- Nej, det var roligt, ropade Kalles syster. D kan jag f lna av er.
Jag stannar hemma i vr. Vad  det fr bcker ni har?

-- , det  Strindberg och Ibsen och Ellen Key och Darwin och Frding
och Heidenstam, lite utav varje -- -- --

-- Jo, jag tackar jag, sade direktr Davidson. Det r att flja med sin
tid.

Stellan hade terftt sitt mod. Nu ryckte han p axlarna:

-- Man gr s gott man kan fr att flja med det, som rr sig ute i
vrlden och livet.

-- Naturligtvis, naturligtvis, instmde direktr Davidson.

Stellan hade allas blickar riktade mot sig. Han hade en knsla av att
Kalle satt och vred sig. Och det gladde honom. Hr hade han suttit i sin
kadettjacka och skrutit ver barndomssynderna, som om han ensam utfrt
bravaderna. Nu var det _hans_ tur.

Och pltsligen reste sig Kalle upp och gick.

-- Vart ska du g, Karl?

-- Jag kommer tillbaks om en halvtimme, fr nu vet jag att Greta brjar
tala bcker och det intresserar mig inte. Kom in i salongen, Rose, och
spela en vals!

Rose reste sig lydigt och fljde honom. Men Stellan erfor ej det minsta
sting av svartsjuka. Greta Mller hade brjat tala om bcker. Och
pltsligen ropade hon:

-- Tyst med klinket dr inne! Nu ska vi be Stellan Petrus lsa en dikt.

Han blev blodrd i ansiktet och mumlade ngonting till svar.

-- Jo det kan ni visst det! Ni har suttit tyst hela kvllen! Vi har alla
gjort, vad vi kunnat. Rose har spelat. Jag har sjungit. Kalle har
berttat sina rvarhistorier. Nu r det er tur!

Och pltsligen fick Stellan mod. Han visste ej, varifrn det kom. Men
han knde det fylla sitt brst som ngonting rent fysiskt. Hans hjrta
klappade. Det susade fr hans ron. Hr hade han knslan av att kunna
tala fritt, hr, dr konsten hade sitt hemvist. Han tnkte p vad han
skulle lsa. Och med ens -- med ett leende -- slog det honom, att han
skulle visa fru Davidson, att s oskuldsfull, som hon frestllde sig
ungdomen, var den _inte_, tminstone inte _han_. Nu skulle de f veta,
vad han bar inom sig, han, som suttit s tyst -- -- --

Han reste sig upp, stod med darrande knn och hll sig i stolens
ryggstd. Nu visste han, vad han skulle lsa! Han skulle deklamera den
dikt, han under hstterminen velat lsa upp i skolan, men som
frbjudits. Lokes smdelser -- -- -- Den skulle han -- -- --

Han brjade:

-- Gudakrngar, Gudagubbar -- -- --

Hans rst blev skrare. Han slungade ut Strindbergs frbannelser. Hr
bland dessa mnskor, som _frstodo_, bland dessa naket skna statyer och
tavlor sade han ppet och med rungande stmma ifrn, vad han tnkte om
vrlden, om lrarna, om sin far, om alla dessa mnskor, som aldrig
frsttt honom...

Hans panna var vt, nr han slutade. Han visste ej riktigt, hur han
kommit tillbaka p stolen. Det var, som om den lyfts upp under honom,
och ter sakta snkts ned p golvet. Han hade bara frnimmelsen av att
han genom ett underverk satt p den.

Det var alldeles tyst, absolut tyst. Han sg ej upp. Med nsduken
torkade han sig lnge ver pannan. Slutligen var det ngon som harklade
sig. En stund efter sade direktr Mller: -- Skl! Man drack. Det blev
ter tyst, nda till dess direktr Davidson frgade:

-- Ja, aprop det! Hur str Anderbergs affrer egentligen. r det sant
som jag har hrt sgas -- -- --

Rose brjade ter spela en vals.

Men nr Stellan samtidigt med Davidsons tog farvl, sade fru Mller:

-- Ja, det var riktigt roligt att Stellan kom upp. Kom nu s ofta
Stellan har lust. Stellan r lika vlkommen objuden som bjuden. Och de
dr smdelserna frsvinner nog, nr man inte sitter s mycke ensam.

Men nu rtade Stellan upp sig. Fr frsta gngen under kvllen srade
honom fru Mllers leende. Tog hon honom inte p allvar? Och fr att
vertyga henne om att hon misstagit sig, svarade han:

-- Smda hoppas jag jag alltid kommer att gra.

-- N, d kan det inte hjlpas. Men Stellan r vlkommen i alla fall.
Glm inte det!

Han bugade och gick.

       *       *       *       *       *

Frn och med denna kvll var hans liv kluvet i tv delar. Hr nere, i
hans hem, existerade det i all sin materiella riklighet karga
vardagslivet. Och en vning hgre upp, hos Mllers, lg sknhetsvrlden,
dess konstrika draperier och kuddar, dess dmpade belysning och nakna
kvinnor p vggar och piedestaler.

Han gick dit upp varje eftermiddag. Han tog som frevndning att lmna
Greta en bok eller g ut med Kalle. Men nr det kom till det verkliga
avgrandet om, vart man skulle g, lyckades han p ett eller annat stt
stlla det s, att man stannade dr man var. Fr det mesta hll man till
i Gretas rum. Det var det konstnrligaste.

Rose kom ocks som oftast.

Man lg p kuddar framfr brasan och lt den ensam lysa upp rummet. Man
levde i en stndig klrobskyr. Lnga stunder sade man ingenting. Man
satt och sg in i lgorna, som slickade veden, med ansiktena d och d
flammande till. Och s, minuten efter, var det som om de ter igen
plnats ut, d lgorna sjnko och tynade: ansiktena frvandlades till
ngonting otydligt, matt lysande, kropparna blevo till skuggor. Och d
var det, som om man kommit varandra riktigt nra, som om man omrkligt
glidit tillsammans likt skuggor, som g upp i varandra.

Men Kalle stod ej lnge ut med denna estetiska klrobskyr. Pltsligen
strckte han upp hnderna, gspade som en Sankt Bernhardshund och sade:

-- Nej, hr blir man bara dsig. Kom gr vi ut, Stellan, och drar ett
slag p Storgatan.

Stellan svarade ej. Han hll sig tyst som en hund, som inte vill hra p
lystringsordet.

-- Asch, ska ni nu sitta och prata om bcker igen. N, du, Rose! Du gr
mig sllskap?

Och det gjorde Rose.

Stellan knde det som en lttnad, nr Rose reste sig frn braskudden och
fljde Kalle. Frst nr han hrt dem sl tamburdrren igen bakom sig,
blev det p allvar hgtidligt inne i Gretas rum.

-- Tycker ni om att sitta s hr och drmma framfr brasan? frgade hon.

-- Ja, viskade han.

Och s blev det ter tyst.

Han tyckte sig aldrig ha levat, levat _riktigt_, frrn nu, sedan han
mtt Greta. Till och med s hga uppgifter som en vrldsskdning
frefllo honom intetsgande och torra i jmfrelse med denna estetiska
tillvaro, denna klrobskyr av tankar och knslor. Framfr allt knslor.
Han lskade Greta, lskade henne med hela sin sjl. Det var visserligen
en hoppls krlek: hon var tjugu r och hemligt frlovad med en
skulptr, ett riktigt geni, som nu lg i Paris och skulle bli
vrldsbermd. Det var han, som gjort alla de nakna kvinnofigurerna i
vningen.

Men hopplsheten i hans knslor gjorde hans krlek endast dubbelt skn.
Han var ej svartsjuk p skulptren. Hur kunde man vara svartsjuk p en
konstnr, som skapade nakna kvinnor och som var ett geni!

Stellan _lskade_ sin hopplsa krlek, han vrdade sig om den, som man
vrdar sig om en sjuk, man aldrig vill, att den skall tillfriskna. Han
skulle alltid lska Greta, ocks d hon blev gift. Han skulle lska dem
bda, till och med skulptren. Han skulle bli deras verklige och ende
vn. Han skulle aldrig heller frrda sin krlek till henne utan kanske
en gng, lngt fram i tiden, d skulptren dog och han fljde Greta frn
graven. Och d de bda stodo i det tomma sorgehuset och hon begrt sin
ensamhet och sin sorg, d hon klagade ver att hon nu stod vergiven i
livet, d skulle det ske -- -- -- Han skulle sga, stilla och dmjukt:
-- Och jag, finns inte jag? Och d skulle hon se p honom och i ett enda
gonblick skulle hon frst hans lnga, tysta krlek, och hon skulle
falla i hans armar.

Och den dag, d de som nygifta flyttade in i hans hem och han visade
henne sngkammaren, skulle hon stanna p trskeln och frvnad se sig
omkring. Rummet var fullt av nakna kvinnostatyer, som frestllde
_henne_. Och hon skulle frga: -- Har du haft dem lnge? Och han skulle
svara: I alla dessa r. Jag har kpt dem av din man p villkor att han
inte skulle sga ngot till dig. Det var en hemlighet oss emellan. Och
han lovade att bevara den, p villkor att _jag_ aldrig med en blick
skulle lta dig frst, hur grnsls min krlek var.

Och d skulle hon ter igen falla i hans armar.

Ja, s skulle det g till... Hur torr och innehllsls var inte en
vrldsskdning, frgan om mnskans ursprung och moralens utveckling i
jmfrelse med detta!

Och deras vning! Han hade redan mblerat den i tankarna: gula
sidenlampskrmar, kuddar och draperier, konst verallt, nakna
kvinnor... Sdant skulle deras gemensamma hem vara...

Han kunde ocks tala med henne om allting. Infr henne var han inte rdd
fr att blotta sig som infr Axel. Han knde att hon frstod honom. Det
han sade lt ej lngre s dumt. Han kunde ibland flla yttranden om
bcker, som kommo honom att tnka: varfr sa jag inte det till Axel? Hon
gav flykt t hans tankar. Om han bara kunde sitta tillsammans med henne
varje dag skulle han kanske en gng i tiden kunna bli ngonting mera n
en Mecenas. Han knde sig s full av mjligheter, nr han talade med
henne. Hon skrattade inte t honom, nr han berttade om sin
konfirmation. Han frgade henne, om hon inte ens fann det en smula
ljligt eller verdrivet. Men hon bara skakade allvarligt p huvudet och
sade:

-- Inte r det ljligt att ta sdant p allvar.

Och en gng svarade hon ingenting, utan tryckte hans hand lnge.

Han berttade fr henne hela sitt liv utom en sak: frimrkshistorien;
den hemligheten ville han inte yppa. Och Greta lyssnade till hans
berttelser med hnderna i knt framfr den slocknade brasan. Och nr
han slutat, sade hon sakta:

-- Ett s underligt barn, du mste ha varit, Stellan. S vek och s fin
i dina knslor.

-- Tycker du, viskade han.

-- Ja, det tycker jag. Du har inte varit som andra pojkar.

Han rs till av lycka.

-- tminstone inte som Kalle, den vildbasaren, tillade hon.

Han knde ett litet sting i hjrtat, d hon nmnde Kalle. Han hade helst
nskat, att hon jmfrt honom med fstmannen, skulptren, geniet...

Men s kommo Rose och Kalle tillbaka frn sin promenad p Vstra
Storgatan.

-- Va det inte som jag sa, Rose! Hr sitter di nnu i mrkret och
dillar.

Och s tnde han utan vidare lampan. Till och med det dmpade,
estetiska, gula ljuset verkade p Stellan som om man krossat en dyrbar
kristallskl.

Och s kom Rose in, sedan hon tagit hatt och kappa av sig. Och hon
pratade! Hur hon pratade i ett enda strck: -- En sn bonnhla! Det r
den fulaste stad jag sett. Det finns ingenting annat n parken hr. Fr
resten bara mader runt kring hela stan.

-- Min fstman, sade Greta, sa, nr han var hr ett slag frra sommaren
p ett par dar. Vet ni, vad han sa? Jo, han sa, att nu frstr jag,
varfr den hr stan inte ftt en enda konstnr till vrlden, varken
skulptr eller mlare. Va inte det bra sagt?

Nu grep Rose in:

-- Vldigt! Och inte finns det heller ngra riktigt stora affrsmn, som
kan stta sprtt p hlan utan bara ngra futtiga sillstrypare och
brnnvinsgrossrer. Knektar och brnnvin, det r hela stan, brukar pappa
sga. Om du visste, Greta, hur mamma och pappa led det frsta ret,
innan de blev bekanta med dina frldrar. Mamma va alldeles frtvivlad.
Hon mste resa nda ner till Kpenhamn fr att hra ordentlig musik,
annars dog hon. Hon hll p och kvvas i denna brackhla med bara
hgfrdiga officerare och brackor. Inga andliga intressen! Inte ett
dyft!

Stellan satt och lyssnade. Han knde en hemlig gldje ver att de
skllde ut hans stad. Nu frstod han bttre, varfr han gick omkring och
lngtade bort. Det var sknhetssinnet inom honom, de andliga
intressena...

-- Usch, lt oss inte tala om det, sade Greta. Nr jag tnker p att jag
ska stanna hemma hela vren och att min fstman inte kommer frrn i
slutet p maj, vet jag inte, hur jag ska bra mig t.

Stellan sg p henne, en blyg, bedjande blick. Och hon tillade:

-- Men, gudskelov, jag har trffat Stellan. Du fr hlla mig sllskap,
s att jag hrdar ut. Spela lite Chopin i stllet, Rose.

-- Ni  fr djkliga med ert chopngande, sade Kalle. Jag tror jag gr
ut ett slag till.

Och han gick.

Rose spelade Chopin inne i salongen. Greta och Stellan blevo sittande
kvar p sina braskuddar och lyssnade. Musiken tog Stellan. Utan att
frst vad den innebar, greps han av dess knslofrossande nyromantik,
de melankoliska drmmerierna, smrtan, nyckfullheten. Han knde, hur
svrmodigt allting var, livet, krleken, i synnerhet krleken... Men
det var ett sknt och lyckligt svrmod, det estetiska svrmodet infr
sknheten, vi lngtande ana...

       *       *       *       *       *

Dagen efter trettondagen reste Kalle. Stellan saknade honom inte. Snart
skulle ocks Rose fara tillbaka till sina musikstudier. Ej heller hennes
avresa skulle Stellan srja ver. Han tnkte p den med en hemlig
gldje: Greta och han skulle bli ensamma...

Men innan Rose lmnade brackhlan, skulle hon ge en bal hemma hos sig.

Den blev samtalsmnet i hela staden under lnga tider eftert. Allt vad
den gde av manligt och kvinnligt dansant i gymnasistldern hade ftt
_tryckta inbjudningskort_. Ngonting liknande hade aldrig hnt frut.

Redan i tamburen mottogs man av bankvaktmstare Bergstedt. _Han var i
frack_ och hjlpte av med ytterklder och pampuscher. Och innanfr
salongsdrrarna stod Rose i vitt; hon hade till och med _vita_ strumpor
och skor, precis som brudar och bttre lik. Och vid sidan om henne stod
hennes mamma i svart siden och med blixtrande juveler kring halsen. Och
fr henne presenterade Rose sina gster.

Och denna salong och alla de andra rummen -- -- -- Ngonting liknande i
raffinerad lyx hade Stellan aldrig sett, inte ens hos sin morfar.
Tavlor, tunga sammetsdraperier med guldfransar, siden med frgyllda
drakar p vggarna, porslinsherdar och herdinnor p sm hyllor,
frgyllda klockor p kakelugnarnas avsatser... Det var blndande...
Det var som p ett slott...

Direktr Davidson tog i sitt eget rum mot den manliga ungdomen. Det stod
en bricka med punsch och vatten p ett stort bord och stora askar
cigarretter p ett lgt bord med prlemorinlggningar. Och direktr
Davidson sklade med alla och hlsade dem vlkomna med ngra vl valda
ord.

Och musiken -- -- -- Det fanns inte mindre n tre musikanter, alla frn
regementet -- Stellan knde igen dem -- tv fioler och en vid pianot.

Och i all denna lyx ppnade Stellan balen med Rose. Han frstod, att om
Kalle varit nrvarande, _han_ skulle ha gjort det. Men denna anmrkning
behll han fr sig sjlv.

Det blev till sist ocks gende sup _med scherry till glassen_.

Denna kvll skulle emellertid ej frflyta utan ngra uppseendevckande
hndelser.

Tv sjundevrister blevo fulla och mste avlgsnas och en sjttevrist
rkte s mnga cigarretter, att han blev sjuk. Punschbrickan och
cigarrettaskarna trollades bort frn direktr Davidsons skrivrum under
en vals och ersattes med vatten och konfekt.

Men innan denna katastrof intrffade, hade Stellan gtt. Ngonting hade
hnt. Han hade under hela kvllen ej dansat mnga danser. Han var ej
mera road av det slagets tidsfrdriv. Det frefll honom barnsligt och
simpelt efter de estetiska njutningar, han den sista tiden upplevat.
Dessutom: Greta var ej dr. Hon var frlovad och knde sig fr resten
fr gammal.

Under en av pauserna kom Rose fram till Stellan:

-- Du dansar s sllan med mig?

-- Jag dansar knappast alls.

-- Varfr inte det?

-- Det roar mig inte.

Hon sg p honom med sina stora, svarta gon, med denna blick, han
aldrig vgade mta. Och s sade hon:

-- Minns du nr vi dansade som barn i dansskolan?

-- Ja.

-- Och du gav mig frimrken?

-- Ja.

-- Vill du se min frimrkssamling?

Han nickade instmmande, av artighet. Han hade i verkligheten ingen lust
att se p dem. Han hade lidit alltfr mycket av bde dem och Rose. Men
han kunde ju alltid se p dem. P det sttet undgick han att dansa med
henne.

-- Kom med mig in p mitt rum.

Han fljde henne.

Ett par, som frirrat sig dit in, rusade upp frn kuddarna p Roses
schslong som ett par rapphns ur en rgker och frsvunno.

-- Hr  min samling, sade Rose.

Det var tv stora, tjocka band i rtt, med girlander, lokomotiv och
ngbtar i guld p prmarna.

-- Hr ska du f se mitt dyraste frimrke.

Hon slog upp en sida och visade honom. Han kunde knappast se, vad det
skulle frstlla, s verplottrat med stmplar var det.

-- Du tycker inte det r vackert! Du bryr dig inte ens om att se p det!

Han skakade trtt p huvudet. Pltsligen sade han:

-- Vet du, Rose! Jag ska sga dig, att jag har haft s mycke obehag fr
dina frimrken, s jag bryr mig inte om frimrken mera.

-- Vad d d! Tala om det fr mig!

-- Jo, fr att ge dig de dr frimrkena begick jag en dumhet.

Hon sg p honom:

-- S du pratar!

-- Nej, det r sant! Bertta!

I detta gonblick flg lgnens furste in i Stellan. Det frefll honom
med ens, nr han sg hennes spnning, att historien med frimrkena ej
var tillrcklig i sin verkliga gestalt. Den var alltfr enkel, alltfr
barnslig...

-- Jo, jag tog frimrkena p kredit hos Ebenezar Svenson. Och nr jag
inte kunde betala dom, brt jag mig in i min sparbssa och _stal_
pengarna.

Hon sg p honom lnge. Han vjde fr hennes blick, som om det varit
blixtar.

-- S stiligt! S stiligt gjort av dig, Stellan! Du r i alla fall bra
stilig, Stellan. Mycke stiligare n alla andra. Dr gr du och begr
brott fr min skull och sger ingenting, inte ett ord! Det r _vldigt_
stiligt!

Han sg p henne, skyggt, snabbt. Han blev blodrd i ansiktet. Han var
brnnande het. Och han frs.

Pltsligen tog hon ett steg fram mot honom:

-- Kyss mig, innan ngon kommer!

Han kysste henne. Han knde hennes brst genom den tunna vita
sidenklnningen mot sin kropp. Hennes lppar voro varma, fuktiga och
hennes kyss smakade som konfekt. Detta var ingen liknelse utan
bokstavligen sant! Han slt gonen, tog ett steg baklnges som
i yrsel -- -- --

-- Nej, nej, stammade han -- -- --

Hon gick skyndsamt ut ur rummet, utan ett ord. Han blev stende kvar
vid bordet med den sida uppslagen, dr Roses dyraste frimrke fanns.
Hans kropp skakade. Han knde nnu hennes mjuka brst mot sitt hjrta.
Det var som om benen inte lngre ville bra honom. Mera, mera, ropade
det inom honom.

En stund efter hade han lmnat balen. Han hade smitit ut i tamburen,
ryckt till sig rock och mssa. Galoscherna glmde han kvar.

Han gick lnge omkring p gatorna och talade halvhgt till sig sjlv:

-- Vad har jag gjort! Vad har jag gjort! Greta! Greta!

       *       *       *       *       *

Han satt inne p sitt rum hela dagen. Han ville inte, han kunde inte
visa sig fr Greta.

Vid fyratiden ringde det p tamburklockan. Husfrestndarinnan stack in
huvudet i hans rum och sade:

-- Det  en ung dam, som vill tala med Stellan.

Han gick ut. Det var Rose. Han stngde drren till vningen. Det gjorde
tamburen mrkare, s att hon ej skulle se, hur han rodnade.

-- Vart tog du vgen i gr?

-- Jag knde mig inte riktigt bra...

-- Jag har vntat p dig hela frmiddagen.

-- P mig -- -- --?

-- Ja, r det inte du, som har glmt ett par galoscher. Det stod S.P. i
dom. Jag trodde du hade glmt dom med vilja.

-- N -- -- --

Det blev en stunds paus. Till sist sade hon:

-- Vad ska du hitta p nu?

-- Ingenting.

-- Kommer du inte upp till Greta?

Han skakade p huvudet:

-- Har inte riktig lust.

-- D gr vi ut och gr, du och jag. Och s kan du hmta galoscherna
ocks.

Han blev med ens alldeles het. Han visste, att nr det blivit mrkare,
skulle de kyssas. Det sprngde i brstet p honom. Det bultade vid hans
tinningar.

-- Ja, ja, viskade han.

Med fumliga hnder fick han rocken p sig.

-- Kom nu.

De stodo ute i frstun.

-- Tyst, sade han. Lt oss g tyst! S att Greta inte kan hra oss.

-- Hrs det upp, nr man gr i trappan? frgade hon viskande och kom
honom nrmare.

-- Ja, tyst -- -- --

Och s kysstes de, lnge. Han drog henne intill sig s hrt, att hon
till sist bad:

-- Inte s -- -- -- inte s -- -- --

Utan ett ord smgo de som tjuvar nedfr trappan.

De gingo lnge, utt landet, i den tomma parken. De sade knappast ngot
till varandra. De frklarade ej sin krlek. Men med korta mellanrum
stannade de som p ett kommando och kysstes.

Stellan tnkte p farbror Ekenstrm. S hade det gtt till! Det var s
han ruinerat sig och kommit i olycka, genom att kyssas, till dess det
svindlade fr gonen och trsten brnde som en eld i strupen, trsten
efter kvinnolppar.

Och s skulle det g med honom sjlv. Han rs i knslan av undergngens
brnnheta lycka. Att f sluta sitt liv i en kyss, ett famntag -- -- --

Han stannade. Hans pupiller lyste mrka.

-- Rose!

Hon stannade. Han kramade henne s vldsamt att hon skrek till...

       *       *       *       *       *

Tv dagar efter reste hon. De hade varit ute dagen i nde, vandrat lngt
utt landsvgarna, suttit i de avlvade berserna nere i parken, sedan
det blivit mrkt. Hon hade knappast haft tid att g upp och sga adj
till Greta. Och Greta hade frgat efter honom.

-- Vad sa du?

-- Jag sa, att jag haft brtt med och packa och att jag inte sett dig.

Han nickade lugnad.




Den passionens vldsamma eld, som brann inom Stellan, hindrade honom
emellertid ej frn att f influensa. Dagen efter Rose farit, verflls
han av frosskakningar. P kvllen hade han feber.

De tv dygn han tillbragte i sngen, voro likvl ej en frspilld tid.
Han till och med betraktade sjukdomen med en hemlig tillfredsstllelse.
Han vilade sig, strckte ocks andligen ut sig med hnderna under
huvudet och gjorde ett verslag ver sin stllning. Och nr han ter kom
p benen, hade han klart fr sig, att han ej lskade Rose. Tanken p
henne berrde honom obehagligt, som minnet av ngot lgt, ngonting
honom ovrdigt.

Det var Greta han lngtade efter.

Men han visste inte riktigt, hur han skulle kunna trffa henne igen. Han
hade besudlat sin krlek. S som det varit skulle det aldrig mera
frbli. Han hade varit otrogen. Inte precis henne, utan det som fr
honom sjlv stod som nnu betydelsefullare: han hade varit otrogen sina
knslor fr henne. Hngivenheten, han uppstllt som sitt livs mening och
ml -- -- -- den var redan borta. Det var bittert att ndgas erknna,
att de knslor, man drmt skulle rcka under en hel levnad, ej visat sig
kunna best provet lngre n ett par veckor.

Han knde sig lumpen och usel.

Men han lngtade efter henne som den besudlade lngtar till renheten.
Han hrde henne spela piano dr uppe. Hon var ensam nu, alldeles ensam.
Och endast fr ett par dagar sedan hade han lovat henne och sig sjlv,
att han inte skulle verge henne.

En eftermiddag, d han ter hrde henne vid pianot, gick han lngsamt
uppfr trapporna och ringde p. Han knde sig skamsen och osker. Men
han hade sin lgn frdig.

Hon reste sig upp frn pianot:

-- Jas, du kommer nd till sist, rymmare?

-- Jag har varit sjuk. Jag har haft influensa och legat i flera dar.

Greta skrattade:

-- Ja, Rose hade ocks en frfrlig snuva, nr hon reste.

Han blev alldeles blodrd. Han kunde ingenting sga.

-- Sna dumbommar! Varfr sa ni inte till mig, hur det var fatt, s hade
ni ju kunnat trffas hr och sluppit och springa omkring ute i det hr
vdret. Jag skulle inte ha strt er. Men nu fr du hlla till godo med
mig i stllet.

De gingo in i hennes rum. De sutto tysta en lng stund... Till sist
frgade Greta:

-- Har du inte ftt ngot brev nnu? Han skakade p huvudet.

-- D ska du f se, att hon ocks ligger sjuk i influensa.

Det surrade inne i huvudet p honom. Hur hade Greta ftt veta att Rose
och han varit ute och promenerat tillsamman? Var det Rose som skvallrat?
Var hon s frck, att hon inte skmdes fr att tala om att de kyssts?
Det versteg hans fattningsfrmga.

-- N, sade Greta efter nnu en lng tystnad, hur knns det att vara
kr?

Han skakade p huvudet. Han skulle vilja sga henne, att det var henne
och inte Rose, han lskade. Men nu var det omjligt. Om han ocks haft
mod till det, skulle hon i alla fall ej tro honom. Hur kunde han d ha
kysst Rose? Han knde, hur ohjlpligt han smutsat sin krlek till henne.

Hon sade:

-- Det svarar du inte p. Men, ser du, du fr frlta min nyfikenhet.
Men jag tnker p det s ofta, jag tnker inte p ngot annat n det.
Hur en kvinna knner det, nr hon lskar, _det_ vet jag. Fr henne r
krleken _allt, allt_! Det finns ingenting annat. Det existerar
ingenting annat. Men ser du, Stellan, det jag alltid undrar p r, hur
_han_ knner det nere i Paris. Knner han det som jag? r krleken ocks
fr honom allt! Tnker han p mig som jag tnker p honom, _alltid_,
frn morgon till kvll? Drmmer han om mig om ntterna som jag drmmer
om honom? Och gr han det p samma stt som jag? Det var _det_ jag ville
veta.

Stellan svarade ej. Han kunde ingenting sga.

Hon fortsatte:

-- Naturligtvis: ssom _han_ kan du inte knna, inte nnu. Men i alla
fall. _Ngon_ likhet mste det vl finnas.

Han satt tyst och sg p sina hnder.

-- Det vill du inte svara p?

Han skakade p huvudet utan att se upp.

-- Vet du, jag lser hans brev, jag lser dom hundra gnger. Jag kan dom
nstan utantill. Och ibland r det ett uttryck i dom, en mening, som gr
mig alldeles stel. Det knns som om hjrtat hoppade upp i halsgropen p
mig och stannade. Knner han som jag? Tnker han som jag? Betyder hans
krlek lika mycke fr honom som min fr mig? Du har ingen aning om, hur
frfrligt det knns, nr de tankarna kommer p en! Det r ibland s
frfrligt, att jag nskar, jag aldrig mtt honom, aldrig lskat honom.
Tnk om han skulle lska mig p ett annat stt n jag lskar honom? Du
frstr inte vad det betyder.

-- Jo, jag frstr, viskade Stellan sakta, jag frstr -- -- --

-- Nej, Stellan, det kan du inte. Det kan bara en kvinna -- -- --

       *       *       *       *       *

Det blev frvirrade mnader, som fljde. Varje eftermiddag kom han upp
till henne. De talade bara om ett: krleken. Till en brjan var det mest
hon, som frde ordet. Greta var Ellen Keyare och frfktade hennes
sikter p ett stt, Stellan av tskilliga anledningar hade en smula
svrt att frst. Dels rckte hans erfarenhet ej till. Dels berodde det
vl till en liten del p den form, i vilken Greta framstllde dem. Och
kanske i ngon mn berodde det ocks p Ellen Key sjlv...

Men orden hade en underbar klang, p samma gng svvande och brinnande
som de voro, framburna av en sklvande entusiasm i den slocknande
brasans klrobskyr eller i de gula sidenskrmarnas estetiska belysning.
Det lt s hgtidligt och allvarsmttat, allt det Greta hade att sga om
krlekens rtt, om den hgsta sedliga moralen, om det estetiskt-etiskas
samlande och uppgende i en enda knsla: krleken, om det borgerliga
samhllets fraktliga humbugsktenskap och lagvigda prostitution.

-- Men sdant ska vrt ktenskap _inte_ bli, _aldrig_! Dick och jag har
kommit verens om, att den dag krleken slocknar hos en utav oss, d ska
han eller hon bli fri. Om du visste, hur glad jag r, Stellan, ver att
jag ska gifta mig med en konstnr och inte med en jurist eller en
officer eller en grosshandlare. En konstnr _frstr_ oss kvinnor. De
frstr den moderna kvinnans krav p en ny ktenskapsmoral, en ny
knsloetik. De frstr att vi moderna kvinnor inte njer oss med mindre.
Vi _vill_ komma ur den gamla slentrianen och vardagligheten i
knslolivet. Vi njer oss inte lngre med den ktenskapliga
prostitutionen. Och det frstr en konstnr...

Eller ocks kunde hon frmana Stellan.

-- Vad du n gr, Stellan, fuska inte bort dina knslor! Plottra inte
bort dom! Kom ihg att sdant hmnar sig. Det r precis som om du hade
tusen kronor och slsade bort dom i smsummor. Och s en dag, d du
trffar ngon, som du skulle vilja ge _hela_ sedeln t, s har du
knappast ngonting kvar. Pengarna har frsvunnit. Du har ingenting att
ge. Du str dr tomhnt och fattig. Och framfr dig str kvinnan med
hela sin rika, stora, versvallande krlek, som hon bjuder dig med sitt
rika, stora hjrta. Och du kan inte ta emot hennes krlek, drfr att du
sjlv plottrat bort dina knslor. Jag menar inte bara p det allra
grvsta och ohyggligaste sttet, genom ett lsaktigt liv, men det r
lika ltt att fuska bort sitt knsloliv p s kallade ofarliga stt, p
flirt och kurtis, sdant som man tycker egentligen inte gr s mycke.
Men du kan va sker p att det hmnar sig. Du ska va Rose trogen,
riktigt trogen. Och vet du, ibland tycker jag liksom, att jag har en
mission att fylla fr dig och Rose. Nr du sitter hr uppe hos mig om
eftermiddagarna, rddar jag dig frn att g och flirta p Storgatan. Och
hon tillade:

-- Ja, nu ska du inte tro jag tnker srskilt fult om dig eller att du
r flyktig. Men _frestelsen_ finns dr i alla fall. Och du r s vek och
fin och knslig, att du ltt kan komma p villospr. Och vad skulle du
d svara Rose, nr hon kommer tillbaka?

Efter dylika samtal blev Stellan sittande lnge vid skrivbordet i sitt
rum, innan han kunde frm sig att ta itu med lxorna. Tankarna surrade
i hans hjrna. Det kndes tungt och tryckande ver brstet. Det var, som
om han knappast kunde andas. Ty han frstod, att han var bunden vid
Rose. Han kunde inte verge henne. Sdant gjorde inte en hederlig
mnska. Han var visserligen ingen konstnr, han hade kanske inte den
rtta, den djupa synen p kvinnans krav p en ny knsloetik. Den skulle
han skaffa sig s smningom. Men en gentleman var han _redan_, en
gentleman skulle han alltid frbli.

Vilket sllsamt, underligt de det vilade ver honom. Han var bunden vid
Rose och han lskade Greta. Han skulle gifta sig med en kvinna, som bara
frmdde locka fram det lga, det fula hos honom. Och s skulle han
lngta efter en annan, en lng och smrt gestalt, smrt som en statyett,
jungfrulig som Snklockan. Vilket underligt liv! Vilket ironiskt de!
Varje gng han kysste Rose eller hll henne i sina armar skulle han
sluta gonen och se -- Greta... Och ingen av dem skulle f veta det,
varken Rose eller Greta! Vilket underligt liv. Vilket ironiskt de!

Men det var inte alltid bara Greta som talade. S smningom vgade ocks
Stellan ge uttryck t det, som rrde sig inom honom. Han berttade fr
henne, hur _han_ knde det, vilka frnimmelser _hans_ krlek fdde.

Det var s ondligt bittert ljuvt att kunna sitta s hr i den lnga
skymningen och frklara fr henne, hur han lskade henne, hur han tnkte
p henne som p en statyett, hur han helst av allt endast skulle vilja
kasta sig fr hennes ftter, utan ett ord, i stum tillbedjan. Och under
allt detta visste hon inte, att det var _henne_ sjlv han menade.

En gng frsade han sig, d han talade om sin lskades hr.

-- Men Rose r ju mrk.

-- Ja -- -- -- visst -- -- --

Nr han efter en sdan kvll kom ned p sitt rum skrev han s ordagrant
han kunde ned allt, vad han sagt och snde det till Rose. Och nr han
stoppade brevet i ldan log han, ett bittert ljuvt leende. Vilket
ironiskt de! Vilket underligt liv!

Om han inte haft Greta visste han ej, hur han skulle kunnat slpa sig
genom terminen. Hemma hade en olycka hnt. Hans far hade blivit
frbigngen till major. Hans liv var frfelat, meningslst. Han var utom
rkningen, hrde till de levande dda, som slpa fram sina terstende
tjnster i en enda oavbruten missrkning. Nsta hst skulle han bli
tygofficer, en retrttplats fr de frbigngna och nedtrampade, dr de
sluppo att dag ut och dag in g och lyda under en segerviss major, som
var yngre n de. P familjen Petrus gjorde slaget ett outplnligt
intryck. Lyxfgeln hade bervats sina vackraste fjdrar. Det kom brev,
mnga brev. Och en dag, d Stellan kom in i sin fars rum utan att knacka
p drren, sg han honom ligga framstupa p soffan med huvudet inborrat
i kuddarna.

Han drog sig frskrckt tillbaka. En lng stund blev han stende utanfr
den stngda drren och lyssnade. Ej ett ljud hrdes dr inifrn. Stellan
knde det pltsligen, som om hans hjrta stannat. Kanske hans far gjort
sig illa? Kanske hans far gjort som farbror Ekenstrm? Han ppnade
frsiktigt drren. Fadern rrde sig ej. Stellan smg sig fram med
snabba steg.

-- Pappa, pappa, viskade han.

-- Pappa, pappa, ropade han -- -- --

D ryckte hans far till och sg upp. Stellan ryggade flera steg
tillbaka. Han frstod, att hans far var berusad...

Senare under terminens lopp hrde han honom ofta komma hem sent om
ntterna med oskra steg och sabeln slamrande mot uppgngens vggar.

Ja, om han inte haft Greta, visste han ej, hur han skulle kunnat uthrda
att leva. Denna tryckande stmning i hemmet. Och denna framtid med Rose
vid sin sida...

Greta var hans sol. Han dyrkade henne...

       *       *       *       *       *

En eftermiddag, d han som vanligt gick upp och ringde p hos direktr
Mllers, svarade jungfrun:

-- Jo, frken r hemma. Men jag vet inte -- -- -- jag ska frga -- -- --

Han blev stende i tamburen och vntade. Till sist kom fru Mller sjlv
ut.

-- Greta kan inte ta emot. Hon r sjuk.

I flera dagar var Greta sjuk. Och s -- en eftermiddag, d han kom hem
frn skolan -- lg ett brev p hans skrivbord. Han knde inte igen
stilen. Det fanns ej heller ngot frimrke p kuvertet. Han slet upp det
och lste:

    "Kra Stellan! Jag reser om en timme med mamma utomlands. _Jag
    tackar dig fr allt! Jag skall aldrig glmma dig_. Jag r s
    grnslst olycklig. Jag nskar jag vore dd. Dick har -- -- -- han
    har brutit -- -- -- han lever med en modell -- -- -- hon har ftt
    -- -- -- ska f -- -- -- Vad du n gr: _krossa inte en kvinnas
    hjrta!_ Var vrdig din Rose -- -- -- Farvl!

    _Greta_.

       *       *       *       *       *

Hans frsta och naturligaste impuls var att skriva till Greta. Han
skulle ppna sitt hjrta fr henne, tillst, vilken komedi han spelat
dessa mnader och som ersttning fr hennes grnslsa sorg erbjuda henne
sin grnslsa, allt annat uppslukande krlek. Han var visserligen en tre
r yngre n hon. Men hade ldersskillnaden i grund och botten ngon
betydelse?

Hade hans ldsta farbror, som nu var biskop i Kalmar, inte gift sig med
hans faster, som var tio r ldre? Och voro inte de lyckliga? Hon var
visserligen en gammal gumma nu, men skillnaden i r hade aldrig mrkts
p dem s mycket, drfr att hans farbror alltid haft helskgg. Ocks
han sjlv kunde lgga sig till med skgg, om det skulle behvas.
Huvudsaken var att man lskade varandra.

Men medan han satt och skte ge form t dessa tankar, insg han allt
tydligare, att det var omjligt. Hon skulle inte frst honom. Hon
skulle inte kunna tro honom. Till och med sjlva frklaringen, hans allt
annat uppslukande krlek till henne, skulle gonblickligen visa, vilken
lgnare han var. Och de sista raderna i hennes brev, detta brev, han
lst s ofta och s lnge burit i sin ficka, att det brjade bli slitet
i kanterna, hade inte dessa sista ord varit en bn till honom att aldrig
krossa en kvinnas hjrta...

Vilket sllsamt de, som ledde hans liv. Nu var _hon_ fri. Men sjlv var
han bunden p annat hll, bunden av ngra kyssar, av en massa
krleksbrev, som voro mnade t henne, oupplsligt bunden av sitt ord
som gentleman.

Men kanske det lg ngon mening ocks i detta, hur ironiskt meningslst
det n kunde frefalla. Han hade nnu ej ftt gonen ppna fr det
irrationella i livet; ej nog med att hans verdandistiska vrldsskdning
tvingade honom att se det lagbundna i tillvaron: det strngt logiska,
den obevekliga Ananke -- som fr vrigt var hans valsprk fr tillfllet
och som tjnstgjorde som ex libris i alla hans bcker -- tilltalade hans
brist p erfarenhet, hans ungdomliga krav p enkelhet, verskdlighet,
stora linjer.

Och detta, att vara bunden vid Rose, var _hans_ Ananke. Och mot det
strida till och med gudarna frgves. Trots all dess ptagliga
meningslshet _mste_ det ligga ngon mening i detta ironiska spel, dr
han uppbar huvudrollen. Varfr skulle det annars just vara Rose, han
bundits vid? Lg det inte ett det obevekliga dets rda trd just i
detta, att det var hon och ingen annan, hon, fr vilkens skull han en
gng lidit, hon fr vilkens skull han en gng varit nra att beg ett
brott, hon, som han _aldrig_ lskat. Nu var det ter igen hon, som grep
in i hans liv, som _bestmde_ det. Sannerligen: detta kunde ej vara en
tillfllighet. Det _mste_ vara det, hans Ananke.

Och vem visste om inte detta hnt just nu, drfr att det ville prva
honom, komma underfund med vad slags mnska han i grunden var: en
lgnare eller gentleman. Nej, hans Ananke skulle ej behva oroa sig! Han
skulle inte svika! Han skulle leva och d som en gentleman. Sedan fick
det g med allt annat, som det kunde: framtidsdrmmar om mecenatskap
eller vad det nu n skulle bli. Han mste frbli en gentleman.

Och fr resten: vem visste om inte det till sist bara ville _ltsas_
prva honom, fresta honom, fr att till sist, nr han visat sig
stndaktig, som belning sknka honom -- Greta! Kanske i alla fall, en
gng, lngt fram i tiden, det skulle visa sig, att all denna ironi, han
nu stod mitt uppe i, varit till hans och Gretas bsta, en lng omvg
liksom i en roman, fr att de s mycket klarare skulle frst, hur
grnslst de lskade varandra?

Ja, vem kunde veta -- -- --?

Han skrev som vanligt sina brev till Rose. Men inspirationen var borta,
dess klla sinad. Han visste ej mera, vad han skulle sga annat n: "Jag
lskar dig!" "Du ska inte tro, att jag r en sdan skurk som skulptren.
Jag avskyr det slagets mnskor." "Jag r en _gentleman_!"

Rose kunde ej undg att mrka skillnaden. Hon var i grunden en precieuse
med starkt krav p formen nr den gllde andra, hon lskade
broderierna, nr andra utfrde dem. Och i ett av sina brev kunde hon ej
underlta att ppeka frndringen:

"Hr du, Stellan, dina brev ha varit de stiligaste krleksbrev jag lst,
men nu brjar de bli prosaiska tycker jag. Du r vl inte ute och gr p
Storgatan om eftermiddagarna, nu sen Greta rest, fr d kommer jag att
lugga dig, nr vi trffas. Kom ihg det! Och du behver inte stryka
under med _tre_ streck att du r en gentleman. Det _vet_ jag!"

Stellan harmades ver dessa anmrkningar. Helst skulle han ha velat
svara henne, att de brev, hon ansg s stiliga, inte voro avsedda fr
henne. Hon var helt enkelt inte vrd s stiliga brev. Men han var en
gentleman och skrinlade planen. Ett par dagar var han ocks starkt
betnkt p att ge svar p tal genom att hnvisa till _hennes_ brev och
jmfra dem med hans egna, som skrivits sedan inspirationskllan sinat.
Ocks _d_ mste hon erknna, att hennes voro betydligt underlgsna. Vad
handlade hennes brev om? Voro inte de prosaiska, s det rckte till? Hon
skrev ju aldrig om ngot annat n att vad hon hittat p under veckan...

Men ocks denna plan frkastade han. Det var hans skyldighet att leva i
jmnhjd med sitt anseende. Han bemdade sig om att skriva s, som han
skrivit frr. Men det lyckades ej. Breven vllade honom allt strre
anstrngning och det fanns stunder, d han nskat, att han haft en
avskrift av dem, han skickat henne, medan Greta nnu var kvar...

       *       *       *       *       *

Och s kom vren.

Den kom ver honom ssom den aldrig kommit frr. Det var som om en
stormflod vllt upp inom honom och ryckt honom med sig.

Studentskrivningarna voro redan frbi. Alla hade klarat sig. Stellan
stod om kvllarna vid sitt fnster lnga stunder, innan han gick till
sngs, och sg ned p Josefs och Axels rum. Dr nere lyste lampan vid
Josefs bord. Ngra veckor till och han var fri, fri, fri!

Det sprngde i brstet p Stellan. Hans hjrta slog som om pulsen varit
hammarslag. Ett helt r till, ett helt, lngt, evigt r till -- -- --

Hur skulle han kunna uthrda! Fanns det inte ngot stt att frkorta
det! Kunde man inte ta ngot gift, som gjorde att man somnade in och
blev liggande i dvala till nsta vr? Tolv lnga, eviga mnader! Hur
skulle han orka! Vilket helvete! Vilket olidligt helvete! Det var som om
allt inom honom belagts med bojor, pressats in i en tvngstrja. Hans
tankar snurrade kring i hjrnan som en ekorre i sitt hjul. Brstkorgen
lg tung och tryckande ver hans hjrta. Satan, vilket liv, vilket
meningslst r, som vntade! Kunde han inte bli fri, fri, fri -- -- --

Han lg och drmde om mornarna att han var student. Han var fri. Ingen
skola mera, ingen morgonbn, inga lxor -- -- --

Och s vaknade han. ver honom stod jungfrun, yrvaken, rufsig i hret,
halvkldd:

-- Klockan  fem minuter ver sex! Choklan str p bordet.

Han satte sig upp i sngen med den underbara drmmen nnu som ett eko i
sjlen. Han sg sig omkring. P bordet stod chokladen och rk. Han
skulle aldrig i sitt liv mera dricka choklad.

Och med en frbannelse hasade han sig lngsamt ur bdden -- -- --

       *       *       *       *       *

Den tjugonde maj skulle Rose komma tillbaka frn Stockholm.

Till sin frvning konstaterade han, att underrttelsen beredde honom
varken gldje eller sorg. Han erfor snarare en slags lttnad. Nu skulle
han inte behva skriva krleksbrev lngre. Han hade ocks klart fr sig
att han skulle behandla henne gentlemannamssigt. Men han hade dessutom
intalat sig sjlv, att om den roll, han ndgades spela, fstmannens och
kavaljerens, blev alltfr besvrlig, skulle han alltid kunna hlla sig
undan genom att skylla p lxor och repetitioner nu s hr i slutet av
terminen. Och ett sdant skl _borde_ hon frst.

Det kom naturligtvis ej i frga att han mtte henne vid stationen. Men i
sitt sista brev hade hon stmt mte med honom p Vstra Storgatan
klockan halv fem.

Till sin ytterligare frvning konstaterade han emellertid ocks, att
han befann sig p Storgatan redan klockan fyra. Han kunde heller inte
undg att lgga mrke till, hur hrt hans hjrta klappade. Han gick och
undrade, hur hon skulle se ut, om hennes brst blivit strre, hur hon
var kldd och vad hon skulle sga. Kanske nr allt kom omkring att det
ej skulle visa sig s svrt att behandla henne som en fstman och
kavaljer anstr? Kanske han till och med lskade henne, p ett srskilt
stt, inte som han lskade Greta, men p ett lgre, mera osedligt stt.
Han knde sig med ens het, nr han tnkte p att han om en halvtimme
skulle kyssa henne. Framfr honom lg ett perspektiv av hetsande,
lockande dagar, nda till dess han sjlv skulle resa till Sr: varje
eftermiddag skulle han kyssa en kvinna -- -- --

Tjugu minuter ver fyra kom hon! Han sg henne p lngt hll p motsatta
trottoaren. Han blev allt rdare i ansiktet, allt svagare i benen. Det
var som om all kraft runnit bort frn honom. Han kunde inte sga, hur
hon var kldd mera n att hon hade en vit strhatt p de svarta burriga
lockarna och han hade en angenm allmnknsla av att hon var vackrare
och stiligare kldd n alla andra flickor i stan. Han tyckte sig ocks,
s hr p lngt hll, ha en frnimmelse av att hennes brst ej vuxit,
men att hon sjlv blivit nmnvrt strre. Hon sg ut som om hon vore
fullvuxen.

Ett gonblick befann han sig i en ytterst pinsam situation. Han visste
ej, hur han skulle bra sig t fr att trffa henne. Att g rakt fram
till henne, tvrs ver gatan, frefll honom olmpligt. Alla skulle
lgga mrke till det gonblickligen. Alla skulle genast frst, att de
voro frlovade. Han saknade mod att s hr den frsta dagen ge deras
hemlighet till pris t offentligheten.  andra sidan nrmade de sig
varandra frn motsatt hll. P s stt skulle de aldrig trffas,
tminstone inte om de fortsatte att g p olika trottoarer. Han gick och
funderade p ett stt att vervinna denna olyckliga tillfllighet: han
kunde till exempel g _mycket_ sakta, stanna framfr butikfnsterna
lnga stunder, till dess hon, efter ett par slag fram och tillbaka p
gatan, till sist skulle hinna upp honom. Och d kunde de trffas som man
borde, av en slump, av en den allra naturligaste tillfllighet...

Nu var han mitt emot henne och tog av sig mssan. Hon stannade och sg
p honom. Ocks han stannade. Han _kunde_ inte fortstta och lta henne
st dr, p motsatta trottoaren, och se p honom.

Frvirringen drev blodet till hans ansikte.

-- _God da, Stellan,_ ropade hon med en klingande rst, som hrdes ver
hela gatan. Kommer du inte och hlsar p mig.

Han gick sakta ver gatan, fram till henne:

-- God da, sade han.

-- Ja, det r s dags nu! _Sg_ du mig inte?

-- Jo, jag sg dig p lngt hll.

-- Varfr kom du inte och hlsade d?

Han viskade:

-- Lt oss g! Jag ska bertta det sedan. Lt oss g.

-- Vart ska vi g?

-- Utt landet som vanligt.

Hon gav honom en granskande blick:

-- r du rdd fr att g hr? Har du flirtat med andra, sen Greta reste?

-- Jag har inte flirtat med Greta.

-- Det sa jag vl inte heller. Jag sa: sen Greta reste.

Nu sg han henne i gonen:

-- Nej, det har jag _inte_. Vem skulle jag ha flirtat med?

-- Du br dig alltid s besynnerligt t. Inte komma ver gatan och
hlsa, nr vi i alla fall stmt mte! Ja, lt oss g d.

Han gick vid sidan om henne utan ett ord. Han var inte sorgsen, snarare
kallt bitter. Vilket underligt de, som svvade ver honom. Skulle
_aldrig_ ngonting bli som han tnkt. Hr hade han gtt Storgatan upp
och ner och lngtat efter henne, knt sig het ver hela kroppen vid
tanken p, hur de skulle kyssas. Och s frstod hon honom inte. Och inte
bara det: hon stllde sig att grla p honom... Kunde detta kallas
krlek? Det var tminstone inte vad han menade med krlek, varken den
rena eller orena.

De hade kommit utom staden och gingo p en vg, skyddad p ena sidan av
en hg jrnvgsbank, p den andra av ett sankt albuskkrr.

-- Ska vi g s hr och tiga lnge? frgade hon.

-- N- -- -- --

-- r du inte glad ver att jag kommit?

-- Jo.

-- Varfr kysser du mig inte?

-- Jo.

-- Ja, du behver inte tro, att jag _tigger_ dig!

-- Det har jag vl aldrig sagt!

-- N, kyss mig d!

De stannade bda. Han sg sig omkring och s kysste han henne, ssom han
aldrig kysst henne frra julen. Hans kyliga bitterhet var borta. Han
knde det som om hennes mun varit en djup, mrk brunn, ur vilken han
sugit sjlva livets berusande vatten. Hennes burriga hr kittlade hans
panna och tinningar. Han tryckte hennes kropp ttt intill sig. Hans
armar kramade hennes midja s att det vrkte i dem. Och han drog sig
undan henne med ett vacklande steg.

De fortsatte under tystnad. Till sist, d Rose hmtat andan, sade hon
till honom, med en blick, som lyste likt en stjrna, som speglar sig i
ett vatten:

-- Ibland r du s dum. Och ibland r du s stilig. Varfr kan du inte
alltid va stilig?

Han sg sig ter omkring och stannade:

-- Rose, hr p vad jag sger. Jag ska bertta dig, varfr jag inte
stannade.

Hans pupiller hade mrknat. Han talade. Han berttade, varfr han inte
stannat. Och han berttade mycket mera: hur han lskade henne, hur han
lngtat efter henne, hur han gtt och tnkt p denna stund, d de skulle
trffas och han skulle kyssa henne...

Och i detta gonblick talade han sanning. Greta var s lngt borta.
Alla, allting var s lngt borta, allt utom hennes mun, de fylliga,
litet fuktiga lpparna.

Nej, han ljg inte. Han knde det nu, nr han kysste henne. Detta var
inte ngot bedrgeri.

-- Tror du mig inte? frgade han.

-- Jo, visst tror jag dig. Varfr skulle jag inte gra det. Du r bara
s dum och barnslig ibland.

Och de kysstes igen...

       *       *       *       *       *

Men det blev ej som han tnkt. Nej, det blev aldrig som han innerst inne
drmt om.

Varje eftermiddag gjorde de lnga promenader utt landet. Ibland voro de
goda vnner. Och d kysstes de. Ibland voro de ovnner och grlade. Och
d kysstes de i alla fall, till sist. Dessa kyssar efter ett grl stredo
ej endast mot hans drm om krleken, ven den orena krleken: de stredo
ocks mot hans allra innersta _principer_. Det hjlpte ej att hon
skrattade t honom och frklarade, att man mycket vl kunde kyssas efter
ett grl och att man strngt taget _mste_ gra det. Han hade icke desto
mindre en instinktiv knsla av att dessa kyssar voro p ett eller annat
ofrklarligt stt frdrvliga.

Det vill sga: det var mest Rose, som grlade. Sjlv svarade han nstan
aldrig. Han drog sig in i sitt skal, i en kylig bitterhet och teg.
Ibland var det ngon smsak, hon inte tyckte om hos honom. Halsduken
till exempel. Den passade inte. Till en gr kostym skulle han inte ha en
gr halsduk. Han hade inte ngot frgsinne. Varfr var han s
okonstnrlig?

Och varfr skulle han ha mssan p huvudet ssom han bar den, lngt nere
i pannan. Det ansgs visserligen fint i en bondhla som den hr, men i
Stockholm hade gymnasisterna mssan kckt i nacken och med kullen
tillbakadragen.

Hon visade honom, hur den skulle sitta. Han vred sig inne i klderna,
som om han velat skruva sig ur dem och protesterade i tysthet. Kunde han
inte f ha sin mssa som han ville? Men han fogade sig till sist. Ensam
i hela gymnasiet gick han med mssan p nacken och sg ut som en
sjbuse. Och dagen efter, nr de mttes, skrattade hon:

-- Du r s dum! Varfr skulle du brka i gr, nr jag ville du skulle
ha mssan som gymnasisterna i Stockholm. Nu har du den ju i alla fall
s.

Han sg p henne frnrmad:

-- _Brkade_ jag -- -- -- Jag sa ju inte ett enda ord.

Hon skrattade p nytt:

-- Tror du inte jag har gon att se med?

Deras allvarligaste och lngvarigaste dispyt gllde emellertid hans
levnadsbana. En dag nmnde hon ngot om, hur stiligt det skulle bli, nr
han fick uniform p sig.

Han svarade lgt och saktmodigt:

-- Ja, men jag ska inte bli officer.

Hon stannade och sg p honom:

-- Vad sger du! _Ska du inte bli officer?_

-- N, det ska jag inte -- -- --

-- Jo, det ska du visst!

De fortsatte en stund under tystnad. Till sist gav hon honom ett snabbt
gonkast:

-- Vad ska du d bli?

-- Jag ska till Lund och studera filosofi och estetik.

Nu tvrstannade hon:

-- N, hr du, hll i mig! Varfr ska du studera filosofi?

-- Drfr att jag vill det.

-- Du tnker vl inte bli skolfux heller? Fr d vill jag bara sga
ifrn att -- -- --

Han ryckte p axlarna. Hennes brist p _verklig_ bildning plgade honom:

-- Vem har sagt, att jag skulle bli skolfux? Kan man inte studera
filosofi utan att man ska behva bli lrare?

-- Men vad ska du d med filosofin och gra?

-- Jag ska bli mecenat.

Hon stirrade p honom. Han log:

-- Du har kanske inte reda p vad en mecenat vill sga.

Hon skrattade, ett hgt, hnfullt skratt.

-- Ja, det kan du inbilla dig! Jag som har flera slktingar i Stockholm,
som r mecenater och som ger statyer till Nationalmuseum och till alla
mjliga inrttningar.

Han teg. Efter en lng tystnad frgade hon:

-- Och var ska du f pengarna till att bli mecenat fr?

-- Min morfar -- -- -- nr han dr -- -- --

-- N, vet du, Stellan! Vet du vad det kostar att va mecenat? Fr att
bli mecenat mste man frtjna _millioner_. Du kan vl inte leva p att
bara ge bort din morfars pengar? D har du ju ingenting sjlv. Ska du
_ge bort pengar_ till Nationalmuseum, s mste du ju frtjna tminstone
tio gnger s mycke. Tror du mina slktingar som r mecenater ger bort
vartenda re till museer och inte har ngot sjlv.

Rose triumferade, som alltid. Stellan gick tyst. Slutligen sade han, i
en pinsam frnimmelse av att urskten ej skulle glla:

-- Ja, men jag tnker inte ge bort pengar till Nationalmuseum.

Hon ryckte p axlarna:

-- Asch, du ska bli officer.

Gng p gng kom hon tillbaka till detta: han _mste_ bli officer, hon
_ville_ se honom i uniform, annars s -- -- --

Till sist svarade han med ett: -- Vi fr vl se -- -- --

-- Det fr vi visst inte! Vi _ska_ se!

Och s kysstes de. Det kunde inte hjlpas: dessa kyssar frsonade
mycket, ehuru de stodo i fullstndig strid med bde hans drm om
krleken och hans principer. S smningom brjade han tycka, att de voro
underbarare n de kyssar, de vxlade utan att ha grlat. Det
frdrvbringande i dem gav dem en srskild bouquet. Det lg ver dem en
srskild hets, den nakna, skamlsa njutningens hets. Han hade knslan av
att de innehllo ett lngsamt ddande gift, att de s smningom skulle
leda till frfallet, lidelsens och lustans hemskt skna frfall. De
kommo honom att tnka p Ludvig den femtonde och hans mtresser och
ocks p ljtnant Ekenstrm. Och han frstod dem bda tv, den franske
kungen likavl som den svenske ljtnanten. Han _knde_ den sllsamma
lockelsen i frintelsen, i den medvetna njutningsundergngen. Aningen om
en katastrof gjorde den endast dubbelt hemskt ljuvlig.

       *       *       *       *       *

Och katastrofen kom, lngt tidigare n Stellan tnkt sig.

Kvllen innan den utspelades, hade han varit nere hos Josef. Stellan
ansg sig, trots allt det, som frefallit mellan honom och Axel, vara
skyldig att avlgga detta besk. Det var p stt och vis en
avskedsvisit. Dagen efter skulle Josef upp i studentexamen.

Nr Stellan knackat p drren och slppts in, brt han isen med att
sga:

-- Jag ville bara komma ner och nska dig lycka, Josef.

Axel satt tyst och trumpen. Men Josef visade sig vara vid ett ypperligt
humr. P en krok i vggen hngde fracken. Under soffan stod ett par nya
resrkngor. P byrn lg ett stort sndagsblad. Vid sidan om det en hg
krage och en vit halsduk och en flaska eau-de-cologne.

-- Ja, sade Josef, medan han med sin rytmiska gng vandrade fram och
tillbaka p golvet:

-- Ja, pojkar! I morron r detta helvete slut! Och frn och med i
morron eftermiddag hetter jag inte Josef Nilson lngre utan Josef
Nihln. Det r under det namnet som -- -- -- N, det ska vi inte tala om
_nu_. Sdant _talar_ man inte om. Sdant _visar_ man i handling.

Han strk med hnderna ver det rda, nyklippta hret. Och s lt han
dem fortstta i en gest upp mot himlen:

-- Tnk att det verkligen r slut! Det r min sjl som en drm! Jag ska
sga dig, att jag ibland mste g fram och _hlla_ i de dr paltorna
(han pekade p frackkostymen), fr att jag ska tro, att det r riktigt
sant, att det inte r en Morgondrm, jag menar inte en Frdingsk
morgondrm utan en annan, en, som r fan s mycket sknare och
betydelsefullare.

Han strckte nnu en gng armarna i en darrande, entusiastisk lovsng
mot hjden; och samtidigt log han, ett leende, som om han framfr sig
skymtat en syn av vermnsklig sknhet:

-- Kors i Jesu namn! Att tnka sig, att det r slut! Slut fr alltid!
Och ni, era stackars djvlar, ni har ett helt r framfr er. Jag ska
sga er en hemlighet, mina rade herrar, det ret ni har framfr er r
det lngsta i en mnskas liv. _Jag vet det!_

En stund satt Stellan tyst och lyssnade. Men pltsligen reste han sig
upp och rusade ut p grden. Han knde det som om han skulle kvvas.

Han gick fram och tillbaka p sitt rum, av och an, som ett lejon i en
bur. Det rasade inom honom. Hans brst var som ett vrldshav, dr
stormen piskade upp skyhga vgor.

-- Ett r, ett r, ett helt lngt r -- -- --

Om det bara hade funnits ngot gift, s att man kunde domna bort, till
dess ngon kom och vckte en och sade: -- Hr r frackkostymen, hr r
skorna -- -- -- lycka till -- -- --

Eller om han kunde tillbringa dessa tolv helvetiska mnader med att
kyssa Rose, med att ligga i hennes armar, krama henne, till dess armarna
domnade, en tolv mnaders Morgondrm -- -- --

Ett r, ett helt lngt r -- -- --

Han gick fram och tillbaka, av och an. Till slut sg han p klockan. Hon
var redan halv tio. Han hade ej sett p lxorna. De hade latin p
morgonen; Virgilius. Han slog upp boken, kastade en blick i den och
slngde den med ett uttryck av obeskrivligt ckel frn sig p golvet.

-- Jag ger fan i den!

Han brjade ter g av och an.

-- Och fr resten r det vl troligt att vi fr fritt frn latinet i
morron. Smygaren ska vl ha studenterna -- -- -- Alltid _en_ trst!

       *       *       *       *       *

Smygaren upptrdde verkligen nsta morgon i frack. Men studentexamen
skulle ej brja frrn klockan tta. Sjundenedristerna fingo allts
endast fritt den sista morgontimmen.

Svordomar! Frbannelser!

Stellan var den frste, som fick frgan. Till en brjan trodde han, att
det berodde p en alldeles srskilt satanisk otur. Han haltade sig genom
skanderingen.

-- Det dr gr inte vad man kallar precis lysande, Petrus.

Stellan svarade ej.

-- Har du inte skanderat genom det hemma?

-- Jo.

-- N, verstt d!

Stellan stammade fram ngonting. Pltsligen gav han upp varje frsk att
rdda situationen. Han blev ond. Inom honom mumlade det: -- Fan ocks,
nr han ser att jag inte kan! Vad brkar han fr? Alltid ska man
behandlas som en barnrumpa. Aldrig ska man behandlas som en vuxen
mnska.

-- Du har inte lst p?

-- Nej.

Det blev tyst en stund. Slutligen sade Smygaren:

-- Ja, kra Petrus, jag behver inte frga dig, _varfr_ du inte lst
p. Den, som anvnder hela eftermiddagen att g ut och kurtisera
flickor, den gr det till sist p tok fr. Och det gr det med dig!

Stellan blev pltsligt blodrd i ansiktet. Ngon lngre ned i klassen
fnittrade. Han vnde sig om fr att upptcka, vem det var. Hela klassen
satt och log ver detta ovntade frispektakel. Han sg p Smygaren.
Ocks han log, ett helvetiskt, infernaliskt elakt leende.

Pltsligen stod Stellan raklng i bnken:

-- Det har lektorn inte rtt att sga!

Ocks Smygaren blev blodrd. Han bet sig ett slag i mustascherna och
sade med en mycket mjuk, leende rst:

-- Vad r det jag inte har rtt att sga, Petrus?

-- Lektorn har ingenting och gra med, om jag kurtiserar flickor eller
vad jag gr om eftermiddagarna.

-- N, d kan jag upplysa Petrus om, att han kommer att f se, hur
mycket jag har att gra med det, nr betyget kommer.

-- Det r en annan sak. Det hr inte hit. Lektorn kan f ge mig vilket
betyg som helst, men lektorn har inte rtt att gra mig och mina knslor
till ett tlje fr klassen. S handlar inte en gentleman.

Nu hoppade Smygaren jmfota flera gnger:

-- Ut med dig, drummel! Ut med dig, lymmel! Ut! Ut! Ut!!!

Han pekade p drren med en hand, som sklvde.

Stellan gick lngsamt och vrdigt mot drren, medan han med ett
segermttat leende lt blicken glida ver sina kamrater.

I den lnga, de korridoren blev han stende vid ett av de hga fnstren
och sg ned.

Han andades djupt ett par slag. Han knde sig egendomligt lugn och kall.
Han hade hvdat sig sjlv. Han hade upptrtt som en gentleman. Liksom en
gng med Kalle Mller hade han i sista stunden visat, att han vgade.
Och medvetandet om att ej ha svikit sin innersta princip fyllde honom
med en befriande frnimmelse av egen kraft. Vad Rose n hade att anmrka
p honom, hans brist p konstnrlighet och frgsinne, hans barnsligheter
och dumheter: nr det verkligen gllde, nr det var frgan om att visa,
vad man innerst inne var, d svek han inte, d handlade han som en man,
utan att fegt och smaktigt tnka p fljderna.

Han hade gett Smygaren en lxa, han _aldrig_ skulle glmma. Han skulle
nog hdanefter akta sig fr att rota i andras knslor och privatliv!
Trodde Smygaren att han kunde behandla sjundenedrister som barnrumpor,
s visste han i alla fall _nu_, att det fanns _en_, som visat, att det
inte gick fr sig!

Dr nere brjade de blivande studenterna samlas i frack, vit halsduk och
nya vrrockar.

Ett helt lngt evigt r kvar -- -- --

Pltsligen ryckte han till. Det hrdes steg i stentrapporna. Det var
rektorns rst.

Han tog skyndsamt upp en nsduk och hll den fr nsan och munnen.

Nu kom rektorn upp i korridoren i sllskap med vaktmstaren.

-- Vem r det, som str dr, ropade han.

Stellan vnde sig om.

-- Vad gr du dr, Petrus?

-- Nsblod -- -- --

-- G d ner till pumpen och st inte hr och skrpa, nr censorerna
kommer.

       *       *       *       *       *

Upptrdet mellan Stellan och Smygaren hade ej ftt den relief, som under
normala frhllanden skulle ha kommit det till del. Dagens stora
evenemang, studentexamen, frdunklade allt annat, till och med en
hndelse av upptrdets proportioner. Man diskuterade det endast helt
flyktigt i klassen under rasterna, lmnade det s att sga likt en
efterrtt att tagas fram efter de stora festligheterna. P sin hjd
betraktade man Stellans upptrdande som en ondig dumhet, nr han kunnat
skylla frn sig med en s enkel frklaring som att han hrt sgas, att
latinet blivit instllt p grund av examen. Stellan frfktade
emellertid sin egen uppfattning och ej utan framgng. Srskilt fick han
en ovntad bundsfrvant i Percy Anderzn, som funderade p att bli
officer p artilleriet, om de nu skulle ta emot honom, eftersom hans far
bara var specerihandlande i staden. Percy Anderzn ansg det ridderligt
och gentlemannamssigt handlat av Stellan.

Men allt som timmarna gingo, fylldes Stellan av en knsla av oskerhet.
Han brjade allt mer och mer att ge den allmnna meningen i klassen
rtt. Han var visserligen nnu fullkomligt vertygad om att han handlat
i verensstmmelse med hederns bud. I alla hndelser hade hans
upptrdande varit rtt. Att stmpla det som en dumhet ansg han alltfr
starkt. Men kanske han burit sig en smula olmpligt t. Han hade varit
en smula ondigt utmanande. Han brjade ocks undra ver, vad fljden
skulle bli och det var stunder, d han trstade sig med att tack vare
studentexamen och censorsmiddagen hela saken skulle glmmas bort.

Han trffade Rose p skolplanen, dr halva staden vntade p att de
nybakade studenterna skulle komma ut. De vxlade bara ett par ord. Hon
frefll ovnlig, och d han frgade om orsaken, svarade hon med ett
kort: -- Det ska du f veta sen! Mt mig i bulevarden klockan fem.

Olyckligtvis var han frsenad. Han hade fljt Josef hem, blivit
presenterad fr hans frldrar och bjudits p ett glas vin av fru
Johanson. Man hade druckit Josef Nihlns skl, man hade hurrat fr
laudaturstudenten, som i sin ordning tackat vid ett andra glas. Och s
hade det dragit ut p tiden.

       *       *       *       *       *

Rose sg bister ut och redan vid synen av henne stack det till inom
Stellan: hon var en black om foten p honom; helst skulle han ha velat
sitta och dricka madeira inne hos Josef och drmma, att det var han
sjlv, som blivit student, att det var han, som ntligen sluppit
ls -- -- -- Det blev ocks fr mycket med dessa dagliga promenader.
Det stod med ens fr honom som alldeles ndvndigt, att han mste skta
sig i latin de terstende timmarna. Det var alldeles ndvndigt,
annars kunde det g t skogen. Han var sker p att Smygaren skulle
klmma t honom alldeles frbaskat och ska pressa ner hans AB i latin
till ett sltstruket godknt.

Rose var mycket purken.

-- Jag har gtt hr i tjugu minuter.

Han bad om urskt fr sitt drjsml. Men resultatet var dligt.
Pltsligen sade hon:

-- Fr resten br du dig alltid dumt t. Vad r det du sagt om mig i
skolan?

Han sg p henne:

-- Ja -- -- -- ag -- -- -- sa -- -- -- agt om dig?

-- Ja, tror du inte jag vet det. Jag fick hra det p skolplanen av en
av flickorna och hon hade hrt det av sin bror, den dr Pelle Stenberg,
som gr i samma avdelning som du. Du hade sagt ngot till lektorn i
latin om dina knslor fr mig.

Och hon tillade skarpt:

-- Sdant dr undanber jag mig, ska jag sga dig. Jag vill inte g som
ett tlje i den hr lilla brackhlan.

Han sg p henne i stum och gapande frvning. Med ens knde han ej
endast, att hon behandlade honom orttvist, utan ocks att han innerst
inne var _rdd_ fr henne, att han fruktade henne som man fruktar en
hgre auktoritet, en far, en mlsman.

Han frskte frklara fr henne, hur det _verkligen_ gtt till, hur han
gett Smygaren en lxa i gentlemannaskap, han aldrig skulle glmma. Han
skte visa henne, hur _absolut_ rtt och gentlemannamssigt han handlat,
hur han, i stllet fr att prisge deras krlek, i stllet gjort det enda
manliga, han kunde, fr att i ett enda slag tppa till munnen p alla
belackare.

Men Rose frstod ej. Ju klarare han skte framlgga saken, ju skarpare
kom hennes svar:

-- Asch, du br dig s dumt t. Varfr kunde du inte helt enkelt ha
sagt, att du inte lst p lxan i stllet fr att komma dragande med
dina knslor. Nu ska man behva g hr som ett tlje hela sitt liv.
Varfr kunde du inte tminstone ha tnkt p _mig_! r du s dum s du
inte frstr, att mnskor ska skratta t mig. Och om historien kommer
fram till pappa och mamma, s blir det just trevligt. Pappa och mamma,
som r s strnga i sdana saker. Du ska inte tro, att bttre
judefamiljer r som vanliga kristna, som lter sina flickor lpa p
gatorna. Det kan mycke vl hnda, att pappa till och med piskar mig, om
han fr hra, att jag r en visa i hela stan. Varfr tnkte du inte p
det?

Han gick med bjt huvud. Han hade ingenting att svara.

-- Och fr resten! Du kommer alltid med att du r en gentleman. Det _r_
du inte! _Det_ ska jag bara sga dig! Fr en gentlemans frsta plikt r
att skydda en kvinnas heder och inte gra henne till en visa bland
mnskor. Man behver inte ha lst Ibsen och Nietzsche fr det. Det kan
du lsa i vilken engelsk missroman som helst.

Han gick tyst vid sidan om henne bulevarden fram med blicken ned p
gruset.

Pltsligen sttte hon honom i sidan:

-- Se opp!

Han sg p henne:

-- Vad r det?

Men det var redan fr sent. Han hrde ngon vid sidan om sig ropa:

-- _Petrus!_

Han vnde sig om. Ngra steg ifrn stod Smygaren. Stellan frstod ej med
samma.

-- Hr du inte! Jag vill tala med dig.

Han gick lngsamt fram. Med ens gick sammanhanget upp fr honom.
Smygaren hade gtt frbi dem och han hade inte sett -- -- --

-- Varfr hlsar du inte?

-- Jag ber om urskt, men jag sg inte.

-- N, d fr vl rektor och kollegiet lra dig att se upp.

Smygaren, som fortfarande var i frack och p vg till censorsmiddag,
snurrade om p klacken och gick.

Stellan blev stende lnge kvar. Det surrade i hans hjrna. Det susade i
hans ron.

Slutligen vnde han sig om fr att hinna upp Rose. Han sg henne ej i
bulevarden. Hon hade gtt. Han skte henne med en stirrande blick.

Pltsligen fick han syn p henne. Hon sneddade ver gatan och frsvann
in i en tvrgata.

Och hon vnde sig om och sg p honom, ett snabbt, skyggt gonkast ver
axeln, som om hon vore rdd att han skulle flja efter ... att han
skulle hinna upp henne...

       *       *       *       *       *

Hans far var som vanligt ej hemma den kvllen. Stellan t sin kvllsvard
ensam med husfrestndarinnan som s mnga hundra gnger frut.

Efter en stund gick han ut och drev omkring p gatorna och nere i
parken. Den var full av folk, Sommarrestaurangens alla fnster och
verandor strlade i olikfrgade ljus. Nere i restaurangtrdgrden hngde
kulrta lyktor. P en av verandorna lyste de nya vita mssorna. P en
annan sutto officerarna. Vid smborden i trdgrden hll borgerskapet
till. Regementsmusiken spelade studentsnger, marscher och operetter.
Det sjngs och applderades, hlls tal och hurrades.

Men Stellan knde sig st utanfr allt detta. Han drev omkring i parkens
utkanter, dr den ljusa majnatten lg som silver p de grusade gngarna.
Han var Varg i Veum, ensam och vergiven. Han hade burit sig "ondigt
dumt t". Han upprepade orden fr sig sjlv med ett bittert leende. Ja,
han hade burit sig ondigt dumt t! Det var s vrlden dmde hans
handling. Han hade inte ltit sig behandlas av vem som helst hur som
helst. Han hade vrnat om sitt mnskovrde. Han hade frsvarat sitt
knslolivs helgd. Och fr detta skulle han straffas av rektor och
kollegium. Han skulle alldeles skert f nedsatt sedebetyg, kanske
skulle de till och med relegera honom. Och den person, fr vilken han
gjort allt detta, den person, vilkens mnskovrde och knsloliv han
velat skydda lika mycket som sitt eget -- -- -- hon hade smitit frn
honom -- -- --

Vilka mnskor! Vilken vrld, han levde i! Han hade burit sig ondigt
dumt t! Sdant var mnskornas omdme. Sdan var vrldens dom: nedsatt
sedebetyg, kanske relegering!

Han drog djupt efter andan och medan han gick gngen framt deklamerade
han:

-- Gudakrngar, Gudagubbar!

ter igen brjade musiken spela upp. Frn studentverandan skrlades:
Sjung om studentens lyckliga dar...

Stellan kunde ej lngre uthrda all denna bekymmerslsa ytlighet. Vad
visste dessa mnskor uppe p verandan om livet, dess ohyggliga allvar?
Vad visste de om det hrda de, som vilade p den, som var olik andra?
Hade de redan glmt en Sokrates, en Giordano Bruno, en Galilei?... Hade
de glmt giftbgaren, ddsdomarna, landsflykten, som blev de stora
sanningssgarnas arvedel?

Han andades ter djupt.

Och hr gick han sjlv, ensam, vergiven, utan att veta, om han i morgon
dag skulle relegeras frn skolan eller vad som skulle hnda honom. Han
knde sig i slkt med hela denna lnga rad av historiens store kttare
och sanningssgare. Han var en av dem, en i den lnga kedjan, den siste
och den yngste...

Han hade lmnat parken och p mf gtt en gata fram, som ledde ut ur
staden. Nu stod han p den lnga jrnbron och stirrade ned i den
sammetssvarta strmfran. Maderna till vnster lgo i vrnattens dimmor
som ltta, vita moln. Men ver n var det klart. Stjrnorna speglade sig
som ringlande guldband i det snabba frbiflytande vattnet. Han stod och
sg ned p dessa gyllene band. En skjuts for i trav ver bron och kom
den att svikta och gunga. Borta frn parkrestaurangen spelades en vals:
Donauwellen.

Stellan sg sig omkring, p madernas ltta vrmolnsdimmor, p
stjrnorna, som flto i vattnet. Han knde gungningen i brons
jrnkonstruktion, hrde valsens toner borta frn parken...

Och pltsligen andades han ett djupt, djupt andetag. Det kom en underlig
ro och styrka ver honom. Det var, som om han befunnit sig uppe i den
gungande etern, med moln och stjrnor under sig, som om han hrt
sfrernas harmoni.

_Han sg livet!_ Han knde det med hela sin varelse. Hur smtt var allt,
Rose, Smygaren, katastroferna, infr detta: att se, att knna livet,
inte som en mening eller som ett ml, inte ur vrldsskdnings- eller
mecenatsynpunkt, utan som _liv, liv, liv_ -- -- --

Han rs till av lycka. Hans kropp darrade, som om ocks den frsatts i
gungning av etern, svajat i rytmen frn sfrernas harmoni. Liv, liv,
liv, jag lskar dig! Jag knner dig! Jag ser dig!

Och s, pltsligen, skt det som en blixt genom hans hjrna. Tanken
formade sig gonblickligen i ord, som han mumlade fr sig sjlv:

-- _Vi r ej skapade av en Gud! Men vi skola bli Gudar!_

Det var vad Nietzsche menade med sin vermnska. Det var detta, han
syftade med sitt poetiska sprk. Vi skola bli Gudar! Vi skola utveckla
oss och bli som Gudar.

Han rs p nytt till av en outsglig lycka. Sanningen, han sg, frefll
honom s lysande klar, att den tycktes blnda honom. Han hll hnderna
fr gonen. Han knde sig s outsgligt lyckligt matt. Det var som om
benen ej ville bra honom.

Och pltsligen, medan han stod dr med hnderna fr gonen och med
sviktande knn, var det som om ngot inom honom ropat: Paulus! Paulus!
Uppenbarelsen!

Han blev liggande med verkroppen ver brorcket. Hans kropp skakade i
konvulsioner. Han hade funnit den, Sanningen, Livets Sanning! Han,
Stellan Petrus, hade funnit -- -- -- Han hade ftt en filosofi, en
religion! Vi skola utveckla oss till att bli Gudar -- -- --

       *       *       *       *       *

Han gick sakta in mot staden, irrade nnu lnge omkring p gatorna. Han
log, hela hans ansikte lyste som frklarat! Rose, krleken -- -- -- vad
betydde det! Smygaren, ett nedsatt sedebetyg, relegering -- -- -- hur
meningslst infr detta, att ha funnit Sanningen, en Filosofi, en
Religion -- -- --

Han gick sakta hemt. Nu visste han, att han skulle f kraft att uthrda
ocks ett helt lngt r, tolv helvetiska mnader. I detta tecken skulle
han segra, i Livets och Sanningens tecken.

_In hoc signo vinceres!_

Hade han fr resten inte alltid, innerst inne knt det?! Hade han inte
vetat det redan som barn, d han trott sig vara Josef!

In hoc signo vinceres.

Han sg upp mot stjrnorna. De tindrade som om det varit gon som
blinkat t honom...

Det r Gudar vi skola bli.

Han blev stende p trappsteget till trappuppgngen en stund och
kastade en sista blick p himlavalvet.

S vnde han sig om och gick in i frstugan, tnde en tndsticka och
gick uppfr trappan.

Pltsligen stannade han. Dr i trappsvngen, satt hans far med nsan i
knt och sov. Han hade tydligen trasslat in sig med sporrarna i mattan,
fallit och blivit sittande...

Stellan smg sig frbi honom utan att vcka eller frska hjlpa honom.

Han blev stende mitt p golvet i sitt rum. Han andades hftigt. Han
hll hnderna fr ansiktet som fr att undg en ohygglig syn.

Pltsligen fll han med ett kvvt skri framstupa p sngen.

-- rftlighetslagen, rftlighetslagen, mumlade han.

Det var som om ordet slagit eko inom honom och kom tillbaka djupt ur
hans innersta varelse. Han blev sittande upprtt, lyssnande, som han
skte hra sin far ute p trappan.

Fanns det ngon likhet mellan honom sjlv och hans far, som frspillt
sitt liv och som nu frfallit till en drinkare? Hade kanske ocks han en
gng i tiden varit som Stellan? Hade han brottats med samma problem?
Hade han ocks varit allvarlig, haft det svrt och lidit? _Ngonting_
mste det ju ha funnits hos honom, eftersom Stellans mor kunnat bli kr
i honom?...

Skulle det g likadant med honom sjlv? Skulle han liksom fadern stanna
p halva vgen, trots allt vad han genomgtt, trots de krafter, han knt
leva inom sig? Skulle han ocks en gng ratas, bli frbigngen, trampas
under andras hlar, drfr att han inte var stark nog, nr det gllde?
-- -- --

I denna stund hade alla barndomens och ungdomens stora frgor frttat
sig i en enda, i ett enda stort tvivel: Var han olik alla andra? Voro de
i grunden alla lika? Var det hela en inbillning, att man var fr mera n
andra?

Dr nere, andra sidan grdsplanen, lg Axel Ahlberg och sov. _Han_
trodde att han skulle bli en stor skald. Stellan visste, att Axel aldrig
skulle kunna bli det. Han skulle alldeles skert sluta som apotekare.
Det fanns inte ngot tvivel drom. Och nd trodde Axel det sjlv.

Skulle det g likadant med honom sjlv? Var det hela en inbillning, som
skulle rcka ngra r och sedan frsvinna. Man skulle bli student och
ngra r efter skulle man ratas och frbigs som hans far...

Var det livet? Var det kanske drfr de vuxna prisade barndomen och
ungdomen som sina lyckligaste r; de hade trott p ngot, de hade drmt
att bli mrkesmnskor i en tid, d det tusenriga riket skulle bli
verklighet... Var det drfr de ansgo sig ha varit s lyckliga?

Var detta livet...

Han satt och stirrade framfr sig mot den bl rullgardinen. Det susade
fr hans trumhinnor, som om hela vrlden varit ett snckskal vid hans
ra, en oavbruten, monoton och svande susning...

Han spratt till. Dr ute i trappan hrde han sin far rra p sig, som
om han frskte resa sig upp.

Ngra gonblick blev Stellan stende med klappande hjrta. S rtade han
upp sig och gick ut.

Fadern sg p honom med en tung och sl blick.

-- Frlt, sade Stellan, jag tyckte det hrdes, som om pappa hade fallit
ver sabeln. Det r s mrkt i trappan.

-- Tack ska du ha -- -- -- satans mrk -- -- --

Stellan tog honom under armen och hjlpte honom in. Han hade knslan av
att det var sig sjlv han hjlpte, sig sjlv sdan han en gng skulle
bli. Fadern sjnk ned i en lnstol. S sluddrade han:

-- Hr du, min pojke, med -- -- -- an du  i fart -- -- -- en,
kkk -- -- -- a din god -- -- -- het m att dra av mig ridsss -- -- --
tvlarna.

Stellan drog dem av honom.

-- Tackkk -- -- -- ska du ha -- -- -- Och s frrr -- -- -- lt
mig -- -- --

Stellan bjde sig fram ver honom:

-- Pappa, jag har ngot att be dig om frltelse fr ocks.

-- Fadern sprrade upp gonen och stirrade p honom:

-- Vva str p -- -- --

-- Jag blir kanske relegerad -- -- --

Faderns huvud sjnk ter ned mot kolettkragen:

-- D reder sig nog -- -- -- Alll -- -- -- ting red -- -- -- er sig hr
i vrld -- -- -- en -- -- -- Misss-ter du en ssstr dig tusss -- -- --
ende ter -- -- -- Blir man sssparrr -- -- -- kad ur en skola sss
ssstr en tusss -- -- -- ende ter, mmman bbbara inte gr som din dddum
-- -- -- bbbom till farbrorrr: rrrymmer -- -- --

Pltsligen strckte han ut sin hand:

-- Rrrym inte fffrn mig, vad du n gggr. Dddu  den ende, jag harrr
att leva fr! Lova mig det!

Stellan tog hans hand. Han kramade den hrt.

-- Och om du vissste, hur lllika vi  varrr -- andra. Du serrr prrecis
ut som jag, nnnr jag varrr ung! Vi ska hllll -- -- -- a sammannn
-- -- -- du och ja -- -- -- ag! Men rrrymmm inte!

-- Nej, pappa!

-- Och tttala inttte om fr fffarmor, nr du kommmer till Lllund som
ssstudent att jag sssuper lite fr mmmycke -- -- -- Lllova det!

-- Ja, pappa!

-- God natt med dig ddd! Nr dddu blir ldre fffrssstr du dddet hr
bbbttre.

-- Ja, pappa.

-- Mmmen kkkom ihg, inte ett ord till mmmamma -- -- --

Stellan gick in p sitt rum. Han blev stende mitt p golvet och
stirrade framfr sig. Och pltsligen log han, ett undrande, bittert
leende. Hans far hade bett honom att inte sladdra, som om han varit ett
barn... Underligt...

Blev man aldrig vuxen? Blev man alltid som ett barn?

Var det detta, som var hemligheten med livet -- -- --?

Och ter susade det fr hans trumhinnor, samma monotona, svande
susning.





End of the Project Gutenberg EBook of Dagdrmmar, by Gustaf Hellstrm

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAGDRMMAR ***

***** This file should be named 15959-8.txt or 15959-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/1/5/9/5/15959/

Produced by Martin gren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
