The Project Gutenberg EBook of Ada, by Hasse Zetterstrm

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Ada

Author: Hasse Zetterstrm

Release Date: August 26, 2006 [EBook #19128]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ADA ***




Produced by Louise Hope, Martin Agren and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net






                     A D A

                       av

               HASSE ZETTERSTRM


                   Teckningar

                       av

                 _EIGIL SCHWAB_


          [Graphic: publisher's logo]

       Stockholm  Albert Bonniers Frlag




   Stockholm. Alb. Bonniers Boktryckeri 1921




INNEHLL.


  Ada                                  5
  Chapmans ventyr                    13
  Adolf                               26
  Lvgrodan                           36
  Bromsen                             41
  Chapmans mormor                     48
  Kidney and bacon                    53
  Fjrde man                          59
  En julberttelse                    66
  Farbror Teodr                      73
  En allvarlig historia               80
  Tv som gtt                        91
  En sknsk poet                      98
  Wallenberg                         106
  Frsk med vnlighet               112
  Pskhatt                           115
  Ett problem                        122
  Krleksbetygelser                  126
  Hopptget                          133
  En promenad                        136
  Paketen                            143
  P en ngbt                       145
  Handbok fr nya millionrer        152
  Kudden                             159




[Illustration]

ADA.


Ada r en grn papegoja som bor i en vacker bur i ett litet hus vid en
badort i yttre havsbandet. Det hr hnder mitt i sommaren, d n r full
av badgster och sommarfolk.

Adas garinna, fru Blom, har rest till staden p ngra dagar och hon har
bett sin granne, fru Lind, att se till Ada.

Ada sitter p sin tjocka runda pinne och bevakar allt som hnder i
rummet i det lilla huset och ven allt som hnder utanfr huset. D och
d ter hon litet salad och en bit skorpa som hon frst doppar i den
lilla vattensklen fr att den skall bli mjukare.

Hennes runda gon stirra stelt rtt ut frn sidorna av huvudet och d
och d ppnar hon sin nbb fr att sga det enda ord hon kan:

-- da! da!

Hela n knner Ada. De sm flickorna trngas framfr hennes bur, mata
henne och bli s glada d hon visslar t dem eller d hon ngon gng
visar dem sitt strsta konststycke: att sitta p versta pinnen och
slppa ned en skorpa mitt i vattensklen.

Ada mrker strax att hennes matmor lmnat henne. Hon skriker, ropar och
visslar en hel frmiddag. D fnstret r ppet, hr man hennes da! da!
lngt ut p marken.

Fnstret r ppet... Ada str p burens botten p den fina sanden och
med nbben ppnar hon drren till buren. Hon arbetar tyst och lugnt och
slutligen lyckas hon. Drren r ppen och Ada stiger ut ur buren. Ett
gonblick sitter hon stilla p bordet, s lyfter hon vingarna och flyger
rtt ut genom fnstret. Luften r klar och ljus och himlen r bl. Ada
knner sitt hjrta klappa av frihetens stora lycka, hgre och hgre
flyger hon och till slut nr hon trdtopparna vid skogsranden. Dr
stannar hon och dr jublar hon i himlens hjd sitt: _da! da!_

Fru Lind berttar hur allt gick till:

-- Jag visste inte om ett skapande grand, att jag ocks skulle ta den
dr fgeln, vad har man med andras mnniskor och djur att gra, man har
nog av sig sjlv, sger jag, och s gr jag ut ett momang och nr jag
kommer in, r buren ppen och fgeln borta. Inte vet jag hur det gtt
till, men en himla olycka r det och mnniskan som r s fst vid sin
goja, och vad skall hon sga, nr hon kommer igen och fgeln r borta,
jag vet d inte ngon levandes rd, vad jag ska ta mej till. Till en
fgelhandlare har jag ringt men han hade inga sdana dr djur inne fr
nrvarande och fr resten  de kanske just den hr de ska vara och som
hon vill ha. Riktiga fgelvnner gr inte att lura, dom hr p rsten,
om det r en annan fgel, men tjugu kronor har jag satt ut som belning
till den som fngar spektaklet levande och kommer hit me'n!

Ada levde i de dagarna p allas lppar. Man ropade efter henne i
skogarna, p ngarna och ute p sjn. Och verallt talade man om henne.
Ryktet om henne spreds till de andra arna och p telefonstationen
ringde det frn grannsamhllena:

-- Hur r det med Ada? Har ni hrt ngot om henne? r det ngon som sett
henne i dag?

P sndagen predikade prosten sjlv i kyrkan och dr var mycket folk.
Det var en varm dag och ett av fnstren i koret stod ppet. Frsamlingen
satt tyst och andktig och lyssnade till den gamle herdens allvarliga
ord, fyllda av bekymmer ver de svra tiderna. D kom Ada. Hon kom
flygande helt stilla och satte sig p fnsterblecket till det ppnade
fnstret. Alla sgo henne och p en gng som om man dragit i ett snre
reste sig hela frsamlingen och ropade med hg rst:

-- _Ada! Ada! Ada!_ Den gamle prosten som stod med ryggen vnd mot Ada
frstod ingenting av alltsammans. Han blev s gripen av frsamlingens
underliga beteende att han sjnk ned p sina knn och lste en bn fr
dem som i sjnd ro.

Men Ada flg vidare.

En dag sg man henne sitta p en gren i en tall. Man samlade sig
nedanfr och lockade p henne, men hon svarade icke. Hon satt bara
stilla och gungade p grenen.

D kom den unge spnstige ingenjren. Han mtte med blicken avstndet
frn marken till Ada och s brjade han klttra. Han gick med en
akrobats frdighet frn gren till gren och till slut var han framme.
Spnningen drnere var oerhrd. Skulle Ada lta fnga sig? Doktorn hll
vad med revisorn om tio kronor och fru Lind, som var nrvarande, mste
bras avsvimmad frn platsen. Sinnesrrelsen blev henne fr stark.

Ingenjren stod nu p samma gren dr Ada satt. Han strckte lugnt ut
handen och tog Ada. En suck av lttnad drog genom frsamlingen vid
trdets rot. Adas saga var slut. Hon var infngad. Ingenjren klttrade
ned med Ada i innerfickan till sin kavaj. Med mrkbar kyla undvek han
mngdens hyllning. Han gick direkt hem i sin stuga, ppnade spiselluckan
i kket och stoppade in Ada i den brinnande spisen.

Det var en falsk Ada ingenjren fngat. Hon var av tr, skulpterad och
vackert mlad av en person som bett att f vara oknd.

Revisorn sitter i sin bt ute p sjn och metar abborre. Det r gott
fiskevder och han drar upp den ena abborren efter den andra. En kutter
kommer seglande. Den gr ett slag fram till revisorn fr att frga om
vgen in till hamnen. Revisorn ger vnligt besked, kuttern fortstter,
och i detsamma kommer Ada. Hon seglar ver revisorns huvud, han slpper
bgge spna, strcker armarna rtt i luften och ropar:

-- _Ada! Ada! Ada!_

Kuttern vnder genast. Man tror att ngot hnt mannen i bten. Man gr
in till honom och frgar: vad r det, men man fr intet svar. Revisorn
str bara mitt i bten bland alla abborrarna och metrevarna och ropar
sitt:

-- _Ada! Ada! Ada!_

D vnder kuttern p nytt och seglar bort frn n, till en lugnare
plats.

P lrdagskvllen kommer fru Blom, Adas matmor. Man vet att hon skall
komma och ingen saknas p bryggan fr att ta emot henne. Hon r sig lik.
Hon gr lugnt i land brande sin lilla kappsck. Men d hon gr uppfr
backen till villan, hnder ngot. Ada kommer flygande, och d hon knner
igen sin matmor, sjunker hon stilla ned p hennes huvud. Och dr stannar
hon. Fru Blom smler vnligt och gr vgen fram med hgburet huvud och
Ada p hatten som en grann och vacker prydnad. Badgsterna flja i en
lng strm frn bryggan.

P sin veranda sitter revisorn. Han ser fru Blom och Ada komma. Ett
djrvt beslut mognar i hans sjl. Han reser sig, gr in i villan,
stannar framfr sin hustru och sger med bestmd rst:

-- Jag gr det! Jag gr det! Ingen i vrlden kan hindra mig frn att
gra det!

-- O, Adolf, gr det inte! sger revisorns hustru utan att veta vad
saken gller. Hon endast anar att ngot frfrligt skall hnda.

Revisorn rycker en filt frn en sng och gr ut. Fru Blom kommer emot
honom. Han smyger sig bakom henne, kastar filten ver huvudet p henne,
drar henne till marken och ropar triumferande:

-- Jag har henne! Jag har henne!! Det r jag som fngat henne!

Fru Blom sprattlar i filten, hela n hjlper henne att komma loss och i
den allmnna villervallan lyckas Ada komma fri och flyger sin kos.

Hon flyger rtt upp ver hustaken och d hon kommer till den lilla
stugan dr hennes bur str och vntar henne, flyger hon rtt in genom
fnstret och s vidare in i buren. Hennes hjrta klappar hrt av
anstrngning och skrmsel och trtt sjunker hon ned p burens golv i den
fina sanden. S fr hon se att hon lmnat drren ppen efter sig och som
hon r en ordentlig fgel stnger hon den noga och riktigt med nbben
som hon brukar gra, varp hon tertar sin gamla kra plats p den
tjocka runda pinnen.

Och dr sitter hon.




[Illustration]

CHAPMANS VENTYR.


Jag r en tax. Min moder var ocks tax -- naturligtvis. Hon var en kta
Waldorf-Astoria och tillhrde greve Lewenhaupt. Min fader knner jag
mera flyktigt. Han umgicks endast tillflligt i huset. Nja, das kommt
in den besten Familien vor.

Min mormoder tillhrde Hennes Majestt Drottningen av Danmark. Hon bet
fr (min mormoder) och blev skjuten. Men hon r nd slktens stolthet.
Hon hade en mngd pris frn mnga utstllningar och hennes stamtavla var
en av de finaste inom vr vrld. Detsamma r frhllandet med min egen
ehuru den tyvrr frkommit. En ung mlare, som fick den med sig,
tecknade fr 15 kr. en eldsvda, som han aldrig sett, fr en daglig
tidning, p baksidan av densamma. Drigenom r min brd en smula dunkel.
Jag har ocks mest uppehllit mig hos frdomsfria mnniskor, som icke ge
mycket fr frfders ra.

Och sdant kan ju vara rtt. En engelsk frfattare, som min vn mlaren
ofta citerade, sger att det r bttre att stiga uppt frn dliga
frfder n att sjunka nedt frn goda. Det dr passar ju bland
mnniskorna, men icke bland oss. Antingen r man en kta tax eller ocks
r man det inte. Det gr inte att ndra den saken. Och en knnare ser
genast vad han har framfr sig. Visserligen sger man att benen p en
kta tax skola se ut som om de voro snderslagna och ter hopsatta i
mrkret. Annars r han inte kta. Men det r just de okta taxarna som
se ut p det sttet. P vr brd lurar man sig inte s ltt, om man
frstr ngot litet av aristokrati hr i vrlden. Men hur r det bland
mnniskorna? Jag trffade en gng p en jakt en baron, som vid middagen
uppfrde sig som en okta baron.

N, det r ju mjligt att han ocks var det. Men det kunde d ingen se
p hans ben.

Mnniskorna ro sig rtt lika. Det r egentligen bara lukten som skiljer
dem t. Men den knna de icke sjlva. De tro allesammans om sig sjlva
att de lukta gott, d det i sjlva verket r ngot helt annat. D vi
hundar komma bort frn vra husbnder, p ngon gata, eller i ngon
park, s finna vi dem genom _deras_ lukt -- inte genom vr egen, som
mnniskorna ro nog ffnga att tro. Och vi hjlpa varandra. Om vi mta
en hund, frga vi:

-- Lukt av dlig tvl, andra klassens badstu, skosmrja, biff med lk i
nrheten?

Det hnder att vi f till svar:

-- Rakt fram -- talar med person som stinker vitkl och 4 dar anvnda
strumpor.

-- Tack!

Och d finna vi ltt vr husbonde.

En hund har mycket att lra av denna vrlden. Men han lr mycket fortare
n en mnniska, ty han r ju mycket intelligentare. Ett barn av en
mnniska r knappast frdig att brja livet d en tax r klar att d.
Vi leva fortare och starkare. Och vi taxar, som ro av den allra ldsta
hundrasen p jorden -- man har funnit avbildningar av oss p pyramiderna
-- vi ro mycket klokare men ocks mera tillbakadragna och frnmt
resignerade n mnniskorna. Livet r inte att leka med. I dag en skorpa
och i morgon en bit hundbrd -- Spratts patent -- den mest djvulska
uppfinning en mnniskas hjrna hittat p. Det innehller all nring en
hund behver, sger handelsmannen, som sljer det. Ni behver inte ge
honom ngot annat.

Jag har tit hundbrd sex mnader av mitt liv -- jag var hos en person
som trodde att han var jgare -- och d jag nu om ntterna tjuter i
smnen, s r det fr att jag drmmer om den avskyvrda blecksklen med
de vita tegelstensbitarna simmande i vattnet. Hundbrd! Ge en mnniska
samma fda dag ut och dag in! Samma hrda brdbitar, omjliga att tugga
och hennes mage och inlvor skola snart trasas snder. Men vi ro
starka. Vi hlla. tminstone elva, tolv r.

Jag r elva r nu. Elva r fr en hund och 77 fr en mnniska. Jag r en
gammal hund. Jag har ocks blivit litet fetare i kroppen och p hsten
fr jag ltt reumatism i bakbenen. Och jag springer inte lngre efter
ekorrar. tminstone inte s lngt. De ha ocks den frbaskade frdelen
att de kunna klttra i trn.

Jag minns min mor och jag minns min allra frsta barndom. Vi voro 6
syskon, 3 pojkar och 3 flickor. Vi fddes p en egendom ute i skrgrden
och det var stor uppstndelse d vi kommo till vrlden. Barnen lekte med
oss. Man lyfte oss upp ur korgen och bar oss bort frn vr moder. Man
gmde oss fr att lura och skrmma henne, men hon skte rtt p oss och
bar oss i sin mun tillbaka till den runda korgen, dr vi bodde.

Jag minns min mor. Hon var brun till frgen, stor och vacker, med lng
nos och ett par underbart blanka gon. Jag tror att jag var hennes
lsklingsbarn. D jag varit borta frn henne ett helt r, mttes vi en
gng p landsvgen. Hon knde igen mig. Jag stod alldeles stilla mitt p
vgen och hon kom rusande, knuffade omkull mig, tjt av gldje och ville
inte skiljas frn mig.

Min far knner jag inte igen. Inte ens p lukten.

Men tv brder knner jag. Den ena r s lik mig att man ofta tar fel p
oss. Han r en stor humorist, trots att han bor p landet. Han sade mig
en gng att om jag inte hade min stadsodr av rnnsten och bakgrd s
skulle han trott att han sprang runt sig sjlv d vi mttes: s lika ro
vi. Han heter verman. Den andra brodern r strre och starkare. Han
heter Jerrman och bor hos en fiskare i allra yttersta skren. Jag kom
dit en gng med en motorbt, och d jag gick i land, mtte han mig p
bron. Vi knde strax igen varandra. Jag fljde honom upp till stugan,
men han var mycket rdd att jag skulle ta upp hans mat fr honom. Han
behvde inte ha varit rdd -- det var r strmming och ngra kalla
potatisar.


D jag var 6 mnader kom jag till en ung mlare. Han fick mig av min
frsta husbonde. Jag minns att mlaren, som var ensam, blev mycket glad
d han fick mig. Han bodde i en liten stuga vid havet och han gjorde
verkligen allt fr att roa mig. Men han var fattig. De flesta unga
konstnrer ro fattiga utom de som gift sig vl eller f slja sina
tavlor, men de ro vanligen inga konstnrer. Detta sade mig ofta min
husbonde. Han r nu en bermd mlare och frtjnar mycket pengar p sina
tavlor. Han slde mig...

N, drom r inte mycket att sga. Vi hade flyttat till staden och vi
hade det knappt. Det var inte ofta vi to middag och gjorde vi det, s
blev det alltid s mycket och s starkt att tminstone mlaren knde det
ett par dagar. Efter en sdan middag gick jag bort. Livet pinade mig. De
oregelbundna vanorna, oskerheten med fdan och en obesvarad krlek till
en varelse som jag sedan lrt mig hata som alla mina frfder gjort --
det var en katt! -- gjorde att jag blev trtt p alltsammans. Jag gick
bort.

Det var en vacker dag p vren. Jorden i planteringarna, dr vi inte f
g, doftade frisk och stark, solen lyste p de torra gatorna,
mnniskorna sorlade och pratade och de riktigt unga hundarna lekte i
parkerna.

Jag kom till en sdan park. Sm barn i fina vackra klder lekte. Spelade
kula och hoppade hage.

Jag tycker om barn. De goda fina barnen. Som frst att en svans p en
hund mjligen kan ha en annan uppgift n att vara ett handtag att dra i.
Jag tycker om de goda vackra barnen. Deras sm hnder kunna smeka milt
och stilla. Stora gamla mnniskor frst inte den konsten. De klappa en
hund som vore det en elefant. Hjrnan skakar i oss d en sdan stor
mnniska lgger sin labb p vrt huvud. Drfr hnder det ibland att vi
bita till ett tag i labben. Och d sger den stora mnniskan:

-- En sdan lmsk hund! Jag som bara ville klappa honom!

Med barnen r det ngot annat. De ro alltid litet rdda fr oss och
drfr ro de mera frsiktiga i umgnget.

Jag var nu i parken. Jag lade mig p sanden framfr ett ste och stekte
mig i solen. Det var s varmt och sknt och jag var nra att falla i
smn. Men ett ga hll jag ppet. Med det fljde jag en herre som gick
runt planteringen. Jag knde honom. Han var en detektiv, en sdan
mnniska som str vid en plantering och vntar p 3 kronor. De 3
kronorna r ngon stackars okunnig liten hund som hoppar in i
planteringen. Den usle detektiven lockar p den lille hunden, visar
honom kanhnda en sockerbit -- aldrig ger han honom den -- hugger tag i
honom, stter ett jrnkoppel i hans halsband och slpar honom till
polisstationen. Sedan fr hundens husbonde plikta 10 kronor, och d fr
detektiven 3 kr. Ett sdant yrke!

Mitt ga fljde denne man. Jag var sker fr honom. Jag gr inte i
planteringen annat n d det r absolut ndvndigt. Och gr jag dit, s
gr jag inte drifrn fr en sockerbit som jag aldrig fr.

S lg jag i solen och stekte mig, d jag pltsligt knde en liten hand
som klappade mitt huvud och hrde en vacker flickrst:

-- En s st liten hund -- en sdan vill jag ha!

Det blev mitt de -- fr en tid. Jag fljde den lilla flickan d hon
gick. Och jag kom till en god familj. Man annonserade att man funnit mig
och min vn mlaren kom fr att hmta mig. Jag blev bde rdd och glad
d jag sg honom. Den lilla flickan grt d jag skulle g. Och s
slutade det med att mlaren slde mig fr 50 kr. Han var en fattig man,
och d han klappade mig till avsked, knde jag att han srjde ver vad
som hnt.

Men han glmde mig. Han knner numera icke igen mig, d vi mtas. Men
jag knner honom. Vi hundar ro sdana -- vi glmma aldrig dem som visat
oss vnlighet.

S var jag i ett hus, dr det fanns kk. Det var ngot nytt. Kket r
det viktigaste rummet i alla hus. Dr r varmt och gott och finnes dr
en god jungfru, s har en hund det bra. Men hon br vara frlovad. En
jungfru med en fstman r vnligare och gladare n de som sitta ensamma
hemma om sndagskvllarna. Jag har mtt ven sdana. Man fr vara mycket
frsiktig i umgnget med dem. Det hnder att de kasta ett vedtr efter
en om de kommit upp fr sent ngon morgon. I hus med ofrlovade jungfrur
str min vattenskl torr och tom och serveras min middag p mycket
oregelbundna tider. En katt vet allt sdant och han rttar sig drefter.
En katt r instllsam och falsk. Han stryker sig mot mnniskan, han
spinner och han gr frsiktigt undan, d han vet att det passar sig
bst.

Min frsta katt -- ack, vilken besvikelse! Hon var ung och skn -- det
vackraste jag sett. Mjukt smg hon fram och vnligt lyste hennes falska
gon. Mitt hjrta klappade hftigt, d vi mttes frsta gngen. Jag
viftade min svans och kom henne nra, skande vnskap. S gra vi
alltid, vi hundar, frsta gngen vi mta en katt. Hon klste mig. Jag
blev nd icke ond. Jag kom igen. Och hon rev snder mitt huvud. D
frstod jag att hund och katt alltid mste vara fiender, att det varit
s frn tidernas begynnelse och alltid skall s frbliva. Och drfr
str jag nu ocks p deras sida som kasta en stvelknekt eller tegelsten
-- helst en stor -- efter varje katt de f se. Jag frstr ocks dem som
spotta d en katt gr frbi dem -- det mste vara olycka att mta en
katt, jag vet och har knt det.

En gng bodde jag i ett hus dr det fanns en svart pudel. Han var av
kta ras och hette Farao. Jag tyckte inte om honom. Han var s brkig
med sin stora pls och han fordrade nstan att jag skulle hlsa p honom
frst. Hans namn tilltalade mig inte heller. Jag ogillar bibliska namn
p hundar -- tminstone p pudlar.

I denna hunds familj fanns en katt och pudeln och katten voro goda
vnner. De till och med sovo tillsammans. Jag sg detta med mycken
undran och jag anade att det lg ngot fel i denna anordning. Det visade
sig snart att jag fick rtt. Katten fick ungar -- sdant frekommer rtt
ofta bland kattor -- och d kunde pudeln naturligtvis inte ligga hos
katten. Jag hade inte gjort det nd. Men s hnde ngot annat. Det var
p sommaren och d klippte man pudeln fr att han inte skulle svettas,
sade portvakten, som utfrde proceduren. En hund svettas aldrig. Han kan
inte sdant. Men en portvakt r en obildad person.

Alltnog, d pudeln var nyklippt och trodde, att han sg ut som ett
lejon, det tro alla pudlar i sin inbilskhet, kom han upp till katten.
Genast hon fick se honom sprang hon upp ur korgen och hoppade rtt upp i
huvudet p pudeln och klste honom alldeles frdrvad. _Hon trodde att
det var en frmmande hund, drfr att han var nyklippt!_ Ngot sdant
hade aldrig en hund gjort. En hund har lukt. Och dessutom intelligens,
vilket en katt saknar.

Men hunden har det svrt. Han tillhr samhllet, dit han gtt av egen
fri vilja och dr han blivit mnniskorna en trogen vn och tjnare, en
vktare, ett sllskap, en jgare och en dragare, trogen till det sista.
Vad har katten blivit? En katt och ingenting annat n en katt. Det r
inte mycket. Katten betalar ingen skatt, det finns inga kattlagar och d
katten springer bort har polisen intet kattstall att binda fast honom i.

Hunden tjnar samhllet, som bekmpar honom. Mnniskorna, som ofta ro
rtt enkla i sina begrepp, annonsera ibland efter hundar, som sprungit
bort. Endast mycket unga hundar springa bort. Vi andra g av fri vilja
bort frn det hus, som behandlar oss illa. Den hemlse hunden -- finnes
det ngot mera klagande och srjande, ngot mera frtvivlat n hans
ensamma tjut om natten? Han vcker ngon. Polisen kommer. Han tages till
hundstallet, till de andra hemlsa, och s ddar man honom efter 3
dagar. Mnniskans tack fr att han lmnade vildmarken och gick till
mnniskan. Huru rtt hade icke den man som en gng sade:

_Det bsta hos mnniskan r hunden._




[Illustration]

ADOLF.


Tidigt p vren flyttade Almblads till landet fr att stta potatis fr
att inte svlta ihjl d vintern kom. Med denna handling fljde Almblads
endast det exempel som givits av det vriga svenska folket. Almblad var
ett av offren fr den vren 1917 grasserande potatisepidemien.

Almblad grvde i jorden. Svetten rann av honom, ty det var en varm vr.
Fru Almblad kom d och d ut p marken med ett glas och en pilsner samt
ett uppmuntrande ord.

-- Tnk, s duktig du r! Tnk, s bra att vi f potatis till vintern!

Almblad drack pilsnern och fortsatte sitt arbete. Ryggen vrkte om
ntterna s att han mste sitta uppe. Men han satt vanligen med goda
kort och det lindrade vrken. Framp morgonen fll han i smn och sg
potatisland. Hrligt stora potatisland med potatis stor och fin som
astrakaner.

D Almblads potatisland var frdigt, satt han en kvll p sin veranda
och sg ut p den luckrade jorden, som han nyss vattnat med vatten som
han sjlv burit hinkvis frn sjn. Almblad var lugn och njd, ty
framtiden och dess potatis var hans.

D sade fru Almblad:

-- Jag har tnkt p en sak, Gustav. Jag har tnkt p den i flera dagar
men jag har inte velat sga ngot. Jag har tnkt p en gris.

-- Vilken gris? sade Almblad, som var trtt.

-- Ingen srskild gris. Bara en gris i allmnhet. Jag menar, att vi, nr
vi nu ha potatis fr vintern ocks grna kunde ha en gris. Tnk, en gris
till jul. Julskinka som man kanske inte kan f kpa i r.

-- Var skulle vi ha den? frgade Almblad, svagt intresserad.

-- , jag har sett ut en sn bra plats alldeles bakom vedboden. Dr
spikar du upp ett stngsel av ngra brder och s har man en stia.

-- Vad ska han ta? frgade Almblad.

-- , alltid har man mat t en gris. Allt som blir ver i kket och som
annars kastas bort, det fr han och d fder man ju honom alldeles
gratis.

Dagen drp kpte Almblad en gris. Fru Almblad hade valt ut just den
grisen sedan en vecka tillbaka och hon var mycket lycklig ver att
Gustav ocks tyckte om just den grisen.

Grisen var mycket ung och Almblads upptckte snart att han inte t vad
som helst. Han skulle ha mjlk. Och han fick det ocks. Kontrollerad
barnmjlk fr 55 re litern med Mariekx, som doppades i mjlken fr att
den lttare skulle tuggas.

Alla ns sommargster kommo och tittade p grisen. De unga damerna sade
att det var ngot av det mest frtjusande de sett. De matade grisen med
smbrd och chokladpraliner, och de skulle nstan ha kysst honom om inte
en frvnd uppfostran hade frbjudit det.

Grisen dptes till Adolf. Alla tyckte att det var ett vackert namn och
ltt att uttala. Adolf fotograferades och hans bild fanns snart i alla
villorna p n. Adolf vgdes en gng i veckan. Och han tilltog i vikt.
Han var tjock och fet och rund och sg lycklig ut. Han var p vg att
bli ett svin.

En dag sade en vn till Almblad:

-- Vad ska du gra med Adolf?

-- Vad jag ska gra med Adolf? Vi ska naturligtvis slakta honom och ha
honom till jul.

-- Kan du verkligen det? Jag trodde du hade fst dig vid honom.

Adolf brjade tnka ver detta. Slakta Adolf. Dda Adolf. Det var som
att frlora en vn. Och ta upp Adolf. Allt det dr som nu gick omkring
och grymtade och bkade och var s snllt och vnligt. Det var som att
ta upp en av sina nrmaste. En avlgsen slkting skulle Almblad
mjligen kunna ta upp om han blev mycket hungrig och slktingen
tillagades p ett aptitligt stt -- men ta upp Adolf, nej, det gick
inte.

Almblad talade vid sin hustru. Han brjade frsiktigt:

-- Nr ska vi slakta Adolf?

Fru Almblad ryckte till och blev alldeles blek.

-- Det brdskar vl inte, stammade hon fram. Den stora hstslakten har
vl inte brjat n?

Fru Almblad visste inte vad den stora hstslakten var, men hon tyckte
att invndningen gjorde sig.

P natten vaknade hon. Hon hade drmt att hon och Gustav slaktade Adolf.
Hon hll i Adolf medan Gustav slaktade honom. Det var frfrligt. Fru
Almblad brast i grt, en stark konvulsivisk grt som vckte hennes man.

-- Gustav, Gustav, sade hon, under det trarna vtte hennes broderade
nattlinne. Vi -- kan -- inte -- dda Adolf! Vi  inte -- sdana --
hrda -- grymma mnniskor, att vi kan dda -- ett -- osjligt djur!

-- Nej, nej, barnet mitt! sade Gustav. Han skall f leva.

Hsten kom och Adolf var nu rtt stor. Hans diet hade stadgat sig. Han
t till och med biffstek med lk och drack ven det s. k. krislet,
ehuru dock icke grna. Det kunde man se p hans uppsyn.

Sommargsterna flyttade s smningom till staden. Blott Almblads
stannade kvar. Fr Adolfs skull. En kvll d det var mrkt och regnet
smattrade mot papptaket diskuterade de frgan Adolf.

-- Hr finns ingen som kan ta honom, sa fru Almblad. Och fr resten trs
jag inte lmna honom till frmmande mnniskor. Ingen vet hur han fr
det.

-- Jag stannar hr, sade Almblad. Du kan ju resa till stan. Men jag
stannar hr tills vidare. Alltid blir det ngon rd. Affrerna kan jag
skta per telefon, vrre r det inte. Och Adolf kan man vl inte lmna
vind fr vg.

Almblad stannade. Ensam med Adolf. Gick upp tidigt om morgnarna, gav
grisen mat, stdade t honom och spolade honom d och d med vatten, som
vrmdes ngot fr att inte gra Adolf nervs.

Ibland ringde det p telefonen. D slde eller kpte Almblad aktier och
andra papper och han gjorde det klokt och frstndigt s att det blev en
hacka ver. Och p middagen gick han till bten, hmtade post och
tidningar och bar hem matpaket. P eftermiddagen satt han hos Adolf p
en liten pall och talade om dagens hndelser.

-- Tiderna  svra, Adolf! Maten r dyr och veden r dyr. Men du ska f
leva, Adolf! Ingen ska slakta dej! Du ska f leva. Du kan vara alldeles
lugn, Adolf. Alltid blir det ngon rd fr dig!

En morgon d Almblad kom ut sg potatislandet s underligt ut. Plantorna
voro uppryckta och jorden uppgrvd. Almblads potatis var stulen! Dr
fanns icke s mycket som en rotknl kvar. Tjuvarna hade kommit p natten
och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all frjd var borta! Almblad
sprang till telefonen. Han mste tala vid ngon. Han brjade veva, men
han stannade tvrt. En hemsk tanke sprang blixtsnabbt upp i hans hjrna:
_Adolf!_ Almblad tumlade ut till svinstian. Den var tom! Adolf var lika
borta som potatisen. Adolf var stulen! Onda mnniskor hade kommit p
natten, bedvat honom fr att han inte skulle ropa p hjlp och frt
bort honom. Vart? Vart?! Almblad sg inga spr t ngot hll. Eller
kanske -- kanske hade Adolf blivit s skrmd av potatistjuvarna att han
sprungit sin vg, gett sig av i mrka natten bort frn det kra hemmet,
bort frn den gode husbonden som sov sin lugna smn drinne.

Almblad sprang runt huset och upp i skogen och ropade: -- Adolf! Adolf!
Men intet svar. Adolf var borta.

Almblad skte och ropade hela dagen och d kvllen kom, hngde han en
lykta i svinstian fr att Adolf skulle hitta hem, om han hndelsevis kom
p den vgen. Men Adolf kom icke. Fjrdingsman och lnsman konstaterade
efter en noggrann underskning att han var stulen _levande_, bortfrd
med vld av illasinnade rvare.

Almblad stngde villan och flyttade till staden och i affrernas och
njenas vimmel glmde Almblads Adolf. Han var ett sommarminne som
bleknade med hstens storm och ovder.

Det led mot jul, den hrliga signade juletiden. Snn fll i vita flockar
ver staden och mnniskorna, allt var som det skulle vara, bara litet
dyrare. En sdan dag satt Almblad i sitt arbetsrum och telefonerade och
slde och kpte aktier och frtjnade sitt uppehlle, d drren
pltsligt ppnades och hans hustru kom inrusande direkt frn frstugan,
direkt frn gatan. I hatt och kappa sjnk fru Almblad ned i soffan
framfr sin man och sade med upprrd, andfdd stmma:

-- _Jag har sett honom!!_

-- Vilken, sade Almblad. Kungen? Eller kronprinsen?

-- Nej, _Adolf!_ _Jag har sett Adolf!_ O, Gustav, han lg i Avns
matvaruaffr mitt i fnstret med bara huvudet p ett fat och han hade
ett stort pple i munnen!

-- Hur vet du att det var han, sade Almblad.

-- Jag knde igen honom! Han hade ett litet rr ver vnstra gat -- han
fick det en gng d han sttte sig mot en spik i vedboddrren -- jag
knde igen rret. Det mste vara han! Dr lg han mitt bland sylta, korv
och kttbullar och alla mnniskor gick frbi och ingen visste att det
var han, vr Adolf!

Dagen drp nr Almblad gick nedt staden tog han vgen frbi Avns
matvaruaffr. Han stannade p trottoaren och kastade en skygg blick i
fnstret. Dr fanns ingen gris!

-- Amalia har sett i syne! tnkte Almblad. Dr fanns ju ingen gris.

S gick han in i affren och frgade expediten:

-- Hr fanns ett grishuvud i gr, var r det?

-- Det r slt, sade expediten. Det var det sista vi hade. Ett mycket
vackert grishuvud.

-- r det bekant vem som kpte det? sade Almblad.

-- Ja, det var grosshandlare Landegren, vi skickade hem det i dag p
morgonen.

-- Har Landegren kpt Adolf? sade Almblad.

Expediten smlog undrande, ty hon visste icke vem Adolf var.

Landegren var en av Almblads bsta vnner. De umgingos ofta med varandra
och d juldagen kom blevo Almblads som ofta frut bjudna p middag hos
Landegrens. Men Almblads skickade terbud den hr gngen, de voro tyvrr
upptagna -- man gr inte grna bort p middag fr att ndgas ta upp sin
allra bsta vn, ven om han en gng varit ett svin.




[Illustration]

LVGRODAN.


Han satt p sin vanliga bnk i skogen, d jag kom. Det var tidigt p
morgonen. Naturen var s ung och frisk som den endast kan vara p vren.
Han satt i solen och hll sina gamla, litet frusna, hnder p
kppkryckan. Vinterrocken hade han nnu inte lagt av trots att vi
nrmade oss juni. Men de tjocka bl muddarna voro borta.

Jag sg honom p avstnd, dr jag kom framt vgen och jag tnkte:

En lycklig gammal herre. S lycklig en gammal herre kan bli. Gammal
militr, pensionerad. Ungdomssynderna bakom sig, festerna p
Hasselbacken och ven all exercisen p Grdet. Det glada livet p
utvrdshusen ocks slut. Frukostarna p gamla Bjrngrden druppe p
sder -- granris p golvet -- de vackra flickorna -- alla kamraterna --
unga ljtnanter allesammans. Herregud, den tiden! Nu gr han om
morgnarna i skogen. Tidigare och trognare n alla andra. Ser efter att
allt r i ordning, som det skall vara, pratar med gamla Lund, som stdar
och hller snyggt i parken efter alla sndagsgsterna. Och s har han
ekarna, de gamla hundrariga ekarna, som trotsat alla rens hrda
stormar, men som en gng skola falla, d staden vxt och kommit hitut.
Nr den tiden kommer, vill han d. S r det krkorna, som flja honom
mellan kllan och jrnvgen och som han matar med brd och kakbitar ur
en liten pse. Han r djurvn. Hans tax Lisa ligger begraven hrute
under en gammal gran. Ingen knner platsen mer n han och Lund -- det r
frbjudet med gravkullar i parken. D och d lgger han en blomma p
graven till minne av den bsta och trognaste vnnen.

Denna morgon r han tyst och sluten och jag ser att det hnt ngot. I
grset ligger en hrnl. Han tar upp den, lgger den i fickan och sger:

-- Kvinnorna borde ha hrnlar, som inte fllo ur. Hr ligga tusental av
dem p vgarna och i grset. Sen sls grset, och s kommer en sn dr
nl kanske i magen p ett djur som ter grset. Det r inte bra med en
hrnl i magen.

Han blir tyst och s fortstter han:

-- Djuren ha det alltid svrt. Jag har varit s ledsen hela dagen i gr
fr ett djur. Det var bara en liten lvgroda, en sdan dr liten groda,
som inte r strre n en nagel. Det var i gr morse och jag kom ver
jrnvgsbron drborta. Den r byggd av sten, men mellan stenarna r det
sm hl. Jag har frskt att fylla de dr sm hlen med sand, men den
rinner bort, nr det regnar. I gr kom jag dr, och d sg jag tv sm
lvgrodor, som hoppade p bron. De skulle tvrs ver den, och jag
stannade fr att inte trampa p dem. Men den ena blev skrmd, d hon
hrde mig komma, och hon hoppade rakt ned i ett hl mellan stenarna. Jag
tittade ned i hlet, och jag sg henne drnere, men jag kunde inte
hjlpa henne upp, och hon kunde sjlv inte komma upp fr de flata
vggarna. Jag stack ned min kpp, men hon fick ingen hjlp av den. Jag
frskte ocks med grsstrn, men det gick inte heller. Hon var dr i
hlet och mste vara dr, tills hon dog av svlt. Jag kunde inte gra
ngot fr henne. Hela min vackra morgon var frstrd fr den dr lilla
lvgrodans skull. Till slut mste jag g hem, och jag var mycket ledsen
och hela dagen tnkte jag bara p grodan. Hon satt dr i hlet och kunde
inte komma upp.

Min hustru mrkte, att det var ngot som fattades mig, och vid middagen
berttade jag henne alltsammans. Hon blev ocks mycket ledsen, ty hon r
s god mot djur. Vi sutto hela kvllen och bekymrade oss fr lvgrodan.
Men d jag gtt och lagt mig, kom min hustru in till mig och sade:

-- Vi skola inte oroa oss lngre fr lvgrodan. r det frsynens mening,
att hon skall vara dr, s _skall_ hon vara dr. Vi kunna ingenting gra
t den saken.

Och naturligtvis r det s. Jag kan _absolut_ inte gra ngot.

Vi sutto tysta och s sade jag:

-- Skulle vi inte g bort och titta, om hon r kvar?

Han reste sig och svarade:

-- Nej, nej, p inga villkor -- jag vill det inte -- det vore ju att
tvivla p frsynen! Och det gr jag inte.

Klockan var tta och det ringde till morgonbn i stadens alla
kyrkklockor, de stora och de sm, alla p en gng. Ett jrnvgstg
brusade fram bakom oss rakt under bron, dr den lilla lvgrodan satt --
kanhnda.




[Illustration]

BROMSEN.


Skdespelaren, den bekante komikern, har kommit till stan och sitter p
Grands veranda och berttar historien om bromsen. Det r hans
sommarhistoria fr i r och han nedlgger mycken mda fr att f den s
bra som mjligt. Han berttar livligt och medryckande, med korta snabba
gester och en talande mimik. D bromsen gr sin entr i berttelsen,
hrmar han djurets surrande lte -- sssss -- och d dramat blir som mest
spnnande, str han upp p golvet och visar med energiska rrelser och
gester det olyckliga offrets hjltemodiga kamp. Vid berttelsens
huvudpunkt, d spnningen r som starkast stelnar han pltsligt till,
str rak med stirrande gon och faller sedan ihop p en stol. Effekten
r storartad.

Berttelsen lyder s hr:

Jag har bott i skrgrden i sommar p en  mitt i havet. Jag bodde p
ett pensionat och dr hnde detta med bromsen. Vi voro rtt mnga gster
i huset, allesammans mycket hyggliga mnniskor. Sommaren har ju varit s
vacker i r, ehuru litet torr, men det r nu bndernas sak.

En sdan torr sommar bli bromsarna stora, tunga och feta men dock fullt
arbetsfra.

P pensionatet bodde en ldre dam. Jag lskade henne icke, ty hon
frargade mig genom sin blotta nrvaro. Det finns sdana mnniskor. Jag
hyste en djup motvilja mot denna dam och denna motvilja vxte till hat
d hon en middag, sannolikt med avsikt, tappade en anjovis i hummerss
p mina vita flanellbyxor.

Jag lg vaken den natten och tnkte p hmnd, som varje verklig man gr,
som fr en anjovis p sina vita flanellbyxor.

P morgonen gick jag ut i stallet. Dr stodo mnga tama djur, som
viftade sina svansar och stampade i sina spiltor. En drng gick omkring
med en spade och skovlade fda t de goda djuren. Han var en man med ett
allvarligt utseende. D han sg mig komma, hlsade han vnligt god
morgon och jag sade:

-- Hur str det till med Karlsson i dag? Jag hade nmligen hrt, att han
varit i staden ngra dagar frut.

Drngen svarade: -- Tack, gott! och jag tillade omedelbart:

-- Kan Karlsson skaffa mig en broms?

-- Skall han vara levande? sade Karlsson.

-- Ja, sade jag, och han skall ligga i en tom tndsticksask.

-- Titta in i kvll, sade Karlsson. Och fortsatte sitt arbete med den
stora skoveln.

P kvllen tittade jag in till Karlsson. Det var en vacker, stilla
juliafton, sjn lg nstan blank och ekorrarna hoppade muntert frn gren
till gren och s vidare.

-- Har Karlsson bromsen? sade jag.

-- Har s, sade Karlsson. Har s i ldan som det skulle vara.

-- r han stor och stark?

-- Det r den bsta och strsta broms jag sett sedan 1892, men den
sommarn var ocks varmare n den hr. Den bromsen, som jag sg 1892,
slog sig en gng ned p en hst s att han, hsten, blev svankryggig.
Den hr bromsen har jag fljt med nda sedan i vras. Han r liksom en
bekant till mig och jag skiljes icke grna ifrn honom.

-- Hur mycket kostar han, sade jag.

-- Eftersom det nnu icke r ngot maximipris p bromsar, s sjer vi
vl en och femti, sade Karlsson och rckte mig en tndstickslda.

-- r han bunden, sade jag.

-- Nej, det r han inte, men jag andades p honom i morse, s han r nog
liksom lite bedvad.

Jag tog ldan, betalade Karlsson, som stod lnge i stalldrren och sg
efter mig, d jag gick. Det var som om han haft svrt att skiljas frn
bromsen.

Jag gick upp p mitt rum. Fnstret stod ppet, men icke en flkt rrde
sig. Luften var ljum och stilla. Jag tog upp tndsticksldan, stack
ngra sm hl p dess vre sida, fr att djuret skulle kunna andas, och
drp gick jag till sngs.

Dagen drp var en vacker och solvarm dag. Termometern visade ver 30
grader och alla pensionatets gster gingo strax efter frukosten fr att
bada.

Jag var ensam, ensam med bromsen. Jag tog fram ldan, som jag satt under
en byr, och ppnade den helt frsiktigt. Bromsen levde och surrade.
Ssss -- sss -- tssss -- tssss.

S kom middagen, och de timmar som nu fljde skall jag aldrig glmma.

Dr sutto vid smborden alla de celebra personligheterna. Dr var den
frnma konsulinnan och hennes tv dttrar. Dr var revisorn med sin fru
och unge son, som flirtade med frken Nilsson, som sg ut som en
manikurist om naglarna -- och dr var ocks min dam, hon med anjovisen.
Hon gick tvrs ver golvet fr att hmta en tallrik. Jag hade vntat p
detta gonblick. Jag stod bredvid henne, tappade min servett, bjde mig
ned, tog servetten och slppte samtidigt ut bromsen innanfr kvinnans
kjolkant. Det hela gick lika fort, som en motor tnder om den r bra.

S drjde det ett gonblick och s skar ett fasans skri genom luften.
Den gamla damen stod med armarna rtt upp i vdret, bromsen surrade --
sssssss -- en allmn panik brt ut -- ssssssss -- man sprang upp frn
borden -- sssssss -- man ropade om varandra och ver alla hrdes den
ensamma gamla damens glla rst:

-- Ett djur r p mig!!! Ett djur r p mig!!!

Revisorn som varit med d ett fartyg var nra att frlisa, stllde sig
p en stol och ropade:

-- Lugn! Lugn! Fr ut kvinnor och barn! Ssssssss!

Konsulinnan frdes ut av kandidaten och frken Nilsson skrek:

-- Ni ska f se, att det r en huggorm! Ni ska f se, att det r den jag
mtte i torsdags tta dar! Han sg frskrcklig ut.

Ssssssss!

-- Hll ett mbar vatten ver henne! skrek jag sjlv. Det lugnar!

Bromsen surrade och damen brjade nu gno runt i rummet. Alla veko undan
fr henne. Hgt ropade hon:

-- Jag knner honom! Jag knner honom!

Pltsligt stannade hon och stod alldeles stilla. _Bromsen surrade icke
lngre._ gonen fingo ett undrande, frgande uttryck, hon drog en lng
djup suck och s fll hon pladask i golvet.

Jag gick ut p verandan. Nedanfr lg viken blek och stilla. Jag tnde
en cigarr och njt av naturens stora stillhet. D kom en ensam man
uppfr trappan till verandan. Han bar en strut i handen. Det var
stalldrngen. Han stannade mitt framfr mig och sade s hgt, att det
hrdes genom hela huset:

-- Hr har jag en ny broms, men den fr herrn ge 3 kronor fr, fr den
r dubbelt s stor som den andra.

Jag lg i en sjbod den natten och p morgonen for jag till stan.
Drngen stod p bryggan, d bten lade ut, och skrek:

-- Ska vi sja tv och femti? Sista pris! Med lda till! Ett fr allt!
De  gott pris!

D skdespelaren slutat sin berttelse och sjunkit ned i stolen, sger
ngon:

-- Hur gick det med den gamla damen?

-- Jag tror, sger berttaren, att hon dog -- av skam.




[Illustration]

CHAPMANS MORMOR.


Chapman r vr tax. Men han r ingen mrkvrdig tax utom det att han har
ett spaderess under svansen, men det har ju alla kta taxar. Det r s
att sga deras adelsmrke. Men han r en fin och vluppfostrad tax. Och
han r ocks en god jakthund, ehuru vi ha s f tillfllen att anvnda
honom till det. Det finns s f vilda djur i den stadsdel dr vi bo. Men
p landet har han jagat bde hare och rv och en gng ute i skrgrden
har man gtt med honom p lg och det gick bra.

Ingen har egentligen fst sig vid Chapman. Han hr ju till familjen, men
han r inte mrkvrdigare n de andra -- utom det dr med spaderesset
frsts.

Men s en dag hnder det ngot som gr Chapman med ett slag till ngot
alldeles srskilt mrkvrdigt.

Det kommer en ung fru p besk och d hon fr se Chapman sger hon:

-- , r det han! Tnk, jag knde hans mor.

Ingen av oss har tnkt p Chapmans mor. Vi ha inte ens vetat att han
haft en mor.

-- Det var en mycket fin tax, sger den unga frun. Hon var alldeles brun
ver hela kroppen. Hon tillhrde greve Lewenhaupt. Ni knna vl
Lewenhaupts taxar?

Alla knna vi naturligtvis Lewenhaupts taxar. Det mste man ju gra. Och
gr man det inte, br man inte tala om det.

-- Och nr jag tnker nrmare efter, fortstter den unga frun, s knner
jag ocks Chapmans mormor. Hon var en av de allra vackraste taxar jag
sett. Hon var ocks alldeles brun ver hela kroppen och hon tillhrde
Hennes Majestt Drottningen av Danmark. Men hon bet fr s dom mste
skjuta henne.

Det blev alldeles tyst och nu frst vi vad som hnt oss. Vi ha i vrt
hus en varelse som haft en mormor som varit vid hovet! Som gtt i
slottets salar och kanske ftt socker av riktiga prinsar och prinsessor,
kanske av konungar och kejsare! Och ttlingen till denna hga varelse
gr hr omkring oss som en helt vanlig tax, visserligen med ett
spaderess dr det skall sitta men nd -- och denna varelse fr ta ur
en bleckskl i ett kk och ligga i en korg i en tambur och ha till tcke
en gammal uttjnt aftonkappa!

D den unga frun gtt, g vi allesammans ut och titta p Chapman dr han
ligger i korgen. Ingen frndring. Han r fortfarande lika enkel och
vnlig i sitt stt. Rr litet p svansen och ser p oss med sin vanliga
litet trtta vrldsmannablick. Jag lgger p honom aftonkappan och vi
dra oss diskret tillbaka.

Men Anna-Clara, som nu r 8 r, kan inte glmma detta med Chapman. D
och d smyger hon sig till honom och ser p honom och klappar honom p
huvudet. Inte som frr, s dr i frbigende, utan mera vrdnadsfullt
och underdnigt.

P middagen tar hon honom i koppel och gr ut med honom runt kvarteret.
Och d hon kommer utanfr hyrkuskverket, trffar hon alla barnen frn
huset bredvid och hon berttar fr dem om Chapmans underbara mormor. De
st i en vid ring och hra p med ppna munnar. Och d Anna-Clara gr,
flja de henne med stora, beundrande blickar.

P kvllen, d Anna-Clara gtt och lagt sig, ligger hon stilla och
tnker som barn bruka innan de somna. S sger hon:

-- Min mormor r inte s fin som Chapmans mormor, fr hon har inte varit
hos Hennes Majestt Drottningen av Danmark.

-- Nej, sger jag, hon r inte s fin.

Det blir tyst och s fortstter Anna-Clara:

-- Men min mormor har aldrig bitit ngra fr.

-- Nej, sger jag, det har hon aldrig, efter vad jag vet, men s behver
vi heller inte skjuta henne och det r ju en god sak.

Anna-Clara tnker en stund och s fortstter hon:

-- _Det tror jag heller inte att ngon skulle vga!_

D sger jag god natt och sov nu, ty det r inte bra fr ett litet barn
att ligga och tnka och prata fr mycket i sngen om kvllarna.

[Illustration]




[Illustration]

KIDNEY AND BACON.


Det var en vacker dag. Vren hade nyss kommit. Mnniskorna knde sig
lttare och bttre dr de strmmade fram i solskenet p den breda
trottoaren. Klockan var ett -- det var min lunchtid och jag gick in p
den stora restaurangen i hrnet vid torget.

Det hade gtt rtt lng tid sedan jag sist var hr, men allting var sig
likt. Den stora, ljusa matsalen var fullsatt med unga herrar med frisk
aptit, solen lg in genom de stora fnstren, lyste mot det vita
bordslinnet och brts mot glasen och bordssilvret. Jag fick ett ensamt
litet bord och en ung flicka rckte mig en matsedel.

Dr fanns mnga rtter, jag gled igenom dem alla och s stannade jag vid
_Kidney and bacon_. , tnkte jag, det r njure med flsk, det kan vara
mycket bra. Just nu vill jag ha det!

Jag bestllde Kidney and bacon.

Den unga uppasserskan frsvann och om en stund kom hon tillbaka med min
mat. Den lg mycket ntt och vackert serverad i en silverkarott och var
kttbullar med potatis.

Jag sg p den unga flickan. Hennes ansikte sade mig ingenting. Hon
stllde karotten p bordet och frsvann.

Jag tnkte: hon har missuppfattat min bestllning. Ngon annan har ftt
Kidney and bacon och jag har ftt kttbullar. Men s r det ju ofta i
livet. Nr f vi det vi nska? Och huru ofta hnder det icke att just
det vi nska sknker oss besvikelse nr vi f det. Makterna leda vra
den. Det var bestmt att jag denna dag skulle ta kttbullar och jag
gjorde det. De voro fr resten utmrkta.

D jag tit, knackade jag fr att f betala och d flickan kom sade jag:

-- Det var utmrkta kttbullar. ro de alltid s bra?

Hennes ansikte lystes upp helt svagt -- tiderna ge icke anledning till
alltfr stora gldjeyttringar -- och hon svarade:

-- Vi ro knda fr att ha utmrkta kttbullar.

S betalade jag och gick.

Dagen drp var ocks en dag. Vren levde nnu och solen lyste som i
gr. Det blev ter lunchdags och ter ledde min vg till den stora
restaurangen i hrnet vid torget. Jag gick in och fick samma bord som
dagen frut.

Flickan frn i gr kom strax till mig och rckte mig matsedeln. Dr
stodo mnga goda rtter och dr stod som i gr _Kidney and bacon_. Jag
tnkte: det r en stende rtt p denna restaurang, det r stllets
specialitet. I gr fick jag den ej. det ville kttbullar -- lt oss se
hur det gr i dag!

Och s bestllde jag Kidney and bacon.

Det gick en stund. Runtom mig sorlade publiken och ute p gatan hrde
jag kolportrerna ropa ut tidningarnas stora nyheter. Sprvagnarna
rullade. Och ver alltsammans lyste vrens vackra sol.

Uppasserskan kom med min rtt. Den lg, som i gr, i en vacker karott av
silver och det var kttbullar med potatis, som i gr. Hon stllde
karotten p bordet och frsvann.

Och jag tnkte: Visserligen ligga vi helt och hllet i hnderna p
makterna. De kunna husera med oss hur de vilja. Men det br finnas en
grns. Vi bra sjlva ha ngot att sga. Det duger inte att tnka:
Frsynen r sysslols -- lt den f arbeta! Sdant kan misslyckas. Men i
dag driver makterna med mig. Det kan inte tilltas. Jag r en fri man.
Jag vill bestmma sjlv ver min lunch.

En hovmstare gick frbi. Jag knackade och han kom, artigt bugande.

-- Frlt, sade jag, _Kidney and bacon_ r det icke lngre njure och
flsk?

-- Jo, naturligtvis, sade hovmstaren.

-- Det kan aldrig vara kttbullar?

-- Nej, inte hr. Vi ha Kidney and bacon.

-- D har hr skett ett misstag, sade jag. Jag har bestllt Kidney and
bacon och jag har ftt kttbullar. Kttbullar r ocks mycket bra,
framfr allt p denna restaurang, men jag har icke bestllt dem.
Hovmstarens ansikte blev mycket allvarligt. Han sg p min karott som
var av silver, tog den och frsvann. P vgen mtte han den unga
uppasserskan och jag sg att han talade vid henne. Jag frstod att han
grlade och jag ngrade genast vad jag gjort.

Jag tnkte: Nu r konflikten frdig. Du har tryckt p knappen.
Hndelserna rulla upp sig och makterna frbereda sin hmnd.

Om en stund kom den unga uppasserskan. Hon var mycket allvarlig. Jag sg
att hon hatade mig. P bordet, framfr mig, satte hon ett fat, ven det
av silver, och p det lg _Kidney and bacon_.

Det gick ett r. Livet gav och tog. Riken strtades och troner fllo.
Det var ter vr. Solen sken som frr p strmmen av mnniskor som gled
fram p den breda gatan. Och ter var det lunchdags. Och ter stod jag
utanfr den stora restaurangen vid torget. Jag gick in och jag fick mitt
samma bord som frra vren. Jag satt mitt bland de unga tande herrarna
och flickan frn i fjol stod ter vid mitt bord. Hon rckte mig
matsedeln och jag sg p hennes blick att hon knde igen mig.

Det r mannen som skall ha _Kidney and bacon_, tnkte hon -- _Kidney
and bacon_, _Kidney and bacon_ -- det mste jag komma ihg!

Dr fanns mnga rtter p matsedeln och dr fanns kttbullar med
potatis. Jag bestllde kttbullar.

Flickan sg p mig ett gonblick. I hennes gon lg undran och tvivel.
S gick hon. Och om en stund var hon tillbaka med ett fat av silver och
p det fatet lg Kidney and bacon.

Drute p torget rullade sprvagnarna, skreko kolportrerna och lyste
vrsolen.

Jag t min njure och mitt flsk och d jag betalade, sade jag till den
unga uppasserskan:

-- I dag voro kttbullarna alldeles utmrkta. ro de alltid s bra?

-- Ja, svarade hon, vi ro knda fr vra utmrkta kttbullar. Det r
vr specialitet.

Men jag tnkte: huru litet frm vi hr i vrlden. Huru sm och svaga
ro vi icke. Och nr skola vi ntligen lra oss frst att nr makterna
nska att vi skola ta kttbullar, s skola vi icke bestlla Kidney and
bacon eller tvrtom. Huru outrannsaklig r icke Frsynen!




[Illustration]

FJRDE MAN.


Det var en sdan dag -- solen hade brjat vrma och sommaren var p vg.
Det var en sdan dag, d man lmnar sitt arbete och gr ut p gatorna
och torgen.

S kom jag till den stora parken, dr blommorna vxa i rabatter och dr
barnen leka i stora sandhgar. Jag satte mig p ett ste mitt i solen
och ritade i sanden med min kpp som mnniskor gra som ro lata och
icke besvrade av trngande groml. Jag ritade en halvcirkel, runt om
mina ftter. Sen ritade jag en halvcirkel utanfr den frsta och s kom
John.

-- Inte fr man sitta p sten i parker, sade han och sg p mig
bestraffande. Stena ro till fr fulla personer och pigor frn landet.

-- Du har alldeles rtt, sade jag. Alldeles rtt, men s hr p vren
vet man ju inte vad man gr. Men om du stter dig hr bredvid, ser det
ut som om vi hade ngot viktigt att tala om och d kanske allmnheten
frlter oss.

John satte sig och sade:

-- I gr var jag med om ngot besynnerligt. Tor och Bertil voro hemma
hos mig fr att f en liten poker. Ernst var ocks bjuden men han kom
inte, mste resa och revidera i ngon bank. N, vi voro bara tre och det
var pinsamt. Det r pinsamt att spela poker p tre man. Spelet blir inte
balanserat.

-- Man kan ju ta bort en del kort, sade jag, som ocks spelat poker d
jag var ung.

-- Ta ut! Vi togo bort till och med femmorna, men det r ju det som
frrycker spelet. Joker hade vi ocks.

-- Du sa att du var med om ngot besynnerligt?

-- Ja, vi hade spelat ungefr en timme, d vi pltsligt slutade upp med
ngra jackpottar och togo en grogg i stllet. D ringde det p
tamburklockan och Tor sprang och ppnade. Kristin hade gtt ned efter
sodavatten och jag kom mig icke fr.

Det drjde innan Tor kom igen. Men s kom han och vi frgade:

-- Vem var det?

Tor vinkade t mig och vi gingo ut i tamburen, lmnande Bertil ensam. I
tamburen stod en sluskigt kldd herre med en sorts portflj under armen.

-- Herr Sderberg, sade Tor och vi bockade oss fr varandra. Sderberg
r en gammal vn till mig, vi ro skolkamrater, sade Tor, och nu kom han
hit i kvll fr att slja ngra vykort, det har gtt dligt fr honom.

Jag knde i fickan efter min portmonn -- nja, ett par vykort kunde man
ju kpa, d det var Tors gamla skolkamrat. Jag tittade p karn. Han var
trasig och smutsig och orakad och oklippt och jag inbillade mig att han
luktade sprit. Man vill grna att illa kldda personer skola lukta
sprit. Men hans gon voro kloka och klara. Kanske var det bara en
tillfllig olycka som kunde repareras -- re-pareras -- repareras -- jag
upprepade ordet fr mig sjlv tills idn kom: _om vi skulle kl upp
Sderberg, raka honom och frisera honom och ha honom till fjrde man!_

-- Frlt, herr Sderberg, sade jag, spelar herr Sderberg poker? Vi ro
bara tre i kvll och behva en fjrde man. Ni gjorde oss en tjnst, om
ni vore med.

Herr Sderberg sg p mig med frvning i sitt ovrdade ansikte, s sade
han:

-- Poker har jag spelat mycket bde hr och i Amerika, men jag har inga
pengar och som jag r kldd --

-- Den saken ordna vi, om ni tillter.

Jag tog ifrn herr Sderberg hans portflj och tog in honom sjlv i min
sngkammare. Vi badade honom inte, s lngt gingo vi inte, men vi kldde
om honom i en av mina bttre kostymer och vi rakade honom. D han var
frdig sg han nstan elegant ut. Han gick fram och tillbaka p golvet
och man mrkte att han trivdes i sin nya form. Tor bjd honom en
cigarrett och i detsamma ppnade Bertil drren och frgade om han fick
g hem. Han hade trttnat p ensamheten.

Jag presenterade herr Sderberg, en gammal vn till mig och Tor, och vi
tervnde till rkrummet.

-- Riktiga chips! sade Sderberg och tog en nve pokermarker mellan
fingrarna. Precis som i Amerika. Hur hg max spelar herrarna? Tor sg p
mig och vi smlogo!

-- Fem kronor, sade jag. Jag sade det p skmt, men Sderberg svarade:

-- Kr till!

Och s satte vi oss ned och spelade. Det r nu s med poker i en del hus
att man inte behver kontanter frrn man gr upp, men d behver man
vanligen. Sderberg kunde allts spela med markerna till dess.

Och han spelade. Vi mrkte snart att vi ftt ver oss en karl som kunde
spelet. Han var fdd med kort i hnderna som amerikanarna sger. Han
vann. Han kunde alla knep och han kunde dem p rtta stllen. Han
bluffade och han kade -- alltid i rtt ordning. Han rkte cigarrer och
han drack whisky, men mttligt som en gentleman. Vi spelade halva natten
och d vi kommo till de oundvikliga jackpottarna hade Sderberg vunnit
400 kronor, 300 av mig och 100 av Bertil, som lade bort titlarna med
honom vid tretiden. Han hette Karl i frnamn.

-- Fick han tillbaka sina vykort d han gick? sade jag.

-- Vi talade inte om dem. Och inte om de gamla klderna heller.

Han telefonerade efter en bil och gjorde sllskap med Tor. Sen har jag
inte sett dem.

Var det inte en besynnerlig historia? Har du nnsin varit med om ngot
liknande?

-- Inte precis, sade jag, men frlorat p poker har jag. ver huvud r
det vl likgiltigt vem man frlorar till.

Vi sutto tysta och s sade John:

-- Ja, jag blev alldeles pank p det dr -- kan du lna mig hundra
kronor till i morgon?

Jag ritade med min kpp en tredje halvcirkel utanfr de bgge andra och
s sade jag:

-- Under flera r trffade jag p gatorna tv herrar, som inte knde
varandra, men som hade ett gemensamt intresse som gllde mig. Den ene
ville lna 10 re till ett frimrke fr att svara p en annons om en
plats, den andre ville ha 20 re fr att g och raka sig, han skulle
ocks ska en plats.

Jag lnade dem flera gnger 10 re och 20 re, men d jag mrkte att de
aldrig fingo ngra platser, slutade jag upp. Hundra kronor tycker jag r
litet fr mycket p en gng. Vill du inte ta 10 re?

John reste sig, sg mig rakt i gonen och sade med rtt fast stmma:

-- Du r en fhund!

-- Hlsa herr Sderberg, sade jag och ritade en fjrde cirkel utanfr de
3 andra, ty det var en sdan dag, d en lat mnniska, som icke har ngra
viktiga groml, icke kan gra ngot annat.

[Illustration]




[Illustration]

EN JULBERTTELSE.


Det var en gng en frfattare, som satt vid sitt skrivbord och tnkte.
Han hade nyss ftt en bestllning p en julberttelse och han satt och
tnkte ver vad han skulle skriva om.

Det var i slutet av oktober. Hstregnet hade brjat och himlen var gr
och mulen. Frfattaren sg ut genom fnstret. Han sg ver en stor sltt
nda bort till en vik av ett stort vatten. Slttens grs var nnu grnt
men vattnet drborta var grtt av regn och dimma.

Jul, tnkte frfattaren. Jul -- skall det bli jul i r ocks? Jul med
sn och granar och barnagldje och allt det andra som hr till.

Det r mjligt, tnkte han vidare, att man drar in julen i r ssom man
dragit in s mycket annat. Man drar in den alldeles som en verfldig
hllplats vid sprvgen. Eller ocks stter man den p kort: en halv jul
eller bara en kvarts jul per individ. Och s tillstter man en extra
julkommission med mnga ovnliga tjnstemn, som ta emot den stackars
allmnheten.

Dr kommer en liten gosse och han frgar:

-- Blir det ngon jul i r? Fr vi ngon grt i r och ngra julklappar?
Fr vi ngon gran med konfekt och vackra ljus i?

Dr kommer en gammal kvinna. Hon r trd och tunn av nd och svlt:

-- Det var s lnge sedan jag firade jul. Jag minns det knappt. Det r
bara i drmmen jag ser den lilla kyrkan lysa till ottesngen. Jag hr
hstarnas bjllror klinga och knner den goda doften av det frska
brdet och ser barnens gon strla. Blir det ngon jul i r?

-- Nej, sger kommissionens tjnstemn, vet ni inte av att det r krig
ute i vrlden och att vi alla mste leva p surrogat tills det blir fred
igen.

-- Finns det ngot surrogat fr julen, ropar en ung man med hn i
rsten. Ge mig ett kilo att ta hem till familjen! Eller ha kanske
jobbarna kpt upp det med!

-- Surrogat fr julen, tnker frfattaren, det r ingen dum id. Man
skulle kunna gra en julberttelse p det. I sjlva verket r
julberttelsen ett surrogat fr julen. Om jag skulle skriva en sdan, en
riktigt god och vacker julberttelse som kom alla mnniskor att glmma
att den gamla goda julen icke mera finns till.

Frfattaren fyllde sin reservoarpenna, tog fram ett block papper och
skulle just brja sitt arbete, d drren sakta ppnades och en herre kom
in. Han gick lugnt fram och satte sig vid skrivbordet mitt emot
frfattaren och sade:

-- Du r en gammal humbug!

-- , inte s vrst gammal, sade frfattaren.

-- Jo, nu fr tiden d allt gr s fort, r du gammal, som humbug.

-- Vem r ni, sade frfattaren. Jag kan inte pminna mig att vi trffats
frr.

-- Nej, det r rtt lngesedan, sade mannen och smlog. Du har inte
behvt mig -- det har gtt bra nd. Men nu behver du ett varningens
ord. Jag hoppas att jag kommer i tid fr att hindra dig frn en
hgfrdig tanke -- att ge mnniskorna ett surrogat fr julen med din
enkla barnsliga julberttelse.

-- Jag har inte skrivit den n.

-- N, gudskelov, lt d bli. Mnniskorna behva ingen jul -- tycker du
att det r rtt att fira jul mitt i jmmern frn blodiga flt och mrka
skyttegravar. Tror du att det gr att stnga ute dnet och larmet frn
kanoner och granater.

Frfattaren reste sig och sade:

-- Ni upptar min tid, jag har brttom, sg fort vem ni r.

Den beskande smlog:

-- Min fader var Klokheten och min moder var det Praktiska Frstndet
och sjlv r jag Tidens barn. Det lter underligt men kanske du frstr
vad jag menar. Jag skall ge dig goda rd:

-- Kp livsmedel och slj och tag dubbelt betalt. Lgg p lager. Smuggla
varor och lura staten och tjna pengar s behver du ingen jul. Och lr
du andra mnniskor att gra detsamma s behva de heller ingen jul.
Tnk, att det nnu finns s sentimentala idioter som du! Tror du att det
gr att dansa kring en karbidlampa och tro att det r en julgran. Det r
ngot i den vgen du frsker inbilla mnskligheten genom din dumma
julberttelse. Var nu klok och frnuftig fr en gngs skull. Jag kan ge
dig adressen p ett stlle dr du kan f kpa prima grnspa s billigt
att du i morgon kan slja den fr det tredubbla.

Frfattaren gick bort till drren fr att tnda det elektriska ljuset
och d han kom tillbaka var den frmmande borta.

S besynnerligt, tnkte frfattaren. Skulle det inte lngre finnas ngon
mening med julen? r alltsammans bara pengar och affrer --

D hrde han steg i rummet utanfr, sm korta, snabba steg och han hrde
strax vem det var som kom.

En liten flicka stod p trskeln och sg p honom med nyfikna bl gon.

-- Vad sitter du och tnker p, sade hon.

-- Jag sitter och tnker p julen, sade frfattaren till den lilla
flickan som var hans dotter. Tror du att det blir ngon jul i r?

Den lilla flickan stngde drren mycket frsiktigt, smg sig p t fram
till fadern och viskade:

-- Om du lovar riktigt skert att inte sga _ngot_ fr _ngon_ s
skall jag tala om vad jag vet att du fr av mamma -- det r en sdan
frfrligt fin sak som hon sytt p hela sommaren fast du inte sett
det! Och jag vet vad Karl-Axel skall f och vad Anne-Marie skall f och
jag vet att jag tror att jag fr en sak som jag _frfrligt_ grna vill
ha -- , om det vore jul nu riktigt snart!

-- Sg mig en sak, sade fadern, om du hade ett stort, stort fat med
grnspa, riktigt fin grnspa, som du kunde slja och frtjna
frfrligt mycket pengar p, skulle du inte vilja ha den span i stllet
fr julen?

Flickan sg p fadern och s svarade hon:

-- Vad pratar du fr dumheter?! Jag vill bara ha julen, precis som den
skall vara, riktiga julen! Frstr du inte det?

-- Det r bra, sade frfattaren. Och s tnkte han: Det behvs intet
surrogat fr julen. Hennes existens r skerstlld. Hon kommer i egen
hg person -- till dem som frst att ta emot henne.

1917.




[Illustration]

FARBROR TEODR.


D jag var liten var jag en mycket snll gosse. Jag var drfr mycket
hatad och fraktad av mina jmnriga kamrater, vilkas goda frldrar
aldrig trttnade att sga:

-- Se s snll den gossen r! S skulle ni ocks frska vara, s fingo
vi frldrar litet gldje av er!

Jag var ett verkligt dygdemnster nda tills jag blev 13 r. D
intrffade en vndpunkt i mitt liv. Vndpunkten lg p den lilla vackra
Mariagatan p Sder. Dr mtte mig en dag p trottoaren en pojke som jag
aldrig sett, varken frr eller senare. Han kom rakt fram till mig,
stannade, sg mig i ansiktet och sade:

-- Det r ju du som r en ngel!

Drp tog han mig i kragen med bgge hnderna och gav mig en dansk
skalle s att nsan sprang i blod och blev sned, vilket den varit allt
sedan.

Jag frstod nu att det icke passade sig fr en pojke att vara ett
dygdemnster och dagen drp startade jag hndelsen med _ringledningen
och Farbror Teodr_.

Farbror Teodr var portvakt i ett hus som vi passerade d vi gingo hem
frn skolan. Porten till Farbror Teodrs hus ppnades sedan man tryckt
p en elektrisk ringknapp. Farbror Teodr hrde ringningen och s
ppnade han porten. Mina kamrater brukade ringa och s fort springa om
hrnet av huset. Nr portvakten kom ut fr att se efter vad ringningen
betydde skreko de alla p en gng:

  Farbror Teodr!
  Gott nytt r!
  Ont i dina tr!

Detta skmt hade aldrig tilltalat mig, ty portvakten var en ldre man
och jag var lrd att respektera lderdomen. Dessutom tyckte jag att det
var olmpligt att nska gott nytt r i september eller fram p vrsidan.

Men dagen efter den danska skallen p Mariagatan hade jag en annan
mening. D pojkarna skulle trycka p knappen sade jag:

-- Jag vet ett stt som r bttre! Pass p ska ni f se!

Och s tog jag upp ur fickan en kork, tryckte fast den mot ringknappen
s att ringningen blev permanent och s sprang jag.

Farbror Teodr kom utrusande, fann gatan tom, svor och frbannade och
drog sig slutligen tillbaka till sitt lilla rum. Men, d han kom in,
ringde klockan igen (den ringde i ett strck men det frstod inte
Teodr) och s bar det av ut p gatan igen. Ingen dr! Nya eder och
frbannelser ver rackarlymlarna och s smningom tertg till
portvaktsrummet. Dr ringde klockan allt fortfarande! Ut p gatan igen!
S hllo vi Teodr lpande en dryg halvtimme tills han slutligen
upptckte tricket med korken. Dagen drp skte han fnga oss med list.
Han stod gmd i porten och sprang ut d vi kommit frbi. Jag var sist.
Och jag sprang som fr livet. Jag var ovan vid pojkstreck, jag hrde den
gamle mannens skrik och eder bakom mig och jag knde hur hjrtat bultade
och slog i brstet. Han kom mig allt nrmare. Han skrek: -- Tag fast!
Tag fast! Men d kom en mjlighet till rddning. En port stod ppen: jag
sprang in och upp fr trapporna. Jag sprang fortare i trappor n Teodr.
Jag sprang en trappa, tv, tre, fyra och vl dr ringde jag p nrmaste
drr. En jungfru ppnade. Jag gled in i tamburen. Det var en hygglig
familj jag rkat in i. Man satt till bords i matsalen och t middag.
Jungfrun steg in och sade:

-- Det r en pojke drute som vill vara hr. Han sger, att han r
frfljd av en galning, som rusar efter honom p gatorna!

Hela familjen reste sig frn bordet och kom ut till mig. Jag satt p
galoschhyllan och tiggde och bad:

-- Snlla, goda mnniskor, lt mig stanna hr en liten stund, s att han
inte fr tag i mig. Han r alldeles galen!

-- Lugna dig min lilla gosse, sade familjefadern, hr kommer ingen att
gra dig ngot ont, det lovar jag!

Och s tog man mig in i vningen och gav mig ett pple och en kaka och i
detsamma ringde det p drren!

-- Det r han, det r han, snlla, dla herrskapet, slpp inte in honom!
Han ddar mig!

Jungfrun gick och ppnade och jag hrde Farbror Teodr skrika:

-- r han hr den lymmeln?! Jag mste ha tag i honom om jag ocks ska
stupa dr jag str. Undan dr! Han mste vara hr!

D steg familjefadern fram. Han var en stor, stark karl. Han tog Teodr
i kragen och kastade ikull honom p golvet i tamburen i det han ropade
till familjen:

-- Spring ned p gatan efter en polis! Den hr tosingen mste sprras
in!

D gled jag stilla in i vningen genom alla rummen ut i kket och ned
kksvgen.

Sedan ringde vi inte vidare p Farbror Teodrs port. Man br inte utmana
det och en pojkes fantasi fr icke arbeta fr ensidigt.

Stockholmspojken fr leka p en grd bredvid soptunnorna eller p en
kyrkogrd mellan gravarna, men tro icke drfr att hans liv r dystrare
och tyngre n lantpojkens vid hagen, bcken och den grna ngen. Hur
mnga ventyr gmmer icke en port, en vind, en genomgng eller en
kllare! Vilka strider ha icke utkmpats p Maria kyrkogrd och gatorna
dromkring! Hur mnga pron snattades icke p grden till slottet vid
S:t Paulsgatan -- de hrligaste franska pron, stora som barnhuvuden,
skulle inte kunna f mig att glmma min barndoms stulna sura kart, dolda
i en trasig ficka och tuggade i ensamheten i en portgng eller frstuga.

Vintern var en hrlig tid! Med sn och is och jumpning. Jag beklagar
nutidens Stockholmspojkar. De f icke jumpa, hoppa p isstyckena vid
Mlarkajen, st i iskallt vatten till fotknlarna och se en arg
poliskonstapel p kajen.

En vrdag jumpade jag vid Sder Mlarstrand. Isstycket delade sig
pltsligt i tv stycken. Nr jag ngot senare hemfrts av en ldre,
obekant dam och en ngot mera bekant poliskonstapel delade sig ven min
faders rotting i flera stycken.

  -- -- --

Dyfverman hette han. Dyfverman. Han var bildhuggare och gjorde
sngrupper t stockholmarna, stora, vackra grupper som visades mot en
billig avgift fr vlgrande ndaml. Dyfverman gjorde en vinter
Barmhrtigheten. Den stod vid Nybroviken och frestllde en kvinna med
ett litet barn p armen. Omkring det hela var rest ett plank och en
afton stod jag utanfr det planket. Det var en stjrnklar kvll,
ungdomen kte skridsko p Nybroviken och sldarna -- ack, sldarna! --
kilade utt Djurgrden. Kllaren Flaggens fnster lyste -- jag tog en
snboll, kramade den hrd och fast och kastade den ver planket till
sngruppen. Snbollen trffade Barmhrtigheten mitt i planeten s att
huvudet fll av. -- -- --

Min barndomstid hade sina stunder av spnning och frjd, men jag vill
nd icke ha den tillbaka. Dr fanns s mycket annat.

Dyfverman gjorde ett nytt huvud t Barmhrtigheten. Han var en god
mnniska.




[Illustration]

EN ALLVARLIG HISTORIA.


Nu skall jag bertta fr er en historia om en man, som blev djupt
olycklig drfr att han mtte en kvinna.

-- Ack, det r en gammal historia, sger den noggranne lsaren.

Visst r det en gammal historia, men dock evigt ny och ung.

Och nu ska ni f hra:

Klockan hade nyss slagit 8 i Hedvig Eleonora och jag gick p trottoaren
fram och tillbaka och vntade p D. Jag hade vntat en hel kvart och
blev allt ondare fr var minut som gick.

Det finns bara en punktlig mnniska, tnkte jag, och det r jag sjlv.
Alla mina vnner ro opunktliga, jag skall aldrig stmma mte med dem
vidare.

-- Det r gott och vl, sger lsaren, men nr mtte ni kvinnan, som
gjorde er s djupt olycklig? Vi ha inte tid med ngra lnga frspel och
preludier.

Till att brja med var det inte jag, som mtte kvinnan, och allts inte
heller jag, som blev djupt olycklig. Denna berttelse mste berttas i
denna ton och takt.

D jag allts gtt p trottoaren i ytterligare 10 minuter, ppnades
pltsligt en drr med glasruta. Denna drr ledde in till en restaurang,
ett litet kaf, som jag mnga gnger passerat, men aldrig beskt. Det r
mycket sllan jag numera gr p kafer. Jag finner ingen gldje p
sdana stllen.

-- Var det mannen, som mtte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig,
som kom ut genom glasdrren? frgar nu den ivrige lsaren.

Nej, mannen, som kom ut, var en revisor i poststyrelsen. Han spelar
ingen roll i denna berttelse. Han endast kom ut genom en drr och
frsvann sedan ur dramat.

Jag sg p klockan och s tnkte jag:

-- Jag gr in p kafet och stter mig vid fnstret, s kan jag se, om
D. kommer. Jag kan d lta honom g en stund utanfr och mjligen knna
samvetskval ver att han ltit mig vnta s lnge.

Jag gick in genom glasdrren. En rockvaktmstare tog emot min rock och
hatt och hngde alltsammans p 2 hngare, hatten verst och rocken
inunder.

Drp gick jag in i kafet. Dr var frst ett litet rum, dr voro alla
bord upptagna, och jag fortsatte drfr till nsta avdelning. Dr var en
soffa ledig vid fnstret, och jag satte mig dr.

Tobaksrken hngde tung i luften, och vid borden sutto idel ensamma
mnniskor. Vid bordet bredvid mitt under en stor, frgylld spegel satt
en gammal herre med ena benet under sig. I handen hll han en pincen,
som han vnde upp och ned, allt under det han nickade med huvudet.
Ibland rrde han ocks lpparna som om han sade ngot, men ingen hrde
vad det var.

I soffan mittemot mig satt en medellders, sltrakad herre och lste en
tidning. Bredvid sig i soffan hade han en svart hund, som var fr fet
fr sin ras. Mannen, som tydligen var nrsynt, hade tidningen utbredd
framfr sig p bordet och lste den s att sga med nsan. D och d
ryckte han pltsligt till, som om han ftt en id, klappade hunden tta
gnger p huvudet, riktade s blicken mot taket, frsjnk i en minuts
djupa tankar, ryckte till p nytt och tog en pris snus ur en liten
silverdosa. Snuset hll han mellan hgra handens tumme och pekfinger,
och ver hans ansikte lg den verklige snusarens njutningsrika gldje.

Det sg ut som om han tnkte: Hr i handen har jag hela vrldens lycka,
jag hller den fast, ingen kan rva den ifrn mig. Fast och hrt hller
jag den, och nr det faller mig in stoppar jag den rtt in i nsan!

Och han gjorde det, d tiden var inne. Och d det var gjort, slt han
gonen av lycksalighet, men blott fr en minut, den nsta stod han p
nsan i tidningen, och den nsta klappade han hunden tta slag i
huvudet.

En uppasserska, som sg ut som om hon bad om frltelse fr att hon
djrvdes leva i nrheten av dessa hga och mktiga personer, kom fram
till mitt bord och tog min bestllning, och d hon gtt, _kom mannen,
som mtte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig!_

Han stod mitt p golvet. Det r mjligt, att han kom frn gatan eller
frn ett inre rum, det r ocks mjligt, att han kom rtt upp genom
golvet. Det frefll mig som om det vore det mest sannolika. Han sg p
mig med ett glatt igenknnande, och s kom han nrmare. Jag reste mig
artigt och tog emot honom, och han sade:

-- Det var lngesedan!

-- Ja, sade jag, det var lngesedan, och tnk vad det blev sent.

Jag begagnar alltid denna replik t personer, som jag glmt, men som
dock tyckas knna mig mycket vl.

-- Ja, det blev sent, sade mannen. Men roligt var det! Det var d!
Tillter ni att jag sitter ett gonblick?

Vi satte oss, och min gamle vn, som jag glmt, sade:

-- Jag har aldrig sett er frut hrinne. Besynnerligt.

-- Det r icke besynnerligt, jag har aldrig varit hr frr.

-- Nej, nej, men jag gr hr. Jag gr hr var kvll. Jag kommer hit
efter middagen och sitter hr hela kvllen. Jag trivs inte hemma, jag
trivs bttre hr, bttre hr. Och varfr ska man inte vara dr man
trivs, dr man trivs?

-- Det r alldeles rtt, sade jag. Hr r ju ocks mycket trevligt,
ungefr som i frstugan till helvetet.

-- Gamle skmtare dr! Glad och trevlig som alltid! Inga bekymmer! Bara
roligt och glatt! Ack, nr man var ung! Men, ser du, det sger jag dej
(han kallade mig fr du, helt pltsligt, utan titelbortlggning, jag
frstod att han druckit) det sger jag, gamla, stiliga gosse, fr jag
tycker om dej, akta dej fr kvinnan, kvinnorna ska du akta dej fr! Det
sger jag!

-- Om det r mig mjligt, sade jag, s skall jag gra det. r det ngon
srskild, bror menar?

-- Srskild, _srskild_! Det har bara funnits _en_ srskild fr mig, en
enda!

-- S, det var vackert!

-- Du ska f hra det alltsammans, fr jag tycker om dej! Det r tjugu
r sen nu, tjugu r sen! Jag kom en middag p en gata hr i stan, kom
som om ingenting skulle hnda, kom gende p gatan, d hon kom emot mej,
p samma trottoar! Jag har aldrig i mitt liv sett en sdan kvinna. Hon
var ung och ljus och smrt och vacker, jag hade aldrig sett en sdan
kvinna! Och hon kom rtt emot mej p trottoaren, och hennes bl gon
sgo rtt in i mina. Jag stod dr och bara sg, och till slut mste jag
g ett steg t sidan fr att hon skulle komma fram. D hon gtt frbi,
vnde jag och gick efter. Jag fljde henne som frhxad, och jag sg
henne g in i en port vid Stora gatan. Jag tnkte g efter, men jag
vgade inte, vgade inte fr mig sjlv, och s stannade jag utanfr. Jag
stod och vntade utanfr porten. Hon kom inte. Jag vntade en kvart, s
gick jag in i porten och gick en trappa upp. Jag mste se henne igen.
Det var ju vanvett alltsammans, frstr vl bror, men jag visste inte
vad jag gjorde.

Dr var en pantbank en trappa upp, och nr drren ppnades fr en, som
gick ut, sg jag henne sitta drinne, bakom en disk! Hon var kassrska
p en pantbank! Jag gick genast in. Ett manligt bitrde sg p mig och
sade: Belning?

Ja, sade jag och tog upp min klocka och lade den p disken. Hon satt
vid en liten pulpet och skrev i en stor bok.

Huru mycket? sade bitrdet.

Jag knde att jag lskade henne.

Tolv kronor, svarade jag alldeles p mf.

Remontoirur av guld, tolv kronor, sade bitrdet till henne, som jag
lskade. Och hon skrev ut ett kvitto och rckte mig det jmte pengarna
utan att se p mig.

Tack, sade jag, och s tillade jag fr att f hra hennes rst:

Hur stor r rntan?

tta procent!

Hennes rst var lika underbar som hon sjlv.

Nr kan jag lsa ut den? sade jag fr att f tala vid henne s lnge
som mjligt.

Hon sg upp p mig och svarade:

Hur kan jag veta det!?

Frlt!

Och s gick jag. Jag gick hem, och jag sg henne framfr mig p gatan.
Hon fljde mig hela dagen, och p kvllen, d jag lade mig fr att sova,
sg jag hennes bl gon mot mina --

Dagen drp lste jag ut klockan. Hon tog emot pengarna och kvittot, och
bitrdet gav mig klockan. Jag frskte sga ngot, ngot roligt, frstr
bror, fr att visa mig trevlig, och s sade jag s dr p skmt:

Det r vl samma klocka som jag lmnade i gr!?

Tror ni vi byter ut de belnade varorna? sade bitrdet och gav mig en
arg blick. Hon sg icke upp frn sin bok.

Och nu brjade det! Jag kom igen dagen drp, jag belnade min klocka,
hon svarade vnligt, d jag hlsade god dag, hon brjade betrakta mig
som en kund. Jag kom igen dagen drp och alla dagar. Jag belnade allt
vad jag hade lst, till och med klder och bcker. Ibland lste jag ut
en del, men alltid hade jag ngot stende. S smningom blev hon vnlig
emot mig, kanske tyckte hon synd om mig, kvinnan r sdan, ser bror, men
en kvll, d jag stod och vntade p henne utanfr porten, bara fr att
se henne och flja efter henne, kom hon ned med bitrdet, och han fljde
henne framt gatan. Jag knde frfrliga kval, dr jag fljde dem:
lskar hon honom, tnkte jag, lskar hon honom? Men han skildes snart
vid henne, och hon blev ensam. D begick jag en av de modigaste
handlingarna i mitt liv, jag gick fram och tilltalade henne. Jag hlsade
god afton.

Ah, r det ni, sade hon. Och s gjorde vi sllskap. Jag fljde henne
till porten, och d hon rckte mig sin lilla hand till farvl, knde jag
mig s glad och lycklig, s lycklig.

Dagen drp gick jag upp p pantbanken och lste ut allt jag hade dr,
och d jag skulle g, viskade jag till henne:

Fr jag flja er i kvll?

Jag hrde hennes ja som den vackraste musik i mitt ra -- ack, bror, vad
man var ung och rik! -- och s sprang jag.

Vi trffades p kvllen, och efter en mnad voro vi frlovade. Det var
den lyckligaste tiden i mitt liv, lyckligaste tiden.

Och s gifte vi oss. Man skall aldrig gifta sig, aldrig gifta sig! Jag
r inte lycklig, bror. Drfr gr jag hr, gr jag hr var kvll. Det r
s mycket, jag kan inte sga dig allt. Hon r inte snll emot mej, hon
r hrd och grym, och hrdast r hon, d hon sger: En sn dr som du,
som levat som ett svin innan jag fick tag i dig, _en sn dr, som levde
och svirade och pantsatte allt vad han gde och hade!_

Det sger hon till mig. Och jag har inte hjrta att sga henne, varfr
jag pantsatte alltsammans! Hon skulle inte tro mig. Hon skulle tro att
jag var full och tokig!

Det blev tyst. Min vn hjde sitt glas och sade:

-- Skl, skl fr mej!

-- Skl! sade jag.

Mannen i soffan under den frgyllda spegeln hade somnat. Hans huvud hade
fallit ned, och pincenn hade ramlat p golvet. Mannen med hunden hade
gtt, och p hans plats satt min vn D., som jag vntat i 25 minuter p
gatan. Jag tog mitt glas och gick ver till honom, lmnande min
olycklige och obekante vn ensam i sin djupa sorg och frtvivlan.

Var icke detta en allvarlig berttelse?




[Illustration]

TV SOM GTT.


Isaak Hirsch r dd och har ftt de vackra minnesord han frtjnar. Han
var en god mnniska och en originell man, en man av den typ som blir
allt mera sllsynt.

Tidningarna verflda med historier om honom. De flesta ro mycket
karaktristiska, en del verkligt roliga.

I ett fall vill jag dock gra en liten rttelse. Den mest knda
Hirschhistorien r icke kta, den r en frfalskning och det r p tiden
att den avsljas. Jag menar historien om d Hirsch rusade in p Du Nord
och bestllde:

-- _Smrgsbord, soppa, fisk, ktt, dessert, betala_!

Den historien har aldrig hnt. Den r gjord p Sndags-Nisses redaktion,
infrd i tidningen och p sin tid illustrerad av Oskar Andersson.
Historien gjorde stor lycka -- den var ju typisk fr mannen -- och den
bevisar endast att en populr man ofta icke br skuld till de legender,
som omsvva hans person. Frr i tiden lade man alla roliga historier p
Bellman, Kalle Scharp, Frsken, Feychting och andra. Och nr vi, som nu
leva, en gng frsvunnit, kommer man att beljuga oss lika friskt som de
andra. Vilket inte gr ngonting, bara man ljuger roligt. En historias
vrde ligger inte dri att den r sann utan dri att den r sannolik.

Jag knde Isaak Hirsch, ngot litet. Trffade honom frsta gngen p en
middag p Gamla Fenix -- vart tog det vgen? P den middagen fanns
Daniel Fallstrm, som d champagnen serverades, kraftigt sade ifrn:

-- Champagne skall vara kall, men inte iskall! Det r bara brackor, som
dricka iskall champagne!

Strax drp kom vaktmstaren till Hirsch:

-- St eller torr?

-- Det gr detsamma, svarade Isaak -- _men inte fr kall, inte fr
kall!!_

Jag minns en historia om Daniel och Hirsch. Man talade om en affrsman
som blivit utsatt fr olaga hktning. Daniel frsvarade mannen med all
den vrme han har fr en oskyldigt anklagad:

-- Han r absolut en hedersman, ngot annat kan ej sgas om honom!

Hirsch sg fundersam ut och s svarade han stilla och saktmodigt:

-- Han var i alla fall inte ute, nr han var inne.

Isaak Hirsch var verkligt hjlpsam mot dem han ansg behva hjlp och
trst. Till dem rknade han inte precis unga fattiga konstnrer.

En dag skte jag upp honom och bad honom hjlpa en ung, verkligt begvad
mlarinna.

Isaak sade absolut nej.

-- Konstnrer intresserar jag mig inte fr -- jag har s mnga andra!

Jag gav mig inte. Och slutligen sade Isaak:

-- Jag ger inte ett re, men jag skall stta opp en frteckning p folk
som ska hjlpa flickan. Och hlsa frn mej!

Jag fick en namnlista. Frst stod dr Handelsbankens direktr, Frnckel.
Jag behvde aldrig g lngre. Den unga mlarinnan fick ett mnatligt
underhll som betalades s lnge givaren levde. S hjlpte nd Isaak
Hirsch.

    --

Albin Lavn r ocks borta. Han var en god skdespelare och han var
dessutom ngot som r rtt ovanligt p den svenska scenen: han var
humorist.

Axel Engdahl har skrivit om Lavn och p sitt utmrkta stt givit det
bsta och roligaste om honom. M han frlta att jag faller honom i
mbetet med ngra minnen.

Fr rtt mnga r sedan gjorde Lavn p en middag bekantskap med baron
Carl Cederstrm, som senare i tiden verraskade folket med att bli
Sveriges frste flygare. Lavn och Cederstrm funno strax varandra och
litet lngre fram p aftonen, d man blivit brder, sade Cederstrm:

-- Titta ut till mej ngon sndag p Brunn, Ingarn, och t middag!

-- Gr det bt dit, sa Lavn.

-- Javisst. Till Kolstrm. Sen fr du g en bit. Det r vacker vg.

Lavn kom redan nsta sndag. Och han stannade i 3 mnader. Cederstrm
blev ofta bedrvad, d han tnkte p den tomhet Lavn efterlmnade, d
han ntligen reste. Som en rttare gick han omkring p grden, ordnade
och stllde och talade med folket:

-- Havren ser ut att bli fin i r, bara man kupar den i tid.
Kronrtskockorna bli nog ocks bra bara dom inte fjlla fr tidigt.
Varfr stter ni inte sm hvar under pplena s att dom inte behva
falla p marken och bli sttta?

En dag inspekterade han ladugrden. Cederstrm visade honom den strsta
tjuren.

-- Den var inte dlig, sa Lavn, och hll sig p aktningsfullt avstnd.

Varp Cederstrm, som ofta nog inte var ngot att lita p, knuffade
Lavn rtt p tjuren. Lavn gjorde en snabb vndning, men halkade och
fll pladask med hnderna mitt i gdselrnnan. Cederstrm fick pltsligt
ngot annat att gra i ladugrden, men Lavn smg sig bakom honom, lade
sina nu hgst angenma hnder fr gonen p honom och sade helt vnligt:

-- _Gissa vem de' '!!_

Lavn tillhrde Stockholms f morgontidiga herrar. Man pstod att han
hade sina rendez-vouser i skogen om morgnarna. Jag brukade se honom
ibland p Norra Djurgrden, vid Skuggan och Fiskartorpet -- som man nu
vill vandalisera med flottstationen, skola vi tillta det? -- Lavn tog
sin morgonritt hrute och han gjorde sig utmrkt till hst, elegant i
stil och drkt. Oftast var han ensam.

Men en morgon fll det mig in att g p Sdra Djurgrden. Jag kom till
Manilla och tog en genvg ned genom skogen. Klockan var mellan sju och
tta. Det var en hrlig morgon, tyst och stilla. S hr jag steg och
rster. Det r Lavn och en ung dam, som promenera. Vi hlsa stelt och
korrekt.

Dagen drp gr jag min vanliga vg p Norra Djurgrden. Lavn kommer
ridande. D han fr se mig, hller han in hsten, hlsar och sger:

-- Hr du, skulle vi inte kunna komma verens om att du _alltid_ gr p
Norra Djurgrden?

Jag lovade. Och jag tror nstan jag har hllit mitt lfte -- nda tills
dden gett mig rtt att bryta det.

Men det gr mig ont att aldrig mera mta Albin Lavn.




[Illustration]

EN SKNSK POET.

_Sigurd P. Sigurdh._


En gng i slutet p 90-talet satt jag p Metropols kaf i Stockholm,
dr man p den tiden satt. Publiken var den vanliga: unga konstnrer,
frfattare, aktrer och en och annan grosshandlare som vergivit Du
Nord.

Det var en afton p vren och jag minns den rtt vl, ehuru det nu r s
lnge sedan att man gudskelov glmt mycket annat. Drute p torget stod
luften bl och ljum. Sprvagnarna rullade mot Djurgrden, till Cirkus,
till Kristallsalongen, till Hasselbacken, dr stockholmarna grna skulle
sitta ute ret om, d som nu.

Pltsligt stod en ung man vid mitt bord. En ung elegant herre. Smoking,
hg krage, mycket hg. Ett ljust ansikte med tv goda bl gon.

Han hll naturligtvis ett punschglas i handen. Man gjorde s p den
tiden. Och s sade han:

-- Mitt namn r Sigurd P. Sigurdh, fr jag lov att sl mig ned?

Han sade allt detta p den dialekt som glder oss stockholmare mest och
som vi frgves frska hrma.

Naturligtvis voro vi tillsammans den aftonen. Aftnarna voro rtt lnga
den tiden, ven om det inte var p vren. Ibland slutade de inte alls.

Sigurdh var tandlkarekandidat, men en sdan som skrev vers mer n
plomberade tnder. Slutligen skrev han s mycket vers att han inte alls
plomberade tnder. Han blev helt och hllet frfattare och journalist.

ver hela hans lilla ljusa uppenbarelse med de trogna, svekfria bl
gonen lg ngot frsk till stram militr. Han trodde alldeles skert
att han sg ut som en ung ljtnant.

Sigurdh hade inte bott lnge i Stockholm frrn han blev en av stadens
knda figurer. Men han gjorde icke blott sig sjlv -- Sndags-Nisse
gjorde honom. Den ofrliknelige tecknaren Oscar Andersson hittade rtt
snart Sigurdh fr sitt galleri. Han gjorde honom till en typ som inte
alltid var Sigurd P. Sigurdh, men som alltid var en rolig karikatyr.
Sigurdh blev inom kort s knd och populr i Stockholm att en
ung skdespelare till och med gjorde hans mask i en pjs p
Djurgrdsteatern. Och lngre kan man inte komma. Om man inte mjligen
nr till vaxbild p Svenska Panoptikon. Men den inrttningen har s fga
intresse fr unga skalder. Om de inte mjligen begtt andra brott och
kunna visas i Skrckkllaren.

En tid krde Sndags-Nisse med Sigurdh ngot fr ofta. Sigurdh,
som var en god och ofrarglig mnniska, var road av dessa nidbilder --
i brjan och till en tid -- men s en dag hnde det, att han kom
upp p redaktionen, slog nven i stora redaktionsbordet s att
telefonapparaterna frskte hoppa och sade p sin vackra sknska:

-- Nu fr det ta mej fan vara slut med det hr skandaliserandet! Absolut
slut! Jag tl det inte lngre! Mina vnner ha sagt t mej att jag inte
ska tla det en dag lngre. Och jag gr det inte heller!

Redaktren blev naturligtvis frfrligt rdd och lovade i dmjukhet att
det skulle vara slut. Han telefonerade till O. A.:

-- Du mste upphra med Sigurdh! Hans framtid blir frstrd.

O. A. lovade, och s frsvann Sigurdh ur Sndags-Nisse fr ett par
tre veckor. Livet gick mrkvrdigt nog sin gilla gng nd. Men en
dag stod Sigurdh p nytt p redaktionen. Den hr gngen hoppade inte
telefonapparaterna. Den beskande var mild och stilla och uttryckte bara
sin undran ver hur tidningen kunde bra sig utan hans karikatyr varje
vecka. Skulle det inte vara lmpligt att i nsta nummer -- ?

D kom Sigurdh igen och allt var som det skulle.

S kom brket med Norge 1905. Det var en het sommar. Sndags-Nisses
redaktr lg vid Baggensfjrden och eftersom han var i vrnpliktsldern
ville han inte ha krig med Norge. Sigurdh bodde hos redaktren. Villan
var liten, bara tv rum, s vi mste g ut p landsvgen d vi talade om
Norge fr att inte vggarna skulle rmna. Sigurdh var hgerman, han
ville kl norrmnnen och till ett tecken p sin politiska hllning bar
han sin kta panamahatt uppvikt p hgersidan. Vi stredo frfrligt om
Norge de dagarna. I synnerhet dagen efter den vackra afton d Sigurdh
och de andra stockholmarna vandrade ut frn Hasselbacken till Rosendals
slott fr att ge H. M. Konungen sin understliga hyllning. Den dagen
blev grlet s starkt att vi mste ta ett dopp i Baggen fr att svalka
vra knslor. Vi badade frn ett litet badhus.

-- Kan du simma? sade jag till Sigurdh.

-- Visst fan kan jag simma! sade Sigurdh.

Varp han gick ut p djupt vatten och sjnk fort och vl. Jag gav mig
efter och lyckades f upp honom levande ehuru ngot vattenfylld.

-- Du sa ju att du kunde simma, sade den delmodige rddaren.

Varp Sigurdh svarade:

-- _Jag kan vl inte simma nr jag inte knner botten under ftterna!_

Affren med Norge avgjordes s smningom utan Sigurdhs ingripande --
herr Mickelsen fanns tyvrr till hands -- och Sigurdh fick ett annat
intresse i livet utom diktningen och kserandet i dagspressen. Han ville
flyga i ballong. Att stiga upp i en gondol, att svva hgt ver jorden,
att glida fram mellan moln, ver skogar, berg och sjar, det blev hans
drm. Han knde hela Aeronautiska Sllskapet och slutligen lyckades det
honom att f lfte om en tripp med ballongen Svenske p dess frsta
frd. r det ngon som minns den seglatsen? Annars har Jrgen s utmrkt
skildrat den att ingen gr det bttre. Hr endast de korta dragen av den
underbara tilldragelsen.

Ballongen stod ntligen fylld en vacker morgon i Idrottsparken. Allt var
klart fr avresan. Dr var frdledaren, ingenjr Hans Frnkel och den
tredje passageraren, en ung ljtnant, och s naturligtvis Sigurdh.
Sndags-Nisse hade i flera nummer gnat en stor del av sitt innehll
t denna mrkliga hndelse. Sigurdhs utrustning, sinnesstmning och
testamente hade meddelats. Bakom det sista lg en smula allvar. Sigurdh
hade verkligen anfrtrott Sndags-Nisses redaktr sin yttersta vilja i
hndelse av ett olycksfall med ballongen. Det blev ett olycksfall, men
inte det mjligen berknade.

Man stod dr omkring den ankrade ballongen och konstaterade att allt var
klart fr en lycklig frd, d ngon sade:

-- Vi ter vl litet frukost innan vi ge oss av!

Nr ter en svensk inte en liten frukost -- vem kan vl hindra honom
frn denna hga akt? Knappast ett vrldskrig.

Allts gick man och t frukost. Sigurdh gick till sitt hem p stermalm.
Han t brckt skinka med gg. Han t med sknskt lugn och han skulle
just ta den lilla snapsen, d pigan, som uppehll sig vid fnstret,
skrek till:

-- _Nu gick ballongen!_

-- Han gr s fan! skrek Sigurdh, fr jag ska ju med!

Han sprang till fnstret. Och dr for ballongen! Ensam, utan gondol,
utan frdledare, utan passagerare, utan Sigurdh, som hade allt klart,
t. o. m. testamentet, fr avfrden.

Ballongen hade slitit sig och gett sig av p egen hand. Man lr ha
hittat en liten bit av den nere i alperna, men den biten rckte inte att
flyga med. Trots att man hade gondolen kvar.

S det skojades med Sigurdh i de dagarna! Jag minns, att han, d det var
som vrst, kom fram till mig en afton i Rydbergs kaf, stllde sig vid
mitt bord och bara sade ett hgst innehllsrikt och uttmmande ord:

-- _Knlfda!_

N, Sigurdh kom i alla fall att flyga med ballong, en ny ballong, som
gjorde en lng resa uppt Norrland. Sigurdh sktte sig utmrkt. Han
begick endast det lilla felet, att d man bad honom ta temperaturen i de
hgre luftlagren, s hll han med handen om kvicksilverkulan, s att man
s smningom fick Sigurdhs temperatur i stllet fr de hgre
luftlagrens. Men det justerades.

Sigurdh blev sedan en hjlte och hyllades till och med av knlfdan.

Man blev inte ond p Sigurd P. Sigurdh. Drtill var han alltfr god och
bra. En rlig vn och en man med ett hjrta av guld -- en banal fras,
men jag finner ingen bttre.

Hans vackra minne lever och skall alltid leva hos hans mnga vnner.




[Illustration]

WALLENBERG.


Herr K. A. Wallenberg har sknkt bort halva sin frmgenhet till
vlgrande ndaml. Det var 20 millioner. Och en vacker gva. Men vad
fick han fr det? N. D. A. sa strax p aftonen ngot om ont samvete frn
den vackra tid d Wallenberg satt som utrikesminister (stackars karl)
och i Social-Demokraten gjorde Hjalmar en bugning fr pengarna och
tyckte att N. D. A. varit ohvlig. Men -- donationen visade i alla fall
att hr r fr mycket pengar p privathnder. Vilket gr att
socialdemokratien r det enda rtta.

Ja visst r det fr mycket pengar p privathnderna (ehuru inte p
mina). Men d br man vl vara tacksam fr att de privata lmna ifrn
sig en del. ven om det kommer av ont samvete. Vilket jag p det
livligaste betvivlar r fallet med K. A. Wallenberg. Om han tjnar
pengar med gott samvete, det vet jag ej -- sannolikt r han av samma
mening som Ernest Thiel att inte blir man millionr utan att det kommer
ett och annat litet stnk p nglavingarna -- men d han ger ut pengar,
r jag sker p att han gr det med gott samvete.

Jag har en viss erfarenhet av den saken. Egentligen tillhr hndelsen
mina memoarer avsedda att utgivas 50 r efter min dd -- bokfrlggare
med arvtagare bra passa p redan nu och gra affr.

Jag var ung den tiden, mycket ung. Och behvde pengar nstan jmt, som
fallet lr vara med ungdomen ven nu fr tiden. Satt en frmiddag p Du
Nord, gamla hederliga Du Nord -- fll en tr, du stockholmska hjrta! --
och t frukost med en redan d rtt flintskallig kapellmstare. Sm
honkrftor med dill, stor kupa pilsner -- Du Nords blandning -- minns
ni?

-- Jag behver pengar, sade jag till kapellmstaren. Var fr man sdana?

-- Bankerna har. De ro till fr att lna ut pengar.

-- Vad finns det fr banker?

-- Enskilda Banken lr ha ett gott namn. Och s finns det ju andra,
mindre banker. Men de ro nog inte s skra.

-- D gr jag till Enskilda Banken. Vem r direktr dr?

-- Wallenberg.

-- Jas, han. D gr jag till honom.

-- Det r fel. Man gr till kamrern och lmnar en vxel med skra namn
och s fr man komma igen och s vidare.

-- Jag gr direkt till Wallenberg. Det r bekvmare och ser bttre ut.
Jag har nyss exercerat bevring och d umgicks jag endast med verstar
och generaler. Umgnge med lgre befl br undvikas. De ro bara
misstnksamma. Jag gr direkt till Wallenberg. Bestll kaffe av
Hkansson i kafet s lnge. Jag kommer strax.

Jag gick till Enskilda Banken. P Nygatan i stan. Dr ledde en trappa
rtt upp i huset, stor och bred. En vaktmstare stod vid drren. ver
brstet bar han ett brett band och p det stod ngot i silverbokstver
som jag glmt.

-- Trffas bankdirektren?

-- Ja, men han har sammantrde just nu -- r det ngot brdskande?

-- Ja, det r mycket brdskande (jag tnkte p kapellmstaren som satt
och vntade).

-- Hur var namnet?

Jag lmnade mitt visitkort. Det bars in p en silverbricka, och s satte
jag mig att vnta. Det drjde inte lnge frrn bankdirektren kom. Han
sg ut som nu, ehuru mera undrande och frvnad. Kanske ver mig. Eller
kanske har vrldskriget gjort honom resignerad.

-- Ni nskar? sade han.

-- Lna ett tusen kronor -- kontant, tillade jag fr att undvika alla
tvivelsml.

Det blev en stunds paus. Wallenberg sg p mig med ett par gon fulla av
frvning. Hr kom en ung herre rtt upp till honom, strde honom mitt i
ett sammantrde, skickade in sitt kort och ville bara p det ha 1,000
kronor. En oknd ung herre, varifrn? och varthn! Vem visste det? Vi
stodo lnge tysta och s sade bankdirektren:

-- Drj ett gonblick.

Jag tnkte: gr han direkt efter pengarna eller blir det brk med kamrer
och vxlar som jag inte frstr ett smul av.

S kom Wallenberg tillbaka med en ung elegant herre. Presentation och s
sger bankdirektren: -- Var god och lmna herr Zetterstrm ett tusen
kronor!

Det hela var s enkelt och naturligt precis som det skulle vara. Just
som jag sagt till den redan d rtt flintskallige kapellmstaren som
satt p Du Nords kaf och vntade.

Pengarna kom. Jag tog dem, tackade och gick. Vi sgo alla tre mycket
glada ut. Till och med vaktmstaren med det breda bandet ver brstet
smlog d han ppnade drren fr mig.

Jag kom lagom till kaffet p Du Nord. Kapellmstaren blev litet frvnad
men han tog 200 kr. av mig fr att dmpa sin rrelse. Han ansg att idn
var hans.

N, s gick det r. Rtt mnga r. Jag blev en ldre herre och skaffade
mig pengar p ett bttre och mdosammare stt n att lna dem. Men p en
middag berttade en bankman hela historien om den unge mannen som gick
direkt till Wallenberg och lnade tusen kronor p sitt visitkort. D
sade ngon:

-- Ja, det gr en gng men han skulle nog inte kunna gra om det.

-- Alldeles skert kan han det, sade berttaren. Ty det egendomliga r
att den unge mannen betalade igen pengarna.

D blev det tyst i sllskapet. Det hade man inte vntat. Och kanske inte
Wallenberg heller.




[Illustration]

FRSK MED VNLIGHET.


En snll herre har i Sv. Dagbladet meddelat ett enkelt stt att avhjlpa
brket och trasslet med Rikstelefonen, som hela svenska folket nu r s
argt p. Man ska bara vara vnlig och tlig, s gr det bra sger den
snlla herrn: blir jag felexpedierad och telefonisten ber om urskt, ger
jag henne ett kort, artigt, trstande svar.

Jag frskte den dr metoden, med vnlighet, fr en stund sedan. S hr
gick det till:

Ringde upp stationen. Intet svar. Vntade i 3 minuter. Intet svar.
Ringde p nytt. Intet svar.

-- Du skall vara lugn, tnkte jag. Det tjnar ingenting till att brka.
Det blir inte bttre eller fortare fr det.

Ny signal. Telefonisten svarade, ngot som ej kunde uppfattas, och jag
sade:

-- Jag ber om urskt om jag besvrar er, s mycket som ni har att gra
och s mnga utlnningar som kommit till stan --

_Telefonisten_, i skarp ton:

-- Vad ska ni ha fr nummer?

-- Jag skulle vrdsammast be att bli sammankopplad med 52 60 om det inte
r alltfr mycket besvr. Jag kan annars vnta tills i eftermiddag, d
det kanske r liksom litet ledigare.

Intet svar. Jag vntar 5 min. Jag byter om hand och vntar ytterligare 5
min. Intet svar.

D ringer jag p nytt. Intet svar. Vntan. Ny ringning. Svar:
_bubbelbubb!_

-- Det r bara jag igen, sger jag, jag medger att jag str er, men --

-- Vilket nummer ska ni ha?! (skarp ton):

-- Bara 52 60.

-- Kallat!

Vntan. Drp svarar en obekant rst.

-- Var r det, sger jag.

-- Det r 52 16.

Avringning.

D tertog jag det andra, vanliga sttet, med ilska, skrik, ovnlighet,
brk, samtal med frestndarinnan, vaktfrestndare, avdelningschefen
och hot med generaldirektionen. Inom 3 min. var jag framme vid rtt
nummer.

Jag tror inte p vnlighet mot allmnhetens tjnare. De ro inte vana
vid sdan. Den svenska allmnheten r ohvlig, otillgnglig, oartig och
otacksam. Och de som expediera denna allmnhet ha blivit likadana eller
vrre. Det r ingenting att gra t den saken. Vrlden r fr sorglig.




[Illustration]

PSKHATT.


I dag r det pskaftons morgon och solen lyser som p riktiga vren. Jag
har gtt i solgata till min byr och lagt mrke till att landsorten
kommit till stan. P Hamngatan mtte jag en ldre dam med rda
mustascher. De kldde henne. I denna ra brutala tid mste ett par rda
mustascher kl en ldre kvinna.

Litet lngre fram kom en dam i kort pls och tunna svarta silkesstrumpor
med naturligtvis sngaloscher till. Hon frs om benen s att hon var bl
i ansiktet.

Utanfr Kompaniet stannade jag. Dr lgo i ett fnster vrens herrhattar
i alla mjliga former och frger. En del vackra och en del avskyvrda.
S tnkte jag: vilken hatt har du p dig i dag? Jag visste att det var
en mjuk hatt men jag hade glmt om det var den bruna Stetson frn
Silvander eller den gr eller den mullvadsfrgade. Naturligtvis kunde
jag icke med bibehllen aktning fr mig sjlv ta av mig hatten p gatan.
Jag kunde icke heller g in i en port -- det skulle frefalla skamset.
Det terstod mig ingenting annat n att g in p Kompaniet och kpa en
ny hatt fr att f veta vilken jag bar p huvudet.

Jag gick in. Nere i stora ljusgrden stodo lnga bord med pskgg i alla
frger och storlekar. Jag gick dem stolt frbi ty jag hade nyss hos
Siwertz (inte frfattaren, utan konditorn) kpt 3 gg t mina barn, 1 t
min hustru och 1 t en annans barn som r sjukt. Jag gick till vnster,
till hattarna. Men s stannade jag pltsligt och tnkte: det kan g som
med den lille gossens plsmssa! Hela din dag kan bli frstrd. Vnd om
medan det r tid!


  +Den lille gossens plsmssa.+

Det var en gng en man frn landsorten som reste till Stockholm med sin
lille gosse fr att kpa honom en plsmssa. Mannen reste inte enbart
fr plsmssans skull men den var med som led och lnk i det hela.

Mannen sade till en vn:

-- Medan jag kommer ihg det skall jag g och kpa en plsmssa t
Edwin.

Edwin r inte ngot vackert namn men det kan inte f--n (fan) hjlpa.

-- D g vi till Kompaniet sade mannens vn och s togo de en bil dit.
Bilen hr till historien. Dess roll kommer i sista akten.

Mitt i ljusgrden stod en man i uniform och p hans mssa lstes ordet
Upplysningsman. Herrarna gingo till honom och sade:

-- Var kan man f kpa en plsmssa till en liten gosse?

-- P gossavdelningen tre trappor upp -- hissen drborta!

Herrarna gingo till hissen. Den var snder. Frmodligen p grund av
bristen p brunsten som gr att telefonister inte kunna hra eller
svara. Den man som uppfann brunstenen som orsak till allt telefonslarvet
r nstan lika genialisk som den som uppfann telefonen.

De togo trapporna.

  _P Gossavdelningen._

-- Finns hr en plsmssa till en liten gosse?

-- Nej, det ha vi inte. Det finns p plsvaruavdelningen -- hissen till
hger.

Herrarna togo trapporna, ty de visste vad de gjorde.

  _P Plsvaruavdelningen._

-- Finns hr en plsmssa till en liten gosse?

-- Nej, det ha vi inte. Det finns p Konfektionsavdelningen, nedra
botten till vnster!

Herrarna kommo slutligen till Konfektionsavdelningen. Under vgen kpte
de 3 tvlar, en sidenkudde och en korsettskyddare.

  _P Konfektionsavdelningen._

-- Finns hr en plsmssa till en liten gosse?

-- Nej, det finns inte hr. Det ha vi p Sportavdelningen, nedre botten
till hger.

Herrarna gingo till Sportavdelningen och under vgen fotograferade de
sig, skrevo vykort till Falkping och drucko alkoholfria drinkar vid en
bar.

  _P Sportavdelningen._

-- Finns hr en plsmssa till en liten gosse?

-- Nej, det ha vi ej. Det finns p Gossavdelningen.

-- Frsk inte. Vi ha varit dr.

-- D finns den p Plsvaruavdelningen.

-- Vi ha varit dr. Och p Konfektionsavdelningen. Plsmssa fr gosse
finns inte.

Bitrdet bugade, medgivande.

Herrarna lmnade sportavdelningen och leksaksavdelningen och
bokavdelningen och karamellavdelningen och mjl- och grynavdelningen och
gungstolsavdelningen och stoppadembelavdelningen och kulrta
vstavdelningen och frnicklade drrhandtagavdelningen och stodo p
Hamngatan. Dr stod ocks bilen. De tittade p den och s kastade de ett
sista ga p Kompaniet. _Dr mitt i ett fnster p en rak pinne hngde
plsmssan fr en liten gosse!_

Mannen frn landsorten och hans vn snurrade in igen genom virveldrren
och ramlade rtt p en liten elegant herre som stod behagfullt lutad mot
en disk full av porslinshundar, i vilka man kan stta en elektrisk lampa
fr att de skola lysa bttre.

Mannen frn landsorten tog den unge eleganten i knapphlet och ledde
honom ut ur ljusgrden, ut genom virveldrren, ut p gatan, fram till
fnstret med plsmssan p pinnen och sade:

-- Just den mssan vill jag kpa! Just den mssan! De tre herrarna
tervnde i affren. Det eleganta bitrdet sprang fram till en
avdelningschef, denne sprang till en annan avdelningschef som
telefonerade till 18 andra avdelningschefer. Slutligen lade denne
avdelningschef ned luren, frsvann i en hiss utan brunsten, kom tillbaka
en trappa och viskade ngot till det frsta eleganta bitrdet som bugade
sig fr mannen frn landsorten och sade:

-- Den mssan som min herre nskade kpa kan vi inte slja _fr vi vet
inte vilken avdelning vi ska skriva den p_.

Nu kommer bilens roll. Den frde de bda herrarna till en restaurang.
Taxametern visade 38 kr. och 25 re, dri inberknat de 10 procent som
tillagts med anledning av det nnu pgende vrldskriget.

P Hattavdelningen kpte jag en mrkbl Christyhatt, mjuk och med rtt
raka brtten. Den hatt jag bar frut var min bruna Stetson frn
Silvander.





[Illustration]

ETT PROBLEM.


-- Nu ska ni f hra, sade Nykvist. Jag kan en gta eller ett problem.

-- Jag tycker inte om gtor, sade Brink. r det den dr med galoscherna?
-- rtt inuti och svart utanp?

-- Jag kan en annan gta, sade Sundstrm. Vad r det fr likhet mellan
ett piano och en huggorm?

-- Duger inte ett pianino? sade John.

-- Jovars -- n vad r det fr likhet?

-- Jag tycker inte om att bli avbruten, sade Nykvist, min gta r ett
_matematiskt problem_. Den r intressant.

-- Jag vill veta det dr med huggormen och pianot, sade Laura.

-- Bda brjar med b, sade Sandstrm.

-- Nej, sade Brink, huggorm brjar med h och piano med p.

-- Det r mjligt, sade Sandstrm, men _bda_ brjar med b. Om man kan
stava.

D krde vi ut Sandstrm.

-- Mitt matematiska problem lyder s hr, sade Nykvist:

Det gr tv tg. Ett frn Stockholm och ett frn rebro. Bgge tgen
avg samtidigt, men det tg, som gr frn rebro, gr fortare. Nr de
tv tgen mtas, vilket av dem r d nrmast Stockholm?

-- Huru mycket fortare gr tget frn rebro, sade Brink, som r
nyfiken.

-- Det vet jag inte, det hr inte till saken. Men vi kunna ju sga att
det gr fem knop mer.

-- Tg gr inga knop, sade Laura, som varit bekant med en sjkapten. Det
r bara btar som g med knop.

-- N, sade Nykvist, lt oss d antaga att tget frn rebro gr tta
kilometer i timmen under det att tget frn Stockholm bara gr fem.
Huvudsaken r att bgge avg p en gng och att de mtas p linjen.
Vilket tg r d nrmast Stockholm?

-- r det dubbelsprig bana? sade John.

-- Naturligtvis, det r inte meningen att det skall bli sammansttning,
sade Nykvist. Idiot.

Drmed var John borta ur denna historia.

-- Jag frmodar, sade Laura, att rebrotget, som gr fortare, mste
vara nrmare Stockholm n det andra, d de mtas.

Brink tnkte, och s sade han:

-- Stockholmstget, som gr lngsammare, r nrmast, ty det har ju inte
hunnit s lngt frn stationen.

-- Nej, ingen har rtt, sade Nykvist. Det r ju s enkelt. Bgge tgen
ro, d de mtas, _precis lika lngt frn Stockholm_. Det kan ju ett
barn begripa!

-- Inte jag, sade Laura. Jag frstr det inte alls.

-- Du r inte heller ngot barn lngre, kra Laura. Men kom skall jag
visa dig. Du stller dig vid den dr vggen, och jag vid den hr, och s
g vi emot varandra p en gng. N, hur lngt ro vi frn vggarna?

-- Det frsts, vi ro lika lngt, sade Laura, men det r vl mycket
lngre mellan rebro och Stockholm?

-- Nykvist har hndelsevis rtt, sade Brink. Det r ju s naturligt. Lt
oss tala om ngot annat.

D terkom Sandstrm.

-- Var har du varit? sade Brink.

-- Jag har varit ute och kpt en tgtidtabell -- _det gr inga tg p en
gng frn Stockholm och rebro och drmed frfaller ju hela historien_.

D talade vi om ngot annat.


P. S. Den uppmrksamme lsaren finner strax att Sandstrm krdes ut
_innan_ problemet brjade debatteras. Och drmed frfaller ju historien
en gng till.




[Illustration]

KRLEKSBETYGELSER.


-- Kan ni tnka er, sade den unga damen, som visste hur allt hade gtt
till, kan ni tnka er, hur han behandlade sin egen hustru efter
operationen! Ngot hnsynslsare kan man knappast tnka sig. Han var
nyss opererad -- det hade tagit 2 timmar alltsammans och alla voro vi
mycket oroliga. Han lg dr och hade just vaknat ur narkosen d hans
stackars hustru, som lidit s mycket fr honom, sakta gr fram och
klappar honom p kinden. Vet ni vad han gr? Jo, han ppnar gonen och
med fullt hrbar och tydlig stmma sger han:

-- _Jag vill inte bli klappad!_

Kan man tnka sig ngot mer hnsynslst! I mnader har hustrun oroat sig
och vakat dag och natt fr hans skull och s fr hon denna vackra
belning, d hon av gott hjrta gr fram och smeker honom!

Ingen sade ngot i sllskapet utom en herre, som lugnt frgade:

-- P vilket sjukhus ligger han?

-- P Vita Korset -- hur s?

-- Drfr att jag vill s grna, nr han blir litet bttre, skicka honom
ett telegram och uttrycka min djupa frstelse av hans handlingsstt.

-- Ni r en hrd och kall mnniska -- som de flesta mn, sade den unga
damen.

-- Nej, svarade mannen, men jag lter mitt hjrta uttrycka sig p rtt
stlle och vid rtta tillfllen. Det finns ingenting som vi mn avsky
mer n att bli kyssta och smekta nr vi inte nska det. I allmnhet tror
jag inte att det passar oss med krleksorgier d vi ligga nyopererade i
en sjukhussng. Var kyss p rtt tid och rtt tid fr var kyss.

-- Ni r ju gift, sade den unga damen, jag beklagar er hustru!

-- Det r ondigt. Hon beklagar sig inte sjlv. Hon visste redan frn
brjan hur det skulle vara med krleksbetygelserna. Jag tror att det r
den kunskapen som r grunden till vr lycka. Jag prvade henne en gng.
Jag gav henne en kyss d hon vaknade och en till middagen och en till
kvllen. Efter en vecka sade hon, att hon var trtt och ville fara bort
och vila sig. P strng tillfrgan erknde hon sedan, att hon trodde att
jag bedrog henne. Hon hade hrt att mn, som voro alltfr vnliga mot
sina hustrur, alltid bedrogo dem. Nu r hon sker p mig i det
avseendet.

-- Men d ni var ung och kr, var ni d lika klok och kall?

-- Nej, det var jag inte, men s blev det ocks drefter. Vem glmmer
ngonsin den frsta kyssen? I mnader drmde jag om min innan den
slutligen gick av stapeln. Det var en vinterkvll och jag tog farvl av
henne utanfr hennes port. Vi talade om allt utom det vi bda tnkte p.
Och s, pltsligt, tog jag henne om halsen och kysste henne p nsan.
Det blev aldrig mer, ty dagen drp skildes vra vgar fr evigt. Hade
jag d varit lika tekniskt bildad som nu borde alltsammans gtt till p
annat stt. Efter mnga r rkades vi igen, men d var hon gift med en
karl, som sg ut att inte bara kyssa henne p nsan.

-- Kysser ni heller aldrig edra barn, sade den unga damen, som envist
hll fast vid mnet.

-- Jag kan inte pminna mig att jag gjort det ngon gng. Jag r rdd
fr att mina pojkar skulle tycka att jag vore ljlig om jag ens
frskte.

-- Men er dotter?

-- Jag kysser inte heller henne. Om jag vill visa henne litet vnlighet
s vnder jag upp och ned p henne och klappar henne i stjrten tre
eller fyra gnger. -- D frstr hon att vi ro goda vnner. Men kyssas
gra vi aldrig.

Jag skall bertta en liten hndelse. En gng var jag p middag hos en
hgre mbetsman, en allvarlig herre, som bjudit mig p middag fr att se
hur jag sg ut inuti. Middagen var s trkig den kunde vara. D den
ntligen var slut, gick vrdinnan fram och kysste sin man och sedan
gjorde alla barnen detsamma. Den allvarlige mannen och fadern sg p mig
med en blick som sade: s lycklig r jag i mitt familjeliv -- hur har du
det?

N, vi drucko kaffe och jag stannade i huset ett gott stycke in p
aftonen, ty jag hade fr tillfllet ingen annanstans att ta vgen.

Husfadern satt i en lnstol och d klockan slog tio, sg jag, att han
stelnade till som vntade han ngot. Det kom. Det var hustrun. Hon gick
fram till lnstolen, bjde sig ned, kysste sin make p pannan och sade
god natt. Efter en stund kom ldsta sonen, han var 20 r, och upprepade
ceremonien. S kom en yngre son, en ldre dotter, en nnu yngre son och
en nnu yngre dotter. Allesammans kysste p pannan och alltsammans
skedde mekaniskt utan knsla eller vertygelse och utan smackande
biljud. Men alltsammans cklade mig. Slutligen kom en ung flicka, som
jag inte sett frut, jag hrde sedan, att hon var en avlgsen slkting
som bodde i huset. Hon kysste ocks vrden p pannan ehuru med tydlig
motvilja.

D reste jag mig och sade god natt.

-- Skall ni redan g, sade vrden.

-- Ja, sade jag, jag frmodar att ven pigorna och portvakten och
hisspojken ska komma in och kyssa er i pannan och jag tror inte att jag
nog allvarligt skulle kunna klara det gonblicket.

Vi umgs inte vidare. Nej, man skall inte g till verdrift med sina
krleksbetygelser och man skall heller inte planlgga dem i frvg. Lt
dem komma spontant och i rtta gonblicket.

Jag knde en gng en ung nygift man som en afton kom hem till sin
hustru. Hon tog emot honom kldd i pls men fr vrigt rakt ingenting.
Plsen smg sig mjukt och varmt kring hennes unga vackra lekamen. En
lng tid eftert kunde mannen icke tnka p denna underbara afton utan
att bli varm och aldrig undrade han ver hur hustrun kommit p denna
raffinerade id. En del kvinnor ro ju s uppfinningsrika. S man hinner
inte undra ver dem.

S en afton, var mannen p sitt kontor. Han ringde hem och pratade med
sin hustru.

-- Kommer du snart hem, sade hon.

-- Ja, snart -- tar du emot mig? sade han.

-- Kom, sade hon.

-- I pls? sade han och skrattade.

D ringde hon av.

D mannen skulle lmna sitt kontor, ringde det i telefonen och mannen
fick ett kort meddelande om att han p dagen frlorat 50,000 kronor p
brsen.

Infr detta glmde han alltsammans. Bde hustrun och plsen. Men han
gick hem.

D han kom till porten, mindes han pltsligt telefonsamtalet med
hustrun. Han hade satt nyckeln i lset, men han tog ter ut den, stod en
stund stilla i tankar och gick sedan och lade sig p ett hotell.

Det blev alldeles tyst i sllskapet. S sade en herre, sannolikt fr att
bryta en pinsam stmning:

-- Det mtte ha varit fre kriget -- nu ro hotellen ju s verfulla att
man mste tinga rum flera dagar i frvg.

-- Ja, det var fre kriget, svarade berttaren.




[Illustration]

HOPPTGET.


Det kan icke frnekas att Robert r rtt fet. Hans kroppslngd r 175
cm. och han mter ungefr detsamma om magen. Om brstet r han smalare.
Han har svrt fr att andas lugnt ven vid de tillfllen d det r
hausse p brsen och han gr ogrna upp i hus utan hiss.

Robert r emellertid min vn. Ty man skall se ven ngot litet till
sjlen d man vljer sina vnner. Roberts sjl r tunnare n hans kropp.

Hrom dagen mttes vi i solskenet p en bred gata och Robert sade:

-- Du har blivit mager. Varfr det?

-- Drfr att det r osunt att vara fet.

-- Hur br du dig t?

-- Jag arbetar mer och ter mindre. S enkelt r det. G ut och g om
morgnarna, t inte om kvllarna och gymnastisera litet ibland.

-- Det dr r lgn, sade Robert. Jag har frskt alltsammans. Det
hjlper inte.

-- D skall jag skicka dig en liten sak som hjlper.

S skildes jag frn Robert och dagen drp kpte jag i en leksaksaffr
ett hopptg, ett sdant som sm flickor hoppar med. Hoppning med ett
sdant tg tar ganska snart bort all verfldig fetma. Magen -- den
yttre -- frsvinner och man blir smrt som jag. I Amerika hoppar alla
medellders herrar med tg. Idrottstrnarna rekommendera det livligt och
mhnda skulle det ven kunna rdda den ngot fr fetlagda nationen.

Jag skickade hopptget till Robert och skrev p ett kort:

_Hr r din rddning. Med detta tg fr du bort din mage p en mnad._

Efter 14 dagar beskte jag Robert. Det var tidigt p morgonen och jag
beredde mig p att f se en rationell trning. Robert var hemma.
Jungfrun ppnade med bortvnt ansikte drren till hans sngkammare. Jag
stannade p trskeln och sg p min vn. Fullkomligt naken gick han
omkring i rummet och kring magen hade han bundet mitt hopptg.

Hans ansikte var djupt allvarligt.

-- Har du gtt lnge? sade jag.

-- I tio minuter, svarade Robert.

D stngde jag drren och satte mig att tnka en stund utanfr Roberts
rum.

S ppnade jag drren p nytt och sade:

-- Det r ortt av mig att inte sga dig sanningen: det var meningen att
du skulle _hoppa_ med tget och inte bara ha det kring magen!

Robert sg p mig en sekund, s lste han upp hopptget kring magen,
knt hrdknut p det _och slog mig hrt i huvudet med knuten_.

Vi umgs inte lngre.




[Illustration]

EN PROMENAD.


Jag gick och tnkte p vad jag skulle skriva just hr. Det r nu s med
mig, att jag tnker bttre, d jag gr. Mhnda r det annorlunda med
andra. Mhnda andra tnka bttre, d de sitta eller ligga. Nu slr mig
en tanke: De som endast kunna tnka, d de ka bil eller d de tit en
festmiddag ha det skert svrt just nu. Mhnda r det drfr som s
mycket frefaller tanklst hr i landet just nu.

Jag gick allts och tnkte. Jag gick p Strandvgen och det var mitt p
middagen. Jag mtte mnniskor och mnniskor gingo om mig. Och s mtte
jag Hesselman. Jag kan inte med Hesselman. Han tillhr de karlar, som
jag inte vill mta ngonstans eller vid ngon tid p dygnet. Hesselman
r trkig. Och han har varit det i alla r jag knt honom. Han besvrar
mig.

Naturligtvis stannade han och naturligtvis mste jag stanna.

-- Hur mycket har du magrat? sade Hesselman.

-- Ja, sade jag, jag har magrat.

-- Hur mycket har du magrat, sade Hesselman.

-- Tv kilo.

-- Det var inte mycket.

-- Nej, men det r p den sista kvarten. F se om jag finns kvar d jag
kommer till Djurgrdsbron. S lngt som till Hasselbacken har jag inte
berknat.

-- Gamla skmtare, sade Hesselman, och s tillade han: Var skall du vara
i sommar?

-- P Gripsholm, sade jag. Jag har hyrt slottet. Med mbler och spken
och torn och vallgravar. Och du sjlv?

Hesselman svarade med ett rtt underligt leende:

-- Jag vet inte riktigt var jag skall vara i sommar.

-- Hur s?

-- Jo, saken r den att i januari sade min lkare att jag inte skulle
leva lngre n till mars.

Det kndes som om det pltsligt blev kallt omkring oss. Jag sg
Hesselman p ett helt annat stt och jag stammade:

-- Skulle du d i mars, men nu r det ju i juni.

-- Ja, lkarna ha ju inte alltid s noga reda p tiden. Jag har lurat
honom nu i 2 mnader -- men jag vet inte hur det gr i sommar.

-- , sade jag, man ska aldrig frtvivla! Du ser s frisk och stark ut!

-- Tycker du, sade Hesselman och jag sg att hans gon lyste till.

-- Det gr nog bra ska du f se! Och s skildes vi. Besynnerligt, tnkte
jag, dr jag fortsatte gatan fram, Hesselman blev mig helt pltsligt en
annan mnniska, d jag fick hra att han skulle d. Han har nog sina
goda sidor. Mnniskorna ro skert mycket bttre n vi tro. Vi skulle
bara visa dem litet mera sympati s skulle allt bli bttre. Hr har jag
gtt och avskytt Hesselman och s blir han pltsligt en man som jag vill
ge all min vnlighet.

Men kanske beror allt detta p den allmnna olusten som sprider sig allt
mer. ven till djuren.

Hrom morgonen gick jag som vanligt i skogen fr att se till min bok.
Min bok r ett trd som str p Norra Djurgrden. Jag fljer det under
alla rstider. Jag ser hur det knoppas, hur det lvas och hur det fller
sina blad och jag ser det tyngt av sn ver sina sprda vackra grenar.
Min bok r min morgonvn, som aldrig vllar mig bekymmer eller oro, bara
gldje.

P vgen till boken mtte jag en ekoxe. Han var stor och svart och gick
mitt p vgen. Jag stannade och sg p honom. Han var passgngare. Han
gick med hger bakben och framben p en gng och strax drp tog han
till vnster fram- och bakben. Jag tnkte:

-- Det hr r en farlig plats fr dig, kre ekoxe. Du kan nr som helst
bli verkrd av en vagn. Kanhnda sitter det en ekko med kalv och vntar
p dig och kommer du inte hem, s r det kanske fr att ett hjul gtt
ver dig.

S tog jag en pinne och lyfte ned ekoxen i diket. Men han krp upp p
vgen igen. Jag lyfte ned honom p nytt. Han krp upp igen. Mitt p
vgen.

D frstod jag att han ville offra sitt liv. Och d lt jag honom vara.
En trilsken ekoxe fr man ingenstans. Mhnda ro frhllandena bland
ekoxarna sdana nu fr tiden att de icke anse sig ha ngot att leva fr,
att de med bertt mod g ett krrhjul till mtes. Vad vet jag.

Men jag tervnder till Strandvgen. Just vid Djurgrdsbron mtte jag
frken Anstrin. Jag tycker inte om frken Anstrin. Men jag beslt att
vara vnlig mot henne. Det kanske var med henne som med Hesselman. Att
hon skulle dtt i mars.

Vi hlsade och stannade.

-- Ni har magrat, sade frken Anstrin.

-- Ja, sade jag, jag har magrat.

-- Hur mycket? sade frken Anstrin.

-- Sjuttiofem kilo.

-- Det var frfrligt! Hur mycket vgde ni frut?

-- ttiofem.

-- D vger ni ju bara tio kilo nu -- det frstr jag inte.

-- Nej, jag frstr det inte sjlv. Men jag mr mycket bra. Jag r i god
form. Man skall fr resten vara mager. Kom ihg att det finns inga feta
hundraringar.

-- Nej, det r sant, sade frken Anstrin, men det finns vl inga magra
heller.

-- Jo, tv -- Frippe och v. Essen. Det vill sga Frippe r egentligen
120 r men han gr sig till s att man mrker inte att han r mer n 55.

  -- -- --

P ett ste i alln satt den unge skulptren som jag trffat en sommar
ute i havsbandet. Jag slog mig ned och vi pratade.

-- Kommer ni till Storn i sommar?

-- Nej, sade skulptren, jag fr inte. Jag har strt friden dr.
Klockaren och prsten ha frbjudit mig att bo p n.

-- Besynnerligt. De ro ju hyggliga karlar.

-- Ja, mycket, men jag har strt friden. Det hnde frra midsommaren.
Jag bodde i gubben Malms stuga och p midsommarafton bjd jag prsten
och klockaren p en liten fest i all enkelhet. Den rckte till morgonen
drp -- ntterna ro ju s ljusa den hr rstiden. Nr gsterna skulle
tga hem, fick jag fr mig att ett litet bad inte skulle skada. Men
vattnet var fr ljumt i Kyrkviken, varfr vi seglade ut p havssidan med
min kutter. Prsten och klockaren fingo var sin nda och slpade efter
bten. De fingo en uppfriskande dopp men pltsligt fick jag en id, lade
om rodret och gick rtt upp i Kyrkviken med hela prsterskapet p slp.

Det ringde i kyrkklockorna och allt folket som gick till kyrkan blev
vittne till prstens och klockarens underliga seglats upp i viken.
Vattnet forsade om deras vackra kroppar och d och d talade de till mig
p ett sprk som inte passade p en midsommardagsmorgon. Med
klockringning till.

De fingo kl p sig p bryggan under kyrkan och i den intresserade
menighetens syn. -- -- --

Men jag fr inte bo p n. Jag har strt friden.

-- Det r synd, sade jag, ty det r en hrlig . Och s tnkte jag:

-- Dr fick jag en historia alldeles gratis och en midsommarhistoria
till. Kors, s underligt!




[Illustration]

PAKETEN.


-- Vi tar en bil, sade F.

-- Nej! sade jag, vi tar en sprvagn. Det blir billigare. Sockret hller
p att ta slut och man fr bara kpa ett kilo i taget.

Vi togo en sprvagn. F. hade tre paket. De voro rtt vanliga paket i
brunt omslagspapper och det hr alls inte hit vad de innehllo.

F. lade paketen p motorn till plattformen och s foro vi till den
restaurang dr vi mnade ta frukost. D vi suttit ett gonblick och
sett p matsedeln, ryckte F. till, stirrade rtt ut i luften och sade:

-- _Paketen!_

Drp rusade han upp och ut p gatan. Efter femton minuter kom han
tillbaka och var rtt varm.

-- Hur gick det, sade jag, jag frstr att du glmde paketen i
sprvagnen.

-- Javisst! Man ska inte ka sprvagn! Men jag fick dem! Jag tog en bil
och sa till chauffren:

Kr efter alla sprvagnar p vita linjen och stanna vid var och en!

Han gjorde s och sedan jag underskt 6 vagnar fann jag paketen i den
sjunde. Har du bestllt ngon mat?

Vi to en god och ltt frukost, ty det var p sommaren, och d vi kommo
till kaffet sade jag:

-- Var det ngot vrdefullt i paketen?

-- Paketen, svarade F., dom glmde jag i bilen.




[Illustration]

P EN NGBT.


Jag stiger upp klockan 5 p morgonen fr att resa till staden. S gott
som hela n sover. Det r bara fiskarna som lmna av morgonens
strmmingsfngst, och s ngra resande med affrer i staden, som g
ombord p bten.

Bten heter Sdertrn och r ett utmrkt fartyg. Med en restaurang som
kommer oss att glmma att resan tar 4 timmar. Men d och d gres
Sdertrn ren i pannan och d gr ngonting annat, som heter Prins
Gustav och som frr i tiden frdes av en kompositr vid namn Morsing. P
den bten finns ocks en matsalong, som tyvrr ej kan rekommenderas.
Hromdagen tog det mig en timme att f en bit skinka som sedan var s
salt som Lots hustru skulle varit om hon vnt sig om tv gnger.

Men Sdertrn har ocks ett fel som Vaxholmsbolaget br reparera. Bten
medfr andra passagerare n mig och de andra hyggliga stamgsterna p
Ut och Dalar. Kaptenen r nog vnlig att slppa ombord nykomlingar,
som aldrig rest p traden, och som inte veta att uppfra sig s hyggligt
att det passar vra vanor. Dessa passagerare, om vilkas sllskap vi
aldrig bett Vaxholmsbolaget, stra vr ro och frdrva ofta nog hela
resans behag. Hrutinnan br en ndring med snaraste vidtagas. En
kommission bestende av oss, bttre Ut- och Dalarbor, br tillsttas
fr att genom befullmktigat ombud redan vid landgngen mota bort lst
folk, som visserligen ha 5 kr. till tur- och returbiljett men som sakna
allt annat som berttigar ett umgnge med oss p vr bt.

Dessa passagerare medfra ofta barn, illa uppfostrade barn. En ung fru
kom i brjan av sommaren ombord med tv pojkar, som anordnade
kapplpning runt dcket med _oss_ ssom hinder. Dessa barn, som sattes i
land vid Dalar, borde frvarats i tillstngda hytter tillsammans med
modern, som var en dlig uppfostrarinna. Andra medfra sm barn, som
skrika och ta upp plats fr oss. Dessa barn skola sndas p prmar till
Eliassons  i norra skrgrden. Vi vilja icke ha dem.

Men de vrsta ro de medelldriga damer som komma ombord i Dalar, som
sladdra och prata redan p bryggan, p landgngen, och som, rdda fr
frisk sjluft, g direkt ned i aktersalongen, dr vi som stigit upp
tidigt frska f en stunds vila. Dessa damer stta sig p vra ftter
och s sladdra de hgt och i glla toner om mat, om sina bekanta, om
sina familjefrhllanden, om mat igen, om priser p mat, om vad de tit
i gr och vad de skola ta i dag.

Dessa damer besvra oss. Frra ret bodde p Ut artisten Schwab. Han
bor nu p Jylland. Schwab brukade vila om morgnarna i aktersalongen. Och
han strdes mycket av sladderkringarna frn Dalar. Men den sommaren
drevo vi bort dem. Schwab gde en papegoja vid namn Ada, ett delt djur
med ett lraktigt sinne och ett vackert ljudande organ. Vi arbetade en
tid med Ada och till slut lyckades vi lra henne fem ord, som hon
uttalade hgt, klart och tydligt, i en skarp befallande ton. D vi voro
fullt skra p henne, togo vi henne en morgon ombord p Sdertrn och
placerade henne i aktersalongen, dr vi lade en duk ver hennes vackra
bur. Ada trodde nu att det var natt och teg s lnge duken lg kvar.

Vid Dalar kommo fyra ldre damer ombord. Ned p vra ftter.
Konversationen i gng, verrstande det jmna bullret frn propellern.
Prat om allt livets elnde p en gng. Schwab reste sig, drog in sina
ftter och tog duken frn Adas bur.

-- En sn vacker goja! sade en av damerna. Min syster Adolfin har ocks
en vacker goja.

-- Ack ja, sade en annan av damerna, vad det r roligt med djur!

Ada sg sig omkring med sina runda stela gon, s ppnade hon nbben och
skrek med hg befallande rst:

-- _Alla kringar opp p dck! Alla kringar opp p dck!!_

Det hjlpte. Ada rddade den sommaren t oss. Men nu r Ada p Jylland
fr att skrmma bort lustresande matsvenskar. S nu r det slut med
friden i aktersalongen p Sdertrn. Hrom morgonen lg jag dr med
Ytterman, d de vanliga damerna kommo. Vi vaknade genast och vra
hjrnor arbetade fr att f bort inkrktarna.

I en liten kort paus sade Ytterman:

-- Vid nsta brygga bor Gsta Ekman. Han kommer alltid ned till
morgonbten.

Damerna tystnade helt men ingen rrde sig. Gsta Ekman tillhrde inte
deras ldersklass. Ytterman skulle tagit Personne eller kanske Frippe.
Sladdret brjade p nytt. D sade jag:

-- Det r mrkvrdigt vad vetenskapen gjort stora framsteg inom
sprngmnestillverkningen. Den hr lilla pennan, som jag har hr, r
ingen penna, det r en bomb. Den innehller en frtande syra som
frbrnner en kopparhylsa, och d allt r klart, exploderar bomben. En
hel bt frintas fullkomligt, med passagerare och allt. I kriget
anvnder man sdana fr att f fartyg att sprlst frsvinna. Den hr r
laddad.

Damerna tego och stirrade p mig. Slutligen sade en av dem:

-- Det dr r ingenting att bry sig om! Jag knner igen den dr karln!
Frra ret satt han i en jrnvgskup och beskrev ett smittsamt eksem
som han hade p benet bara fr att bli av med medpassagerarna. Men mej
fick han inte ut!

Ytterman vnde sig mot vggen och jag sg att han skrattade.

Sladdret fortsatte. Det pgick i 10 minuter. D reste sig Ytterman, tog
sin vska, tmde den p allt innehll och gjorde sig i ordning att g
upp p dck.

-- Vart skall du hn? sade jag.

-- Vi komma strax till Gren, sade Ytterman, och dr p bryggan str ju
den dr fiskargumman, som sljer smr fr sex kronor kilot. Jag fick tre
kilo i gr...

Det blev ett liv! Ytterman knuffades ned p soffan och de fyra damerna
stredo en hemsk kamp om vem av dem som skulle komma frst upp p dck.

All vnskap var borta. Hat gldde ur deras gon, de trampade, drogo och
sleto i varandra och d de slutligen allesammans kommit uppfr den
branta trappan, sprang Ytterman efter och stngde drren.

Vi sovo lugnt och sknt tills bten med en mild stt tornade mot
Nybrovikskajen.




[Illustration]

HANDBOK FR NYA MILLIONRER.


  _Huvudregel._

Sk ditt umgnge bland dina gelikar -- bekantskaper med rsinkomst under
100,000 kr. br man inte odla. Man kan ltt bli utsatt fr obehag frn
de lgre klasserna.


  _Uppfrande ute._

P gatan.

k. Och k naturligtvis i egen bil. k inte fr sakta! Kom ihg att
gatorna ro till fr bilar. De promenerande ha god plats utefter
husvggarna och utanfr staden. Har man inte mer brtt n man gr s fr
man ocks behandlas drefter. Rkar du genom ngon gendes
ouppmrksamhet kra ver en eller annan s tag icke den saken s noga --
fortstt, helst med starkare fart. Din tid tillter dig icke att vnta
och reda ut bagateller. Hur mycket kan icke hnda p brsen medan du r
borta.


  _I affren._

Se till att du blir frst expedierad. Efterkommer icke bitrdet din
nskan i detta fall s befall honom (henne) att genast kalla p chefen,
som, d han fr hra vilken kund han har att gra med, skerligen
behandlar dig som det passar ditt stnd.

Pruta inte! Endast medelklassen prutar och ser p slanten. Fr du fr
litet tillbaka, s ltsas inte om det. Visa att du har rd att betala
_vad som helst_ fr det du vill kpa.

Vlj inte lnge bland varorna. Tag det dyraste. D vet du att du i det
fallet icke kan bli vertrumfad.

En av mina vnner (taxerad inkomst 1915: 256,789 kr.) beskte en dag ett
stort varuhus fr att kpa ett mblemang.

-- Vad r detta fr avdelning? sade han till bitrdet.

-- Det r mbelavdelningen, svarade detta.

-- Vad kostar den? sade min vn.

Han fick veta priset och kpte naturligtvis hela avdelningen. Drigenom
sparade han mycket tid, ehuru det ju i brjan generade honom att han
fick 4 pianon, 6 buffer och 18 toalettbyrar. Men i dess stlle fick
han 24 spelbord och sdana behver alltid en gentleman.

Tag aldrig med dig ngot av det du kper. Butiksfolket kan ltt f den
frestllningen att du tillhr de enkla mnniskor som sjlva bra hem
sina paket. ven den minsta smsak skall skickas hem. Kommer ej det
kpta p den tid du bestmt eller du fr ngot annat s lt din betjnt
sparka ut budet.


  _P restaurangen._

Kom ihg att du skall ha det bsta bordet. Bestll fr guds skull ingen
mat i detalj -- det r hgst ofint! -- utan ge din order till
hovmstaren s hr:

-- Middag fr fem personer till 200 kr. kuvertet. Champagne s att det
blir en butelj ver per man. En lda cigarrer  100 kr. ldan per man.
Och absolut dyraste konjaken. Jag frskrar dig att de andra sorterna
kunna helt enkelt icke drickas.

Nr du betalar notan, s r det absolut ndvndigt, att du ej ser p
den. Du fr ej ltsas om beloppet utan betala s mycket du kan och tag
icke emot det som blir ver! Nr du gr in i kafet kan du klappa
hovmstaren i ryggen och sga:

-- Det hr var bra, men champagnen ska vara kallare nsta gng!

Champagne skall alltid vara s iskall som mjligt -- det r bara mobben
som r rdd om magen.

Aprop magen s br du varje morgon se till att du r bredare om magen
n om brstet. Ett motsatt frhllande tyder p enkla och fattiga
frhllanden. Skaffa dig ocks en vg p vilken du kan vga dig var dag
s att du ser att du kar i vikt. Folk kan annars ltt tro att du har
det dligt.


  _P teatern._

Se till att du fr all del kommer sedan frestllningen brjat! Lt inte
skdespelarna p scenen avbryta din konversation. Du har viktigare saker
att tala om n de. Du fr dessutom absolut inte ha reda p vad som
spelas. Det intresset r till fr radpubliken och de herrar som skriva i
tidningarna. I dem kan du dagen drp lsa vad du sett.

Sitter du mitt p en parkettbnk s tacka inte nr man reser sig fr att
ge dig plats. Alltfr stor hvlighet har man bara otack fr. Rusa inte
in i salongen genast som mellanakten r slut. Sdant r fjskigt. Sitt
du lugnt kvar i kafet och drick din punsch. Kom in nr du har lust.

Och s en sak till: appldera inte! Det passar sig inte att visa att man
r intresserad. Undantag frn denna regel ges endast om du har ngon
vninna i baletten. Hon kan ju behva en liten uppmuntran. Begagna
kikare endast fr att se p baletten. r din fru med s se till att hon
hller kikaren i den hand p vilken hon har de flesta och strsta
ringarna.

Vad betrffar din fru s br ven hon varje morgon fretaga
kroppsmtning, dock med omvnt resultat mot dig: s att hennes vidd ver
brstet mste vara strre n den ver magen. En stor barm r i hg grad
kldsam fr en dam ur den frmgnare klassen. Ovanp densamma br dock
vila en briljantbrosch -- briljanter omkring mannens fotografi r mycket
vackert.


  _I hemmet._

En man i din stllning r ju icke s mycket i hemmet. Men d du r dr
br du ha det trevligt. Lgg dig p ngon av dina divaner och vila ut.
Tag av dig i strumplsten och knpp upp vsten -- det r sknt.

Ser du ngra vnner hos dig p middag s knussla inte. Lt gsterna frn
brjan frst att du har rd till litet av varje. Taffelmusik skadar
inte. Inte heller en sngare, som dock, om han r vid operan, skall ta
med vid bordet.

Ni kan grna dansa efter middagen. Skulle grannarna anse att de bli
strda, s lt dem veta att du betalar hgsta hyran i huset och att de
kunna flytta, om de inte trivas med bttre folk.


  _Allmnna regler._

Bry dig inte om politiken. Den ger inga pengar. Undvik att uttala dig i
sdana frgor. Man vet aldrig vem man talar med. Betrffande sdant som
konst och litteratur br du ha reda p att Strindberg var tokig, att
Zorn tar 50,000 kr. fr ett portrtt samt att prins Eugen r hemligt
gift.

Var fr vrigt lugn och trygg, lita p dig sjlv och nnu mera p ditt
bankkonto s gr det bra.




[Illustration]

KUDDEN.

  _DRAMA I EN AKTERSALONG._


Brovin och jag kommo tidigt ned till bten. Klockan var bara fem p
morgonen och vi knde oss som om vi stigit upp uteslutande fr att g
och lgga oss. Vi stodo i aktersalongen och vra trtta gon stirrade
efter tv lediga liggplatser. De funnos ocks men samtidigt upptckte vi
ngot som gav anledning till det samtal som nu fljer. Detta samtal
fres i en viskande, hnsynsfull ton fr att icke stra de i salongen
sovande. Brovin har satt sig p sin plats:

-- Hr fattas en kudde. Min kudde fattas!

-- Jag har en fr mig. Fr skerhets skull lgger jag en nsduk ver
den. Man kan inte vara nog frsiktig i dessa smittosamma tider.

-- Drborta ligger en karl som har tv kuddar. Han har min kudde! Det r
ortt!

-- Ja visst, r det ortt, men kanske tycker han om att ligga hgt med
huvudet.

-- Jag kan inte ligga utan kudde! Han fr lmna igen en kudde! _Min_
kudde!

-- Ja men, han sover. Du hr ju att han sover. Det r synd att vcka
honom. Kanske har han vakat hela natten.

-- Det angr inte mig. Jag r inte sentimental om morgnarna, nr jag
inte har ngon kudde. Fr vrigt reagerar jag mot alla orttvisor. Du
som skall frestlla en tnkande varelse ser vl att denna situation r
en bild av Samhllet. Dr ligger han, parasiten, och sover p _min_, den
hederlige, arbetsamme medborgarens egen kudde!

-- Jag trodde det var ngbtens --

-- Var inte dum. Hr r en kudde till var plats. Vi ha rtt till var sin
kudde, men han dr har tagit _tv_. Han vet mycket vl att det kommer
andra som vilja ha var sin kudde p morgonen, som ro trtta och behva
vila.

-- Att du orkar tala s hr mycket s hr dags!

-- Jag r alltid vaken d det gller krnkningar och frolmpningar av
alla slag! Mitt i natten kan jag stiga upp och kmpa fr min rtt --
mina rttsbegrepp vila aldrig.

-- Jag frstr det -- men mitt behver det. Vad tnker du gra fr att
f frid?

-- Jag vet inte det. Jag kunde tillkalla kaptenen p bten, men han har
annat gra. Akterstderskan r inte vaken. Hon kommer inte frrn halv
sex.

-- Du skulle kunna vika ihop din rock till en kudde och ligga p den.

-- Det kan jag inte.

-- Hur s?

-- Tror du att jag skulle kunna sova en minut med en hopvikt verrock
som kudde nr jag vet att min egen _rttmtiga_ kudde ligger under en
annans flintskalle!

-- Han har mrkt knollrigt hr.

-- Som jag avskyr! Hellre intet hr n knollrigt hr! En mnniska med
knollrigt hr r inte att lita p. Lgg mrke till det. Dessutom r det
oestetiskt, oroande och ger rum fr antaganden om beboddhet.

Jag knde hur jag var nra att somna dr jag stt. Trtt, rckte jag
Brovin min kudde och sade:

-- Tag den hr, s blir det lugn. Jag behver ingen kudde. Jag ligger
bttre utan.

-- Det kan jag inte. Det r _din_ kudde och en orttvisa mot dig r en
mot mig. Men om du ndvndigt vill att jag skall ha kudden s tar jag
den. Mina vnners nskningar ro lagar fr mig.

Brovin tog kudden. I detsamma lyfte mannen med de tv kuddarna p ena
gonlocket och sade:

-- Det var ett frbannat snattrande mitt i natten! Hll kften och sov
s att det kan bli lugnt ngon gng!!

Brovin vnde sig genast mot vggen, med huvudet mot min kudde och var
borta.

Jag lg stilla p rygg och tnkte.

Efter en stund d jag hrde, att mannen med de tv kuddarna somnat, smg
jag mig sakta fram till honom, tog frsiktigt bort hans undre kudde, och
d han icke vaknade, tog jag ven den vre, smg mig tillbaka och gick
lugnt till vila. Jag har alltid tyckt om att ha hgt under huvudet. Det
r kanske inte s hlsosamt men det r behagligt.

       *       *       *       *       *
           *       *       *       *
       *       *       *       *       *

Errata:

Det kan inte tilltas
  _text: tillltas_
in och upp fr traporna
  _text: trapporna_
nedra / botten till vnster!
  _[sic]: nedre?_






End of the Project Gutenberg EBook of Ada, by Hasse Zetterstrm

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ADA ***

***** This file should be named 19128-8.txt or 19128-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/1/9/1/2/19128/

Produced by Louise Hope, Martin Agren and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
