Project Gutenberg's Guvernanten Celias minnen, by Axel Gabriel Ingelius

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: Guvernanten Celias minnen

Author: Axel Gabriel Ingelius

Release Date: January 4, 2017 [EBook #53883]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GUVERNANTEN CELIAS MINNEN ***




Produced by Matti Jrvinen, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net









                              GUVERNANTEN
                             CELIAS MINNEN.


                                   AF
                        FRF. TILL GRANRISKOJAN.


          Kom s en annan krlek. Den brjade s tyst och
          smningom, som nattens stjernor tga fram. Frst
          ser man blott en hr, en der; men ofrmrkt de vexa
          till i glans och antal, tills de fylla hela
          fstet.


                              Helsingfors.
             Finska Litteratur-Sllskapets Tryckeri, 1852.


                        Imprimatur: H. Molander.




                               INLEDNING.


                        I en bt p Mallasvesi.

Sjn Mallasvesi ligger ungefr vestsydvest i det vackra Tavastland.
Frenad r han genom ett sund med Roine, hvilken, belgen nordvest om
Mallasvesi, till en del ligger utom Tavastland och i Satakunda. Oaktadt
de sledes bevisligen ro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex.
Rhs) blifvit ansedda fr samma sj, hvilken omstndighet kanske
hrleder sig deraf, att de nstan alltid nmnas p en gng. Uti denna
namnkombination ligger mycken smak: Roine och Mallasvesi. Roine klingar
grannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesi ljuder italienskt, sydlndskt,
qvinnligt. Den starke r den svagas std; Roine r maken, dess maka r
Mallasvesi.

Fr denna gng lemna vi Roine i dess vrde.

I en vik af Mallasvesi gungar en bt. Dagen r vacker -- det r i Juli
-- men hvad man kan ha emot honom r ett srdeles qvalm; luften r icke
rtt genomskinlig, ty himlen har redan mnga dagar varit molnfri och
solrk har brjat uppst.

rorna i bten fras af tvenne unga flickor. Af deras rodd kan man se,
att de icke ro srdeles vana vid denna motion; de tyckas gra det blott
p lek.

Vet en tjugurig lsare ngonting mer romantiskt, n d tvenne unga
flickor, vackra och vlvexta, alldeles ensamma fra rorna och med ett
visst koketteri ska dlja sin ovana, nr hrtill kommer, att de gunga
p en den sknaste vik en sakta sommarafton? Mste icke en sdan
tjuguring medge att taflan skulle frlora i behag, om fven hans
lskvrda person funnes i bten?

Hvad dessa flickors utseende r behagligt och nd s olika! Om den ena
kan man ana att hon uppvuxit p den dla landsbygden ... s fria och
obesvrade ro hennes rrelser. Helsa, helsa str att lsa i den friska
blicken, i den vlvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas
bo under hennes barnsligt sklmska miner. P frsta gonkastet finner
man att hon icke r en qvinna med anlag till att forska i det sublima,
att hennes fantasis vingar icke bra srdeles hgt, men man finner fven
att naturen gifvit henne en ersttning, som innefattar qvinnans
lskvrdaste egenskaper: godhet och mhet ... icke denna sorts godhet,
till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sdan godhet, som --
naturen gifver. Anna Degerberg r sledes en af de qvinnor, hvilka man
icke egentligen kan sknka en eldig och fantastisk krlek ... de skulle
dessutom icke sentera en sdan; hon tillhr den klass af qvinnosjlar,
hvilka, goda och mma, man s ltt kan fsta sig vid och hjerteligen
hlla af.

Den andra unga flickan, Celia Ina Wrn, lockar dock gat bort ifrn dina
blonda hrfltor, Anna Degerberg, till sina mrka, ifrn dina bla, mma
gon till sina dunkla. Huru kunna grsvarta gon behaga mera n de
beprisade bl! Det inre lifvet r det, som gr det; knslan och fantasin
i frening bilda gats lockande behag ... och frgen gr intet.

Celia r till vexten spd och fin ... det r en fin orangeriblomma.
Hurudan mnne hennes sjl vara, mnne lika svag, spd och fin? Fantasi
bor der, knsla fven, men mnne styrka?

Vid det de nu gunga i bten, tyckes Anna vara en frisk nordisk planta,
van vid klimatets alla nycker, Celia en sderns blomma, lockande och
tjusande, men flyttad hit till norden, oskert om fr att lefva, oskert
om fr att d.

Hemma frn s olika trakter, mrk dock, huru de bda blommorna
vnskapsfullt bja kalkarna mot hvarandra, huru de sknka, den ena t
den andra, sin vllukt, sin doft. Sderns blomma har deraf mer, men
nordblommans doft r af annan art, och deraf kommer att sderns blomma
r lika m fr nordens blomma, som nordens blomma r fr sderns.

Annas och Celias rodd, i hvilken de frst inlagt en viss bravur, en viss
tflan, brjade smningom alltmer att g dligt, ja den liksom efter
fverenskommelse tvrstadnade. Anna, som satt nrmare fren, betjenade
sig af sitt lge och rornas hvila, samt vnde frmedelst en skicklig
manver Celia att sitta midtemot sig. Celia, ltsande icke vara njd
hrmed, hjde ett frebrende finger, men Anna fll henne om halsen och
kysste henne. Efter en liten paus sade Anna: -- vet du, Celia, hvarfre
jag stllde s till, att du kom att sitta p den sidan af brdet, som r
t mig till. Jo ser du Celia, jag vill lsa i dina gon, om du hller af
Anna. Hvad jag har att sga, kanske vore det bst osagdt; men jag skulle
d vara falsk emot dig, som jag hller s mycket af. Sg Celia, ngrar
du dig redan, att du kom ifrn Helsingfors, fr att begrafva dig hr p
landet och ha ingen annan att umgs med n -- Anna, som r en sdan
landtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, Celia, men minns att
jag dervid ser i dina gon.

Vnligt, men nedslagen svarade Celia: -- huru orttvis, Anna! Hvem har
jag i hufvudstaden, som jag s vrderar och hller af som dig? Du r min
vn, Anna; sga icke mina gon detsamma?

ter kysste Anna sin vn och hon sade: -- tack min Celia, du snlla,
tack. Jag r s glad nu, att jag tycker denna vik vara fr trng; skulle
vi icke frska ro litet ut? Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu r?

Med en blick, som antydde att hon visst var lysten att komma ut p sjn,
men nd fven litet rdd, svarade Celia: -- ja visst r sjn lugn, men
se hvad himlen r gr, jag frskrar, himlen r icke alls bl, ehuru jag
icke kan se ngra moln. Kanske tycks nd derfre himlen vara s gr,
att han redan lnge varit bl, ty nr gat trttnar vid en frg, s ser
det ju ltt en annan. Nr himlen lnge varit gr, s tycker man ocks
att han r bl. Lyckan r bl och olyckan r gr. Men jag skulle i alla
fall ej vilja ut p sjn, ty .... jag vet ej, det r ngot, som trycker
mig, jag vet ej, om det r luftens qvalm, eller ngot obestmdt inom mig
....

Detta sade hon med en viss svrmande melankoli i tonen, men Anna, som
mrkte detta, var icke sen att, medan hgra handen hvilade p ran, med
den venstra liksom litet lugga hennes hrfltor och sklmskt infalla: --
du har vl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det r vl detta
obestmda, som trycker.

-- Nej Anna, jag r visst icke som s mnga andra frlofvade; dem menade
jag, som ocks lska hvarann. Frlt mitt sjelfberm, men jag r icke
som de. Jag vet att skiljsmessa tidtals r nyttig fr sjlen och att
den, om krleken r sann, kar denna n mera; r krleken ter inbillad,
s r skiljsmessan fven nyttig; hon visar oss d att en krlek, som
hastigt frsvinner, icke kan vara sann. Dessutom, huru sknt r icke
afskedet, smrtsamt och ljuft; och terseendet sedan, o det r nd mera
-- det r en himmel. Min tanke hvilar i hoppet; jag srjer icke fver
att vara skiljd frn Edvard, ty jag tnker mig i den stund, d vi ter
rkas. Men det r ngonting annat, hvad mnne det vara, sg Anna!

Vid det hon sade s, lade hon sitt lskeligt tcka hufvud mot Annas
axel, sina spda armar lindade hon kring Annas lif. Sedan hon gjort
detta, repade hon litet mod, torkade smleende bort ett par trar, som
vgat sig fram, och nu var Celia ter glad. Men Anna hade deremot
blifvit nedstmd, och hon sade: -- o min Celia, jag kan grta fver att
jag icke r fr dig. Vet du, nu, mer n annars skulle jag vilja ega
kunskaper; i den freskrift, jag ssom barn begagnade, str att
kunskaper pryda frstndet. Men jag gr nnu lngre. Kunskaper ge fven
helt skert t knslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan s
mycket gagna, kan fven skarpsinnigt gissa till sin vns sorger, om ock
vnnen sjelf icke visste frklara dem; hade jag kunskaper, s skulle jag
nu kunna trsta Celia, som r min vn.

-- Nej, Anna, du misstar dig, d du t kunskaper sknker ett sdant
inflytande. Jag skall kurera dig genom ett exempel. Minns guvernanten
hr p andra sidan viken; hon har kunskaper, skulle hon kunna trsta
dig, om du det behfde? Du skrattar. Guvernanter i allmnhet ro ett
slgte, som bevisar, att kunskaper icke precis, tminstone icke alltid,
lnda medmenniskor till ngon trefnad. Tvertom, guvernanterna ro oftast
hgst trkiga, pjkiga, pedantiska, med ljligt fverdrifna begrepp om
det passande. Jag frskrar, att hela deras sjl och tanke gr ut p det
i yttre mtto passande, och efter sdana principer bilda de fven de
barn, ngon t dem anfrtrott. I sitt nit att korrigera komma de ltt
att misstaga sig om de fel, som behfva korrigeras, och hvad som vrre
r, de misstaga sig rtt ofta om personen, som behfver rttelse, de
halka fver den skyldiga till den oskyldiga, om blott den frra har ett
smilande, frekommande stt och vackra manr. Man kan sga om en
guvernant, hvad jag engng sg citeradt, jag minns icke i hvilken bok:
hon r s sysselsatt med att putsa ljusen, att hon icke fr tid att
se.[1]

[Fotnot 1: Dessa ord ro af _Brne_.]

-- Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag sett dig s hftig,
men du har vl orsak?

-- Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters uppsigt, och jag
kunde icke hlla af ngon af dem. All oskyldig barnslighet blef
bannlyst, det cirklade och stela vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag
icke haft en s redbar far och en s om mitt sanna vl m mor, s hade
du icke din Celia ens s god och bra, som hon nu r.

-- Men huru anfrtrodde de dig t guvernanter? Skert hade de icke samma
sigter i detta mne, som de, hvilka deras dotter sedan antog?

-- Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, voro frtrffliga
menniskor, och frfrigt visste hon nog med sig sjelf, att hon kunde
genom sitt moderliga inflytande tillintetgra allt det skadliga, hvaraf
hennes barn mjligen i pensionen blefve smittadt. Min far fverlemnade
hela denna sak t mammas omsorg. Och icke kan jag sga, att
guvernanterna varit mig till ngon skada, tvertom kanske till nytta,
genom den erfarenhet jag vunnit. Fr detta har jag att tacka min lskade
moder .... o, att hon s tidigt skulle lemna mig, men .... hon har det
bttre nu .... min moder lade alltid i deras skefva lrdomar en
frnuftig och moralisk mening, hvilken de sjelfva visst icke visste af.
Nej, mig hafva de icke skadat; men s mnga andra, som p en gng med
mig undervisades af dem och som till all olycka icke egde frldrar med
ett s flrdfritt sinne, rja nu omissknneligt det dliga inflytande,
deras guvernanter p dem utfvat; de rja det i stelt skick och ytlig
uppfattning af allt hr i verlden.

-- Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, var icke
hon drglig?

-- Jag var blott tio r d, s att jag icke just frstod att bedma, men
det minns jag, att jag icke hll af henne, och r icke det ett ganska
skert bevis p att hon ej hade det rtta sttet, ty barn ha en
beundransvrdt fin instinkt i sina tycken fr eller emot personer.

-- Du talar om det rtta sttet; sledes mste du medgifva, att det r
en mjlighet att ha godt stt med barn; du mste fven tillst, Celia
lilla, att du gr ortt i att, ssom du tyckes gra, skra alla
guvernanter fver en kam.

-- Kanske att en bland tio kan vara p sin plats, skert icke flere. Men
jag fr min del r s rdd fr guvernanter och fr sjelfva ordet
_guvernant_, att det sista i verlden jag ville bli, det r guvernant.
Jag tror, att om jag blefve det, s skulle jag genast, liksom genom en
hemsk frtrollning, bli likasom de andra: afmtt i mina tankar, stel i
mitt vsende, pjkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta.

-- N, men icke ro de ju alla sdana. Tre guvernanter blott har jag
sett; tv af dem ro tminstone icke stela i sitt vsende eller pjkiga
i sina yttranden.

-- Nej, nej; de ro d skert i sitt vsende lsa, och kanske pflugna i
sina yttranden. Likasom det skna, s kan fven det fula visa sig i
mnga drgter -- -- -- Men hr, hvad r det fr rop, som frn aflgsna
hll komma till oss?

-- Skert frn ngon ng borta fver sjn. Arbetarne ha frmodligen
slutat sin hbergning. De plga vid sdana tillfllen hurra hgt, s
hgt, att det hrs lngt, lngt bort, och sedan dansa de efter fiolens
takt en munter polska.

-- Ack, s roligt, d mste vi bestmdt ro ut p sjn. Kanske kunna vi
derifrn se folket, det trefliga, goda bondfolket, som frjdas t vl
slutadt arbete.

Nu var Celia en helt annan, n den Celia, som, icke fri frn frdom, fr
ngra gonblick tillbaka hade angripit guvernanter. Hon var nu ter
blefven ett barn; gldjen lyste ur hennes gon.

Flickorna satte ter ut rorna och rodde s hrdt Celias svaga krafter
det tillto. Anna var naturligtvis mera fvad, liksom fven eljest
starkare byggd, s att ett rtag af henne svarade i det nrmaste emot
tvenne af Celia. Bten gled dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut p
sjn, och man kan icke mla Celias frtjusning, nr de hunnit till en
punkt, hvarifrn de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande
lockat dem ut p sjn. Afstndet var nra en fjerdedels mil, men man
kunde nd se, huru ngsfolket dansade, oaktadt de frn ett sdant hll
sedda mera liknade rrliga punkter, eller sm elfvor, n menniskor.
fven fiolernas toner -- ty de voro tvenne, af hvilka den ena hll
sekund -- halkade fram lngs vattenytan till de glada flickorna. Anna
njt egenteligen icke s mycket af sjelfva scenen, hvilken fr henne var
ngonting vanligt, som fastmer af sin vns gldje fver dessa fr henne
s ovanliga och uppfriskande taflor. Celia hade sett mnget spektakel,
hrt mngen konsert, men knappt gjorde ngon af dessa det intryck, som
det hon nu sg och hrde. Ett ungt sinne, som nnu icke hunnit frstenas
af stadslifvets evigt enahanda, r det mest mottagliga fr intrycken af
Guds herrliga, fria natur. Celia, som icke stort varit annorstdes n i
stder, fann nu, att hittills en strng i hennes sjl aldrig klingat --
den strng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och prakt,
dess dolda inre lif.


                          Mallasvesi i vrede.

Sedan de nu hvilat p rorna ungefr en fjerdedels timme, upphrde
fiolernas ljud, och tydligen kunde de bda flickorna se, huru de sm
svarta punkterna, menniskorna, blefvo allt mindre och mindre. De gingo
troligen till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orrliga i bten,
bda frsjunkna i betraktande af den vackra trakten, sjn med sina
vikar, uddar och holmar, dessa med sina lf och barrtrd, sina
grsmattor och sina betande kor. En betraktare, som sett dem s, skulle
bedt det fara varligt med deras ungdom och fgring, han skulle fven
bedt det frskona dem fr olyckor och alla jordens sorger -- detta fr
den sknhets skull, som bodde i deras sjlar.

Lnge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig sjelfva; slutligen
sade Anna: -- ah, Celia, jag hller af allt hr omkring oss, sjn,
holmarna, strnderna och -- korna. Gr du s med?

-- Ja, och jag ville fast vara just denna sj, denna holme, denna vik.

-- Men skert skulle du icke vilja vara ngon af dessa kor, infll Anna
skrattande efter en liten paus.

-- Hvarfre icke fr en liten tid, fr att f se, huru de ha det --
svarade Celia eftertnksamt. Derhemma har jag ofta tnkt, att det vore
roligt att f fr en tid vara Roland, min fars trogne hund. Han har s
frstndiga gon, och s bedjande; kanske skulle fven han fr en tid
vilja bli menniska, men fr det icke. Tror du ej, Anna, att djuren ha
tanke och frstnd?

-- Man sger att de ha blott instinkt, men hvem kan veta, huru det r i
det hela.

-- Jag tror att de ha frnuft, men det bor i andra verldar n vrt. Jag
tror, att .....

-- Men om du tror, att de ha frnuft, s mste du fven tro p deras
oddlighet. Du r en fantast, Celia.

-- Ja, jag r s. Men minns du episteln till fjerde sndagen trinitatis?

-- Ja, det r blott ngra veckor sedan den lstes, och jag lade just p
minnet den episteln, emedan jag icke frstod ngonting af den. Den
handlar ju om kreaturens suckan.

-- Ja, och om deras frhoppning, att varda fria ifrn frgnglighetens
trldom till Guds barns herrliga frihet. r det icke en vink att fven
t kreaturen r sknkt ett hgre lif? ..... O, det r s dunkelt, man
kan blott ana.

-- Hvad vi kommit till fr ett mne!

-- Ett mne, Anna, fr de strsta filosofer eller teologer, men icke fr
oss, tv oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa oss fram med vr aning
... Vi skola icke tala mera i detta mne ... vi skola ... Men huru r
det s mrkt; klockan kan icke vara mer n half nie p sin hjd?

-- Kanske har tiden vikit s fort undan; vi ha ju haft s trefligt, och
tiden gr d s hastigt.

-- Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu r alldeles gr, nstan
svart. Se Anna!

Bda sgo upp och i detsamma blndades deras gon af en blixt. En
frfrlig skknall fljde genast derp. Bloden isades fr de tu, och
instinktmessigt, krampaktigt tryckte den ena den andras hnder i sina
och hll dem fast der.

Ett fruktansvrdt skvder intrffar ofta s ofrmodadt, att en
naturkunnig vderleksspman knappast tio minuter fre utbrottet kan
frutsga det. Ovdrets ankomst bdas icke af ngot svart moln vid
horizonten, icke af ngot aflgset thordn, utan, ssom en ishinna
lgger sig jemnt fver vattnets yta, likas samla sig de elektriska
dunsterna till en fverallt jemn molnhinna och insvepa oss
gonblickligen i mrker, hvilket dock snart belyses af granna,
blndande, blodrda blixtar. D mrka vi, att vi hafva skan fverallt
omkring oss, liksom fver vra hufvuden, och att faran r stor.

Ett sdant fenomen intrffar vanligast efter lngvarig torka. Den de
frsta dagarna s klara och bl luften blir smningom mindre
genomskinlig, hvarefter dunsterna fvergifva jordens yta. Till slut,
sedan naturen i sin smygande gng hunnit frbereda allt till sitt
uppror, bryter hon p en gng ls, och det helst om aftonen, emedan
vattenpartiklarna d, till flje af svalkan, lttast kondenseras till
moln.

S hade fven det ovder uppkommit, som nu hotade att i hafsfruns kalla
famn lemna Celia och Anna, ty det var icke blott ska och ljungeld utan
ock storm, som gisslade frfrligt, och, kommande n hrifrn n
derifrn, dref den lilla bten hit och dit. Anna visade dock vid detta
tillflle en beundransvrd rdighet och skicklighet. Hon satte sig vid
styret, hll med ena handen roderpinnen, med den hgra dels rodde, dels
hopade hon. Nr nu ngon stor vg kom, s stllde hon s till att
hvarken styrbords eller babordssidan tog emot vgen -- hade det en enda
gng hndt, s hade btens kantring varit oundviklig; i stllet klf
fren bljorna och slunda dref bten med rodret frut.

Oaktadt sin, strng ppasslighet fordrande post, hann dock Anna frga
Celia: -- faran r stor, Celia; ro vi beredda att d nu?

-- Ofta har jag nskat att d ung, men nu, nr dden r nra, nu, ack,
nskade jag lefva. Visst tror jag, att Gud af sin nd skulle sknka oss
salighet, men mina tankar hnga dock nnu mycket vid jorden, vid slgt
och vnner och -- Edvard. Och vet du .... en glad aning sger mig att vi
lyckligt skola n stranden.

-- fven jag har samma aning; jag kan icke frst att vi skulle omkomma
hr.

skan dnade nstan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna
korsade hvarandra; sjn hfdes i svart och hvitt, i frskrckliga vgor;
bten hfdes efter vgen, men de unga flickorna buro de frklarades
anleten. Vore jag mlare, skulle jag vlja sdana taflor.

Och dessa flickor, nd hrde de icke till deras antal som likgiltigt
och ddt afhra skans slag; hade de varit under tak och i strre
skerhet, s hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga
lskvrdhet, men nu, nr faran var mngdubbelt strre, nr dden gapade
p dem frn hvarje blixt, hvarje vg, nu spndes deras sjlskraft; nu
visade de, af hvilken styrka den spda qvinnliga naturen stundom kan
vara mktig. De rddes icke.

Snart uppstod fven ett strtregn, som hastigt genomdrnkte deras sjalar
och tunna kldningar, samt hotade att fylla bten. Celia, hittills
overksam, brjade nu i sin tur att hedra sig. Som i bten icke fanns
ngot skar, tog hon sin hatt ifrn hufvudet -- lyckligtvis hade hon
icke lydt Anna, som rdde henne att i likhet med sig blott binda en
sjalett om hufvudet -- och nu betjenade hon sig af hatten till skar.

Detta regn, hvilket tycktes frka faran, minskade den i sjelfva verket,
ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning.
Bten, hvilken hittills drifvit omkring ett stlle, brjade nu att raskt
drifva emot -- hemmet. Anna, som mrkte att stormen blifvit regelbunden,
gjorde nu en rask svngning och i full frlig vind styrde hon till den
udde, som bortskymde viken. Nu hrdes ngestrop ifrn hemmets strand --
det var ifrn en bt, hvilken skte komma ut t sjn, fr att om mjligt
rdda de bda flickorna, men emedan stormen var fr stark, kunde denna
bt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt
hollah! Vi komma straxt. Varen icke rdda! och icke mnga minuter
derefter ndde de redden, och sprungo, som om de ftt vingar, till det
stlle af stranden, som var i jemnbredd med den bt, hvilken skulle
rdda dem. D styrde bten fven emot dem, och ut ifrn bten hoppade
Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hnryckning, som
den saliga stunden bjd. Strida gldjetrar greto de tre och skyndade
upp till herrgrden, der de vlkomnades af Annas moder och syskon p
samma stt.

Inga obehagliga fljder hade i frigt vikingatget (s kallades
flickornas fventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha
sknkt dem en del af sina rosor. S gladt, som de frsta dagarna
hrefter, hade lifvet mhnda aldrig varit p Mainola. Anna och Celia
voro mer n nnsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skmtande, att Celia hll
af henne mera n af sin fstman; till straff fr hvilka ord Celia slog
Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var
mera lik en hind n Anna, s blef denna snart fasttagen och kysste d
Celia, som ltsat vara mycket ond.

Tusende skmt och oskyldiga upptg hade de begge unga flickorna fr sig,
men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en
lskvrd, huslig matmoder, som ansg fliten fr en ndvndig krydda i
lifvet, nndes ej stra flickorna, s frtjust var hon att se dem vid
lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anfrtrodd i hennes vrd.

   I fantasins och hoppets egna trakt
   Bor ungdomen; ej hetta, sn och storm
   Dess frjder stra kan. I njets arm
   Frgter hon s ltt all lifvets sorg.

sger Euripides, och vackra ro dessa enkla ord.

Den dla ungdomstid! Hvilkens hjerta r s frtorkadt att det icke slr
hgt vid tanken derp! En lder mera oegennyttig n den, finnes ej.
Ungdomssinnet lefver i det glada nrvarande, i det glada tillkommande;
de sorger, som varit, frgter det; de sorger, som komma, tnker det
icke upp.


                     Den fjerde dagen. Guvernanten.

Aftonen af den fjerde dagen efter vikingafrden var icke vacker. Det
regnade vl icke eller stormade, men himlen var fverdragen af fula
moln, hvilka tycktes hota med lngvarig nederbrd.

Detta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med ganska sakta,
svfvande steg. Hvarfre tfljes hon icke nu af Anna, hvarfre tyckes
hon ska ensligheten? Mnne de bref, hon br i handen, ro hrtill en
orsak? Bda ro de frseglade med svart lack; det ena brefvet r icke
ens uppbrutet nnu; hvarfre skyndar hon sig icke att lsa fven det?

Kommen till en lfsal, som var frsedd med bord och soffor, svl af
trd som af grs, stter sig Celia icke, utan blir stende, ssom
frstenad. Hennes gon hafva knappt lifvets frg, och kinderna, hvad de
ro bleka! Hon liknar en marmorstaty, p hvilken elaka menniskor kastat
klder.

Slutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes knslor blifva
tankar, tankarna blifva ord:

-- Allt detta r blott en drm, en plgsam drm ... s tror jag visst
och skert ... men ack nej, brefvet, det rysliga brefvet! Jag vill fr
femte gngen lsa brefvet. Det vill jag.

Brefvet lydde:

   Min goda, lskade syster Celia!

Jag vet icke, huru jag skall brja, jag vet icke, huru jag skall
frbereda dig p hvad du nd mste f veta, min arma Celia. Dock inga
omsvep. Vr dyre, redlige fader, han som hll af oss mer n af sig
sjelf, han, vr lskade fader, har nu lemnat oss och flyttat bort till
annat land. Frstr du, Celia, att han nu r dd.

Den lustfrd, som du minnes att pappa skulle fretaga sig i sllskap med
ngra sina vnner, var olyckligtvis icke ett blott luftslott, utan blef
verkligen af. Skulle han nd p ngfartyg hafva rest till Reval, men
ngfartyg kunde han aldrig med, ja han fraktade dem fr deras enformiga
rrelsestt och fredrog den simpla galeasen framfr Furst
Menschikoff. P tervgen frn Reval kantrade galeasen och alle man,
tio till antalet, funno sin graf i vgen. Blott en blef under sin kamp
med bljorna varsnad af en paket, destinerad till Helsingfors, och det
r denne ene, som berttat de friges sorgliga de.

Nu vet du sledes allt, och jag vill icke trsta dig, ty jag kan det
icke, sjelf en trstbehfvande. Ett kan jag blott sga dig: grt Celia,
grt, ty vr fader frtjenar det s vl.

Hr innanfr har du nnu ett bref ifrn mig, men det fr du icke ppna
frrn efter tv dagar, ty d r din sjl bttre i stnd att frnimma
hvad der str. Lyd nu mig, Celia. M vl.

                                                    H:fors d. 20 Juli.
                                                Din broder _Clinton_.

Sedan Celia slutat lsningen, sade hon: -- Clinton nekar mig att lsa
det andra brefvet innan tv dagar. Han medger, att fven detta bref r
skrifvet af honom. Hvarfre skref han icke allt i samma bref? Han m vl
icke vilja ge in t mig frgift i sm doser. S elak kan han vl ej
vara,  nej, jag knner Clinton s vl; hans mening r, ssom han fven
sade, att jag icke kan uthrda mycket svrt p en gng .... Men jag r
en qvinna, och jag r nyfiken.

Jag ppnar fven detta bref, lt mig se:

   Celia, min syster och vn!

Fr tv dagar sedan skulle du icke varit i stnd att bra s mnga
sorgliga nyheter. -- Mtte Gud nu frlna dig styrka!

Sedan Edvard Wodin, han, t hvilken du gifvit ditt hjerta och ville
sknka din hand, fick veta vr fars de, och dessutom fick veta att
efter honom finnes intet annat n skulder, s visade han en uppenbar
kld, hvilken lt mig frmoda att han ej mera skall ltsa om Celia, d
lyckans solsken icke mera ler emot henne. Frmodligen har han icke
heller skrifvit till dig sedan dess, och om s r, kan du vl sjelf
finna att du r en fvergifven lskarinna. Den trsten kan jag gifva
dig, att den, som s beter sig, aldrig var vrd dig, och r icke heller
vrd dina trar.

Den andra nyheten r den, att du med det frsta kommer hit till
hufvudstaden; vi skola se till, att du fr dig ngon plats ssom
guvernant. Jag vet vl, stackars Celia, huru detta skall kosta p dig;
men vi mste bja oss under ndvndighetens hrda lag -- kanske solen
nnu engng uppgr fr oss.

M nu vl, min snlla syster, och kom snart till den, som skert mest af
alla hller af dig, kom till

                                                           _Clinton_.

21 Juli.

Nr Celia lst fven detta bref, blef hon frst liksom helt kall, och
hennes lpp krkte sig af frakt; men nr Anna, som lnge skt henne,
slutligen inkom i lfsalen, brjade Celia att grta bittert och rckte
t Anna de tvenne brefven. I trar lg snart vnskapen vid vnskapens
brst.




                             FRSTA BOKEN.


                  Ett bref till Celias broder Clinton:

                                                     Den 20 Mars 1852.

   Min egen gode broder!

Skert frvnar det dig att icke allenast f ett bref, utan dertill ock
ett paket. Hvad kan paketet innehlla? Skall jag sga dig det? Ett och
annat, som rrer din syster: beknnelser af Celia.

Vnta icke ngot systematiskt sammanhang, ngon planmessig anordning af
det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke skrifva s; vi uppteckna s ofta
det obetydliga och ovigtiga, och glmma bort det hela, plgar du sga.
Dessutom hittar du skert mnga skriffel, uppkomna dels deraf, att jag
icke strngt gtt igenom de sm manuskripterna, dels emedan Celia ej
kunnat skrifva bttre. Allt sdant skall Clinton frlta, ja sjelfva
felen skola blifva dig kra, emedan de ro af en fr dig kr person, af
din egen, enda syster.

Det som fr oss sjelfva r s allt, s vigtigt, huru frsvinner det icke
atomlikt emot allt det andra, det terstende, det stora hela! Det enda
din syster kan bjuda dig p, r en ansprksls, fga vl skizzerad tafla
ur hjertats verld. Clinton skall icke skratta t den. Dock ber jag dig,
att du icke heller grter t hjertats villfarelse, men frjdas t
villfarelsens upptckt och sanningens seger.

Nr Anna blifvit din, s fr vl fven Anna del af paketets innehll.
Anna anar redan s mycket af Celias hemligheter, Anna r god, Anna blir
Clintons maka. S mycket strre skl fr Anna att f veta allt. Jag
frestller mig med gldje den tid, d J, bda lyckliga, egnen ett minne
t Celia.

Paketet fr du icke ppna frr, n d jag ej mera kan skrifva dig till.
Tusende vlsignelser nedsndas d fver dig, min gode broder, frn

                                                   din lyckliga syster
                                                             _Celia_.

Hindret var hfvet. Stum och sorgsen ppnade Clinton paketet. Der
innanfr fanns nnu ett omslag med fverskrift:

                  CELIAS MINNESBLOMMOR TILL SIN BROR.

(Det var en hop blad af olika storlek, men s sirligt och vl ihoplagda,
att paketet icke p det ena stllet syntes tjockt och klumpigt, och p
det andra tunnt och spensligt, utan fverallt lika. En fin qvinnohand
hade verkstllt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)


                                  Den 17 Aug. 1848, p resan till bo.

Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt p gstgifvargrdar,
helst fr ett ungt fruntimmer, som r ensamt och sledes saknar
frklde. Om det sista bekymrar jag mig icke det ringaste; det kan ha
sina behag att se resande, af hvilka den ena gr, den andra kommer, med
nyfikna, tillochmed litet oblyga blickar mnstra en oknd qvinnoperson,
som icke det ringaste tar sig deraf, utan i allskns lugn studerar i
dagboken. Men det ledsamma r det, att medan jag vntade p middagen,
foro de andra resande af med hstarna, och nu mste jag, till ln fr
det jag redan vntat s lnge p middagen, dertill nnu vnta p hst.
Hvad kan jag vl nu fretaga mig, som vore lmpligare, n att pluttra p
detta qvartark, som jag fann hr i ldan. Jag vet icke, om jag skall
stjla det, eller om jag skall tckas vcka frga om betalning. Det
sednare lr nd vara bttre, ty mnga bckar sm gra en stor , och om
alla resande fretoge sig att af en gstgifvare stjla ett qvartarks
vrde, s kunde hans kassa slutligen m ganska illa deraf. Dessutom gr
det an att betala pappret litet hgre n inkpspriset; sdant betyder
icke mycket fr mig, som r rik.

En id faller mig in! Tnk om jag skulle lta detta blad utgra brjan
till ett album. Album, hvilket nobelt och hgtidligt ord! Jag minns i
pensionen, huru Therese V. rtt ofta med en srdeles vigtig min talade
om sitt album. Det var en viss ffnga i denna min, och hela albumsidn
frefll mig osmaklig. Men vntandet p gstgifvargrdar mtte skert ha
makt att frndra smak och tycke.

Nu tnker jag som s: om man frroskull, och utan att gra affr
deraf, fretar sig att fra album, hvad kan det just ligga fr ondt
deri? Kan det icke roa en p gamla dar? Och kan man icke derigenom
vnjas att stiga ner i sin sjls innersta och opartiskt forska, huru god
eller elak man den eller den gngen var. Man vnjer sig att skrskda
bevekelsegrunderna (hgtidliga ord!) till sina handlingar, och den rtta
arten af sina knslor. Huru ofta, d verlden kan tnka oss ha varit
mycket dla, kan det icke vara ngonting svart och sjelfviskt, som gjort
oss s goda och dla. Och ter tvertom -- -- Ja, man kan derigenom komma
till en grad af sjelfknnedom. Nog r det sannt, att Clinton sger, det
qvinnan br vara blott knsla, men jag tror han har ortt, fast han r
min bror.

Ja, jag skall brja fra ett album. Men detta album skall frdenskull
icke bli en dagbok. Om den ena dagen frflyter lik den andra, hvad skall
man d uppteckna alla bagateller? r det icke nog att anteckna sdant,
som man tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall sledes ta sig
friheten hoppa fver en hel mngd dagar. Mtte jag blott ha smak och
omdme att skilja agnarna ifrn hvetet, att icke uppteckna snmos och
frbise sdant, som har inflytande p min stllning i lifvet, min sjl
och mina knslor.

Hvad hsten drjer! Hvad skall jag nu hitta p att skrifva. Jo, en af de
resande, som sg mig der i yttre rummet, mnstrade mig icke, utan det
var liksom han skulle sett mig frut. Han sg p mig s lugnt och
obesvradt. Fr denna ovanliga, fasta blick slog jag ned gonen. D tog
han sig friheten att till mig adressera ngra ord. Det var vl om
vdret, men det var nd liksom han skulle menat ngonting annat. Till
vexten var han ngot kort och litet satt, sledes icke en romanhjelte.
Hans ansigte var i hg grad markeradt och hans blick p en gng rlig
och skarp. Vacker var han icke. Nr han gick bort, vgade han sga mera
en annan gng, mamsell _Wrn_. Den stygga dagboken hade frrdt mig.
Jag skulle blifvit litet ond fver denna lindriga nsvishet, men dels
smlog han, s likgiltig fr min vrede, dels aflgsnade han sig genast.

Nu r hsten, Gudskelof, fr trappan, just som pappret blef slut.


                                                                d. 19.

Jag r d guvernant! Nr jag frst gjorde mitt intrde i de stora rummen
och i familjen, skte jag samla all min styrka, fr att icke bete mig
pjkigt eller vpigt. Jag vet icke huru jag hri lyckades, men skert r
att hofrttsrdinnan var i hg grad artig emot mig och tycktes vilja
hjelpa mig p trafven; hon tryckte min hand fr andra gngen och sade:
jag vill hoppas att vi bli mycket njda med hvarandra. Jag svarade d
ngonting sdant, som att blott frmgan vore lika god som viljan, s
ginge allt bra. Hon tycktes ganska belten med mitt triviala svar.

Snart presenterade hofrttsrdinnan fr mig mina blifvande disciplar,
som ro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf  tretton r. Det
r lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall lra denne sednare;
mtte jag sl mig ut helst med detta!

Jag har mycken respekt fr sdana gossar, som ocks lsa latin och
grekiska. De ha fallenhet att vara en smula fr mycket grundliga. Arten
rjes hos den unga.

Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som ro tvillingar,
likna hvarandra mycket; de ro rdblommiga, friska, ja nstan vackra.
Mtte rosorna p deras kinder icke blekna fr guvernantens skull! Mtte
jag kunna locka dem mera genom frtroende och godhet, n genom slutenhet
och strnghet!

Gossen r blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sdana barn
sgas ha tidigt utvecklade sjlsfrmgenheter. Det slog verkligen in med
Axel. -- -- Eljest r min elev af det manliga knet ngot blyg, ssom
tolf rs gossar s ofta ro det fr fullvuxna unga flickor. Dock ligger
under denna blyghet en viss sklmskhet; det var liksom han tyckt: skall
jag komma att lsa fr en s der ung! Kanske hade han vid begreppet
guvernant frbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och
yttre vrdighet (fransmnnens _embonpoint_), med ett ord en ngot
framskriden lder.

Oaktadt hans blyghet, hnde dock att Axel vid middagsbordet, nr mitt
brd blef slut, kom springande med brdkorgen, och tycktes s gerna
vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig smickrad af denna
uppmrksamhet, men sannt r att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet
att rodna vid det allra minsta.


                                                                d. 24.

De frsta dagarna voro frhllandena hr fr mig s nya, att jag icke
hade tid med mina knslor. Men i gr afton, nr jag var ensam, fll jag
i bitter grt. Ensam, ensam i verlden, och blott en fattig guvernant!

Men nu tnker jag icke s mer. Jag hade i natt s vackra drmmar ...
icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, s dunkelt. Men det
vet jag, att jag troligen genom dem nu knner mig trstad, ja lycklig.

Brjan till en af dessa drmmar minnes jag dock stillvida, att jag sg
bde min far och min mor. De voro, ssom de ro, dda ... men,
mrkvrdigt, de voro fven lefvande. De framtrdde p en gng i tvenne
olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af min moder pekade p mig
och vdjade med blicken till min far. Bdas blickar blefvo d
frklarade; de tycktes vara njda med sin Celia. Sedan sgo de ter p
mig, visade den ena p den andras dda gestalt och ter p den andras
lefvande, och smlogo andeligt. Jag hade fallit p kn. Jag frstod hvad
de menade: att de bda vaka fver mig; ehuru dda, ro de dock lefvande.
Det vidare i drmmen fvergick i ett behagligt, rosenfrgadt tcken. Jag
vaknade och bad Gud om frltelse fr det jag tyckt mig vara ensam i
verlden. En guvernants lott ljusnade fr mig.

Det r dock ngonting hgt och afundsvrdt att f handleda unga, helt
spda sinnen, att f upp dem fverflytta en del af sitt eget jag!
Afundsvrdt fven i det fall, att vi d komma att bemda oss om en
strre fullkomning, n vi eljest vore hugade att eftertrakta.
Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf, men af -- -- bnen!

Huru skifta icke knslorna i menniskans brst! Jag r till och med
beredd att tro, att det icke var mina drmmar, som inom mig framkallade
en sinnesstmning, sdan jag har den nu. Solen kommer efter molnen och
regnet. Hvad ett svagt menniskofrstnd anser fr varaktigt, r blott
flyktande, icke ett afslutadt helt, utan en utveckling. Skulle jag icke
i gr grtit s mycket, skert hade jag d ej knnt mig s lycklig nu,
s outsgligen njd med min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens
dttrar, viljen byta lott med den stackars guvernanten, och svaret _nej_
blir lnen fr er mda!

Men Gud r dets styresman och en annan gng ... kanske hjertat gr i
andra vgor. Hvad vet jag!

(Detta bref hade jag icke mod, jag tcktes ej afskicka det, ty Clinton
skulle skert tyckt det vara altfr vekt. Jag lade det derfre i mitt
album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken var densamma, men
brefskrifverskan mindre barnslig.)


                                                            d. 5 Sept.

   Snlle Clinton!

Hvad det r roligt, att det tminstone finnes en menniska, som hller af
Celia, som r glad fver underrttelser frn Celia. Jag tycker icke att
jag r ensam i verlden, slnge Clinton finnes der och hller af mig.
Skulle jag icke ha ngon bror, o, hur rysligt skulle icke allt vara! D
vore jag ensam.

Vet du, Clinton, lifvet hr behagar mig icke rtt. Hofrttsrdinnan r
visst mycket artig, men denna artighet r s kylig; jag ville hellre att
hon vore mindre artig, men mera ppen och rttfram emot mig. Jag nskade
att hon bemtte mig ssom en mor bemter sitt barn. Men kanske begr jag
fr mycket; jag har aldrig frr varit i beroende stllning och frstr
kanske icke huru det plgar vara.

Hennes syster, frken Dorothe, r vl sina tio r ldre n
Hofrttsrdinnan (som blott r trettio r); det oaktadt vore ortt att
sga det den gamla flickan hos henne skymtar fram. Dertill r hon
altfr afmtt och stel -- -- en fljd dels deraf, att systrarna ro af
hgadelig blod, dels emedan hon i sina dar varit guvernant. Ty du vet,
att det ganska vl gr an att vara af hg brd, fast man r fattig. Nr
det rika och snla hofrttsrdet dog, upphrde frken Dorothes
trldomstillstnd, ithy att hofrttsrdinnan d med nje upptog
systren till sllskap och hjelp i sitt hus. Gamla frken uppfyller fven
sin plats ganska vl, samt utrtta i allmnhet mycket mer n hennes
syster, som mest tnker p sina kldningar och sina njen. (Mnne min
bror nu tycker att jag r elak?)

Frken Dorothe Rosenstngel tyckes ha mycket goda principer, men jag r
alltid s generad i hennes sllskap. Det ser ut som om hon, som sjelf
varit guvernant, skulle vilja utforska hvad jag gr och gller fr s i
lra som lefverne. Jag tar mig aldrig s illa ut, som d hon r
nrvarande; En gng kom hon fr att hra vr lektion i geografi. Jag
frgade de sm, hvad _ns_ var. De kunde icke svara. Jag mste
naturligtvis frklara saken fr dem, men se, det kunde jag icke; ty jag
blef i en hast s frlgen och frvirrad, jag rodnade, och det vrsta af
allt var att jag brjade grta. Men d var nd gamla frken god emot
mig; hon klappade mig p hufvudet och bad mig p franska, att ingalunda
vara frlgen fr henne, utan modig som en bjrn. Hon kallade mig d
ocks ma petite. Det tyckte jag om och kom mig lyckligtvis ter fre,
men nog lr hon nd anse mig fr ett pjk, och hvad hon tycker, tycker
fven hofrttsrdinnan.

(Du ser att jag, fr att hushlla med papper, med hvilket jag alltid r
mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla marginalen, och
skrifver mina rader nda ut bde till venster och hger. Utom i olika
stycken, ssom nu.)

Bland dem, som beska familjen, vill jag nmna en assessor, som icke r
mer n trettiofem r och heter Abelin. Icke r han just s srdeles
hygglig, som man i bo tycks tro; jemt och stndigt talar han om sin
trgna tjenstgring och annat dermed sammanhngande. Dock ser han
hygglig ut, och det sges att han har alvarliga tankar p min
principale, och att hon fr sin del icke hade emot att nyo intrda i
det heliga kta stndet.

Men mina disciplar fr jag icke glmma. Tvillingssystrarna sm heta
icke, ssom pullorna i Prisidentens dttrar, Nina och Mina, utan de heta
Lina och Bina. Mamsell Rnnqvist berttar, hurusom pullorna genom sin
lust fr fysiska experimenter frorsakade stora skador i huset,
snderslogo glassaker och diverse; i att stadkomma skador hedra sig
fven Lina och Bina, eller de s kallade sm flickorna, men deras
tilltag hrrra mindre af fallenhet fr fysiken, n af deras behag vid
gymnastiska idrotter. S flickor de ro, och fast de mycket hlla af
hvarann, hnder nd icke sllan att de ordentligen slss. Lina blef en
gng af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf fljden blef att
spegeln rkade i svngningar, fvergaf sin hjd och fll p golfvet.
Glaset gick snder i s mnga och i s sm bitar, att en tjensteflicka
knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor nog fr hennes ansprkslsa
behof. Uppstndelsen hrfver blef allmn -- den stora spegeln var af
_ett_ glas. De sm flickorna, hvilka under denna frfrliga katastrof
hunnit glmma sin osmja, urskuldade sig behndigt nog dermed, att de
fasthllande banden voro s svaga och ruttna. Att barnen icke blefvo
ostraffade, behfver jag ej omtala.

Utom att mina sm flickor ro mycket ostyriga, ha de fven litet svrt
att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, nr jag skrifver detta, ty jag
erinrar mig att, ssom jag nu, s lra alla guvernanter alltid ha ngot
ondt att sga om sina disciplar. Och nu frst mrker jag, att jag
blifvit en riktig guvernant.

Oaktadt Lina och Bina ro ostyriga och ha svrt fr att fatta, hller
jag dock mycket af dem, ty de ro i det hela godhjertade och snlla, och
deras bruna gon bedja s vackert om frltelse. Jag har gerna tlamod
med dem.

Med deras tre r ldre bror Axel r frhllandet nstan omvndt. Han r
stilla och eftertnksam, men har ett ypperligt hufvud. Han tyckes vilja
deltaga blott i sdana lekar der det gller att utmrka sig, vare sig
genom styrka, vighet, snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen r
han i alla dessa fall mer n hvad man vid frsta pseendet kunde ana, ty
han r blek och smrt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt
ansigte, som man s mycket prisar hos barn. Sin lexa -- du minns vl att
han lser franska och tyska fr mig -- kan han alltid bra, ehuru samma
lexa r vl fem gnger lngre, n en annan jemnrig gosse skulle vga
sig p; men emellant hnder att han blir distrait, och det till den
grad, att jag nstan fattar medlidande med honom. Hvad mnne det blifva
af ett s beskaffadt barn? Du br veta att han fven har en underlig
talang p fiol; jag sger underlig, ty aldrig har jag frr hrt sdana
toner. Jag vet ej, om jag skall sga att det r fult eller vackert. Det
skra r att mitt ra fngslas deraf, och jag betraktar stundom den
lilla gossen med en hemsk och underlig knsla. Det r icke utan, att jag
sjelf blir ganska distraite, nr jag skall frhra honom. Eljest anses
han i familjen fr ett geni. Derfre r han litet underlig ibland --
menade Hofrttsrdinnan -- att han r ett geni; s ro alla genier.
Hofrttsrdinnan har i allmnhet ofantligt mycket emot sjenier (s
skrifver du vl ordet), men tycks likvl vara srdeles smickrad af att
hennes son r ett sdant.

Nu kommer det vigtigaste. Svl derfre, som emedan pappret nd tycks
hinna till, brjar jag ter begagna den vigtiga, stdade och hyggliga
marginalen.

Af det frra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har lust fr
att informera, och att hon icke mera anser en guvernants stllning s
beklagansvrd. Men frundrar det dig att Cecilia stundom har rtt
ledsamt? Ingen vn eller ens kamrat har jag n hunnit frskaffa mig; p
de lediga stunderna ro barnen mig fr barnsliga, de gamla bda ter
altfr gamla och, isynnerhet hofrttsrdinnan, altfr litet hjertliga.
nnu en gng sger jag: lifvet hr behagar mig icke rtt. Men jag har en
proposition. Kom du, Clinton, p ett par veckor hit, hit till bo.
Kanske kan du p ngot stt gra att lifvet d (och fven framdeles)
blir trefligare fr din syster, som tillochmed smickrar dig, fr att f
dig hit. Kom, o Clinton; hvad gr du d alltid der i Helsingfors och i
den horribla anatomisalen! Fr din systers skull, kom -- lifvet hr i
bo blir, jemte resan, icke dyrare, n lifvet p samma tid i H:fors. Det
gr ju an att du hr lefver hyggligt och hushllsaktigt, hvilket jag
icke tror du just alltid gr i H:fors. Ja, ja. Det lter egoistiskt, att
jag ber dig komma fr min skull, men ... gr det nu nd. Hr har du
dessutom tillflle att nrmare studera andan och tonen i Finlands gamla
hufvudstad; jag hoppas den frefaller dig intressant fr sin brokighets
skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag nd
icke vill srdeles prisa.

Ja, kom min vn och streta icke emot! Skrifvet i natten af

                                                             _Celia_.


                                                                d. 15.

Hvad den Clinton var god, som kom. I gr afton kom han. Jag knde hans
steg, och gldjen bragte mig att darra. Nr han sedan trdde in och
omfamnade mig, s kunde jag frst ej annat n grta. fven Clinton gret.

Nr vi sedan brjade tala, var det icke om sdant, som mest lg oss p
hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga d, men det var
s roligt.

Man var grannlaga nog att en lng stund lemna oss allena. Slutligen kom
thbudet. Hvad Clintons min d blef frndrad! Icke tafatt eller blyg,
utan s ungefr, som jag frestller mig en tapper generals min bli, d
han skall emot fienden. Det var icke utan, att jag blef litet rdd fr
min herr brors krigiska min. Men Clinton smlog ter och sade: var du
helt lugn, Ina.

Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn n
Celia, som han pstr r nog smktande. Derfre anvnde han vl nu mitt
andra namn, fr att frjaga min rdsla.

Nr vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror fr min principale.
Vid pass tio fremmande sutto kring thbordet, deribland tre yngre
herrar. Dem tycker jag hofrttsrdinnan kunnat i sin tur presentera fr
Clinton, men nr hon det icke gjorde, sg jag tydligen p Clinton, att
han ansg sig litet srad. Clinton har i all sin dar varit en folkets
man och burit agg eller frdom emot allt frnmt, emot allt, som knnes
af la haute vole. Af frnmt folk pretenderar han en srdeles
uppmrksamhet och artighet, som dock mste vara skiljd ifrn tillochmed
det ringaste sken af nedltenhet. Hgfrden och blheten (p hvilkas
mjlighet och verkliga tillvaro han r klok nog att tro) r i Clintons
gon lika frhatlig, antingen den af dumheten hlles ppen fr dagen,
eller af klokheten insvepes i nedltenhetens slja. Jag borde icke vara
elak, men nog tror jag att Clinton denna gng ansg det frra vara
fallet. Alltnog, jag vill frska pminna mig en del af det samtal, som
uppstod emellan hofrttsrdinnan och min bror.

-- Har herr Wrn frut varit i bo?

-- Nej, gudskelof. Dock har jag hrt sgas, att en sdan stad finnes
till.

-- Ni r icke mycket artig emot vr stad, och nd har bo rtt mnga
vackra njen att bjuda p.

-- Artighet har aldrig varit min sak, och hvad njen angr, bryr jag mig
icke s mycket om dem.

-- N, men hvarfre d alls komma till det arma bo, nr man har sdana
antipathier? -- invnde gamla frken.

-- Jag kom hit egenteligen fr min systers skull, fr att se, huru det
ville ha sig fr henne hr.

Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige Clintons
ord! Jag bde bleknade och rodnade. fven de friga i sllskapet blefvo
s hpna fver en sdan uppriktighet, djerfhet eller ofrsynthet, att de
icke visste, hvad fr tillfllet var att gra eller sga. Slutligen sade
assessor Abelin (mnne af sjlsnrvaro, klokhet eller dess motsats?):

-- En syster har jag aldrig haft, men dock frstr jag, att om jag gde
en sdan, skulle jag frfara alldeles som magister Wrn.

-- Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara lika mma
emot er syster, som ni vore det sjelf -- infll frken Dorothe, icke
utan en portion salt i tonen.

-- Ja, s menar jag -- svarade assessorn.

Clinton har en srdeles frmga att skifta frg efter omstndigheterna.
Det menar jag ej, att min bror, hvad man kallar, vnder kappan efter
vinden, utan det, att han frstr betjena sig af sm omstndigheter och
vnda dem sig till frdel, alldeles ssom en klok general vet att
profitera af en n s liten fiendens ofrsigtighet och p den grunda sin
seger. Clinton sade nu smleende:

-- Detta lr dock vara fr mycket begrdt; lika mma kunna de andra ej
vara. Men litet, helt litet.

Dessa Clintons ord voro sagda s i allmnhet, att ingen lmpligtvis
kunde bli sttt fver dem, om man fven anade, att de syftade p hans
syster. Hofrttsrdinnan fick en mycket blid uppsyn och nmnde ngra ord
om sin lngesedan aflidne broder, den hon pstod sig hllit af mera n
af sig sjelf. Sedan sade hon till mig, med mera lif i sitt ansigte och
en hjertligare ton, n nnsin frut:

-- Drick, ma chre, thet, innan det kallnar, och var fr all del ej s
alfvarsam. Vra soirer skola vara glada och icke serisa. Befaller
magistern en kopp till?

Snart var konversationen ter i full gng, och, s bror han r till mig,
mste jag nd medgifva, att Clinton var sjlen deri. Det var liksom
fjrilen i hast vgat sig fram ur sitt hrda skal. Han stllde s till,
att frgan om bo upptogs ter, och se denna gng var Clinton icke en
sdan tvrvigg som i brjan. Han nedlt sig nda till reservation fr
sina frra yttranden om staden, och medgaf skrattande, att det ibland
hr i verlden roar honom att spela en smula radikal.

Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons frsta impertinenta svar,
det att man skulle anse honom fr en verldsfraktande tlp, en cynisk
filosof, intrffade sledes icke. Tvertom, beltenheten med honom, att
icke sga hgaktningen, steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes
sknka glans fven t hans syster. Till den stackars Celia, som alla de
fregende aftnarna sutit tyst och i det nrmaste oantastad vid sin sm,
brjade nu en och annan af sllskapet att adressera ngra ord. Bland dem
vill jag specielt nmna assessor Abelin, som aldrig frr bevrdigat mig
med en sdan ra.

En rolig sak mste jag nnu uppteckna, icke s mycket fr att orden
smickrade mig, som fastmera fr det de sades just vid detta tillflle.
Jag r smickrad p Clintons vgnar, ty hans r vl frtjensten af att
hans syster blef litet bemrkt, som visst icke skett, om Clintons person
saknats i sllskapet. En af de yngre herrarne sade till sin sidokamrat
halfhgt: vid Gud, hon r ganska tck, den der, och melankolin klr
henne bra.

Nej, nog var jag nd bra barnslig, som uppskref sdant. Jag skall akta
mig framdeles. Ty kanske, -- n ja!


                                                                d. 28.

Hvad tiden lper hastigt, d Clinton r i staden. tminstone hvarannan
afton r han hr. Han har blifvit frvandlad till den finaste hofman,
som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla frken spelar han
schack, med hofrttsrdinnan brde. Och han r s treflig, nr han
spelar; han lefver icke endast i spelet, utan har fven tankar fr
annat. Nr han vinner, ser han blygsam ut, frlorar han, s r han glad.

Hrigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i proportion. I
thorsdags proponerade gamla frken att f kalla mig du. Dagen derp
gjorde hofrttsrdinnan detsamma. Nu knner jag mig naturligtvis mera
hemmastadd.


                                                            d. 12 Oct.

I gr afton var vackert mnsken. Jag visste att Clinton den aftonen icke
skulle komma till oss. Derfre roade det mig att g ut och spatsera.

Jag valde en af dessa smtcka anlggningar p Nikolai torg, dem man p
malice kallar kalfhagar, och dem man r barnsligt ffng nog att icke
sknka ngot srdeles frtroende. Pruderie har aldrig varit min sak, och
jag vgade mig in i en af dem, s ensam jag var.

Hstens nedfallande blad fngslade med sitt ltta prassel mitt ra,
medan mitt ga hvilade p den majesttiska domkyrkan, som talade om
dunkla, frgngna tider.

Det var s tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera n half
tta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller hojtade med
sin -- hesa stmma.

D hrde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:

-- Nej, vet du bror, nog r det ffngt att ska fjella den fisken. Hon
har redan nappat p en annan krok.

-- Hofrttsrdinnan Segerskjld; det r omjligt.

-- Du knner d icke medicin-kandidaten Wrn, bror till den der ...

Mera ville jag icke hra. Oberknadt hade jag redan hrt fr mycket. Jag
skyndade bort och undrade, huru ltt man hr i staden hittar p det ena
eller andra ryktet. Emellertid beslt jag att icke lemna Clinton
alldeles oantastad.

Nr han i dag kom hit, brjade jag med en invit p lngt hll, men lt
smningom cirkeln blifva allt trngre och trngre. Nr Clinton fann, fr
hvem jag brydde honom, sade han:

-- Du r min syster Celia, och kan s mycket misstaga dig. Sg, var det
verkligen ditt alfvar?

Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville dock icke
nnu ge saken frlorad, utan frsvarade mig -- s der lamt.

-- Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre n hofrttsrdinnan! Ty
jag har skt utforska henne och funnit, att en sdan karakter som hennes
_vore i stnd till allt_.

Clinton fll i ett djupt begrundande, hvarp han hastigt sade:

-- Fr att du icke framdeles mtte rka i sdana illusioner, vill jag
resa bort. Och det sist i fvermorgon. Hvad jag sade om din principale
kan du emellertid anse som mitt enskilda tycke. Jag r icke hitsatt att
stifta ofrid. Hufvudndamlet med min bo-vistelse r vunnet. Celia
kommer nu att ha det bttre.

Jag skte fvertala honom att bli qvar, att icke lta mina dumma ord
vara en anledning till bortresa. Det halp icke. Clinton var obeveklig.
Dock sade han n en gng:

-- Emellertid Celia, har jag vunnit mitt ml. Du _skall_ ha det bttre.
Tro mig det, Celia.

Det var icke utan att Clintons gon voro fuktiga d, fast han r en
karl.


                                                            d. 15 Okt.

Clinton for enligt sitt lfte. Hvad skall jag tnka? Vill han undvika
till och med skenet af att vara lyckskare? Eller ville han fr mig, fr
sig, bemantla den mjliga, uppkommande ..? Nej det r omjligt, svida
jag mste tro p hans egen frklaring, hans egna ord.

Men han hll sitt ord, hans berkning slog ej fel, den raske Clinton! Nu
r jag ssom barn i huset. Nu hlla alla af mig. Gamla frken klappar
mig d och d och kallar mig mein erster Traum. Hofrttsrdinnan
klappar mig fven och sger p engelska (lycka att jag knner ngot af
detta sprk) jou handsome girl. Jag r icke riktigt sker p, om det
der e skall vara i slutet af adjektivet eller icke, men saken r
densamma.

Ja, ja, ja, jag var felet till att Clinton for bort. S mycket ondt ett
enda ogrannlaga ord kan verka!


                                                             d. 1 Nov.

Nu r jag hr ter med mina disciplar. Lina och Bina blifva allt mera
lraktiga; det frjdar en guvernants sjl! Redan visste de p chartan
utpeka, hvar hafvet r och hvar landet. Till och med visste de sga,
hvar den strsta  i Europa ligger ... England! Skulle ngon tro, att
jag, min usla stackare, kunde stadkomma s lysande resultater.

En osed, som mina sm flickor ha, hoppas jag nu hafva vant dem ifrn,
men det r icke utan att jag har likasom litet samvetsqval. D de ro i
samma lexa, och jag frhr dem p en gng, s hnder naturligtvis ltt,
att den ena den ena gngen vet mera, den andra systern den andra gngen.
Rkar den tillfrgade d icke kunna svara, s hviskar systern och det
tillochmed icke cach, utan s hgt, att jag ganska vl hr det. Det
ser ut som skedde detta icke egentligen fr att hjelpa systern p
trafven, utan mera fr att utmrka sig sjelf. Detta r redan mycket
illa, men icke nog dermed. Svarar den tillfrgade d icke efter den
hviskandes ingifvelse, s blir denna frargad och sger helt hgt: 
nej, icke r det s, utan s hr r det. o. s. v. Den frra blir d
ter sttt, och slunda har ganska ofta uppsttt ett rtt lifligt gnabb
midtfr min nsa. I dag gick det s lngt, att Lina slog Bina, allt
under sjelfva lektionen och i deras vrda lrarinnas nrvaro. D kunde
jag icke underlta att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag har
oinskrnkt frihet att vlja emellan de straff, hvilka af min principale
ro bestmda eller tilltna, dmde jag dessutom Lina till det hgsta
mjliga straffet, som jag frr icke anvndt, fyra timmars arrest i den
toma vindskammaren, Bina ter, fr att hon hviskade, till en timmas
stende i skamvrn. Der str den stackarn nu och erbjuder fr gat en
bedrflig syn. Ibland ser hon p mig med en min: mnne inte timmen
redan snart r frliden? Jag skulle s gerna frlossa henne ifrn den
ledsamma stllningen: jag riktigt lngtar att kyssa henne, men jag mste
kufva mig. Jag r guvernant! Lilla Lina mtte vl icke heller ha det fr
vl i sin toma vindskammare, helst den kra middagen kommer att fr
henne uppskjutas ett par timmar. Det svraste af straffet r fr dem
dock, att msta sakna hvarandras sllskap, ty de ro s oskiljaktliga,
att det r lust och gldje dert. Jag har aldrig sett syskon, hvilka med
en sdan passion hnga efter hvarann, som mina sm flickor. Deraf kommer
fven, att de stundom fr variations skull mste gnabbas.

Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och d han det gr, r
det bara fr att med dem spela ngot litet oskyldigt puts. Oaktadt
sdana puts alltid g p sm flickornas bekostnad, oaktadt de redan p
frhand veta, att Axel skall gra dem ngonting illa, s ro de dock
hgst frtjusta af sin brors rara sllskap. De komma springande till
mig, klappa i de sm hnderna och sga, kom och se, mabonne, hvad det
nu igen skall bli af, ty nu r Axel i salen.


                                                            d. 17 Nov.

Klubberna ha begynt och hofrttsrdinnan har varit god nog att
subskribera fven fr mig. Jag har alltid varit road af dans, och denna
smak har jag nnu icke frlorat. Visst r det sannt, att jag just icke
har ngot att dansa t, men just derfre gr jag det s gerna. Jag minns
ett uttryck af Heine (mtte det icke vara af den torra Gthe, som r
just en skriftstllare fr tyskar), att de vackraste vrvisor kan man
skrifva om vintern vid kaminen.

Emellertid r det skert, att jag p klubberna har ganska god tur. Att
man gr en sdan affr af mig, r visst en medelbar fljd af att Clinton
frkade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! -- -- Men nu pkomma mig ter
griller, dem jag, s ofta de komma, beslutit att qvfva!

fven de unga flickorna gra strre affr af mig, n jag kanske
frtjenar. Deras exempel flja mnga af de ldre flickorna och fruarna.
Axel sade hromdagen: tror mabonne jag inte vet, hvarfre mabonne i
hast ftt s mnga vnner. Jo, fr att de tycka att mabonne r ... jag
sger icke hvad ... de tycka att de bli bttre och f mera anseende, nr
de visa sig intima med en sdan som mabonne. Den pojken gr allt, fr
att skmma bort mig.

Tvenne vnner tror jag mig dock ha ftt, och de tminstone hlla sig
icke till mig af annan anledning, n deltagande och mhet, eller
sympathi, ty bda ro de .... guvernanter.

r det fr att jag nu sjelf r guvernant, som jag anser dessa bda
guvernanter fr s goda och i alla afseenden s dla menniskor? Aldrig
har jag hllit af ngot fruntimmer s, med undantag likvl af
barndomsvnnen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes jag s vl, huru jag med
den frtrffliga flickan disputerade om guvernanter. Det var den der
sedan s frfrliga aftonen p Mallasvesi, d vi genom en s undransvrd
frsynens vrd blefvo frlsta ifrn vgen. Och jag hade ortt d,
alldeles ortt. Huru obetnkt och frdomsfullt r det icke att skra en
hel klass menniskor fver en kam! Det ser jag nu. Ty icke r det, fr
att jag nu sjelf r guvernant, som jag s hller af mina bda
guvernanter. Jag har bemdat mig att opartiskt prfva dem, och jag har
funnit att de frtjena att lskas ssom menniskor.

Det r en frdom, att unga flickor icke kunna sympatisera med fruar.
Rosina r enka och hela trettiotv r gammal, sledes nra dubbelt ldre
n jag; nd tycker jag det r s naturligt och passligt att kalla henne
du. Likvl r jag fven till erfarenhet emot henne ett barn. Rosinas
lif har varit underkastadt stormar och vgor, frestelser och strider;
hon har gtt segrande ur dem alla.

Fr det Emma Wodin r syster till den Edvard, med hvilken jag skert
blifvit frenad, om lyckan smlett emot mig, och min far nnu lefvat,
skulle jag vl haft skl att kallt stta henne ifrn mig; men i stllet
knde jag mig dragen till henne genom ett osynligt band, och hoppet lt
mig icke komma p skam. Emma r den knsligaste menniska i verlden, och
om hon, som redan fyllt sina tjugutta r, n aldrig varit kr, s anser
jag sdant n mera bevisa djupet af hennes sjl och renheten af hennes
knslor.

Hvad det var underligt, d vi kommo att tala om Edvard! Emma frsvarade
honom icke, utan ogillade helt och hllet hans beteende emot mig. Och
nr jag frskrade, att jag, alltsedan den stund jag blef fvergifven,
icke lskat honom det ringaste och knappt egnat honom en enda tanke,
tryckte Emma min hand och frskrade, att hon alltid ogillat sin bror i
detta fall, men att hon nu gjorde det mngfaldt mera, sedan hon lrt
knna mig personligen. r det en falsk stolthet hos mig, men skert r,
att jag vid sdana ord af systrens mun njt en stor upprttelse och
ngonting svart, liknande en mttad hmnd. Jag vill bedja till Gud, att
han hdanefter bevarar Celia fr knslor af detta slag.

Huru kan en syster s dmma om sin bror? Jag tror att om Clinton p
samma stt frbrutit sig emot en flicka, som Edvard emot mig, s hade
jag varit frdig att, om ock med skengrunder och sofismer, bli en
advokat fr min brors sak.

Emma frgade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard ngerfull skulle
tervnda till mig och med ny krlek ska utplna flcken i den frra.
D svarade jag henne hvad jag tnker, fven nu p min kammare; jag
skulle af hjertat gerna gifva honom min frltelse, jag ginge tillochmed
in p att bli honom en vn, men lska honom, nyo binda mig vid honom,
det kunde jag ej. Ett sdant svalg af kyla, en sdan krlekens
omjlighet har blifvit befstadt i detta brst. Hellre hvilken annan n
honom.

D tryckte Emma nyo min hand och sade: godt Celia, jag skall rtta mig
derefter. Min mening var vl den, att nyo komma min bror att minnas
sina lften, men ssom det nu r, ser jag att det icke gr an att
vidrra det mnet. Lt mig likvl vara dig en vn!

S talade Emma, och mer n hennes ord, fvertygade mig troheten i hennes
blick och mheten i hennes handtryckning, att hon menar det vl med
Celia.


                                                             d. 5 Dec.

Lifvet har gtt sin hvardagliga gng, och p flera dagar har jag
ingenting haft att frtro t mitt papper. Och det stackars hvita pappret
ser mig s lngtande ut; ngot mste jag vl skrifva.

Jag tycker just, hvad tlje det skulle vcka, om mina sm, fga
intressanta konturteckningar ur en guvernants hndelsefattiga,
obetydliga lif ngon gng komme i hnderna p en opartisk kritikus! Jag
tror sjelfva min bror, jag tror sjelfva Clinton skulle smle godt, men
satiriskt. Och skert skulle han sga, att jag efter allt utseende
utlemnat det vigtigaste och sysslat med idel bagateller, ssom flickor
alltid gra. Derfre skall han icke heller f se mitt album; han skall
icke f veta ens, att jag fr ett sdant.

Men jag brjar bli smnig, och sannerligen jag heller fr denna gng har
mera att skrifva.

Adj, mitt album!


                                                            d. 10 Dec.

Altfr besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall rra
min elev af maskulina slaget. Om ngon finge kasta en blick i dessa
papper, s skulle han vl tro, att trettonringen Axel gjort ngot
intryck p sjuttonringen Celia. Men d skulle kanske Celia frsvara sig
och sga: det r icke s underligt att fsta sig vid den originelaste
och pikantaste i hela sin omgifning. Och samma frsvar har jag fven nu
tillhands, fr att frneka frsta meningen i detta stycke. Det r _icke_
altfr besynnerligt.

I dag hnde vid lektionen ngonting, som gjorde mig ganska distraite och
kom mig att rodna nda upp till ronen fr denne knappt halfvuxna gosse.
Det var i fransysk explikation. Jag frgade huru _ciel_ har i pluriel.
Axel svarade intet, utan tycktes fundera.

-- Nog vet vl Axel, huru _ciel_ har i pluriel -- sade jag efter en
temlig paus.

-- Jag vet det ganska vl, och skulle genast bordt svara, men jag blef
frvirrad, nr jag tnkte p det ordets likhet med ....

Hr tystnade han, sg ner, men kastade efter ngra gonblick sina stora
alfvarsamma gon p mig och sade:

-- Ngonting faller mig in. Lofvar mabonne att, p frhand g in p hvad
jag vill?

-- Hvad tnker Axel p? Midt under timmen, som eljest icke r lng,
faller Axel in med sdana parentheser.

-- Lofvar mabonne, att p frhand g in p hvad jag vill?

-- Fr att snart komma ifrn detta mne, som icke hr till saken, s kan
jag d lofva. Men det fr icke vara ngonting nsvist eller obehrligt.
Jag skall kunna g in derp, utan att ...

-- Alltid har mabonne sdana elaka ord att ge mig; helt andra ger
mabonne t systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i stnd
att be mabonne p frhand g in p ngonting, som icke bra gr an!

-- N, jag gr d in derp, men frbehller mig rttigheten att prfva
sedan ...

-- Bra, jag kan tillta mabonne det ... Hr mig d nu! Jag blef frgad
om pluriel af _ciel_; d glmde jag att svara, ty jag mindes ett annat
ord, som liknar det mycket. Hvad det r fr ett ord, menar ..., det r
_Celia_; jag vet ett tredje ord, som liknar dem begge, det r det
latinska _coelum_. Det r besynnerligt att namnet Celia skall bde i
fransyskan och latinet s mycket likna det ord, som betyder _himmel_.

-- Och hvart vill Axel komma med detta prat?

-- Jag tycker att _ditt_ namn, Celia, s vl passar fr dig. Och ditt
namn r som en himmel.

-- Men passar det att Axel kallar mig du?

-- Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hdanefter kalla dig Celia.
Huru lter _mabonne_ emot _Celia_! Hvarfre skall jag msta titulera
Celia p samma stt, som man brukar titulera gamla, fula och elaka
guvernanter, som ro ingenting emot Celia.

-- r det nu detta, som Axel begr af mig?

-- Ja, Celia, nog r det s.

-- Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sdan bn? Hvad skulle
mamma sga, och alla de andra?

-- Tror Celia, att jag skulle vilja sga Celia i sllskap med andra ...
nej, med Celia ensam. Just nr jag r ensam med dig, r det roligt att
kalla dig s.

-- Men just d vi ro p tu man hand, r det allra mest ortt af mig att
lta Axel kalla mig _du_, eller Celia.

-- r det orttast d? kanske r det s. Men, Celia, jag ber dig s
vackert, tillt det. Celia skakar p sitt hufvud, _Celias hufvud_ .....
Men jag sger ngonting. Om Celia vill det eller icke, jag kallar nd
dig fr Celia. tminstone nnns vl Celia inte sl mig derfr. Ochs
vgar Celia icke heller sl mig, som r lika stark som du. Tnk om jag
d skulle sl tillbaka, s skulle jag sedan d af sorg. Och s skulle
Celia f grta p min graf. Celia, var god emot mig, som fr din skull
visst skulle vara frdig att springa i elden. Ngongng i verlden, Celia
...

Chrestomathin hade han lagt t sidan, och jag kom ej ihg lexan mer. Jag
gick in upp hvad jag icke fr eller vill tertaga, men skert mste
ngra.

Jag skulle likvl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har ngot
vlde fver sin lrarinna. Det mtte vl aldrig vara s! Men mycket
intresserad af den lilla varelsen r jag, det r sannt.


                                                            d. 20 Dec.

I dag fick jag den underrttelsen, att min principale icke plgar
tillbringa jularna i staden, utan p landet. Hon ger, hvad jag icke
frut vetat, en rtt stor landsgrd, belgen, jag vill minnas, i Somero
socken, ungefr sju mil ifrn bo. Societeten i denna och nstgrnsande
socknar r icke att frkasta -- sade hofrttsrdinnan -- och jag hoppas
du, min snlla Celia, icke skall finna dig obelten med en liten sejour
p landsbygden. Jag svarade naturligtvis _ja_, och r rtt belten med
att komma p landet, ehuru det r vinter och stadsbullret nu icke r s
i ronen skrande, som den tiden krrorna och vagnarna lta hra sina
disharmoniska ljud.

Det frvnar mig emellertid att min principale, som r eller tyckes vara
s road af stadslifvet och den finare societeten, har mod att slita
sig derifrn just den tid, stadslifvet sker visa sig frn sin mest
lysande sida och verkeligen innebr s mycket lockande. Jag r frdig
att kalla det vackert, att ifrn staden och ffngan fly till landet och
oskulden just d, nr vra sinnen som mest bra vara ppna fr
heligheten och friden. Julklockorna p landet har jag alltid tyckt ga
en hgtidligare klang, n julklockorna i staden. Mnne det r derfre
att de, som p landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de ro till
antalet frre, gra det mera omedelbart, och mindre ledda af flrden?
Allmogen fljer sin barnatro, de bildade eller frbildade ro s sllan
barnsligt rena.

O, det r visst, att i qvll, i qvll, I qvll vill ett barn jag vara,
S glad och sll I gladaste syskonskara, str det i Topelii
Ljungblommer.

Gerna lemnar jag staden emot landet, nr julen stundar.


                                                            d. 26 Dec.

Ja, vi hafva firat julen p landet. Jag kan sga att jag de bda
juldagarne mera tnkt p Gud, n lnga tider frut. Mina knslor gde af
bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet gde de mycket. Men
hvarfre frhfva mig! Mtte jag fr hvarje jul blifva alltmer ett barn;
mtte tron allt heligare flda in i mitt hjerta!


                                                            d. 27 Dec.

Det r nstan med vld, som man i dag rycker mig till en dans. Genom en
enda dans kunna alla goda rrelser utplnas, och Celia blir intet annat
n en verldsmenniska.

Hvarfre skola menniskorna just inviga julen till sdana njen? r det
fr att frjaga de goda fresatser, de s nyss mjligen fattat? Under
nd, att den dla landsbygddens folk hruti skola vara s lika stadens
barn. Och derp kom jag icke att tnka frut! Sannt sger Geijer: Vi
menniskan sgo p fremmande kust P samma stt lefva och d.

r det ortt af mig att beqvma mig till denna dans? Eller vore det
frdomsfullt och pjkigt att bli borta derifrn? Knappt tror jag det
sednare. Men jag m fara.

Hofrttsrdinnan menar det vara skada, att min gra sidenkldning (som
hon utfver alla mina pretentioner gaf mig till Julklapp, utom mycket
annat) icke kan vara frdig nnu. Godt, jag klr mig d i den svarta
tibetskldningen, ssom ett tecken att det r nstan emot min vilja, jag
jultiden dansar.


                                                     d. 28 Dec. kl. 3.

P en landsbal gr det hftigare till, n jag kunnat ana. Nstan utan
afbrott fljer dans p dans, och efter supn dansades nnu nstan lika
mnga danser, som p en assemble i staden. Fre kl. half till sex hade
ingen ens tnkt p att bege sig af. Hvad ter frplgningen och srkildt
drickandet betrffar, s ser det verkligen ut, som om landsherrarne
tidtals vore underkastade en lngvarig fasta i den vgen ... s tappert
dricka de. Efter rd och lgenhet blir d den ena mera rrd n den
andra.

Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utlndning, en John Bull
af det finare slaget. Det var i Helsingfors. Engelsmannen, som nyligen
kommit frn en resa i sterbotten, tog sig om hufvudet och beklagade
sig, att man knappt i ngot land blir tvungen att dricka s mycket som i
Finland, s framt man ngotsnr vill flja med. tminstone, tillade
han,  landsbygden. -- N, det bevisar ju gstfrihet hos vrdarne,
menade Clinton. -- -- Ganska sannt, svarade englndaren, men gsterna
borde dock icke missbruka denna gstfrihet. Sdant borde anmrkas i
tidningar, eller kanske hellre, p ett fint och satiriskt stt, i
romaner. -- h, infll Clinton torrt, vra tidningar befatta sig icke
med dylikt ..... sdant bruka vi ej. -- -- Ja s, hr finnas sledes
icke ngra egna romaner, men -- fortfor den skmtsamme engelsmannen, i
det han sg p mig -- skulle det icke g an, att det tcka knet gfve
sm frestllningar; sparlakans-lexor gra ofta god verkan. -- -- Vl
mjligt, svarade Clinton, men de hlla s mycket af oss. Vra fruntimmer
frlta oss.

En bal r i stnd att frvandla natten till dag. Jag knner mig icke
endast icke det minsta smnig, utan till och med vaknar hos mig en lust
att fortstta med upptecknandet af hvad den hndelserika natten fr mig
gde ljuft och ledt. Ja, jag vill frska.

Vrden, hradshfdingen Lingh, var utmrkt artig och frekommande emot
mig, och srjde nog fr att jag fick dansa. Tidt och ofta presenterade
han fr mig den eller den kavaljeren. De fleste voro rtt hyggliga och
sktte konversationen ganska bra, s att jag om dem har ingenting att
anmrka. Derfre vill jag icke tala om dem vidare.

Men om _tvenne_ af kavaljererna mste jag tala, oaktadt de minnen, de
vcka, sannerligen ro ganska obehagliga.

Den ena var Assessor Abelin. fven han hade anlndt till orten ...
troligen fr min principales skull. S trodde jag, och ... jag vill tro
det nnu.

Som jag aldrig lter binda mig fr mer n den frsta blifvande dansen,
hnde sig att Abelin, som tycktes veta deraf, med ltthet erfrade mig
fr tv danser. (Jag vet icke just, huru jag annorlunda skall uttrycka
den sista meningen.) I den frsta dansen var han ssom vanligt, men i
den andra var han till en brjan tyst och sluten. Jag tillt mig att
frga orsaken dertill. D svarade han ... jag minns icke, huru orden
fllo ... nog af, han talade sdant, som ... Hvad skall jag dlja
sanningen fr mig sjelf? Han erbjd mig sin hand fr lifvet. Han friade
.... Huru jag rodnade d, och stundom bleknade! .... Jag svarade, hvad
minns jag hvad det var, men ifrn mitt uppriktiga hjerta var det.
Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig med en sdan som Abelin! Att bli
anstndigt frsrjd (hvilken strng han fven var ogrannlaga nog att
ansl) genom en man, den jag icke kan lska, r fr mig en
vedervrdighet och en leda. tminstone r Celia i det fallet bttre, n
mnga andra flickor. Ja, ja ..... Hvad vet jag, hvad jag svarade i min
obehagliga frvirring. Kanske brjades det med tacksamhet fr hans dla
anbud, men det slutade s, att assessorn vid dansens slut tycktes
frst, att han ftt afslag.

Efter dansen kom _Axel_ till mig med de framhviskade orden: sta Celia,
dansa icke mer med assessorn, utan om han kommer, s sg att du r
uppbjuden. Hr finnes en, som, det sg jag, visst icke var njd med att
han dansade med Celia den andra dansen. Och den der, som jag icke vill
sga hvem det r, kan derfre bli stygg emot Celia.

S sade Axel och jag hann knappt fvertnka meningen med ett sdant
yttrande, ty ter spelade musiken, och jag blef upptagen af Axel. Han
talade med mig lifligt under dansen, men icke mer i den berrda
riktningen.

Nu har jag litet nrmare tnkt fver, och jag tycker mig ha mrkt ngot,
som jag icke vgar skrifva. Ty pappret r i vissa fall ssom en
frtrogen, p hvilken man icke fr inplanta misstankar, som kunna vara
lsa.

Men nu vill jag fverg till den andra kavaljeren. Ida Elin, med hvilken
jag p ngra dagar hunnit bli ganska bekannt, berttade mig p frhand
en hop saker om en ung man, som fr det nrvarande uppehll sig i
socknen i embetsfrrttningar. Enligt hennes beskrifning skulle det vara
en den mrkvrdigaste menniska i verlden, snillrik i hg grad, mngsidig
nda till frvning, talangfull. Hans karakter var (enligt Ida) en
sammansttning af motsgelser: stolt, del och hurtig, men stundom
frsigtig nda till feghet. Han var p en gng den egenkraste och den
msintaste menniska i verlden. Vid ett tillflle hade han kastat sig i
gonskenlig lifsfara fr ett barns skull; dervid hade han sagt till dem,
som skte afrda honom ifrn vgstycket: jag vet, att det r nog mycket
vgadt, men stor blir fven min belning, om jag lyckas, nr modren med
gldjestrlande gon tackar sitt barns rddare. Och han lyckades. En
annan gng ter (han var d omgifven af bara fruntimmer) hnde sig, att
en gammal fattig gumma fll i n. Han skulle d blott behft att hjelpa
till att skjuta jullen i vattnet, och utan all lifsfara skulle han
rddat den gamla. Men se, d rrde ha'n sig icke det minsta; han smlog
blott och sade skmtande: gamla menniskor blifva s kra i lifvet, att
det kan vara s godt att lra dem d vid frsta lyckliga tillflle.
Eller ha'n J, mitt herrskap, ngonsin hrt att ngon menniska, som
fverstigit sina sextio r, tagit lifvet af sig? S der skmtade han,
medan gumman kmpade med det vta elementet. Och den stackars gumman
fann der fven sin graf. Vi -- menade Ida -- betraktade honom d med
afsky, blandad med beundran fver hans nyligen visade sjelfuppoffring.

Hans bana vid universitetet hade fven varit hgst besynnerlig. Student
vid femton rs lder, undangjorde han p ett och ett halft r tre
examina, s att han innan sitt fyllda sjuttonde r blef auskultant vid
bo Hofrtt. Der ledsnade han snart vid kamratskapet, ssom han sade,
och for ter till Helsingfors. Eter tv rs tid blef han filosofie
magister, samt icke lng tid derefter lrare vid trivialskolan. ter
ledsnade han, skiljde sig ifrn sin post, gjorde sedan p halftannat rs
tid ingenting annat n spelade (de frsta nio mnaderna) och rumlade (de
nio sednare). Antingen han nu hade ftt afsmak fr ett s fventyrligt
lif eller ej, nog af, han sammankallade ngra sina kamrater, dem han
frtrodde, att han icke ansg sig vuxen ngonting sdant, som att vara
spelare eller rumlare ex professo. D han emellertid hade skingrat
hlften af sitt arf, tog han dem till rds angende hvad han egentligen
_nu_ skulle sl sig p. En af dem hade d uppmanat honom att bli
landtmtare! Rdet behagade mannen; han studerade p sin examen ngon
liten tid, och blef landtmtare.

Ida menade, att d han redan varit landtmtare i tv och ett halft rs
tid, s var att hoppas, det han icke mera skulle sl om. En gng hade
han sagt; det r mera enligt med min sjl, att samtala med trd, mossor
och stenar, n med inskrnkta, frdomsbetagna kamrater, eller oklarsynta
snusfrnuftiga frmn.

nnu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig att sqvallra.
Nr det ngra dagar frut hade varit frga om mig, hade han sagt liksom
fr sig sjelf: kanske blir hon ett blad i mitt hjertas bok ... ja, det
anar mig, att hon skall spela en roll i min lefnadsdram.

S mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef det af!

Bst jag efter frsta dansen med assessorn satt bredvid Ida, framtrdde
der en ung man, som jag nnu icke sett under qvllen. Han stannar midt
framfr mig och sger:

-- Detta r det enda fruntimmer i societeten, som jag egenteligen icke
har ran knna. Sledes r det Celia Ina Wrn. Ah, men mitt minne
vaknar: en annan gng mera, mamsell Wrn. S har jag d slutligen
funnit dig, Armida. Enda lskade, nu lemnar jag dig icke mer.

Ja, han hade rtt; hans minne var troget. Det var min bekantskap ifrn
Vista gstgifveri.

fverraskad af ett s ovanligt tilltal, som knappt tillt ett svar,
kunde jag icke heller sga ngonting. Han fortfor:

-- Du ser frvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell Wrn m veta, att
det r om er jag sagt: det anar mig, att hon skall bli ett blad i mitt
hjertas bok. Ida r god presenterar mig fr detta frtjusande vsende.

Ida, med hvilken han nd verkligen var du, blef lika altererad som jag,
och hon kunde blott framstamma: Josef!

-- S r mitt frnamn, men tillnamnet?

-- Josef, hvad felas dig, hvad tnker du p? -- sade Ida hviskande.

-- Mitt tillnamn skall du sga. Bttre sent n aldrig; bttre frr n
sednare. Fatta mod, Ida.

-- N ja, Celia. Detta r filosofie magistern, ingenir Josef v. Degen.
r det nu nog, obeskedlige?

-- _Du_, Ida har fullgjort allan rttfrdighet. Icke s din kamrat med
de svarta lockarna, herrliga gonen, rda friska kinderna, och lpparna
sen! Ty vidare fram vill jag icke frvilla mig. Endast derhn, att ni
mste _tala_!

-- Jag vet sannerligen icke hvad jag skall sga, d jag mste tala p
befallning -- svarade jag, halft frlgen, halft ond.

-- Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabsta. Mer behfdes ej fr
denna gng. Nu fick jag hra fven er rst, och dess klang r bra.
Rsten r vigtigare n man i allmnhet frmodar. Mera en annan gng,
mamsell Wrn.

Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade jag till Ida: --
han r verkeligen besynnerlig.

-- Ja, kra Celia, det kommer sig deraf, att han af denna aftons goda
tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. Eljest r han icke s
fverdrifven.

-- Du tycks vara srdeles intagen af honom.

-- Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god han var emot oss:
mtte upp min fars mark utan ngon ersttning, och gaf dessutom min far
s goda rd i inrttningen af jordbruket, att pappa sger, det vi
derigenom, i stllet fr att vi nu ro fattiga, kunna bli vlmende. Och
fr att kunna uppkasta sdana rd, sparade han ingen mda, icke heller
tid. Jag kan icke vara ond p honom, om han ock fr det nrvarande r
litet se s der.

Ingenir v. Degen dansade vl icke, men vid slutet af den dans, jag
dansat med Axel, infann han sig ter och sade helt obesvradt:

-- Jag tror att denna lilla gosse fven mnar ha en roll i den dram, der
vi bda bli hufvudpersonerna.

Axel, som rnat g bort, hejdade sig vid dessa ord, och ... antingen han
nu frstod meningen i dem, eller blott anade densamma ... nog af, han
vnde sig om och sade helt sturskt:

-- Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bttre n
morbrors.

-- Det frjdar mig, att du r ett s qvickt barn -- sade v. Degen och
klappade Axel p axeln. Den stackars Axel blef hrigenom liksom afvpnad
och drog sig misslynt undan.

-- Det tycks frvna er, att Axel kallar mig morbror; saken r den, att
jag r kttslig kusin med hans fru mor, men den ndiga frun tycks icke
stort ltsa om en fattig stackare som jag. Hon anser mig skert fr en
vidlyftig person och ... kanske har hon rtt hri.

Hrifrn fvergick han ter till andra mnen, och var stundom
intressant, stundom nsvis. Jag visste icke, hvad ton jag skulle antaga
med honom, och jag var i hgsta grad frlgen, ty smningom vndes allas
blickar p oss. Sluteligen bjd han upp mig till kotiljongen, som nu
skulle brjas, och jag kunde icke sga nej. D aflgsnade han sig och
rkade mta sin kusin, min principale.

Det var d att se, huru denna, lngt ifrn att visa sig fjr, inlt sig
med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas slut kom hon till
mig och sade sakta:

-- Jag sg att min kusin talade med Celia, men jag sg fven, att Celia
icke stort var agrerad af hans samtal.

Hon skte derefter i ett lngt andragande urskulda ett tillstnd, som
det, hvari v. Degen tycktes befinna sig.

Min principale r i allmnhet fordig och icke srdeles vltalig. S bra
som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, och likvl gllde det en,
som sade sig af henne vara fversedd. Jag frstod ej detta och frstr
det knappt nnu.

Axel hade sttt p ett litet afstnd och kanske uppfngat ett och annat
uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt mig ifrn Ida. D kom Axel och
sade med en bedrfvad min: -- hvad sade mamma t Celia? Bad hon dig, att
icke vara oartig emot hennes kusin? Sg, snlla Celia!

Jag blef litet frlgen fr den lilla phngsna pojken, i och med
detsamma jag brjade ana att hofrttsrdinnans tal var ett indirekt
frsvar fr gynnaren v. Degen. Jag svarade Axel just ingenting, och han
fortfor:

-- Celia skrattar t mig, fr att jag r liten. Men om jag icke r
hlften s gammal, som mamma eller morbror, s menar jag nd med Celia
dubbelt mera vl n de. Hr mig Celia! Tro icke mamma, fr mamma har
visst ngon mening under allt detta. Och tro icke heller magister Degen,
fr han r aldrig ngon bra menniska. Celia, Celia, lska icke honom,
tag honom icke till din man!

-- Tokiga gosse, huru tnker du sdant?

-- Nog ser jag, att Celia nu r ond p honom, nu d han r drucken. _Men
sedan en gng, nr han r bra igen, s ngrar sig Celia, och blir
alldeles fr mycket god emot honom._

I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara f. d.
hofrttsauskultanten, numera fil. magistern och vice landtmtaren Josef
v. Degen kom att placera mig.

Emellertid var det mrkvrdigt att se, hvilken frndring nu i hast
tycktes ha frsiggtt med denna menniska. Nu var han stilla, nstan
blyg, och talade i allmnna mnen, ssom folk bruka mest. Dessa allmnna
mnen behandlade han dock icke p allmnt vis, utan bifogade tidt och
ofta en satir eller allusion.

S lngt och i brjan var allting bra, men vid en tur, i hvilken jag
hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han bde frg och ton och
yttrade sig ungefr s: de tro sig gra en dam p det hgsta frbunden
genom de der upptagningarne, men tminstone r det en plga fr mig.
Straxt derefter kom ter en kavaljer, fr att taga upp mig. D afbjde
v. Degen detta, sgande: urskta, herre, min dam har blifvit fr mycket
fatiguerad, fr att denna gng kunna gra herrn den ran. D infll jag
... var det vl eller illa gjordt? ... jag infll: nej, herr magister,
jag r icke trtt. Nr jag terkom till min kavaljer, hade han
frndrats hgst ofrmnligt; det var liksom hade alla furier ftt
insteg i hans brst. Han andades vldsamt och tungt, hans gon liknade
dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom fr att taga upp
honom, d han med sakta, men djup ton talade: -- bort, jag vill tala med
denna _donna_. Sttt och frlgen aflgsnade sig damen. Nu skulle det
sledes hrt till saken, att han talat, men ... han teg. Det var liksom
han velat tillintetgra mig med sin tystnad. Hvad jag d lngtade efter,
att ngon dam (det var en sdan tur nu) kommit och tagit upp Celia. Men
de obarmhertiga kommo _icke_, de rdda dufvorna _vgade icke_ stra
tigern, som lurade p sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan vi
sutto bredvid hvarandra tysta, tillt han sig en nsvishet, som franlt
mig att uppstiga frn min plats och draga mig till ett annat rum.
Derifrn kunde jag nd se, huru han p sin plats satt qvar helt lugn.
Och nr ngon nu kom och tog upp honom, hade han ingenting deremot; han
tycktes skmta med damerna, hvilket frargade mig.

Eter dansen skte han upp mig och sade: -- _ni_ srade mig; _jag_ er n
vrre, _ni_ mig n vrre, ehuru rttvist. r det icke en bild af, att
vra den bli fltade i hvarandra? Jag har sagt, att Celia skall spela
en roll i min lefnadsdram; nu sger jag: jag skall ha en roll i dramen
af Celias lif .... Fr denna gng nog!

Han tog ngra steg och mrkte en gammal herre, som gick der ensam och
melankolisk. Med denne inlt sig v. Degen, alldeles ssom han skulle
glmt att jag fanns till i verlden, i ett samtal, som blef allt
lifligare, ju lngre det led. De talade ganska hgt, s att jag vl
kunde hra, hvad de sade. Frgan var frst om, huru ortt det r af
landtmtare att skifta mark s, att landtmannen mste stlla sina
grdesgrdar i spetsiga vinklar. Derifrn fvergingo de till frga om,
huru bonden, fven utan landtmtarens tillhjelp, slser med
grdselmnen, huru han ofta hugger ned en granbuske, af hvilken han icke
kan f mera n _en_ str, o. s. v. .... Det frargade mig, att han
skulle tala s klokt och s lugnt.

Bst jag stod der s, sprang Axel till mig och hviskade: -- Celia, sta
gulle, engla Celia, du glmmer ju hvad jag sade. Huru du drmmer, ibland
ser du p golfvet, och sedan ter p _honom_!

Nu kom p mig en rrelse, ssom om mitt hjerta velat brista. Men sedan
klckte det i brstet p mig s ljuft. Jag knde inom mig ett innerligt
begr att kyssa denna lilla trettonriga gosse. Han frefll mig ssom
en engel, ssom mitt lifs goda genius.

Vid supn satt Axel bredvid mig i den ena inre vinkeln af det stora
hstskobordet. v. Degen satt snedt emot; han tycktes vara ett af de
lifvande elementerna i sllskapet. Han drack mycket, nstan ursinnigt,
men han tycktes bli allt mera stdad, alltmera intresserande. S ofta
jag sg p honom (ssom alla gjorde), sg Axel p mig och drack mig
till. Engng sade Axel med underlig ton: Celia. D skulle jag ter velat
kyssa honom, men jag tcktes icke.

v. Degen var den enda, som frfogade sig bort straxt efter supn. Med
nje hrde jag, att han skall resa bort ifrn socknen.

Sedan dansade jag s mnga danser, som de andra. Men jag gjorde det utan
egentligt nje.

Jag ser, att jag nu skrifvit det lngsta stycket i mitt album.
Halftannat ark! Och klockan? Himmel ..... hon r tv!


                                                       d. 2 Jan. 1849.

I gr var det nyrsdag och man nskade godt nytt r. Det var den frsta
nyrsdag, som fven jag sjelf nskade mig ett godt nytt r! Godt nytt
r, Celia!

Jag tycker icke om, att de gamla goda nyrsvisiterna brja bli aflagda.
Finns det ngra visiter i verlden, hvilka frtjena att gras, s r det
visst nyrsvisiterna, vid hvilka till och med ngra utan hjertlighet
frampladdrade ord helgas af den enkla och skna inre tanke, af hvilken
de ro ovrdiga representanter. Men r hjertligheten med, d hafva
nyrsvisiterna ett n hgre vrde. Det kan visst vara bra att, d man
vill _slippa_ nyrsvisiterna, sammanskjuta ngonting till frmn fr
fromma inrttningar, ndlidande m. m., men det ginge ju an att _gra_
visiterna, och _nd_ hjelpa ndlidande m. m.

Dessa tankar ro dock icke mina egna, utan v. Degens. Och jag
upptecknade dem, liksom de varit mina egna!

Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var p grdagens dans.
Anade han, att jag, om jag vetat att han skulle infinna sig der,
alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde han ett sdant rykte endast
fr att fra mig bakom ljuset? Blott _mig_? kan han ga en sdan
gissningsfrmga och skarpsinnighet?

Jag mste medge, att han i natt visade sig frn en frdelaktig sida. Tv
danser dansade han med mig, den andra och _kotiljongen_. Och nr ngon
nu tog upp mig, visade han sig glad och sade engng, liksom han alls
icke erinrat sig den frra balen: -- det fgnar mig, att fven andra
menniskor dela smak med mig. -- Ett sdant smicker misshagade mig ej.

Vid supn kom jag ofrmrkt att bli indragen i ett samtal med fyra  fem
personer. D mrkte jag, huru han, full af finhet, understdde mina
ansprkslsa yttranden, huru han behndigt frde mig till det rtta
igen, d jag p fruntimmers vis ville flyga fver till mnen, som
egentligen icke hrde till saken. Ja, han frklarade s vl meningen af
hvad jag sagt, att jag rodnade fver att hafva sagt ngonting s
vackert, att jag kommit fram med s skna ider. Allt detta gjorde han
med en sdan ltsad likgiltighet eller opartiskhet, att jag tror ingen
annan mrkte det n ... jag.

Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan han lska mig?
Ville han godtgra, hvad han frra gngen brutit? Jag tror det sednare,
men jag vill icke tro det frra.

Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. Nr vi tagit afsked
och voro i tamburen, hviskade han till mig: stackars Celia, huru gr det
med dig, Celia?

Men jag knner det s vl: _sdan som denna, r icke krlekens brjan_.


                                                          Augustdagen.

I gr ter en dans, och s roligt som der, har jag icke haft. Min sjl
blef likasom frd p vgor, som voro af en ljuf, drmlik natur.

Men nr jag skulle stta mig i slden, fljde mig v. Degen ut ... han
hade fven hjelpt kappan p mig ... med den strsta varsamhet och
delikatess hjelpte han mig nu fven i slden ... fllen stoppade han s
sorgflligt in vid ftterna. _Han var van fven vid sdant._ Sedan tog
han min hand, hviskade: -- r Celia nnu rdd fr mig? Jag svarade: --
har jag d varit rdd fr er? .. D sade han ter: -- kalla mig Josef,
det lter bttre! ... Men jag svarade: -- nej, herr v. Degen, det gr
jag icke ... D sade han intet, men nr slden for af, stod han der
bakp ett litet stycke vg, och sedan knde jag ngonting ... likt en
kyss, som brnde igenom dukarna och bahytten. Jag vnde mitt hufvud om,
och sg honom ila bort t karaktrsbyggningen.

Det var en lycka att min slde var den sista, och att jag med mig hade
blott kusken, att han kunde blott finska och att han var enfaldig som
ett spn.


                                                            Knutdagen.

Detta r sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat den? Jag
har ltit rycka mig bort af hndelsernas strm!

I dag har min principale en tillstllning, visserligen ej tilltagen i s
stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men likvl stor nog. Det
kan vara femtio personer bjudna.

Jag har dragit mig ifrn salongen, fr att en gng i mitt album kunna
omtala saker, som ro rtt frska och som passerat rtt nyligen.

Abelin var nog artig att dansa med mig nu, ssom frut. Men det plgar
mig, att ndgas dansa med en man, t hvilken jag gjort ondt.

Axel dansade med mig denna gng. Bland annat som han sade, minnes jag:

-- Lofva mig ngonting, Celia!

-- Ja, ja, goda Axel.

-- Lofva mig, om jag dr frrn du, lofva mig d, du himmelska Celia,
att grta p min graf!

-- Ja, ja, ja, lilla Axel; om s gr, s skall jag visst grta. Tror
Axel annat! .... Men kan Axel lofva mig ngonting i stllet?

-- ja, det kan jag visst lofva. Hvarfr icke det? Jag lofvar; den dag
Celia blir gift med honom der, skall jag grta s, som om Celias lycka
vore i grafven. -- -- -- --

Glacen r serverad och musiken spelar upp.


                                                     En timme sednare.

Nr jag kom in, sg jag v. Degen i samtal med min principale, och efter
vanligheten tycktes samtalet vara mycket animeradt. Jag tyckte icke om,
att hennes blickar p honom i hast blifvit s varma. Hon kunde, tycker
jag, sknka de varmaste blickarne t assessorn.

-- Nr Josef (det namnet lter verkligen bttre) sg mig, kom han snart
till mig, och ter voro vi ett par i kotiljongen. Och vi talade mycket
ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just d dansen slutades, gjorde
han mig en frga, som kom min blod att sjuda varmt och min barm att
svalla hgt. Jag minns icke, hvilken frgan var, men ..... jag kunde ej
svara derp. D tryckte han sakta min hand och hviskade. Men fast han
hviskade, tyckte jag att denna rst, _med dess obeskrifliga frgton_,
bordt hras fver hela verlden. Han hviskade: -- _ni lskar mig, tack,
tack!_

Ssom ett flor fll fver min sjl; allt frsvann ssom ett tcken fr
mina gon. Nr jag vaknade, voro mnga omkring mig och bestnkte mina
tinningar med vatten. Jag hade legat sansls i Josefs armar, men jag kom
mig ter.

Godt, att man lossat upp den trnga kldningen och snrlifvets
tyranniska band. Nu fr brstet svalla desto friare; men fven nu
arbetar det vldsamt. r krleken _sdan_?

Hr sitter jag ensam, ensam, med den frnvarande till sllskap! Och jag
skrifver detta i en outsglig gldje och smrta.




                              ANDRA BOKEN.


                                                        bo d. 16 Jan.

Hvad mitt rum frefaller mig ovanligt. S var det icke frr. Mrkvrdigt
nd, att allt frndrat frg, i det yttre, sedan min sjl frndrat
frg, i det inre!

Menniskorna fira marknad som bst. Hvar och en tror sig ha ngot vigtigt
att utrtta. S har fven jag frr trott mig ha vid marknader. Nu tycker
jag min nrvaro derute r mindre ndig.

Hr sitter jag ensam, ensam med den frnvarande till sllskap.

Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, s mycket, att ... jag
allsicke hunne uppteckna s mycket. Ngonting mste jag vl nd
uppteckna. Det blir naturligtvis om Josef.

Josef r den sol, omkring hvilken Celias stjerna vnder sig. _Jag r ett
blad i hans lefnads bok._

Huru sade Josef Felixdagen?

-- Frlt mig, Celia, grdagens ord. De voro sagda i gonblickets
ingifvelse, utan berkning.

Jag minnes dem icke mera -- svarade jag, men knde, huru hgt jag
rodnade fver denna osanning.

-- Frlt mig -- tertog Josef -- ty jag lskar er.

-- Jag svarade intet; han sg p mig; det pkom mig ett begr att nrma
mig honom. Vra sjlar mttes p en gng som vra lppar.

Frlt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du sknkte
mig i den frsta kyssen!

Celia r stum och fattig.


                                                                d. 22.

Josef r i staden. Hvilken gldje! Han har frordnande att skifta mark i
nrheten af staden. Ofta, ofta skall han vara hos Celia.

Vi ro nu hvad man kallar frlofvade, visserligen icke clat, men icke
heller i hemlighet.

Huru kunde det fven frblifva en hemlighet? Nr ngon bryr mig fr
Josef, s kan jag ju icke dlja den gldje, jag derfver knner. Jag
rodnar. Det r nd s roligt.

Men det bsta af allt r nd, att fven Josef rodnar. Han kan rodna!
Det trodde jag icke om honom frrn i gr, nr min principale brydde
honom.

Josef har en stor sjelfbeherrskning, men fven fr honom kunna stunder
finnas, d knslan tar ut sin rtt. Dert r jag s innerligen glad. Jag
finner, att han nd icke r ett altfr hgt vsende fr min krlek. Jag
finner, att han r en menniska, som r tillgnglig fr menskliga
knslor.

Ja, efter det Josef rodnade, r jag icke mera alls rdd fr honom. Jag
vgar skmta med honom, jag vgar tala med honom s barnsligt, som jag
icke skulle vga med ngon annan. Och hvad det d frjdar mig, nr han
sger, att jag r alldeles barnslig. Ty jag vet att Josef anser
barnasinnet vara det hgsta.

Men nnu ljufvare r, d han, smittad af mitt exempel, sjelf blir
barnslig. Han hittar d p s mnga sm oskyldiga upptg, att jag anser
det vara omjligt att med honom nnsin ha ledsamt.

Jag vgade i gr afton en anmrkning, som lutade ditt. D sade han
leende:

-- Det kan vara s godt att min Celia tycker s, ty vet Celia, tiden
rcker nog till, att ha ledsamt med sin man. Det r vl s utsedt, att
vi skola bli man och hustru.

ter rodnade jag, ty jag hade aldrig frrn nu kommit att tnka p det
han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt anat sdant. Det var
liksom Josef skulle kunnat lsa i min sjl, ty han sade:

-- Ja ja, Celia lilla; fven om dylikt mste man tala och komma
fverens. En tr bor i mannens brst att f sin lskade till maka. En
motsvarande tr frefinnes skert hos den lskande qvinnan.

-- Tro mig min Josef; aldrig har n din Celia .....

Hrvid rodnade jag s hftigt, att alla pulsar brnde. Jag kunde icke
fullborda min mening. Josef befriade mig ur den plgsamma tystnaden:

-- Du har rtt, du rena qvinna. Vr krleks frsta timmar bra icke
vanhelgas med jordiska tankar p jordisk utkomst, gifterml och mera
sdant. Vi vilja helt och hllet lefva i det nrvarande, och lemna det
kommande t Gud och ett vnligt de.

Nr han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke hvarfre dessa
ord, s skna de n voro, ingfvo mig en viss sorg.

Men jag vill trsta mig. Jag har hrt att krleken icke kan vara utan
sm sorger, barnsliga farhgor. Och om jag icke r glad i morgon, s
skall jag vl bli det, nr Josef kommer. Hans nrvaro r mera trstande
n alla frnuftsgrunder.

Om Clinton skulle se mig sdan jag nu r, mnne han skulle nnnas
skratta t mig?


                                                           d. 29 Febr.

Huru lnge du, min kra dagbok, ftt sakna din vninna. Men hvad har jag
haft att skrifva?

Ja, nr Josef varit i staden, har jag varit mer n lycklig. Jag har
kunnat lefva blott i min lycka. Och nr han varit frnvarande, s har
jag visst saknat honom och knnt en viss sorg, men s mnga minnen, s
mnga frhoppningar hafva gjort denna sorg nd s ljuf, att jag fr
allt i verlden ej velat mista den.

Jag har alltid varit lycklig. Dock hnde i dag, nr Josef satt vid min
sida, att jag brjade grta. Var det fvermttet af sllhet, som vllade
dessa trar, eller hvad var det?

Josef vrdade sig icke om, att frga efter dessa trars orsak. Han blott
kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphktade hrflta och
brjade leka med mitt utslagna hr. Jag blef njd deraf.

Jag har lst att krlek r det nrmaste steget till vansinne. Jag har
tviflande skrattat dert, men troende skrattar jag icke mera.

Blott det ville jag veta, hvarfr icke menniskan p hjden af sin lycka
blir vansinnig.

Jag frgade Josef derom; han svarade, att sdana fall gifvits, men de
hafva intrffat genom kontrasten emellan grnsls olycka och den hgsta
lycka. Och fven d ro de hgst sllsynta. Vidare sade han icke, utan
vnde talet p annat.

Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke ltit Celia bli vansinnig.
Det r din nd, jag skall tacka.

Innan jag lskade, trodde jag att man i krleken till en jordisk varelse
glmmer bort sin Gud. Jag tror s icke mera. Nr sjlen blifvit
frdubblad, huru skulle man d glmma att bedja och tacka Den, som
skapat sjlarna?

Visst r det dock sannt, att ofta under mina bner insmyger sig Josefs
bild. Jag sker d frjaga denna bild och lser bner s mnga gngor,
att Josef icke mer har fvermakten. Och sedan, nr jag r vl tillfreds
med mitt samvete, somnar jag in s lugnt och drmmer de ljufvaste
drmmar om Josef.


                                                           d. 10 Mars.

Hvad jag befarat rrande Axel, tycks verkligen p alfvar vilja sl in.

Alltsedan Josef och jag kommo uti detta mma frhllande (fy s pjkiga
ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu r han s blek, s blek, som han
n aldrig varit, fast han visst ej nnsin haft frisk frg. Hans matlust
har fven frgtt ansenligen; frut t han med den hos alla skrofulsa
barn nstan omttliga aptit. Nu ter han icke s mycket som flickorna
ens.

Sina lexor kan han ofta utmrkt vl, men stundom alls icke. fven de
gngor, han tyckes kunna, hnder nd att han rkar i en ngra minuters
sjlsfrnvaro, d han stirrar framfr sig frvirradt, ja nstan vildt
och hemskt.

Det hnde engng i frra veckan, medan Josef satt vid min sida och hll
mina hnder i sina, att lilla Axel kom in. Sm flickorna ha ofta kommit
in, nr Josef suttit bredvid mig s; det har icke gjort mig frlgen,
jag har knappt mrkt sdant, men nu, d Axel kom in och sg s
besynnerligt t vrt hll, d stack det mig, och jag sade ngonting
sdant som: hvad har Axel hr att gra? Axel fr g. D gick han
lngsamt bort, och vid middagsbordet kunde jag se att han grtit.

Hvarfre sade jag sdant t Axel? Var det derfre, att _han_ icke heller
annars, utom lektionstimmarne, plgar vga infinna sig i mitt rum, eller
var det fr det en obestmd aning sade mig, att trettonringen icke med
goda gon sg vrt rendezvous?

Det m nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa r, att jag snart
ngrade min hftighet och helt och hllet tillskref den egoismen.

Sedan dess har jag skt att vara mot Axel s god, jag nnsin kunnat, men
han frndrar sig dock icke deraf. Jag skulle till och med nska, att
han n en gng ville fverraska Josef och mig. Om han det gjorde, s nej
minsann jag skulle ha lust att be honom g bort.

Hvarfre fr icke en menniskas gldje fven vara alla andras gldje! Och
t den, jag sknker min vnskap, hvarfre skall han icke vara belten
med den -- vnskapen r ju redan s mycket -- hvarfre fordrar han fven
krlek?

Dessa reflexioner har jag vgat med anledning af en trettonrig gosses
personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer sig, att jag icke kan anse
Axel fr barn. Ansge jag honom s, skulle vl aldrig i min sjl
uppstiga en tro, en fvertygelse, den jag nu ffngt sker bekmpa ...
den att han lskar mig.

Mnne en annan ung flicka i min belgenhet skulle stta sig fver en
sdan tro? Eller om hon ock s trodde, skulle hon vl anse detta barns
krlek med likgiltighet, kanske med frakt? Nej, hon skulle vara som
jag, hon skulle mma fr Axel, ssom Celia gr det. Hon skulle slutligen
lska Axel ssom jag; med vnskapens krlek blott, men med krlekens
icke. Stackars liten Axel!

Josef r med Axel mycket lugn och obesvrad. Han ltsar icke veta af
gossens mhet fr mig; han ltsar fven fr mig anse sdant orimligt.
Jag tror nd hvad jag tror. Frlt det Josef!

Axel tl alls icke Josef. Stndigt grnar hans vackra blick, nr den
vndes p min lskling. Ja, jag sg en gng Axel i tysthet knyta nfven
och bita ihop tnderna. Sledes kan fven svartsjukan rymmas i barnets
sjl. Det r besynnerligt!

Jag har nog mycket grubblat p, huru min lilla stackars Axel bst kunde
bli botad. Frnvaron och tiden vore vl det bsta. Men huru skall jag
komma fram med sdant fr min principale?


                                                           d. 15 Mars.

Jag behfde icke komma fram med sdant fr min principale. Hon gjorde
det sjelf.

Jag vet icke, Celia lilla -- s talade hon -- huru du skall uppta ett
mtligt mne, som min moderliga mhet tvingar mig att vidrra.

Det klckte litet i brstet p mig, och om jag ocks behft eller velat
det, skulle jag dock ingenting kunnat sga; hon fortfor:

-- mnet gller min enda son, lilla Axel. S liten han r, r han dock 
sjlens vgnar s utvecklad, som om han vore fyra r ldre.

S vant stt hofrttsrdinnan n har, blef hon dock hr ngot frlgen,
och lekte med nyckeln till sin chiffonier. Jag brjade st som p nlar.
Men min principale tertog:

-- Till flje af denna sjlens tidiga utveckling kan Axel fven erfara
knslor, hvilka frst borde tillhra ynglingen. Jag har lnge tviflat
derp, men slutligen af mnga sm omstndigheter, som icke undg en
moders ga, blifvit fvertygad. Och den vrma, med hvilken han alltid
talar om _en viss person_, fvertygar mig nnu mera. Af rodnaden p dina
kinder, lilla Celia, finner jag, att du ganska vl anar, hvartt jag
syftar. Din discipel hller mycket fr mycket af sin guvernant .... N
n, det der r allt saker, fr hvilka Celia icke rr det ringaste, ty
hvad kan man r fr, att man r lskvrd och gr intryck .... Emedlertid
mste denna hans knsla fr dig p ngot stt afkylas. Huru skall sdant
tillg? Huru tycker Celia?

Jag framstammade ngonting om frnvaro och tid.

-- Du har rtt, mitt barn. Ditt guvernantskap med Axel br nu ta slut.
Jag rnar p ett par mnader skicka honom till min svger, majoren. Der
har han sina kusiner att jollra med. Ett barns knslor lra vl icke
vara s djupa, att de ju icke p en s pass lng tid mattas af. Axel
skall f lra sig att glmma sin guvernant.

Jag hviskade, att jag var tacksam fr en sdan anordning.

Men vrre, berttade hofrttsrdinnan dagen derp, hade det sedan
blifvit med Axel. Han hade frst bestmdt frklarat, att han allsicke
ville fara, att man, fr att f honom dertill, mste binda honom med rep
i slden. Sdan hade han varit i gr.

Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade:

-- Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera veckor skall
vara hos morbrors. Vill Celia s med?

-- Ja, jag tror att det r fr Axel ganska nyttigt.

-- Tror Celia jag icke frstr, hvad mamma menade, nr hon sade, att jag
hr hemma blir alldeles olycklig. Derfre, menade mamma, att jag hller
s mycket af Celia. Men skall jag bli mindre olycklig, nr jag icke fr
vara nra Celia?

-- Axel kommer att glmma Celia och det r bst.

-- Bst ja, derfre att jag aldrig kan f Celia, som r frlofvad med
den elaka karlen, som jag icke kan tla.

D jag ter icke kunde tla sdana ord, och troligen uttryckte det i
minen, sade Axel:

-- Frlt, sta, lskade Celia. Jag skall frska brja hlla af honom,
efter Celia gr det. Men glmma Celia, det tror jag jag visst icke kan.
Just nr jag dr, skall jag nnu minnas Celia.

Hrvid brjade han snyfta fverljudt. Jag smittades af exemplet. Det
mrkte Axel och sade:

-- Du grter nd, vackra Celia; det r bra att du nd har ngot
medlidande med Axel. Men sg, skall jag resa?

-- Ja, visst br Axel resa.

-- N, efter Celia vill det, s lt det d g. Dit r hela tv mil.
Aldrig hres dit ljudet af Celias steg. Aldrig synes dit Celias gon ...
Men jag skall minnas dem. Nej, jag skall frska glmma Celia. Ju mera
jag vill glmma, desto mera minnes jag. -- -- -- Adj nu Celia, blif bra
lycklig, sta, ljufva, himmelska Celia.

S strtade han ur rummet. Snart var hsten frespnd, och den lilla
stackars gossen kom n en gng in och tog ett riktigt afsked, hvarvid
han tycktes gra vld p sig sjelf, tminstone gret han icke, och sade:
mvl, mamsell Vrn!

Det r ocks sannt, att hans mor d var med i rummet. Jag kunde icke r
fr att jag fljde Axel allt till slden, och att jag var obetnksam nog
att stoppa in fllen vid ftterna och att n en gng rcka honom min
hand. Fast mnga sgo p, frde han den till sina lppar. S for han af,
den stackars lilla besynnerliga gossen, som hller af Celia.


                                                           d. 1 April.

Det r i dag en skmtets och gldjens dag. Mina disciplar ha lof. De ha
i dag fvat sig i konsten att ljuga med smak.

Jag sitter hr och ngrar mitt underliga beteende i gr. Josef var i
staden och naturligtvis hr hos mig.

Genast som han intrdde, fann jag att han icke var som vanligt, ty efter
frlofningen hade sdant n icke hndt, som nu var fallet. Josef hade
druckit ngot.

Han medgaf sdant och frgade mig, om jag var mycket ond derfver. D
svarade jag, att jag skulle vara bra pedantisk, om jag fste mig vid
sdant d och d. Ja, jag sade, att vore jag karl, s skulle det vl
ngongng kunna hnda fven mig.

D menade Josef, att han denna gng druckit, fr att frbereda mig p
att han icke blefve ett dygdemnster. Jag har nyss -- tillade Josef --
varit i sllskap med en stackare, som nyligen blifvit frlofvad och
allsicke trs smaka p ngon starkare dryck, emedan han befarar, att han
efter ngot det minsta dliga rykte kunde frlora sin kredit och f sig
korgen.

Josef framstllde denna pjkiga man i s ljliga frger, att om dennes
kraste skulle hrt sdant, s tror jag mest att hon gifvit korgen t
sin vn, blott fr att han under frlofningstiden var s pedantisk.

Josef kunde vl till en del haft rtt och till en liten del ortt, men
han talar s fvertygande, att jag tminstone d tyckte honom ha
fullkomligen rtt. Visst r det ynkligt att under frlofningstiden
stlla sig bttre n man verkligen r. Det r bde ynkligt och
bedrgligt. Jag tror att sdana lismande varelser bli verkliga
hustyranner, sedan de vl ftt tmmarna i sina hnder.

Det r dock egenteligen icke om sdant jag br skrifva, utan om
ngonting annat, om mitt underliga beteende.

Josef talade efter middagsmltiden mycket med min principale, och hon
syntes mycket belten. Jag vet icke huru det kom sig att Celia icke rtt
tyckte om sdant. Var det blott en flyktig frestllning, att det kunde
finnas qvinnor, hvilka komme Josef att glmma mig (hofrttsrdinnan
borde jag vl ej frukta), eller var det verkligen svartsjuka?

Medan jag lste med flickorna, grubblade jag fver denna punkt. Jag
skte utforska mina knslor, och kom slutligen till det resultat, att
det icke var svartsjuka, men vl en liten mn afund. Skert r, s
tnkte jag fr mig sjelf, hofrttsrdinnan mycket intressantare n jag,
efter Josef s gerna talar med henne s lnge.

Sedan jag slutat min lektion, gick jag till frmaket. Der sg jag
ngonting, som jag kanske icke borde uppteckna i mitt album.

Dock, nr jag rtt tnker efter, s hller jag ju album endast fr att
p gamla dar minnas gammalt nytt, samt fr att bedmma rtta arten af
mina ungdomsknslor. Derfre br jag uppskrifva fven sdant, som icke
r s roligt.

Nr jag kom in i frmaket, satt Josef vid hofrttsrdinnans sida och
hll hennes hnder i sina. Det var en obehaglig knsla, som Celia knde,
och det r sannt, att jag tillbakahll den fot, som mnade gra ett
steg.

Sveko mig mina gon? Blef icke Josef frlgen, d jag intrdde? Den, som
icke blef frlgen, var min principale, som smleende sade:

-- S hr r det; man skall reta unga flickor till svartsjuka. Nu vill
jag lemna herrskapet p tu man hand. Lt se, huru ni nu stller saken
till rtta.

Med dessa ord aflgsnade hon sig. Josef smlog och sade:

-- Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, sm trtofrn, som
bra aflgsnas. Vid sdana tillfllen gifver man sin hand till frskran
om stadig vnskap.

Snart hade Josef aflgsnat mina obeskedliga knslor. Ja, han tillochmed
kom fram med, att han blifvit frlgen, men att denna frlgenhet kom
deraf, att hans Celia blef frlgen.

Huru skulle jag betvifla att Josef lskar mig. I gr p aftonen fann jag
att han lskar mig mer n jag nnsin trott mig kunna lskas.

D jag fr honom bannade mig sjelf, och medgaf att det var en flkt af
den svarta sjukdom, som kallas _svartsjuka_, hvilken troligen hade
frorsakat min dumma frlgenhet, urskuldade han mig p det mest
vltaliga stt. Han sade, att hvilken annan ung flicka som helst, som
varit i mitt lge och ofrmodadt kommit att bevista en scen sdan som
emellan honom och hans kusin, hade visst fven blifvit litet hpen och
frlgen. Och han sade, att mina knslor vid det tillfllet voro helt
och hllet skilda ifrn svartsjuka; de voro ngonting helt annat, emedan
hans Celia omjligen kunde blifva skyldig till ngonting s fult som
svartsjuka.

Smleende sade Josef de sista orden, och d jag knappt ville tro detta
smicker, kysste han mig till glmska af alltsamman.

Att lska r ljuft, men hvarfre skall en s obetydande omstndighet som
den, att min lskling haft en annan qvinnas (_sin kusins!_) hnder i
sina, frorsaka obehag hos Celia?

Det kommer deraf, att Celia icke r alls himmelsk, utan alldeles
jordisk. O, mtte jag aldrig mer erfara sdana knslor!


                                                                d. 10.

O, hvad jag r lycklig! Vr krlek tillvexer och strkes allt mer och
mer. Och den har inga moln.

I dag talade Josef med mig om ... Nej, jag vill anfra hans egna ord:

-- lskade Celia, nu ro vi redan, tror jag, s bekanta, att vi kunna
tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart f mig fullmakt p en stende
befattning, hvarigenom jag kommer i tillflle att gifta mig. Gissar
Celia, hvem som skall bli frun?

En ljuf frvirring intog mig, men hvilken gldje. Samma frvirring
mrktes hos Josef, som fortfor efter en paus:

-- Ja, min celesta Celia, har du ngonting emot, att vi i hst arrangera
ett litet brllopp? Ett helt litet, utan dans och srdeles stt. Du m
veta, att vr vn, som r din principale, har frbehllit sig detta
brllopp. r icke ett enkelt bst?

-- Det som Josef vill, r det bsta. Om min bror Clinton fven blir en
af gsterna, s r allt bra.

Sdant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sllhet, nr jag anar
all den lycka, som vntar mig.

Jag gick slutligen s lngt, att jag bannade Josef fr det han ltsade
rkna gifterml bland prosaiskt. Jag bevisade, att det var idel posi
och alls icke prosa, nr man lskar hvarann.

Josef var njd med mig och sade, att jag bevisade min proposition
trotts s bra, som en vlbestlld studentkandidat bevisar sin Euclides.
Jag blef d s glad, att jag tog en kyss af honom, ngot som jag n icke
vgat gra.


                                                                d. 17.

Jag hade nyss slutat lsningen af _Nunnan i Gnadenzell_, denna bok,
hvars hjeltinna r en undergifven engel, strlande som ett heligt ljus
igenom den omgifvande orenligheten och mrkret.

Som jag icke gr ngon hemlighet af de romaner jag lser, lrer
hofrttsrdinnan sett boken p mitt bord. Alltnog, nr jag kl. 6 ingick
i salongen, frgade frken Dorothe af mig, hvad lektyr jag fr
nrvarande hll p med. Jag frstod mig icke p att sga annat n
sanningen.

D skrattade frken med en mycket tvetydig min och sade:

-- Det r synd att jag ej fick veta saken, d Celia nnu hll p med de
frsta bladen. Jag skulle afrdt Celia frn en s tvetydig lektyr. Af
hvem har Celia ftt den till lns?

Nu var jag i tv fall i valet och qvalet. Fr det frsta tyckte jag det
var svrt att om en bok, som hette tvetydig, sga att den var lnad af
min egen Josef. Fr det andra visste jag ej om jag, infr gamla frken,
skulle kalla honom med namn eller titel. Jag fvervann dock svl
svrigheten som blygheten att kalla Josef vid namn.

-- Jag har ftt den af Josef -- sade jag sledes.

-- Ja s, af sjelfva Josef. Har han t ett vsende, som fr honom tyckes
s dyrbart, kunnat anfrtro en roman, som hvimlar af s dliga exempel!

-- Om jag minns rtt -- tillade hofrttsrdinnan -- har man der att gra
med lttfrdiga nunnor bland den qvinnliga personalen, sklmar, drinkare
och bedragare bland den manliga.

-- Men -- infll jag ifrigt -- bland qvinnorna finnes der en Gisela, och
bland mnnerna en grefve Eberhard.

-- Det kan vara -- svarade hofrttsrdinnan -- men det minnes jag, att
nr jag lst hlften af boken, kastade jag den i knuten. Jag vgade icke
lsa mera. Det var altfr skarpt.

-- Af samma orsak lste jag boken till slut, och fann mig mer n njd
med den vackra upplsningen.

Jag skulle dock i lngden dukat under fr dessa tvenne vltaliga
qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick hra hvarom frga var. D
sade han:

-- Bland vra nyare romaner kan man sga, att mer n hlften r osedlig.
D jag t ... (hr drjde han litet vid namnet) Celia gaf en bok af det
ldsta utlndska lsebibliotheket, skedde det i fvertygelse derom, att
boken var _sedlig_.

-- Sedlig, huru skall detta frklaras -- frgade frken Dorothe.

Josef tycktes litet betnka sig, innan han svarade:

-- Nr lasten r hljd med rosor, samt behaglig och frfrisk framtrder
i dagen, mrker man endast det vackra omhnget och anar icke ormen, som
ligger derunder. Jag minnes fabeln om rgeten och killingen. Geten
beskref fr sin oerfarne son tigern ssom grufligen ful och
vederstygglig att se. Killingen sg en gng ett djur, som var rtt
varkert och hade behagliga rrelser. Ja, sjelfva gonen voro s milda,
s milda. Naturligtvis nrmade killingen sig ett s intagande djur. Det
var tigern, som den gngen fick sig en rtt god stek ..... Nutidens
flesta romaner ro sdana slta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det
rena hjertat och den rena knslan ..... Annat r, d lasten framstlles
i all sin nakenhet, all sin verderstygglighet. D har han frlorat sin
bsta retelse, och man knner, med hvars andas barn man har att gra.
Just en sdan bok r nunnan i Gnadenzell. Ja, denna roman verkar fven
genom kontrasten. S skra, rena och etheriska varelser som Gisela
finner man icke i mnga bcker. Hon framgr genom det hela, som ett rent
ackord genom den mest skrande disharmoni.

Visst hviskade gamla frken ngot sdant som, att hvar menniska fr ha
sina sigter, men nog hade Josef nd gtt segrande ur striden. Det
skulle vl fven en annan n jag ha funnit ... en annan, ja, som
opartiskt bedmt saken.

Alltid ser Josef tingen ur en hg synpunkt. Det r derfre,
hofrttsrdinnan plgar sga, att han kan vnda svart i hvitt. Hon har
icke betnkt det, att hvad som fr ett frdomsfullt sinne synes svart,
kan fr ett frdomsfritt synas hvitt. Ordet frdomsfri tar jag derfre
icke ironiskt, ssom min principale ofta brukar. Hon sger till ex. om
atheister, att de ro frdomsfria.


                                                                d. 30.

Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu d jag en gng till haft
samma syn, mste jag tro, att jag alldeles icke sett i syne, utan att
allt var verklighet.

Midnattstiden, natten emot sista fredag, lg jag vaken i min sng. Jag
tnkte p tusen saker, som jag ej p lng tid ihgkommit. Bland annat
sg jag s lifligt fr mig Anna, min Mallasvesi vn, utom hvars rdighet
och snart sagdt manhaftighet den rysliga aftonen p Mallasvesi ingen
Celia skulle finnas i lifvet. Nr jag fick den frfrliga underrttelsen
om min fars dd i vgorna, s knorrade jag emot det, som icke
derfrinnan lt mig omkomma i Mallasvesi men nu, nu var jag tacksam
derfr; krlekens lycka hade ju icke d blifvit min del.

Och ter tnkte jag p den goda, lifliga, uppriktiga Anna. S stygg jag
varit emot henne; nnu hade jag ej besvarat hennes sednaste krkomna
bref.

D tyckte jag mig hra sakta steg p stora trappan utanfr mitt fnster.
Trappan r fverbyggd och rtt bra att spatsera upp.

Det var ett klart mnsken. Mnen lg s, att han upplyste mina hvita
gardiner.

Knappt hade jag hrt stegen, innan ena gardinen fick en skugga af en
mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhra en fullvuxen, utan en
mindre. Skuggan stod stilla.

Det klckte i brstet p mig, men jag skte dock att samla mitt mod. Jag
kastade p mig min nattrock och gick till fnstret, samt ppnade en flik
af gardinen. Hvad jag nu sg, betog mig med hpnad, men nd .....
menniskan har troligen ett starkt begr att se sdant som hon ... icke
vill se ..... Jag trdde mitt hufvud emellan gardinen och fnstret.

Hvem var det jag sg? En, som jag kanske hade bordt se med nje? Det var
Axel. Ja, Axel.

S snart han sg mig, ropade han med upprrd stmma:

-- Celia, Celia, frlt Axel!

Och s sprang han med blixtens hast bort t stora landsvgen. Mina
tankar begynte att korsa sig, jag fll i en svindel och ..... somnade.

Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn, derest icke
jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn.

Inom fyra dygn har Axel tvenne gnger nattetid sprungit fyra mil, fr
att vara nra Celia. Jag vgar icke bertta det fr ngon. Jag darrar af
fruktan att n en gng f se denna syn, som icke r en syn.


                                                            d. 20 Maj.

ter har vren kldt sig grn, dock icke fullkomligt nnu. Sm sm grna
blad ha brutit sig fram ur de bruna knopparne. Ack, denna de sm bladens
grnska, huru skn r icke den! Den innebr en hel framtid. Hvad naturen
liknar menniskan, men ..... hvarfre skall jag tvinga fram en poetisk
dra, som jag icke ger. Dessutom lr mnet vara nog utntt. S skulle
tminstone Clinton, min bror, sga, han som fraktar alla poetiska
utgjutelser, annars n inom hjertat, osagda, outredda.

Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda ut om sommaren
n om vintern. Hvad jag ndock har fr en trg inbillningskraft, som
icke kunde under vintern frestlla mig huru Haunis ser ut om sommaren.
Men s lr det vara med de flesta. Naturens istcke breder ngot af sin
is fver hjertat och inbillningen.

Josefs sllskap har jag ett par dagar ndgats sakna. Men jag trstar mig
med hoppet att snart f terse honom. Dessutom har jag en ljuf
sysselsttning i att pminna mig hans ord, hans blickar, hans mhet fr
mig.

Josefs rival r nu fven hr, botad, ssom hans moder tror, ifrn sin
barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst undviker han tydligen mitt
sllskap, d andra ro nrvarande, men dessemellan hnder det ngon
gng, att han just sker mig. Axels beteende r ssom frut, s ojemnt
och oroande.

Ack nd, om ngon finge lsa mitt album, hvad den skulle tycka att jag
r fr en egenkr, kanske dum person. Inbilla mig att en gosse vid den
ldern vore s svag fr mig! Ja, denne ngon, lsaren skulle sga: hon
r icke njd med den krlek, hon vckt; hon inbillar sig fven ha gjort
intryck p -- ett barn. Troligen tror hon, att hela det manliga slgtet,
gubbe, man, yngling och gosse skall fr henne knna sympatier.

Hvad skulle jag svara hrtill. Intet annat n hvad jag tror vara
sanningen med Axel. Men jag skulle tillgga ngot annat, att gossens
vrma fr mig smrtar mig djupt. Tnk om han derigenom blefve en oduglig
varelse, en planta, knuten i vexten genom solens altfr varma strlar.
(Solen, det r krleken, men icke jag).


                                                            d. 2 Juni.

Josef r hr. Denna tanke kommer mig att glmma naturens sknhet, som
snart r i sitt hgsta. Glmma, nej, men frst den bttre. Alla trd,
alla buskar, alla blommor ro mina vnner mer n frut; de sympatisera
med min krlek.

Josef har brjat lra mig botanik, och han sger att han r njd med sin
discipel. Jag mste medge, att jag sjelf frvnar mig fver mina
framsteg. Man har skert mera ambition, nr lraren r den man lskar.

Stundom gr Josef sig lustig p min bekostnad; det r, d jag uttalar de
latinska namnen. Han sger att jag nog mycket bryter p fransyska d.

-- N men, gode Josef -- sade jag -- jag lemnar ju inga bokstfver bort
i slutet, jag lser icke u som y och s vidare.

-- Men Celia har en s rolig tonvigt. Ls nu till exempel upp det der
latinska namnet.

Jag gjorde s och Josef utbrast skrattande:

-- Det heter icke _Primuula Veriis_, utan _Priimula Veeris_.

Jag brjade ocks att skratta. Att beg sdana sm misstag, och sedan
bli rttad af Josef, r s roligt.

Med anledning hraf gaf Josef mig fven en komplimang:

-- Den som s gerna har ortt, har icke ett despotiskt sinne. Min Celia
kommer aldrig att vilja fra toffeln. Dertill r Celia fr mycket
qvinna, qvinna i ordets hga och dla mening.


                                                                 d. 5.

Jag hade nyss slutat min lektion med sm flickorna och var i tamburen,
fr att kasta p mig polkan och hatten. Jag hade kommit fverens med
Josef, att mta honom i parken.

D inkom Axel helt andtruten och nd blekare n vanligt. Han tycktes
vilja tala, men icke kunna det. Jag frgade, om han hade ngot att sga
mig.

-- Om jag har att sga? Ja, mamsell Vrn, jag har det.

Efter sin relegation hade han, d han ngon gng talat till mig,
undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell Vrn. Jag skulle bordt bli
glad derfver, men det smrtade mig. Skert hade titulaturen kostat
honom anstrngning. Jag svarade:

-- Hvad r det d, Axel har att sga mig?

-- Jag ville frga Celia ngonting. Nr man hller af en menniska, nr
man mycket hller af en menniska, r det d rtt, att icke bertta fr
den om de faror, som kunna hota?

-- Nej, det r ortt. Man br lta henne f veta sdant -- svarade jag,
till hlften obeslutsam, till hlften undrande, hvart detta skulle leda.

-- n om man derigenom skulle bereda den afhllna varelsen stor sorg --
fortfor gossen med en frstulen blick.

-- Ja, blott det lnder till verklig nytta fr den person man hller af,
s br man icke undanhlla henne sanningen.

-- Godt; jag har det ifrn Celias egen mun. Nu vet jag, hvad jag har att
gra.

Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag mste medge, att
hans tal verkat dligt lynne hos mig fr hela dagen, s att fven Josef
undrade derfver. Jag frtrodde dock icke t Josef Axels frga. Mn' jag
gjorde ortt deri?


                                                           d. 25 Juni.

Jag r blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag har yrat, sett
syner, som dock s nra slogo in med verkligheten.

Hvad r dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan medvetande, emot den
sjukdom, som emottager oss sedan vi blifvit friska. Jag menar den bleka
hopplshetens sjukdom, medvetandet att vr sknaste drm varit en falsk
illusjon, att tron p den lskade varit en ... vantro.

Ofta tnkte jag, under de f s lyckliga, mnaderna: mnne icke denna
lycka r fr stor fr Celia? Men jag vgade icke lnge tnka en sdan
tanke. Jag afbrt den och beslt att lefva i den nrvarande stundens
lycka.

Nu finner jag att min lycka var fr stor fr denna jorden. Derfre r
min olycka nu strre, n fruktan nnsin kunnat frespegla mig den.

Skert mtte Celias natur vara bra stark, d hon icke dukat under fr
dets hrda slag. Vansinne hade varit bttre.

Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din frsyn, dina
outgrundliga vgar. Kanske har du igenom den hrda prfningen velat fra
Celia till dig. Celia glmde under lyckans dagar s ofta bort dig fr
... _honom_. Nu fr s icke mera ske. Gud skall bli Celias vn.


                                                                d. 26.

I gr mnade jag uppteckna hvad som gjort mig s olycklig. D hade jag
icke mod dertill. Pennan gick icke. Mitt hufvud brjade svindla.

Dessutom tnkte jag: om jag p pappret tecknar mitt lifs sednaste
hndelser, s r det likasom att frdubbla smrtan, att knna den tvenne
gnger.

Det kan vara s. Dock kan det fven ha sin trst. Mitt fattiga album r
ju min enda frtrogna. Det br ltta sorgen att ppna hjertat fr en
vn, vore fven vnnen stum.

Och framdeles i en verld kan det vara mig krt att fr ngon deltagande
vn f frtro det, som ligger mig p hjertat. Jag knner att jag icke
hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens t min bror Clinton, men
skriftligen kan jag frbereda denne vn. Derfre jag vill frska.

Det var den ttonde Juni, p eftermiddagen. Jag hll p med Lina och
Bina, d sm flickorna Elin syntes p grden och tycktes tala med Axel.
Snart inkom fven Axel och berttade att han gick de sm flickornas
rende. De hade ftt lof af sin magister, och ville nu rtt gerna g att
duscha i sllskap med mina sm flickor. Jag gaf d efter och menade, att
de kunde komplettera sin timme sednare. Sm flickorna blefvo
naturligtvis mycket glada.

D jag efter vanligheten ville flja med, sade lilla Hilda Elin:

-- h, icke behfver mabonne besvra sig att komma med oss. Jag r ju
ren tretton r och duschen r allsicke farlig.

Jag blef liksom litet flat fver denna Hildas artighet, som nog mycket
hade tycke af oartighet. Jag insg att barnen helst ville vara fr sig,
och jag beslt att icke besvra dem med min guvernants-person.

Sedan flickorna bortgtt, blef Axel gldande rd fver hela ansigtet,
och han sade:

-- Celia m veta, att det r min merit att Celia icke gick med till
duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag icke hos
mabonne talat godt fr dem.

-- Och hvad vann Axel p det, om jag fr frga?

-- Det att jag nu fr r om Celia ensam -- svarade Axel med en ovanligt
stolt min och hllning.

-- Det der lter bra besynnerligt, vet Axel. Tnk om Celia icke skulle
lta s der r om sig?

Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga gonen
kastade han p mig.

-- Har den stackars lilla Axel allsintet vrde fr Celia?

-- ja, mycket. Stter Axel sdant i frga?

-- Minns Celia, hvad jag fr ngra dagar sedan talade om faror, som
kunna hota. n om dessa faror voro Celias?

-- Hvilka, hvilka? sg Axel.

-- Om jag sptt sannt, skall Celia d hata mig?

-- I himlens namn, gosse, sg ut!

-- Det kan icke sgas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill Celia
erfara det? Fr jag p en liten stund r om Celia? Lofvar Celia lyda
mig?

-- Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det?

-- Flj mig. Var icke rdd fr den lilla gossen till vgvisare.

Han tog mig i handen och jag fljde mekaniskt. Jag knde huru Axels hand
darrade. Vi kommo till ndan af parken, der en tjock, vild skog vidtog.
Axel sade numera ingenting. Vgen upphrde. Vi voro i skogen. Jag
frgade, hvart han ville fra mig.

-- Var tyst och stilla -- svarade gossen -- flj blott mig.

Och sedan vi nnu ngra minuter gtt den obanade stigen, sade Axel med
en sakta rst, men hvars hemskhet nnu griper mig:

-- Sakta Celia, g sakta. Snart ro vi framme. Nr jag lgger fingret p
munnen, s skall Celia blott ..... hra.

En outsglig oro intog mig, men jag skyndade efter min vgvisare, tills
han stannade och lade fingret p munnen. Vi voro vid en naturlig
jordvall, som dolde utsigten framt.

Jag vill ej ens t pappret anfrtro det samtal, jag hr bevittnade;
blott de sista orden m hr st qvar, ssom den svarta ruinen tyder den
plats, der elden hrjat.

De lydde: -- Ja ja, du r alldeles som de onda englarne. Du r
frfrisk, du hittar p utvgar, du r icke _dum_, du! Ack om Celia
sjelf vore hr och hrde p hvart enda ord ur din mun .... Men tyst, jag
har en trst. Du r en djefvul. Huru kan hon, som r en engel, bli
lycklig med dig, som r en djefvul. Celia skall bli olycklig, det r min
trst. Ja, jag vill underhjelpa er frening.

En hopplshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. Hade slaget, som
trffade mig, varit lindrigare, d tror jag visst, att jag fallit
sansls ned. Slaget var fr hrdt. Jag dnade icke.

Under hofrttsrdinnans sista ord knde jag ett begr att trda fram fr
deras syn. En motvgande afsky hll mig tillbaka. Jag stod orrlig som
en bildstod.

Snart hrde jag steg, som aflgsnade sig; de hrdes icke mer. D sg jag
mig om efter Axel. Han satt p ett litet afstnd ifrn mig. Sin nsduk
hade han bundit kring ronen ... af grannlagenhet, fr att icke jemte
mig hra deras hviskningar. Jag gick till honom och upplste dukens
knut. D sade han grtande!

-- Nu hatar skert Celia mig vrre n dden?

-- Nej, Axel. Jag vill grta tillsammans med dig. Du r min skyddsengel.
Kom Axel, jag vill stdja mig emot din arm; du skall fra mig till ditt
hem, som snart icke r .... Celias.

Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart lg jag
utan medvetande och i feberyrsel.

                   *       *       *       *       *

Sm flickorna berttade mig, att jag i yrseln talat obegripliga saker,
som ... ingen kunde begripa. En gng, nr hofrttsrdinnan kom till min
sng, hade jag sagt: -- g bort frn mig; du vill skert frgifta mig,
elaka qvinna. -- Och s ofta hon frnyade frsket att pyssla om mig,
hade jag alltid haft ngot elakt ord tillhands. Slutligen fverlt hon
vrden om mig t gamla frken.


                                                                d. 27.

I dag har jag utrttat ett och annat fr min nrvarande belgenhet
nyttigt och ndvndigt. Jag har skrifvit afskedsbref till Josef. Jag
sade honom ppna sanningen, att jag af en hndelse kommit att hra hans
enskilda samtal, d. 8 Juni, med hofrttsrdinnan, och d jag nu knde
hans sigter om ett och annat i verlden, fvensom hans beteende i
enlighet dermed, s frstod han vl fven sjelf, att jag icke ville
frena mig med honom. Frfrigt nedskref jag inga onyttiga frebrelser;
jag nskade honom blott en annan lskarinna, som mera kunde sympatisera
med honom.

Vidare hade jag med frken Dorothe en hemlig underhandling, deri jag
frtrodde henne, att vissa hndelser timat, hvilkas oundvikliga fljd
var, att jag mste lemna min kondition om par dagar. Jag bad henne
underrtta hofrttsrdinnan derom.

Den gamla frken blef hraf icke s frvnad, som jag hade trott. Hon
suckade och sg p mig medlidsamt, liksom hon skulle anat orsaken till
min begran. Frken Dorothe har icke s liten observationsfrmga; det
kan verkligen hnda att hon genomskdat sin syster.

Hon lofvade att fr hofrttsrdinnan yppa mitt beslut.


                                                                d. 30.

Jag har emottagit Josefs svar upp mitt bref. Med hvilka andra knslor
ppnade jag detta bref, det sista, n alla de frra. Huru hastigt var
icke sigillet brutit p de frra brefven, huru lngsamt och drjande nu!

Hvilken skillnad fven p den nuvarande Josef och den frra! Den frra
vrdig mina mmaste knslor, den nuvarande ovrdig dem alla, en
menniska, som stter sig fver allt hvad samvetet anser rtt och heligt,
en ond engel -- sade ju hofrttsrdinnan -- hvars frtjenst r att
hitta p utvgar och att icke vara _dum_. Huru beklagansvrd r icke
menniskan, d hon mste medge, att hennes hjerta farit vilse i dess val,
att krleken gjort henne blind!

Redan har jag brnnt upp alla hans bref, alla utom detta sista, det enda
i hvilket han omaskerad talat mig till. Brefvet r kort; det m f plats
i mitt album.

   Celia!

Af den fasta ton, som rder i ert bref, finner jag att ert beslut r
fast och oryggligt. Derfre vill jag icke genom ngot vanmktigt frsk
att kullkasta detta beslut falla er besvrlig -- -- allt emellan Celia
och mig r nu frbi. Jag ville ingripa i dets rttigheter; dess dom har
trffat mig. Tnk om mig hvad ni vill ... jag skall icke klaga. Skert
r att jag om Celia skall tnka det bsta. Ni r en engel, den hvarken
jag eller ngon man r vrdig. Farvl, farvl! Glm

                                                               Josef.

Detta bref, s bevekande det n r skrifvet, har icke kostat mig en enda
tr. Deraf finner jag, att jag skall glmma honom. Jag behfver icke ens
bjuda till; det skall g af sig sjelf.


                                                            d. 1 Juli.

I dag var afskedets dag. Det var kallt och afmtt emellan min principale
och mig. Srdeles njd borde hon varit att bli af med mig. Till mitt
behriga arfvode hade hon lagt skjutspengar, tillrckliga nog fast fr
fyra hstar till min destinationsort. Jag anade att hon skulle gifva mig
frmycket, hvarfre jag helt prosaiskt rknade pengarna, grande dervid
en anmrkning. Taga r denna gng detsamma som gifva menade
hofrttsrdinnan. Kanske att jag denna gng menade detsamma, ty jag
anmrkte ingenting vidare. Var Celia denna gng frmycket eller fr
litet grannlaga?

Mindre kallt och afmtt var afskedet emellan gamla frken och mig. Hon
tackade mig fr de mnga glada stunder jag sknkt henne, och tryckte
varmt min hand.

Svrt var afskedet ifrn de sm flickorna. De sade, att de icke alls
kunde tro det var mitt alfvar att resa, frgade om de gjort mig ngot
emot, om de hade altfr dligt hufvud, och mera sdant, som framlockade
trar ur mina gon. Stackars oskyldiga barn! Jag tyckte mig i deras gon
hafva bordt taga mig ut lik en brottsling. De hngde och klttrade vid
mina knn, och ville alldeles icke slppa mig. Slutligen, sedan jag
flere gngor kysst dem, lyckades jag gra mig ls. Jag frgade dem efter
Axel. Bina svarade:

-- Axel har varit klok, han. Axel visste huru svrt det r att ta afsked
af mabonne. En sdan mabonne f vi aldrig, 'ke det sannt, Lina? Men
Axel var klok, han. Axel rymde, fr att slippa ta afsked af dig,
mabonne.

Just d jag tog i lset, fr att komma ur tamburen, knde min venstra
hand en spasmodisk handtryckning. Jag vnde mig om och sg .....
hofrttsrdinnan badande i trar.

Hndelsen ville att de sm flickorna stodo och pysslade med schsen. Den
gamla frken hll p med att taga fram t mig det redan frut
arrangerade reskostknytet. Vi voro sledes ensamma. Hofrttsrdinnan
sade snyftande.

-- Gud vare med dig, goda oskyldiga barn!

En besynnerlig rrelse intog mig. Jag kysste hennes hnder alldeles
ssom en, den der beder om frltelse. Hofrttsrdinnan tycktes vilja
sga ngonting, i det hon spasmodiskt drog sina hnder tillbaka, men i
detsamma inkom gamla frken, och hela scenen blef blott ett intermezzo.

Nstan utan medvetande kom jag i schsen, och det bar af. Sm flickorna
sutto ett lngt stycke vg p fotmanteln, men de kunde tala lika litet
som jag, emedan vi greto s mycket. Slutligen, sedan de fljt mig nda
till randen af en stor skog, bad jag dem icke besvra sig lngre, emedan
man skert redan saknade dem i hemmet. Hsten stannade.

-- Kom Bina -- sade Lina i det hon hoppade ner -- efter Celia ber. Det
blir heller icke bttre, fast vi flja. Vi grta nd.

De sm krpo upp till mig och kysste mig. Sedan hoppade de raskt ned och
sprungo allt hvad de kunde.

Jag upprepar det n en gng: det r dock hrdt, att s der msta lemna
varelser, af hvilka man r s afhllen och dem man hller s mycket af
tillbaka, att lemna dem nstan ssom en brottsling, utan att fr dem med
ett ord, eller ens med den ringaste hntydning kunna frklara
_hvarfre_.

kdonet rullade ter af med stark fart. Men snart kom en lng backe, der
farten fick svalna af, der hsten fick samla nya krafter, och jag ska
samla nya tankar.

Samma vg hade jag kommit ret frut. Ack, hvad jag d ansg mig
olycklig, och nd var min strsta olycka blott den att bli guvernant.
Nu r jag icke det mer, och likvl r jag mngdubbelt olyckligare nu n
d. Jag har frlorat tron p menniskohjertats renhet. Hvad jag i fjol
var barnslig!

Just som schsen hunnit hjden af backen, och hsten rnade brja nyo
springa, hll skjutskarlen tmmarna inne, emedan han sg en mensklig
varelse, som tycktes ha ngonting att sga. Jag slog upp gonen och sg
Axel. Han hoppade upp p trampen. Han sade:

-- Jag var redan rdd att sm flickorna skulle flja Celia n lngre.
Jag skulle d ftt lof att springa i skogen, i jemnbredd med hsten,
nnu ett stycke. Kanske skulle jag icke orkat det, och aldrig ftt tala
med Celia mer. r Celia ond p mig, fr det jag stulit mig till, att
nnu en gng f vara med Celia ensam?

-- Nej, goda Axel; det kostade mycket p mig, att ej f taga afsked af
dig.

-- Nu r Celia god; det r frsta gngen som Celia r s. Frut, nr
ngonting sdant hndt, har Celia alltid varit missnjd.

-- Jag har varit tvungen dertill. Det hade icke passat annorlunda. Jag
har ndgats visa mig liksom rdd fr Axel.

-- Ack, hvad Celia nu r god! Celia har d verkligen icke varit rdd fr
mig?

-- Endast en liten tid.

-- Jag vet hvilken tid Celia menar. En elak tid var det. Den tiden
upphrde samma dag som ..... Celia blef ... sjuk.

-- Ja, goda Axel, det var en elak tid. Derfre r jag af hjertat glad,
att den nu r frbi. Jag tackar dig Axel.

-- Ack, vet Celia, huru mycket jag tnkte, huru mycket jag vakade,
alltsen den frsta gng, d jag hrde ... ngonting. Jag tnkte: r det
rtt eller ortt att sga t Celia sdant? Slutligen frgade jag Celia
om faror som hota. Celia gaf mig lof till att ..... gra Celia ...
olycklig.

Jag tnkte fr mig sjelf: en lycka, som r kpt genom inbillning  en
sida och bedrgeri  en annan, r nd vrre n en olycka, som uppkommit
genom sanningens visshet och bedrgeriets afsljande. Jag sade blott:

-- Jag var n mer olycklig n jag nu r det. Tro det Axel!

-- Celia har vackra och goda ord fr mig. Men emellertid var det jag,
som gjorde att Celia finner sig ha varit olycklig just den tid, d Celia
trodde sig ha varit s lycklig. Och det r jag, som gjort att Celia r
olycklig nu. Olycklig, olycklig, och det genom Axel!

Dessa ord sade han halfgrtande, men tertog sedan med en sjlfull ton,
hvarvid hans skna gon lyste:

-- Ack, om jag ngongng kunde godtgra det onda jag gjort den Celia,
som jag hller af framfr alla andra menniskor i verlden, framfr
lekkamrater och syskon, framfr min ... _egen mor_!

-- Det behfver icke godtgras, d det onda var godt.

-- Ack nd, att jag skall vara s liten, s barnslig! Vore jag stor och
rik och mktig, jag skulle bli Celias riddare; jag skulle besvrja alla
de faror, som _kunna_ hota, afvrja alla de faror, som verkligen _hota_.
Celia smler. N kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia?
Jag skall efter en liten tid, en ganska liten tid, ett r eller s, bli
student. Jag mste rtt snart bli student. Det skall bli annat. En
student r i vra tider lika god som en riddare var fordom. Jag skall
bli student fr Celias skull. Jag skall bli Celias riddare!

Han sg p mig, liksom han vntat ngot svar. Men d jag icke svarade
... jag kunde heller icke svara ... sade Axel:

-- Du tror kanske icke p hvad jag sger. Tror Celia icke, att jag fr
Celias skull vore frdig till allt ... Nej Celia, du mste tro mig. Gif
mig ett bevis p att du tror mig. Ack, vet Celia, jag hade ngonting att
sga, ngonting att begra.

-- S sg det ut, snlla Axel. Om mjligt r, skall jag bifalla din bn.
Axel skakar p hufvudet. Jag menar det alfvarsamt.

-- Ack vet Celia -- hviskade Axel -- jag drmde denna sista natt, att
... du kysste mig. Kan drmmen f bli sanning?

Jag rodnade infr den fjortonriga gossen, och sannerligen, jag skulle
ha afslagit hans djerfva bn, derest jag icke i hast ftt en id. Huru
ofta hade icke under ett halft rs tid mina lppar vidrrt ovrdiga
lppar. Kunde det d vara ett brott, om jag en gng, blott en enda gng
kysste den trogna, dla och rena Axel?

Blygt sg han p mig, och d han i mina blickar fann gensvar, vgade han
sig hgre upp och tog af mig den kyss jag ... s gerna gaf. Sedan
tryckte han min hand och sade:

-- Farvl, engel Celia! Vore jag hr lngre, skulle jag frgs af
sllhet. Men jag vill lefva fr Celia. Gud skall lta oss se hvarandra
ter. Farvl!

S sagdt, hoppade han ner och gick t hemmet. Jag sg efter honom. Jag
vntade, att han n en gng skulle se sig tillbaka. S skedde ej. Han
frsvann vid vgens krkning.

Skjutskarlen sg undrande p mig. Jag vinkade att han skulle kra.


                                                            d. 4 Juli.

Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare r jag icke mer, det
frra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak fver hufvudet; deras
vnskap har lindrat min olycka.

Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola vid
Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg.

Jag har i halfklara ordalag frklarat fr Anna orsaken, hvarfre jag s
snpligen lemnade min guvernantsbefattning. Anna har tyckts frst en
halfqvden visa; tminstone har hon icke gjort mig ngra frgor. Jag bad
Anna, att p n lngre afstnd antyda sanningen fr hennes frldrar.
Detta tyckes Anna gjort med all grannlagenhet; s mycket kan jag frst
af frldrarnas hjertliga och innerliga beteende emot mig.

Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att komma till
Mainola blott fr s lnge, som behfdes att skaffa mig en ny kondition.
D sade han:

-- Kondition, nej! Jag har mycket ngrat mig, att jag i fjol lt mamsell
Vrn lemna oss. Icke ro vi mycket rika, men icke inser jag, hvarfre vi
ej kunna orka med ngra barn till. Lt mig hdanefter kalla dig: Celia,
mitt barn.

Han kysste mig p pannan och fortfor:

-- P det du icke m anse dig fr en onyttig medlem i vrt lilla
samhlle, har hndelsen fogat fljande. Min ungdomsvn, lnsman Sabell
har, mhnda genom ngon liten oordentlighet, frlorat sin syssla. Han
har tre barn, tv flickor och en gosse. Den ldsta af dem, Emma, har jag
frbehllit fr min del. Hon r tolf r. Det torde vara ondigt att
bibringa henne utlndska sprk. Endast litet historia och geografi samt
rkna. Det der r vl Celia s god och lr henne. Ngra strnga
lsetimmar behfva icke komma i frga. Gr det liksom fr ditt njes
skull. Annas sak skall bli att instruera lilla Emma i sdant, som rrer
hushllet .... Fr resten skall du, min Celia, bli mig ssom sagdt ett
eget barn. Frstr du mig, och vill du g in p mitt frslag?

Jag var s rrd, att jag icke med ord kunde uttrycka min tacksamhet, men
kaptenen kysste mig n en gng p pannan. Han tog min tystnad fr hvad
den var. Den som tiger, han jakar.

Sedan, fr att surprenera s mig som Anna, hvilken hade inkommit i
detsamma, ppnade han sin kammardrr och framdrog derifrn en blyg och
frsagd flicka. Det var den ifrgavarande Emma, en rosenrd, ntt
flickunge, den Anna genast gick att kyssa. Jag naturligtvis likas.

ter har sledes fr mig uppblomstrat en lycka. Hr bland dessa goda
menniskor skall jag terf tron p det vackra i menniskohjertat.

Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro p Mallasvesi. Dertill ha vi lof,
dock icke ... utom viken.


                                                                d. 15.

Min lilla Emma r lraktig, s att det r rtt roligt att informera
henne. Derigenom att hennes lsetimmar icke ro s strngt markerade, r
jag rdd att hon snarare lser fr mycket n fr litet. Under
mellanstunderna fverhopar hon mig med frgor om ett och annat i
naturen, hvilka jag, skam till sgandes, ofta icke kan besvara. Derjemte
har hon anlag fr en grundlighet, som bland flickor icke r srdeles
vanlig.

En gng, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes Emma mycket
fundersam. Jag frgade, p hvad hon grubblade.

Jo, vet Celia -- sade hon (ordet mabonne skulle s mycket mindre passa,
som vi nstan sagdt ro systrar) -- jag funderar p, huru jorden nd
kan vara rund. Nr jag frst lste det, tyckte jag att det var s ltt
att frst, och s naturligt, men nu frst eftert tycker jag, att det
dock r bra konstigt.

Jag anmrkte d, att af alla kroppar r klotet den enklaste, s vida det
fverallt r lika till sin yta. Tillika anfrde jag den vanlige
sanningen, att till och med hga berg p ett s stort klot som jorden
icke knnas mer n sandkorn p ett vanligt litet klot.

-- Ja, nog frstr jag det alltid -- svarade den lilla tviflerskan --
men visst r en pannkaka ocks bra enkel. Jag tycker jorden just kunde
vara som en pannkaka. Och vet Celia, hvarfre jag tycker s. Jo se, fr
det frsta: man talar om att resa till verldens slut. Vore nu jorden som
en pannkaka, s kunde den ha ett slut, som sku' sga halt. Det vore
roligt att f se detta slut.

Jag frklarade d, s godt jag kunde, att jordens slut r p hvarenda
punkt p dess yta _t det bla till_, och att man kunde frestlla sig
resa ifrn jordens medelpunkt t ytan till, fr att ha det njet att se
jordens slut.

-- N n, jag skall fundera p saken, kanske r det s. Men fr det
andra: om nu jorden r ett klot, s finns det vl en fre hlft och en
undre. Redan det r underligt, huru de menniskor, som finnas p sidorna
af klotet kunna st der och hllas. Men nnu underligare r att de, som
ro under klotet, kunna g och st med ftterna uppt och hufvudet
nert, ty p hufvudet lra de vl nd icke st och g. De likna ju
flugor, som kunna g p vggen och under taket.

Jag brjade nu tala om jordens attraktion, som gjorde att ingen del af
jorden kunde anses st ofvanom den andra. Vidare, att om s vore, skulle
vi sjelfva, ifall vi om dagen vore ofvanp, om natten vara underom
klotet.

Kaptenen, som afhrt diskussionen med mycken uppmrksamhet, och ville
komplettera min frklaring, infll smleende:

-- Alla lefvande varelser, hvilka ro skapade med ftter, ro s
skapade, att de skola g p dessa ftter. Ftterna skola vara nrmast
jorden. Att menniskan icke faller bort frn jorden, verkas af jordens
dragningskraft. Som jorden ter r en i rymden fritt svfvande kula, som
stndigt vnder sig kring sin axel, s kan intet upp eller ner komma i
frga. Om du, lilla Emma, kastar den der bollen i luften, s vet du
sannerligen icke hvilken sida, som r den fra eller den undra.

Den lilla funderade ter ngra gonblick, innan hon invnde:

-- Pappa sade, att ftterna skola vara nrmast jorden. Men flugorna, nr
de g under taket, hafva sina ftter alldeles ifrn jorden, och kroppen
nrmast.

Kaptenen hviskade mig i rat, att hans frklaring verkligen var litet
haltande. Jag skulle icke varit i stnd att svara p Emmas invndning,
och jag rodnade ...  kaptenens vgnar, ty jag trodde, att icke heller
han var i stnd att lsa frgan. Men jag bedrog mig.

-- Det der kommer af tvenne orsaker. Fr det frsta har fven taket,
liksom alla kroppar sin dragningskraft fr sig, som i ngon mn
upphfver jordens dragningskraft. Oaktadt denna dragningskraft r
miljoner gnger mindre n jordens, kan dess verkan dock vara stor nog p
mycket ltta freml, som befinna sig mycket nra eller invid. Nu r det
vl ocks sannt, att till exempel en fjder, ett dammkorn vanligen
faller till golfvet; det kommer deraf, att de icke hafva fri
rrelsekraft och sledes lyda jordens fvervgande dragning. Det ltta
kreaturet flugan deremot har rrelsekraft, och i ngon mn vilja; d
flugan spatserar under taket, r det skert, att hon fven ngot
anstrnger sig, fr att hllas der; detta skulle dock icke lyckas, om
icke fven taket hade sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma
nu sga, hvarfre flugan kan spatsera under taket?

-- Ja, fr att flugan r s ltt, fr att taket drar till sig, fr att
flugan har starka ben, och fr att flugan _vill_ spatsera under taket.

Kaptenen skrattade rtt godt, af nje fver Emmas naiva uppfattning. Det
kan nog hnda, att hans frklaring icke s alldeles var byggd p
vetenskapliga grunder, men hufvudsaken var vunnen. Emma trodde p honom,
frstod p sitt stt saken och var njd.


                                                                d. 20.

Jag har afsmak fr att vidare skrifva i detta album. Hvad skola de
fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, ha att gra med de
skakande, jag hr upptecknat. Hvarenda gng jag ppnar denna portflj,
vakna hos mig hemska minnen. Hvarfre skall jag d s ofta ppna den!

Jag skall brja hlla ett annat album, hvilket jag vill kalla mitt
Mallasvesi album, eller _fridens bok_.

Hrifrn skall jag blott gra undantag, d ngot srdeles gladt eller
srdeles sorgligt intrffar, eller ock, d jag har ngonting att skrifva
om personer, hvilka spelat en vigtig roll i detta fregende _orons_
album.




                             TREDJE BOKEN.


                                                      d. 2 Febr. 1850.

Jag har i dag emottagit en nyhet, hvilken jag icke kan underlta att
uppteckna i _orons_ album. Hofrttsrdinnan Segerskjld r frelyst med
landtmtaren v. Degen.

Partiet anses naturligtvis som en stor mesallians  hennes sida. Det
kommer deraf, att man icke lst Celias svarta album. Skulle man det
gjort, ansge man troligen partiet temligen egalt.

Af de knslor, med hvilka jag emottog nyheten, finner jag till min
gldje, att Josef verkligen r bannlyst frn mitt hjerta. Visserligen
blef jag litet hpen, mnga minnen stormade p mig; men bland dessa
knslor fanns dock ingen, som hade ens tycke af krlekens oro, af
svartsjuka eller ngot annat sdant. Nej tvertom, de knslor, den
nrvarande stunden sknkte mig, hade snarare tycke af _gldje_. Josef
har skt tvtta bort en del af sin flck och -- han har hgtidligen
afsagt sig mig fr lifvet.

Skall jag  ngons vgnar knna smrta, s r det  Axels. Mnne han
igenom sin moders gifterml kommer i ngon falsk stllning? Jag hoppas
annat. Jag hoppas, att Gud styr Axels de p det vackraste stt.

Ack, om den gossen p ett par timmar vore hr, att jag finge visa honom
fr Anna. Anna skulle skert vara njd med Axel.

Anna synes komma frn sin spatserfrd. Bort, mitt album!


                                                      d. 17 Juni 1850.

Ack, s jag r glad! Nyss sg jag tvenne personer g arm i arm. Jag
hller s mycket af dem begge.

Huru ofta Anna, nstan med ovilja, medgifvit, att hon aldrig varit kr!
Jag har trott derp, ty Anna ljuger aldrig. Anna har mest bott hr i
ensligheten p landsbygden; vckelse till krlek har felats henne.

Anna har varit liksom ledsen p sig sjelf, fr det hon icke erfarit
denna ljufva plga.

-- Skert r jag en s opoetisk varelse, att jag aldrig kan brja lska
-- sade hon en gng, halft grtande, halft skrattande.

D sade jag, att poesin icke ligger i krleken egentligen -- ty denna
kan vara falsk -- utan fastmer i den sanna krlekens mjlighet. Jag drog
p den strng, att blott _den rtta_ kommer, s skall Anna nog lra sig
lska.

-- Den rtte kommer vl aldrig -- sade Anna -- redan r jag tjugu r,
och om jag r ngot vacker, s brjar vl den fgringen redan taga af.
Fr hvarje dag blir det vl svrare att lska mig.

Hrvid gjorde jag en liten syftning p min egen sorgliga historia och
menade, att det kan vara en lycka att slippa krleken.

-- N ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke bry mig om att
vara lskad. Men visst skulle jag sjelf vilja lska. Ja, jag skulle
vilja tycka om ngon. Jag ville frska, hurudan krleken r. Det r ju
att knappt vara en flicka, d man r tjugu r och n aldrig tyckt om
ngon.

Jag mnade sga Anna, att hon hruti talat temligen originelt, men
oqvinnligt. Det r just lngtan, behofvet att vara lskad, som hos
qvinnan verkar behofvet att lska, hade jag nyligen lst hos Bulwer.
Jag mnade just anvnda denna sanning, fr att vederlgga Anna, d
bullret af ett kdon hrdes. En schs stannade, och ner hoppar ingen
annan n ..... min bror Clinton.

Jag mste sga, att jag bleknade af gldje. Anna  sin sida bleknade
fven, troligen af andra knslor. Det var fven verkligen besynnerligt,
i afseende  Anna, att Clinton skulle intrffa just nu.

Det nstan frargade mig, att Clinton skulle se p Anna mer n p mig.

-- Det r min bror, ser du Anna, och han kommer icke att omfamna sin
syster.

-- Ja, vet du, Celia lilla -- sade Clinton, i det han kysste mig -- jag
blef s hpen, nr jag sg mamsell Degerberg, den du beskrifvit rd som
en ros, nu blek som en lilja.

-- Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, s skulle du icke
undra s mycket fver Annas blekhet. Ser du, nu r hon ter rd som en
ros.

-- Det anar mig, att jag ngongng fr veta hvad frgan gllde. Till
dess skall jag tygla min nyfikenhet.

                   *       *       *       *       *

Det r ngonting hgst angenmt och frjdande fr sjlen, att vara
vittne till gryningen af en krlek emellan tvenne personer, dem man bda
hller mycket af, och dem man i sjlens hemlighet nskar se som ett par.

Allt ifrn frsta stunden, och mhnda till flje af Clintons ofrmodade
ankomst, hvilken, till flje af vrt just d afbrutna samtal, kunde
glla fr ett lyckligt frebud, tnkte jag i stillhet, huru trefligt det
vore, om det unga herrskapet, Clinton och Anna, skulle brja hlla af
hvarann ... s der mycket.

Jag frgade den frsta aftonen Clinton, hvad han tyckte om Anna.

-- Skulle jag icke tycka om henne. En sdan flicka r fr mig ngonting
nytt. Hon tillhr icke dessa frbildade, skna sjlar, som man i sdan
mngd trffar i de strre stderna, varelser, hos hvilka en falsk
fantasi tagit vlde fver tanke och knsla. Anna r visst icke, hvad man
kallar en bildad flicka; fven kan det hnda, att hennes fantasis vingar
icke bra srdeles hgt. Men bttre r tillochmed brist p fantasi, n
dess skefva riktning. Naturen har emellertid gifvit Anna en rik
ersttning i qvinnans bsta egenskaper, godhet och mhet. Hon tyckes mig
tillhra de qvinnor, hvilka man icke gerna kan sknka en eldig och
passionerad krlek, men dem man nd kan s hjertligen hlla af. Med ett
ord, jag tror att den man, som fr Anna till maka, blir en bland de
lyckligaste ... kta mn.

S jag tyckte om Clinton fr denna uppfattning af Anna. Just s har jag
tnkt mig henne. Jag tnkte: kanske du, min bror, just blir den
lycklige. Men jag sade intet. Jag ville icke skrmma bort den lilla
blinda guden, ifall han var i farvattnet.

Dagen derp var jag nog ogrannlaga att frga Anna, hvad hon tyckte om
min bror. Anna blef frlgen, rodnade och knpplade p fransarne af sin
sjal. Med en viss anstrngning svarade hon:

-- h, nog r han hygglig.

-- r han sdan som du frestllt dig honom?

-- Ja, nej .... _Din_ bror har jag alltid frestllt mig ssom ....
hygglig. Men nog r han annorlunda nd, n min frestllning fattade
honom.

-- r han fver eller under den? -- fortfor jag obarmhertigt.

-- Nog r han p stt och vis fver min frestllning, men nog r han
mycket styggare n jag trodde. Han stter mig s ofta i frlgenhet ....
Ack nd, sdant jag slabbrar fr dig, Celia, men hvarfre skall du ...
plga mig med sdana frgor.

Det att Anna ansg Clinton fr stygg, kunde ter anses fr ett lyckligt
tecken. S pass mycket visste jag af erfarenhet. Emellertid beslt jag
att icke vidare plga Anna med frgor eller anspelningar, utan lta
saken i all stillhet ha sin gng. Ville det bli krlek af, s finge det.

Ngra dagar till hade frflutit, d jag hos Anna mrkte de sm
symptomer, som antyda krlekens tillvaro. D Clinton var nrvarande, sg
hon p honom litet oftare n ndigt var, och nd litet mera frstulet
n man brukar. Annas gon voro fven vid sdana tillfllen mycket
vackrare n eljest; de gde en god portion af vrma och .... trnad.
Besvarade Clinton blicken, s snkte den lilla Anna hastigt ned gonen,
och rodnade stundom dervid.

Var Clinton ter frnvarande, s hnde sig att Anna ofta medvetet
suckade. Vid sina husliga groml var hon mkta tankspridd, och begick
mnga oskickligheter, hvilka drogo henne bannor af kaptenskan.

-- Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig t -- sade
kaptenskan till sin man -- hon hllde gggulorna i kaffepannan och
kaffemttet i steken. Jag rnade mycket banna henne, men nndes ej, d
hon sjelf brjade grta fver sitt misstag.

Kaptenen smlog och sade blott: -- hm, hm. Han hade vl samma tankar som
jag.

Med mig talade Anna mycket mindre n frut och var blefven mycket ojemn.
n var hon snartsticken och srdeles kort om nsan; n ter mmare n
nnsin, s att hon stundom helt ofrmodadt och utan orsak kom och kysste
mig.

Med Anna var sledes frhllandet icke tvifvelaktigt. Svrare att
sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, rjde ingen srdeles
tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla herrskapet just lika gerna
som med Anna.

-- Kan Clinton -- tnkte jag fr mig sjelf -- kan min bror vara en sdan
fjril, som s mnga andra unga herrar? Jag kan ta fr afgjordt, att han
mellan fyra gon sagt Anna vackra saker, som inverkat p hennes knsla,
efter Anna blifvit ... sdan. Kan Clinton vara nog odel att vcka
knslorna hos ett okonstladt barn, utan att vilja vackert svara emot
dem. Kan min bror vara sdan!

Jag hll redan p att arbeta mig till courage att ge Clinton en
vederbrlig lexa, d jag i dag fick se honom jemte Anna komma ifrn
parken, promenerande arm i arm. Clinton sade hnryckt:

-- nska oss lycka, min syster. Du frstr vl att Anna och jag ro
riktigt frlofvade. Sg min Anna, s din blifvande svgerska hr, att du
lskar mig.

-- Ja, ja, ja -- svarade Anna i ljuft bryderi.

I detsamma syntes kaptenen p trappan. Jag mste sga, att jag dervid
blef litet hpen. Icke s Clinton, som gladt utropade:

-- Ser farbror, att det lyckades. Hr str min flicka nu, s ljuft
frlgen. Hon r liksom rdd fr pappa.

-- Behfs icke, mitt barn, behfs icke. P den der vackra synen var
pappa icke s alldeles ofrberedd. Kom in, mina barn; ni mste f styrka
er med litet vin.

Clinton kom sledes mina tvifvelsml fullkomligen p skam. Och icke nog
hrmed! Han hade redan frut kommunicerat med Annas far och erhllit
dennes bifall och vlsignelse. Clinton har betett sig som en duktig
gosse och som en klok general. Han skaffade sig vnner i fstningen,
innan han intog den. Fast nej; jag r glad, att min liknelse haltar,
Clinton har icke tagit sveket till bundsfrvandt.

Om sndag skall firas en frlofningsfest. Den skall bli storsttelig,
menade kaptenen. Dit skola komma gster tillochmed ifrn Tavastehus.

Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det r lika s ljuft
att delta i andras gldje, som att sjelf vara lycklig. Och denna lycka
r icke uppblandad med ngon oro, den r fullkomligen oegennyttig och
derfre s tillfredsstllande.

Derfre bort ifrn mig, du orons album! Jag flyr ter till dig, du
fridens ansprkslsa bok.


                                                       d. 8 Jan. 1851.

Redan hade jag nstan glmt bort att en portflj, sdan som denna,
finnes till. Nu mste jag ter fly till dig, du nattens vn och orons
album.

Jag har tersett en person, hvilken tvingat fram mnga af de minnen,
hvilka tycktes frgtna. Jag har tersett _honom_, jag vet icke, om med
smrta eller med frjd.

Clinton hade tillbragt hela hsten i Helsingfors, sysselsatt med tankar
p sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom rtt ledsamt, men fann sig
nd snart, ssom en klok flicka egnar och anstr. De tta bref, hon
erhll frn sitt hjertas vn, bidrogo icke s litet hrtill.

I ett bref, dateradt sjelfva nyrsdagen, underrttade Clinton Anna om,
att han snart skulle infinna sig p Mainola. Trettondagen skulle han
troligen vara i Tavastehus och kanske tillochmed med sin vrda person
ka assemblens glans.

Clintons frmodade ankomst var ett mktigt skl fr Anna, att vilja fara
till klubben. Hon fvertalade sin far och mor till denna lustresa.
Slutligen vann hon fven mig, som visst icke vntade mig ngon gldje,
likgiltig som jag numera blifvit fr dansens nje.

Vdret var fven lockande, likasom fret. Nog af, vi foro.

Frvnade blefvo vi vl icke, men nd s hjertligen glada fver att
Clinton hllit sitt ord. Han var en af de frsta vi sgo i salen. Glad
var jag fr egen del, men n gladare fr Annas.

Sedan den frsta valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge sakna
honom p en stund. Han skulle g till sitt qvarter, fr att taga med sig
sitt ressllskap, hvilken vl icke kunde underlta att komma, d hans
vns syster och fstm varit nog frekommande att, p grund af en blott
frmodan, bivista assemblen.

Den frsta kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en kavaljer, som
nog kunde fra till torgs det lilla han visste. Det var en lngsam dans.
Det vore bttre fr herrar kavaljerer att tala ingenting, n att tala
bara snmos. Men s lra icke andra flickor tnka, och hvad mngden
tnker, det r vl det rtta.

Till all lycka fingo bde Anna och jag sitta den andra kadriljen. Att vi
sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo tillsamman ha ledsamt
efter Clinton, som icke hrdes af. Just d de sista tonerna ljdo, sade
Anna:

-- Nej, men se der kommer ndtligen Clinton. Han fr med sig en ung,
blek gosse.

Jag satt s, att jag icke kunde se Clinton och hans fljeslagare, innan
de voro ttt invid oss. Jag skall d ... berttade mig sednare Anna ...
gifvit till ett utrop af fverraskning och sagt: -- Axel!

Ja, det var verkligen Axel, men huru frndrad! Ett hufvud lngre n d
jag, halftannat r frut, sg honom den gngen, d ... fven
anletsdragen hade undergtt en frndring, som utvisade, att af gossen
blifvit en yngling. Med undantag af en kad liflighet och glans, voro
dock gonen desamma, dessa gon, hvilka fven under gosseldern gt ett
alfvar och ett djup, som tycktes tillhra ngon sednare period af
lifvet.

Axel tycktes ska efter ngot ord till inledning, men deraf blef intet.
Jag skulle s innerligen gerna afbrutit den plgsamma tystnaden ..... om
jag kunnat. Det blef Clintons sak:

-- Jag tror att herrskapet redan hunnit glmma bort hvarandra. Om det s
r, fr jag fr dig, min kra syster, presentera studeranden Axel
Segerskjld. Det r skert studenten, som gr honom oigenknnelig.

Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och s, voro i sjelfva verket
fina, och verkade hvad de borde. De frjagade en stor del af
frlgenheten och bryderiet. Jag vgade framstamma en anmrkning om,
huru mycket herr Segerskjld vuxit, och huru roligt det var att se
honom.

-- Tycker _mamsell Vrn_ verkeligen, att det r roligt?

Axel satte mycken tonvigt p detta mamsell Vrn. Detta kndes mig
ngot obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning dertill genom mitt
_herr_ Segerskjld. Dock, som stllningen oss emellan frndrats, och
Axel icke kunde anses fr ett barn mer, tyckte jag mig gjort rtt. Jag
mnade fven framdeles kalla honom herr Segerskjld.

Jag minnes icke, huru jag besvarade Axels frga. Han drog sig undan,
sedan han likvl ftt lfte om nsta kadrilj.

Af orsak, att ngra ortens lejon voro alldeles outtrttliga i
polkamasurkan, och icke syntes ha ngot emot att fr det tcka knet
presentera deras synbarligen transpirerande kinder, hnde sig att denna
dans blef lngre n den bordt. Jag var rtt njd att mitt svaga brst
icke tillt mig sdana fatiguerande danser. Emellertid skte jag att
ordna mina tankar betrffande Axel.

Huru hade Clinton blifvit s bekant med Axel? Hvilkendera mnne hade
skt den andras sllskap? Om Clinton haft ngon aning om, hurudant Axels
frhllande varit till mig, var det d s alldeles rtt att fra honom
till mig? Jag fann ingen lsning af gtan innan Axel ledde mig till
dansen.

Axels visavis var Clinton, som dansade med sin Anna. De hade s mycket
att sga hvarannan; s tycktes icke frhllandet vara mellan Axel och
mig. fver hlften af kadriljen var redan frbi, d Axel omsider sade:

-- Jag ville, att jag icke alls lefvat frr n nu, eller ock att allt
det frra varit en drm. D vore vi icke s fremmande.

-- Lt oss _anse_ allt det frra fr en drm, och vi skola icke vara
fremmande mera.

-- Ja, men vet ..... mamsell Vrn, att jag omjligen kan komma mig att
tycka s. Och jag _vill_ ej ens anse allt det frra fr en drm. Det
finns deri ett och annat fr godt, fr att vara blott en drm.

Fr godt fr att vara blott en drm? -- sade jag -- Kan verkligheten,
fven d hon r skn, g upp emot en skn drm? Vackra drmmar ro en
gfva ifrn hjden, med hvilken jordens gfvor icke tla ngon
jemfrelse.

-- Men om dessa jordens gfvor nd ro himlens?

-- Jag frstr icke, hvad ..... Axel menar.

(Nr jag skulle kalla honom herr Segerskjld, var det mig, som om tungan
hftade vid gomen. Halft med anstrngning, hlft omedvetet nmnde jag
honom sledes vid namn. Men jag rodnade).

-- Det kan nu vara nog -- sade Axel --; det frflutna str ter vid min
sida och r icke fremmande mer.

Han sg p mig med en obeskriflig blick, och suckade helt ltt. Sedan
snkte han blicken och talade liksom fr sig:

-- Jag vet ej, om jag vgar mig till Mainola. ro husvilla fremlingar
vlkomna der?

-- Huru kan Axel tvifla derp? De _ro_ vlkomna.

-- fven oaktadt Celia finnes der?

Nu anade jag, att hans mening med detta _vgar_ kunde vara en annan, n
det frst ville tyckas. Denna aning vgade jag dock icke lta inverka p
mitt svar, som blef:

-- De som ro vlkomna hos dem, hvilka ro mig i frldrars stlle, ro
det fven fr Celia. Isynnerhet om de ro husvilla.

-- Tack Celia fr dessa ord, som innebra mera n du kanske anar. Ty jag
_r_ husvill och lngtar efter ett nytt hem. Och jag skall _vga_ mig
till Mainola.

Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, hvarp han syntes
aflgsna sig. Clinton terkom med det besked, att Axel sagt sig
illamende och vndt hem tillbaka. Min bror gick att ska sig ny
visavis. Han sade det hra till saken, att dansa med sin fstm minst
tv gngor, och med sin syster ... ingen. Clinton tycks hafva samma
sigt som fordom, att det nemligen ser pjkigt och tillgjordt ut att
dansa med sin syster, om hon eljest har ngon tur.

Snart fick jag veta, hvarfre Axel kallade sig husvill. Clinton
berttade mig, att alltsen hans mors gifterml med v. Degen, hade hemmet
blifvit honom mindre krt. Modren lr fven blifvit mera ovnlig emot
Axel, oskert p hvilka grunder, menade Clinton. Endast en gng p ett
rs tid hade han beskt hemmet, af lngtan efter sina systrar. Detta
besk varade blott ett par dagar. Frfrigt frsg man honom med
penningar nog.

Jag tnkte: -- Axel r en martyr fr Celias skull. Ja, fr min skull
saknar han hemmets ljufva och hulda omvrdnad. Hvarfre skall Celia vara
en oskyldig orsak till s mycket ondt? Stackars Axel!

Jag skte utforska Clinton. Han hade genom en tillfllighet blifvit
bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden p hans studentkalas, han
visste ej af hvem, ty tio nyssblefna studenter voro med om
tillstllningen. Clinton hade fattat tycke fr ynglingen, hvars femton
r icke hindrade ett djup och en flygt, hgre n mngen tjugurings.
Sedan hade han skt Axels sllskap, ty Clinton fredrager i allmnhet
yngre personers sllskap framfr ldres. Jag vill s gerna agera
beskyddare tillade min bror. Lustresan till Tavastehus hade fven varit
en proposition af Clinton.

Min bror tyckes icke ana ..... Jag skulle, om jag fven ville det, icke
for min dd kunna frtaga Clinton hans okunnighet.

De tv fljande kadriljerna dansade jag. Mina moitier uppbjdo nog sin
frmga att hlla mig varm; fven mste jag hlla dem rkning fr det
de allsicke liknade frsta kadriljens hjelte. Det hjelpte icke, jag hade
s tomt efter ... Axel.

Huru glad skulle icke jag sledes bordt bli, d Axel ter intrdde i
salongen. Hans illamende hade upphrt; han hade icke kunnat f smn,
nr andra roade sig. Derfre mste han tervnda. Jag knde tydligt att
jag bleknade.

Han uppbjd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara nej, men jag
svarade ja. Jag var ju frbjuden att valsa.

Redan fr tv r sedan, d han var hufvudet kortare n jag, var det ltt
att valsa med Axel. Nu var han halfva hufvudet lngre. Han bde valsade
och frde vl. Det gick s ltt och lustigt; jag visste icke af ngon
anstrngning.

Redan den frsta gng, jag blef upptagen af en fremmande kavaljer, knde
jag en stickning i brstet och andtppa. Jag beklagade mig derfver. Nr
jag andra gngen skulle blifva upptagen, sade Axel:

-- Jag ber om frltelse, min herre. Mamsell Vrn vgar icke valsa
utfver de ordinra turerna med ..... mig.

Kavaljeren aflgsnade sig smfrtretad. Axel rodnade, kanske fr det han
ansg det lta egenkrt, d han sagt med mig. Jag tyckte dock om honom,
fr att han gifvit ett tydligt svar. Jag tackade honom derfr.

Sedan en och annan ftt samma besked, fingo vi sitta ostrda. D var att
se, huru Axel blef sig olik. Han var glad, liflig, skmtsam, intressant.
Det var ett underverk. S upprymd hade jag aldrig sett honom i hemmet,
aldrig frut. Bland annat sade han:

-- Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser fr mig framtiden i
ljus. Frklara fr mig det, Celia.

-- Skert kommer det deraf, att Axel blifvit student. Det mste vara ett
eget nje, ett nje, hvilket qvinnan aldrig fr erfara.

-- Ja, det r ett nje. Verlden ligger framfr mig s stor, s ppen.
Den stolta tanken, att kunna verka ngot i verlden, trnger fram lik
stjernan ur natten. nska mig lycka, Celia!

-- Jag nskar Axel det allra bsta p jorden. Godt nytt r!

-- Och hvad mn' vara detta allra bsta? -- sade han med en ton, som
sade, att skmtet redan fullkomligen utrymt platsen.

-- Det som fr jorden nrmast till himlen.

-- D frstr jag, att Celia icke menar jordiska utmrkelser, yttre ra
och stjernor. De stjernor ro bst, som bras ... innanfr. Dock tycker
jag, att det vore en stor lycka, ja vl den allra strsta, att kunna p
ngot stt hja sig i deras gon, hvilka vi lska. Lt vara, att
fosterlandet r vr lskarinna, d skola vi icke sky att uppoffra oss
fr detsamma. Man br vara beredd att tillochmed _d_ fr det man
lskar. D blir troheten beseglad genom dden. Ja, det vore ljuft att d
fr ..... sdant!

-- Ja, det r sannt. Men jag ville nstan, att jag icke vore qvinna.

-- Det var bra, att Celia tillade detta _nstan_. Eljest skulle jag
hafva en motsatt, besynnerlig nskning. Jag ville icke alls _vara_. De
blommor, som vnda sig mot solen hade icke glada dar, om solen vore
borta.

Hastigt frndrande ton sade han smleende:

-- Celia lr finna, att jag lrt mig att sga komplimanger.

-- Lofva mig att hdanefter anvnda dem sparsamt -- sade jag.

-- Lofva mig att hdanefter vara en annan, n Celia r -- svarade Axel.

Kotiljongen slutade assemblen. Fljande dagen foro vi af till Mainola.
Clinton och Anna satte sig i en slde, kaptenen naturligtvis med sin fru
i en annan. Mig blef intet val frigt. Jag mste sitta med Axel i den
tredje slden.

Till min ledsnad mste jag medge, att s fort resan aflopp med Axel,
hade den troligen icke aflupit med ngon annan. Han var glad och
treflig, och anvnde ytterst sparsamt ... komplimanger.

Lilla Emma, som skert haft mycket ledsamt, emottog oss med en barnslig
gldje. Men visst sg hon bra frvnad p Axel.


                                                            d. 12 Jan.

Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, -- s kallar
jag nufrtiden kaptenen och kaptenskan. Faster r frtjust i hans
belefvenhet och artighet, farbror i hans frmga att kunna flja med,
samt hans qvicka infall. Jag sjelf, huru m det vara med mig?
Naturligtvis frjdar det mycket Celia, att den person, hon sjelf hller
af, fven blir afhllen af andra, dem hon hller af. Personen vinner
derigenom i kad glans.

I gr, d Axel icke var inne, roade det farbror att bry mig fr honom.
Jag svarade s ogeneradt jag nnsin kunde, att jag verkligen hll bra
mycket af Axel, och att jag dertill hade rttighet, d han varit min
discipel. D sade farbror smskrattande:

-- Nu kom Celia att missga sig. Du sade att det var en rttighet, men
menade skert en _skyldighet_.

Jag rodnade, hvilket var frtretligt, emedan Clinton var i rummet.
Smstucken och i bryderi gick jag ut. Snart mtte jag Axel och Emma, som
kommo frn den rimfrostprydda parken.

Gud r mitt vittne, att jag vid denna syn tnkte: -- o, att smningom
skulle uppvexa ett mt frhllande mellan dessa tv! De tyckas skapade
fr hvarandra.

Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. Jag brjade tala
om Emma, jag bermde, ssom jag det borde, mycket det lofvande
trettonriga barnet. Jag ryckte fram med en invit p lngt hll, huru
passligt det vore, om Axel o. s. v.

Jag vgade icke ens hrvid se p honom. Han ljufva sonora rst hrdes
svara:

-- Jag frstr Celias mening, och jag tackar dig derfr. Celia talade
som ur min egen sjl; fven hos mig har en sdan tanke trngt sig fram.
Men jag har tillbakavisat den. Nr insekten en gng svedt vingarne p
ljuset, s locka honom icke ens de klaraste stjernor af frsta
ordningen; vid ljuset fster sig insektens lif, tills det i dden
slcks.

Dessa ord frsatte mig i en onmnbar rrelse. Jag tyckte mig gjort
mycket illa, som framlockat sdana ord. Jag skyllde p klden och sprang
i min kammare, der jag nu r.

Jag fvertnker den djupa rrelsen i min sjl. Hvad skall den bda? r
Celia skapad till olycka, till sin egen olycka, eller andras, dem hon
hller af?

Men hvarfre tnker jag p olycka. Skall ngon sdan ndvndigt uppst
nu? Att jag fr Axel ger ett stort, altfr stort vrde, det vet jag. r
min knsla icke tacksam derfr, besvarar jag icke hans _krlek_ ... ack
att jag mste anvnda detta ord ... d blir det olycka, Axels. Besvarar
jag den, _skulle det s hnda att jag besvarade den_, hvem blir d den
olyckliga? Mnne jag sjelf? Men hvarfre tnker jag p olycka!


                                                                d. 17.

Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig:

-- Sta Celia, hvarfre har du blifvit s ngslig? Du suckar s ofta,
nr du lser med mig.

-- Gr jag det? Det visste jag icke af.

-- Vet Celia, vore jag ngra r ldre, s skulle jag sucka s ... fr
Axels skull.

-- Hvarfre just fr Axels skull?

-- Fr han r s st. Om jag ngongng i verlden blir gift ... det kan
ju hnda ... s ville jag, att det vore med en, som skulle likna Axel
bra mycket.

-- P hvad stt r d Axel s st?

-- S Celia kan frga! P allt stt. Han r emellant s rolig, och
sedan igen s frstndig. Han r ocks s karlaktig och duktig, nr det
gller, och dessemellan r han s snll och god. Han skulle visst icke
gra en mask frnr. Och sist s r han s vacker, och det r ju ocks
nd ngonting, det.

-- Det r mrkvrdigt, huru mnga fullkomligheter hos Axel Emma hittat
p.

-- Mycket mrkvrdigare r det, att Celia icke hittat p dem. Och nd
tnker Axel p ingenting s mycket, som p Celia.

-- Huru kan Emma tala sdant? Huru vet Emma det?

-- Jo, ser Celia, jag har det af Axel sjelf. Hvarfre tror Celia, att
han s gerna r med mig allena; det r bara fr att f i fred tala om
Celia. Han frgar mig s mycket om Celia, ja, allt mjligt frgar han.
Och nr jag d bermmer dig, ssom alla mste gra, s blir han s glad,
och om jag berttar ngot, som Celia sagt eller gjort, s hr han s
uppmrksamt p, att jag r rdd han skall frlora andan. Det r riktigt
sannt. Skulle jag icke veta, huru rysligt mycket Axel hller af Celia.
Ack, vet du, i gr frgade han mig, huru lexan gtt. Jag sade d, att
Celia varit njd med mig och kysst mig. D kom Axel till mig och stal,
riktigt stal en kyss af mig. Nog frstr Celia, hvarfre han det gjorde.

Jag blef ledsen p mig sjelf, fr det jag s gerna hrt Emmas
berttelse. Derfre sade jag temligen omildt:

-- Men hvart vill d Emma komma med detta prat?

-- Jo, det skall jag sga. Jag skulle vilja att Celia vore mera god emot
Axel. Celia tycks vara liksom rdd fr honom. Celia borde hlla af Axel
lika mycket, som han hller af dig. h, vore jag i Celias stlle,
nejminsann jag skulle lta en sdan gosse, som Axel r, vara s der. Jag
skulle hlla af honom s rysligt. Och jag skulle fven _visa_ det.

-- Men, minns Emma, jag r ju hela fyra, fem r ldre n Axel.

-- Fyra, fem r ldre, hvad gr det? S mycket ldre var ocks mamma n
pappa, och lycklig var pappa, s lnge mamma lefde. Jag minns nnu, huru
de hllo af hvarann, och huru pappa gret, nr mamma lades i kyrkomullen.
Hvad gr lder!

-- Nr Axel blir s gammal som jag nu r, s har han glmt mig.

-- Glmt? Du tror sdant om Axel. Han kan ej glmma!  nej. _Han r den
allrabsta._

Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en strm af trar.
Hade en engel ifrn himlen nedstigit som fresprkare fr Axel, han hade
dock icke kunnat vara vltaligare n detta barn, hvars spda fantasi,
frgudande sitt freml, altfrvl rjde sin riktning, men hvars goda,
oegennyttiga hjerta nd glmde allt vid tanken p dens vl, som gifvit
barnafantasin dess spda vingar.

Oemotstndligt brto trar sig vg ur kllan af mitt hjerta.

De blandade sig med Emmas.


                                                                d. 20.

Klockan r icke mera n tre p morgonen. Jag har stigit upp, fr att
uppteckna den drm, som nyss vckte mig. Minnet af drmmar frgr s
ltt, om man icke griper dem p frsk gerning.

Jag var i en bergig skogstrakt, der trden voro s hga, s hga.
Clinton och Anna voro med mig.

Vi hade att g uppfr ett ganska brant berg. Anna var mycket rdd och
stdde sig ngsligt p Clintons arm. Jag var icke alls rdd, och
uppmanade dem blott att skyndsamt stiga p. Hvart jag egentligen ville,
vet jag ej, lika s litet hvad jag ville. Likvl var det ngonting
ytterst maktpliggande och vigtigt.

Smningom mrkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. Likvl
pskyndade jag mina steg. D jag ter sg bakom mig, fann jag att de, i
stllet fr att vidare komma uppt, gledo sakta nedfre och tillbaka. D
ropade jag dem an. De svarade med knappt hrbar rst, att de hade bttre
att vara i dalen. D beslt jag att icke mera plga dem. De fingo vara
der de ville. Jag tnkte icke p dem vidare. Jag gick p ofrskrckt.
Jag kom till bergets topp.

Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag gick inom cirkeln.
Der stod Axel, och tycktes vnta p mig.

-- Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu fr du se alla de rikedomar och
skatter, som jag frvrfvat t dig. Flj mig.

Sedan jag gtt ngra steg fram vid Axels ledande arm, stannade jag
tvrt. Vr vg var afbruten genom en mrk hla.

-- Detta ser ut som nedgngen till en grufva -- sade jag.

-- Det r s -- sade Axel -- fatta mod och stt dig jemte mig i denna
korg. Vi skola fara nedt.

Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke mrkt. Vi satte oss i
den. Den gick nedt medelst ett vindspel. Det var mrkt, stickmrkt.

-- r du rdd fr mrkret, Celia?

-- Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel.

-- Det brjar vl fven snart att ljusna -- sade Axel.

-- Huru djup r denna grufva? -- sporde jag.

-- Djupare n hjden af det berg, du klttrade uppfr.

I detsamma brjade det ljusna. Korgen snkte sig alltmer, och ljuset
tilltog. Det brjade hras ett dn och ett skrammel, som tilltog i samma
mon som ljuset. Konturer af menniskofigurer brjade synas; de tycktes
vara i en liflig rrelse och arbeta med kraft.

Bottnet af grufvan sg ut som en underjordisk stad. Detta erbjd en
vacker och skn anblick. Den fvergick all frestllning.

Omsider stannade korgen p botten, och vi stego ur.

-- Nu skall jag visa fr dig mina arbetare. De ro indelta i tvenne
klasser; men slafvar ro de alla.

Jag sg p arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga.

-- Se noga p denna klass. Den utgres af sdana menniskor, som vrderat
det jordiska guldet hgre n allt annat. De hafva frivilligt gifvit sig
till slafvar. Deras ln r stor nog.

Jag tlydde Axels ord. Jag sg p frsta klassens arbetare.
Besynnerligt! De voro alla lika kldda, lika vexta. Jag sg p deras
anletsdrag. Oaktadt svrtan sg jag, att fven anletsdragen voro lika. I
hvarenda af dem igenknde jag ... Edvard. Den Edvard, som jag fordom
hade lskat i barnets inbillning. Den Edvard, som fvergaf mig, emedan
jag var fattig p jordens guld, han, hvars otro icke kostat mig ngon
tr och ingen sorg, emedan min krlek blott var ... inbillning; ja,
denne Edvard stod der nu fr mig, representerad i tusende olika och dock
lika gestalter.

Axel gick ifrn dem, och frde mig till den andra klassen.

-- Se noga fven p denna klass. Den utgres af sdana mn, som, lika
onda englar, kunna tjusa s det rena som det orena sinnet, men hvilkas
makt blott grundas p ett fint bedrgeri. De hafva nu fven ftt sin
ln. De ro mina tvngsarbetare.

Jag tlydde Axels ord. Jag sg p den andra klassens arbetare.
Besynnerligt! De voro alla lika kldda, lika vexta. Jag sg p deras
anletsdrag. Oaktadt svrtan sg jag, att fven anletsdragen voro lika. I
hvarenda af dem igenknde jag ... Josef. Den Josef, som lik en ond engel
demoniskt tjusat min sjl, han, som jag fvergaf, emedan han aktade det
heliga ringa, Josef, hvars frlust kom verlden att gapa emot mig s tom
och sorglig, emedan min krlek nd icke varit inbillning; ja, denne
Josef stod nu der for mig i tusende olika och dock lika gestalter.

nnu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var qvinnor,
handtlangerskor t den andra klassens mn. fven de voro sinsemellan
lika. Jag vgade knappt se t dem. De gde alla, fven de, bekanta drag.

Axel gjorde ingen anmrkning fver denna tredje klass. Han tycktes icke
ens mrka den. Han gick hastigt frbi, och drog mig med sakta vld t
ett annat hll, s att vi voro p ett visst afstnd.

-- Ser du, min Celia, dessa ro nu alla de, som lyda under mig. r jag
icke rik? Kom, skall du f se, hvad slafvarna hjelpt mig till.

Med dessa ord knackade han p bergvggen, som ppnade sig. Vi voro i ett
rum, stort som den strsta kyrka, och rikare prydd n ngon sdan.
Taket, golfvet, vggarne voro af silfver och guld, som ormlikt ringlade
sig inom hvartannat. delstenar af alla slag bildade guirlander kring
vggarne. Ifrn taket hngde kronor utan ett enda ljus, men gifvande en
sdan glans, att jag undrade, huru mina gon kunde uthrda en sdan
herrlighet.

-- Du frvnar dig fver prakten i mitt rike -- sade Axel. -- Snart
skall du f se en nnu sknare syn.

D framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, som alla voro
_olika_, och dock s skna. De fllo, en och en, p kn fr oss, och
framrckte sina sknker.

Axel gaf en vink; d framstod ett af de skna vsendena och rckte mig
-- en myrtenkrona. Jag mnade stta den p mitt hufvud, men frst ville
jag dock erfara, huru skickligt den var fltad. Jag hll den upp emot de
blndande kronorna, och fann att myrtenkronan var genomskinlig. Jag blef
rtt skrmd hraf.

-- Jag vill ej hafva den. Den r ej gjord af myrten, utan af smaragd --
utropade jag, och slppte kronan i golfvet. En frunderligt vidrig klang
hrdes, d kronan fll i stycken.

Nu trdde Axel till mig med strlande gon och sade:

-- Du har besttt profvet. Din rena sjl kan icke dras mer af falska
glitter. Du lilla flicka, hemta hit en bttre krona.

Hon lydde, kom och satte p mitt hufvud en bttre krona, en kta
myrtenkrona. Det knde jag af bladens bjlighet och skna svalka.

Jag sg p den skna gifverskan. Var det icke Emma? Ja. Jag tackade
henne med en kyss. Det sg Axel och han talade:

-- Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias kyssar ifrn Emmas
mun. Nu tar jag dem frn Celias egna lppar.

Han kysste mig. I detsamma hrdes en sakta musik, och sedan brjade de
vackra gestalterna uppstmma en ljuf melodi, hvars harmoni efterhand
blef allt mera rik, mngfaldig och underbar. Det var en festlig
brudsng.

-- r hr ej godt att vara? -- hviskade Axel. Jag svarade:

-- Om dock min far och moder lefde n och sge Celias lycka!

-- Jag var beredd p Celias goda hjertas nskan. Derfre har jag kallat
hit din fader och din mor.

D knde jag, att mina axlar ltt vidrrdes. Jag sg mig om. P ena
sidan om mig stod min far, p den andra min mor. De voro sig
fullkomligen lika, endast yngre. De voro lika unga, som den friga
brudskaran omkring mig.

Min gldje blef nu fullkomlig. Helt och hllet frsmlte jag i det
nrvarandes lycka. Jag strckte mina hnder efter Axel, fr att tacka
honom fr all denna salighet. Han frstod mig, kysste mig och ..... jag
vaknade.

Der ligger den lilla Emma, hon som i drmmen gaf mig den goda
myrtenkronan. Ibland suckar hon ltt. Kanske drmmer fven hon ngon
vacker drm.

Hvad mnne min drm betyda? Jag har drmt om silfver och guld. Det sges
icke betyda ngot godt. tminstone r silfver illa, sger man.

Det var en gng frga om drmmars betydelse. D sade en satiriker i
sllskapet: -- drmmar betyda just precis det, som framdeles kommer att
ske i verlden.


                                                                d. 24.

I dag reste Clinton och Axel bort. Det var en sorgens dag.

P frmiddagen freslog Clinton en promenad. Emma fljde med. Smningom
afdelade sig sllskapet helt naturligt i tvenne kotterier. Clinton och
Anna bildade det frsta; Axel, Emma och jag det andra. Hastigt sade
Emma: -- jag vill veta, hurudant frlofvade tala, och sprang till
Clinton och Anna. Axel sade:

-- Ett s frstndigt och godt barn, som Emma r! Hon knde i luften,
att jag ville vara ensam med Celia.

-- Emma r ett mycket frstndigt och godt barn -- sade jag tanklst.

Vi talade frst ett och hvarje i likgiltiga mnen, tills det fven blef
frga om resan. Jag bad Axel vara frsigtig och icke frkyla sig.

-- Jag lofvar det, d Celia s vill -- sade Axel, med ett alfvar, som
tycktes illa harmoniera med frgans obetydlighet. Med n strre vrme
fortfor han:

-- Jag lofvar nnu mer n Celia fordrar. Jag lofvar dig att ren och
obesmittad g igenom ungdomslderns faror. Celia, detta namn skall
blifva mig en stark skld. All min regirighet lofvar jag dig ... ran
utan Celia vore utan vrde. Sist lofvar jag dig min krlek, en varm och
trogen, ja, en evig krlek. Jag kan icke frestlla mig en mjlighet att
lefva, om Celia ej bodde i mitt hjerta, icke heller ngon himmel, der ej
Celia vore. Jag lofvar dig en krlek, som gifver allt, men fordrar ...
intet.

-- Det r fr mycket, Axel. Tala dock ej s -- hviskade jag, i det trar
ovillkorligen fuktade mina gon.

-- Du grter, Celia. Jag tackar dig. Du kan ha rtt, ty att frsaka dig
fr alltid, det vore dock hrdt. Derfre vill jag frndra mina ord. Den
krlek, som nu lifvar mitt brst, den gifver allt och fordrar intet. Ser
du, jag frgar dig icke, om min krlek har ngot gensvar i ditt hjerta.
Det r nog fr mig, att jag lskar dig.

ter sade han, efter en lng tystnad:

-- Det vore fven frmtet af mig, att af Celia fordra ett svar. Jernet
skall prfvas i eld, innan det duger. Framdeles ngon gng, sedan jag
bestyrkt min trohet och min rena vilja att vara Celias vn ..... d r
det tid fr frgor.

Huru gerna jag velat sga ngra ord. fven jag hade ju bordt gifva ...
ngonting. Jag frskte tala ... jag kunde icke, vgade ej. Axel frekom
mig nu ssom ett vsen ifrn ett annat hem, ett vsen, som nedltit sig
till ett jordens barn. Det gick igenom mig en rysning. Jag gick der
darrande och ngslig.

Axel sg p mig, och sade med skiftad ton och blick:

-- Jag har sagt allt. Nu knner Celia mig ....... Derfre skola vi tala
annat. Vi skola leka, skmta. Jag r ett barn. Skmtet passar bra fr
mig. Och Celia r ett barn, som aldrig kan bli annat n ett barn.
Derfre skola vi ha roligt .... Emma, kom hit. Hvad har du att gra der
med de gamla!

Emma kom, och Axel hade med henne mnga roliga upptg, som ocks fingo
mig att skratta.

De ngra terstende timmarna var Axel s glad och tokrolig, att jag
aldrig frr sett honom s. Och nr han satte sig i slden, tycktes det
allsicke kosta p honom att resa.

Clinton var icke s glad. Dock skte ocks han p sitt stt trsta Anna,
stackars barn, som gret.


                                                            d. 1 Mars.

Tomt, tomt hade vi de frsta tiderna efter de kra bortfarna vnnerna.
Farbror klagade att han radicaliter frlorat sin matlust och sitt
humr; Anna gret tidtals, likas Emma, som klagade, att det aldrig var
riktigt roligt mer. Endast faster hade nog frstrelse af sitt hushll,
och jag ... jag gret icke.

Nu deremot, sedan trarna i det nrmaste upphrt fr Anna och Emma,
tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag s, att det var
underligt, huru jag icke smlte. Men dessa trar voro ljufva.

Kan det vara mjligt att jag lskar denna gosse, har jag ofta frgat
mig, och ftt till svar: kunde det vara mjligt att jag icke lskade
Axel? ldern gr intet, sade Emma.

Emellertid, _om_ det r krlek, huru olika mot den, jag hyste fr ...
Josef! Den krleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja, den var fven
ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var svrt och tungt. Men
den, jag nu knner, har kommit smningom, den har s stilla smugit sig
kring hjertat; den har tillvuxit s jemnt och skert, som en snboll,
rullad i blid sn. Den r nstan fr ljuf, och fridfull, fr att vara
krlek, dock fr litet systerlig, fr att _icke_ vara krlek. Sledes r
det vl nd krlek.

Men d det r krlek, och denna r s ljuf, s fridfull, hvarfre skall
jag d grta? Ehuru jag knner denna krleks art, r det dock, som om
jag fruktade den. Hvarfre skall jag tnka p framtiden!

Hvad menniskan dock r oklarsynt och draktig. Den tid, jag frra gngen
lskade (synd p det ordet!), d hade jag intet rum fr fruktan eller
onda aningar. Jag frdes som i yrsel. Nu deremot, d min lskling r s
annan, s del, god och rlig ... nu fruktar jag.

Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat, hvarfre jag
icke mera skrifvit ngonting i fridens bok. Det har icke skett, emedan
jag saknat lust dertill. S har jag talat till dem, och till en del
sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna ngonting, hafva varit
sdana, att jag hellre meddelat mig fr dessa stumma vittnen, dessa
hvita pappersblad, n fr menniskor. Ja, jag har skytt att meddela dem
ngonting om sdant, som rr Axel. Jag kan icke vara uppriktig och
ppenhjertig nu. Det vore att vanhelga .... Vore det icke?

Men jag vill frska ngot annat. P en tid skall jag icke ens ha dessa
stumma vittnen till frtrogna. Jag skall begrafva den ljufva lga, som
alltmera vrmer mitt hjerta, inom mitt eget brst. Jag tror ej fr det,
att hon af brist p nring dr.


                                                        d. 20 October.

Jag har hllit mitt ord. P lng tid har den svarta portfljen varit
oppnad.

Den skna vren har varit, sommaren har flytt, hsten har kommit; lfven
hafva gulnat och till strre delen affallit. Endast krsbrstrdens blad
ro envisa och hlla sig grna.

Nu r det hst, men i min sjl herrskar vr. Hsten och frdelsen
omkring mig frm icke smitta mitt hjerta.

Hvarfre griper jag d i orons album? Emedan jag frbehllit mig
rttigheten att f skrifva i det, d ngot srdeles gladt intrffat. Det
r mrkvrdigt, att jag allaredan skrifvit om detta glada fven i
fridens album. Det r s roligt att mer n en gng uppteckna det, som
mycket frjdar sjlen.

Axel har skrifvit ett bref till oss. Den sklmen har adresserat brefvet
till ... lilla Emma. Det lyder s hr:

                                               H:fors d. 15 Oct. 1851.

   Sta Emma!

Hvad Emma skall bli frvnad fver att f ett bref frn mig. Emma har
vl icke frut ftt mnga bref, och skert intet enda frn en gosse.

nd har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men kanske skall det
roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. Emma tyckte redan i vintras,
att jag var altfr lng; nu skulle Emma bli rdd fr mig, vet Emma, ty
jag felar blott tv tum i tre aln. Men skert har Emma ocks vuxit, s
att du icke behfver se dessmera upp till mig n frut. Emma blir vl
icke rdd?

Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton r? Emma mste den dagen
f dricka mera kaffe n eljest. Jag vet att Emma tycker fasligt mycket
om kaffe.

Jag skulle inte fr ngon vga bertta, att jag i slutet af denna mnad
rnar mig till Mainola. Kanske Emma nd trs gifva sina goda
fosterfrldrar en liten vink derom. Hviska det fven fr Celia, s att
ingen m bli skrmd.

Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att bertta fr
dig. En annan gng bttre. Helsa alla s mycket frn

                                                    Axel Segerskjld.

Det r sledes i dag Axels fdelsedag. Han fyller sexton r. Jag tycker
det fr Axel r s mycket, som fr andra tjugusex.

Emma har stllt s till, att vi verkligen i dag ftt dricka mera kaffe
n vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig smakat s bra. Jag
tyckte s med, fast jag ingenting sade. Anna var den enda, som ej
tycktes tycka s. Men det r sannt, Clinton har icke i dag sin
fdelsedag.

Farbror blef mycket glad fver nyheten. -- Det r en skn sak -- sade
han -- att man ter p en tid fr hit ngon att prata frnuft med. Det
skall bli roligt, att f hra universitetsnyheter. Ocks jag har varit
student, och den som en gng varit det, frblir det ock.


                                                             d. 5 Nov.

Hsten har fr en tid lemnat rum fr en skarp vinter. Den 29 October var
ett frfrligt vder. Jag anade, att Axel var p vgen d, men jag
tackade Gud, att det icke var en sjresa.

Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att man mste
vara njd, nr man har sldfre, om ocks drifvorna gra, att man icke
hinner mera n en mil p tre timmar.

S stor och vacker Axel blifvit. -- Det var en lycka -- sade Emma -- att
han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen blifvit rdd.

Underligt att jag aldrig mrkt, att Axel r vacker. Och dock r han sig
s lik i det _stora hela_. Samma uttryck, samma sjl, samma gon, som d
jag frgade honom plurariel af _ciel_!

Kanske r det frndringen i min egen sjl, som ltit mig mrka
frndring hos Axel.

Axel r mot mig s grannlaga. Icke ett ord af sdant, som .... n ja!

Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot hller
han sig, n mer n frra gngen, till Emma. Mnne detta vara s alldeles
bra? Han tror vl, att Emma r mera barn, n hon kanske r det.

Jag har stundom rnat varna Axel, men det skulle passa sig s illa fr
mig. Anna borde gra det, men skert faller henne icke sdant in, och
jag ... jag skulle icke kunna gra Anna uppmrksam derp.

Men mnne det kan vara ngon fara fr Emma? r hon icke verkligen
frmycket barn dertill. Och vore det fara, mnne denna just vara s ...
farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig fantasi?


                                                                d. 10.

Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk. Jag har
beslutat att resa med Emma. Farbror sade skmtande till mig:

-- S mycket hellre kan du flja med, som den sta Studenten r bjuden
att tillbringa ngra dagar hos min granne, hradshfding Ekendal, och
hans son, studenten. Celia behfver ngon frstrelse under tiden. Fret
r visserligen det allra elndigaste. Landsvgen r dels bar, dels
frsedd med isgata. Det bsta ekipage vore nu ett mellanting emellan
krra och slde. Men som intet sdant finns att tillg, mste man vlja
mellan tvenne ytterligheter. Slde tycks vara skrare, men har tv saker
emot sig: fr det frsta skulle ni drja fr lnge p vgen, fr det
andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulkdon ser visserligen
riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schs har nnu s
hvassa spikar, att han borde hllas p isgatan lika vl som en nyss
skodd hst. Detta ekipage rekomenderar jag sledes. Celia, som jag har
mrkt kr bra, kan fra tmmarna. Anders kr s vrdslst; han fr sitta
lat bakp sitsen.

-- h -- svarade jag -- nog skall jag kra frsigtigt. Visst ser det
litet haskligt ut, d man mter ngon, men det hjelpes genom att
antingen stanna, och lta den andra kra frbi, eller ocks, p farliga
stllen, genom att dela vg med sig s litet som mjligt.

Anders gr redan att spnna hsten i redet, och jag ... ja, hvarfre har
jag skrifvit detta i orons album?


                                                                d. 15.

Lycka, lycka, hvad r det fr ett ord? All lycka str p randen af en
olycka. All gldje r s hastigt frdig att rcka handen t smrta.

Den tolfte terkommo vi frn Emmas far, som redan var bttre. Sakta och
frsigtigt foro vi p den bedrgliga isgatan.

Vdret var blidt, och nd var himlen bl och solen lyste. Det var ett
angenmt resvder. Ocks hll Emma mig nog varm med frgor om ett och
annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag brjade finna, att hennes
mhet fr honom dock icke var farlig, att hon nnu var frmycket barn,
fr att p alfvar lska. Det var blott en ljuf, barnslig, systerlig
fantasi. Dert vardt jag ganska glad.

Vi hade icke mera mnga stenkast till hemmet. Emma sade:

-- Nu fr Celia vara bra frsigtig. Vi f hr en nedfrbacke, som vl
icke r brant, men krokig och hal. Kanske vi be Anders g bredvid.

Jag satt frsnkt i tankar, och svarade intet p denna naturliga
proposition. Emellertid gick hsten framt.

Backen var lngsluttande, hade sledes ej bordt vara farlig. Men, ssom
Emma sade, var den krokig. Vgen borde alltid litet slutta t samma
sida, som vgen krker sig, eller tminstone vara horizontel. Denna
backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen tillbrliga sluttning,
hade han dessutom en sidosluttning, men t motsatt sida af vgens
krkning. Vid vgen var vl icke ngot dike, utan marken sluttade
alltmera, ju lngre ned. Sist kom en brant, som slutade vid en liten ,
som tog vgen t Mallasvesi.

D jag sg t hger, frstod jag, att denna lilla backe var vida
farligare att frdas nedfr n uppfr. Slant schsen en gng ur vgen,
s stannade han icke frr n vid brantens fot, i ns svarta kalla
vatten. Ledstnger saknades hr, liksom s ofta p socknevgar.

Jag rnade frska stanna hsten. I stllet tror jag att jag ryckte i
tmmarna. Bde Emma och jag upphfde ett rop af glad frvning. Axel
syntes nedanfr vgens krkning.

Hsten begynte smtt lpa. Vid krkningen brjade schsen att slinta.
Det sg Axel, och var som en blixt vid vr sida, just d det hgra
hjulet redan var utom vgen, p den t n mera sluttande planen invid.

O, att han aldrig kommit! Hvad var vr rddning vrd, d den kptes s
dyrt!

Axel stod nedanom vgen p den t n sluttande planen, och bemdade sig
att hindra det hgra hjulet att lpa vidare nedt. Frfrliga gonblick!
Axel hade intet skert fotfste p den hala marken. Han fll, schsen
hade frlorat balansen, den fll p Axel.

Huru lnge jag var utan sansning, vet jag icke. Nr jag vaknade, sg jag
Emma grtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders sysselsatte sig
med att resa upp hsten.

Hsten lg omkull p vgen. Axels brst hade hindrat schsen att rulla
vidare och draga hsten med sig i fallet.

-- Du dumma menniska -- utbrast Emma till Anders -- du tnker mer p din
usla hst, n p honom der. Frstr du icke, att om hsten stiger upp,
s kan krran nnu mera skada Axel. Lyft upp schsen.

Detta gick snart fr sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan allt
medvetande och andades knappt. Hjulet och schsens tyngd hade illa
skadat hans brst. Bittra de!

Vi frbundo hans hufvud s godt vi kunde. Vi gjorde honom af vra
fverplagg en bdd, s mjuk vi frmdde. Dock var den fr hrd -- det
funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tget till
hemmet.

                   *       *       *       *       *

Mot aftonen vaknade Axel frn sin sanslshet. Han lt bedja mig komma
till honom.

O, hvilken frndring! De dla anletsdragen vanstllda under bemdandet
att dlja smrtan, brstet tungt flmtande, och blicken rullande, men,
ack, s skn. S lg den dle ynglingen, det bleka offret.

-- Celia -- hviskade han -- hvarfre grter du? Allt r en vacker drm.
Celia, du lefver, du r rddad.

-- Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver fr att se ... dig s der. Ack,
hvad du andas tungt. Ditt brst r skert mycket sjukt.

-- Jag vet ej hur det r, men visst knnes det annorlunda n frr. Det
gr vl fver.

Det pkom mig en underlig knsla, liksom han menat: -- det gr vl
aldrig fver. Axel smlog och sade:

-- Jag borde banna Celia, fr att du grter s mycket. Men ... trarna
kl dig lika bra, som allt annat. Du kan f grta.

-- Kanske det skadar Axels brst att tala -- sade jag, i det jag
bemdade mig att svlja trarna.

-- Det borde icke skada, nr jag talar med Celia. Men jag vill ska lyda
dig. Mitt ga tynger ter. Det bdar smn. Hur ljuft, att sfvas in af
den bsta vnnen upp jorden!

Han har somnat. Skert svfva omkring honom skna englar nu. Han smler
stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar fver honom, huru
mitt hjerta uti oro klappar msom, stannar ter. Slumra, det r ljuft!

                   *       *       *       *       *

Doktorn har anlndt, han har underskt patienten. Ack nd, brstbenet
r krossadt.

Doktorn har skt trsta oss, men har icke rtt lyckats med mig. Hans
ton, hans blick har ingifvit farhgor.

O Gud, lt Axel lefva. Fr Celias skull, lt honom icke sluta i blomman
af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke nnu till dig!

Men hr du icke denna bn, s hr en annan. Nr _han_ r borta, s tag
d fven Celia rtt snart.

Nu r nattens tid. Jag minnes min drm.


                                                                d. 19.

ter har doktorn anlndt. Sjukdomen har frndrat natur. Smrtan i det
skakade brstbenet har frorsakat feber och inflammation. Axel yrar
tidtals. Mitt namn r ofta p hans lppar. Med rysning hrde jag honom
fr ngra timmar sedan sga: -- hvarfre skall du ska skilja mig frn
Celia. Nog r jag henne trogen. Sedan brjade han ter tala
osammanhngande ord.

O smrta, att ndgas bevittna frstndet, sjlens ljus, ligga i dvala,
lemnande rum fr en upphetsad inbillnings frvirrade tankespel! Nyss var
han en yngling, strlande af ungdomshopp, mod och helsa. Nu ligger min
gode vn s hjelpls der.

De suckar, han stundom drager, de komma skert af kroppslig smrta. De
frorsaka en sjlens smrta hos Celia; de ro lika mnga dolkar fr
Celias hjerta.

Skall det blifva lif eller dd? Stode det i min makt att ppna
framtidens Isislja, jag vgade det icke. Jag vgar icke _tnka_ p
framtiden. Som ett barn i leken tcker fver sina gon, och tror sig
icke blifva sedt af den, det icke ser, s vill Celia gra. Jag vill
kasta ett dok fver sjlens gon. Kanske att det d ej hittar mig.


                                                            d. 20 Dec.

Snart intrffar julens, den hga kristliga gldjens och barnens fest.
Min julklapp blifver sorg och smrta, och dock ro dessa julklappar fr
mig de kraste. Sorgen r min bsta vn, huru mycket ljufvare och
herrligare n all jordens lycka!

Jag knner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till dig, du orons
album. Nu r du den rtta fridens bok.

Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. Jag vakade vid Axels
bdd. D slog han hastigt upp sitt ga. Hans gonpar var ej frvirradt
mer, men strlande af stilla ljus. Och Axel sade:

-- Du vakar Celia. r natten klar, r mnen uppe?

-- Mnen r i nedan. Men det r stjernklart.

-- Mnen r i nedan? Men jag r njd, att de milda blyga stjernorna
tindra. Minns Celia, hvar den stjernan r, som heter _Vega_?

-- Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista qvllen, d .....
Vega uti _Lyran_ r nra intill _Svanens_ kors, och icke alltfr lngt
ifrn _Carlavagnen_.

-- Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din Axel fr be dig
om ngonting. Anse Vega fr min stjerna, se p den, d och d, i nattens
tysta timmar. Tro att min ande d talar till dig. Den och stjernan skola
skicka dig ett mildt och vnligt svar.

-- Jag vill s gra. Vra blickar skola mtas der.

-- Vra blickar, ja, om vi begge bodde hr p jorden. Men ....

Hvad menar Axel -- utbrast jag, darrande fr min egen frga, i det jag
hnfrdes af den hga aningen uti hans drag.

-- Anse himlen vara uti Vega-stjernan -- sade Axel.

Jag brjade att stilla grta. Jag anade, hvad han menade, anade, att
himlen var fr mig frlorad p jorden.

-- Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? D lofvade jag
dig en krlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och nr Celia sade, att
det var fr mycket, frndrade jag mina ord. Jag sade, att den krlek,
som d lifvade mitt brst, gaf allt och fordrade intet. Men nu ....

Hans matta blick fick lif. Den vexte till en frga. I en onmnbar
sllhet svarade jag:

Jag frstr dig Axel, och lt mig svara dig. Med handen i din hand och
gat i ditt ga, med nattens stjernor och dess heliga tystnad till
vittnen, infr Gud den allvetande lskar jag dig, och skall lska dig,
s lnge jag andas. Ja, bortom grafvens rand.

Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lng och salig kyss, en
himlens flkt, hvars knsla skall flja Celia till grafven, ja, bortom
grafvens rand. Smleende sade Axel:

-- Nu vill jag gerna d, d Celia r min. Gud skall icke frskjuta mig,
fr det jag lskat Celia s mt. Celia har fr mig varit en afbild af
det gudomliga, skulle jag icke lska Celia!

-- Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet behagar taga
Axel bort, s m Celia rtt snart f flja.

-- Hvad ro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sllas land. En
blixt, ett gonblick, och Axel har dig ter. Men ack, Celia .....

Kanske att Gud hr Celias bn. I annat fall skall Celia rtt ofta se p
Axels stjerna, Lyrans Vega, och tnka att jordelifvets dagar ro korta
mot evighetens slla dagar. Celia skall icke srja ssom de, hvilka icke
hafva ngot hopp.

-- Jag har att bedja Celia om ngonting. Nr jag r dd, s skolen I
begrafva mig hr i denna sockens kyrkogrd. Sen det r gjordt, s m'n I
underrtta de dock s kra uti hemmet om min bortgng. Stoftet r
frgngligt, dock vill jag s gerna hvila nra Celias hem.

Efter en lng tystnad, hvarunder hela mitt vsende tycktes frsmlta i
betraktandet af Axels in i dden trogna gon, sade han:

-- nnu en kyss ..... s der ..... Vi frst hvarann, vi hafva intet mer
otaldt hr p jorden. Ls fr mig ett stycke ur den bok, som Celia
tycker s mycket om, ur boken _om Christi efterfljelse_.

Gud gaf mig styrka att icke fvervldigas af smrta, d jag ur boken
lste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en rst, ljufvare n nnsin,
en rst frn annat hem:

Jag hr en ljuf musik af underbara toner. Jag gr emot en hr af skna
vsenden. Flj med mig, Celia .....

Hans gon lyckte sig vackert. Hans sjl utandades i en ltt suck. Jag
knde p hans panna; den var kall. Jag skte vrma honom till lifs med
kyssar. Ffnga kyssar, de hulpo icke! Der lg den trogne ynglingen ett
lik. Men i dden strlade hans anlete ssom de helige martyrers.

Och Celia fick icke flja med. Celia lefde, fast hon frst trodde sig
icke lefva. Tyst och trls satt jag der i stum frtviflan. Ddsengeln,
som rfvat frn mig det kraste, var mitt sllskap.

Och dock tackade jag Gud, som ltit Celia ensam, ensam emottaga den
lskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hnryckning, att Celias namn
var det sista ord, Axel uttalat.

                   *       *       *       *       *

Fyra dagar sednare frdes Axel till grafven. fven Celia var med. Det r
dock krt att med egna gon se, att den lskades dyrbara jordiska hydda
vnligt blir anfrtrodd t den varma, moderliga jordens skte.

nnu hade jag icke grtit, men p denna dagens afton framvllde
ndtligen trarna ur mitt fverfulla hjerta. Dess stora tyngd blef
hrigenom lttad. Jag brjade finna, att jag kunde hlla det ord, jag
gifvit Axel p hans ddsbdd, att icke srja ssom de, hvilka intet hopp
hafva. Trarna ro en mild sknk frn hjden.

P Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig skna blickar. Jag knner godt
min Axels ande.

Aftonens timmar ro de kraste fr mig. r himlen fverdragen med moln,
s att hugkomststjernan icke synes, s har jag dock en trst. Den hvita
bdden vinkar mig, jag fr drmma.

Alla ntter har jag drmt om den frlorade. n r han lefvande p
jorden, n uti ett bttre obeskrifligt land. Drmmen har aldrig visat
Axel sjuk och lidande. Jag tackar drmmen, som stdse r god emot mig.

Och nr jag om morgonen vaknar, visst r det d frst s tomt, s tomt.
Men snart st tvenne englar vid min sida, Minnet och Hoppet. De trsta
mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i den flyende minuten; jag
lefver i den flydda, och i den kommande.

I frra dagar begrundade jag ofta, om de dda kunna veta, hvad de kra
fverblifna hr p jorden frehafva och tnka. Nu tycker jag mig ha
svaret klart. _De dda veta det._ Allt, allt, hvad Celia gr och tnker;
det vet Axel. Hans ande vakar fver mig.

O, hvilken trst! Han vet, att han r allt fr mig. Han vet, att Celia
icke tnker en enda tanke, som skulle oskra hans minne och vara Axels
ande ovrdig.

                   *       *       *       *       *

I natt mot morgonen lg jag vaken. D hrde jag en musik, som hade tycke
af eolsharpans toner. Jag kastade gonen ditt, och sg en blndande
klar punkt i vggen.

Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med obestmda
konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och bestmda, frgerna
klarare och mera lefvande. Det var en ljusbl strlande gestalt, som
nrmade sig mig. Dess anlete blef alltmera klart och bestmdt. Det var
Axel.

Jag satte mig upp och rckte ut min hand, fr att fatta Axels hand. Men
d drog han sig med ett englasmleende tillbaka; konturerna blefvo
alltmera obestmda, intogo allt mindre rum, och blefvo slutligen en
blndande klar punkt, som frsvann p samma stlle i vggen, der den
inkommit. I detsamma hrde jag ter en musik, som hade tycke af
eolsharpans toner.

Synen hade intet frskrckande. nnu knner jag en ljuf vrma, en
stilla, salig frid vid minnet deraf.

                   *       *       *       *       *

Huru ortt menniskorna gra Sorgen. Sorgen r en mild moder, en blek,
men trogen syster. Sorgen r den bsta vn. Fr allt i verlden ville jag
ej mista sorgen.

Derfre tycker jag ej om kroppslig smrta. Sdan sjukdom r
ansprksfull, den strer sjlens tankar, den rycker dem till sig.

Mitt brst, som aldrig varit srdeles starkt, har under de sednaste
dagarna blifvit rtt konstigt. Jag knner stickningar, och andan blifver
ofta altfr kort. Jag mste rdfrga lkare. Jag vill blifva botad. Jag
vill ostrd f lefva i Axels minne.


                                                      d. 2 Febr. 1852.

Jag har ej blifvit bttre, snarare smre. Det lter som en motsgelse,
men jag r glad dert. Celia vet ngonting.

Jag sg en dag doktorn hviska med farbror. De sgo d, som de trodde
obemrkt, p mig. Jag mrkte det likvl, jag hemtade en flyktig aning
ifrn deras alfvarsamma blickar. Nsta gng, doktorn var med mig ensam,
frgade jag, om han ansg min sjukdom farlig. Han svarade s der
temligen obestmdt, talade om frsigtighet och mera sdant.

-- Sg mig, bste doktor -- sade jag ter -- r min sjukdom farlig.

-- Mamsell Vrn frgar mig med en sdan min, som om ni nskade att
sjukdomen vore farlig.

-- Ack, var s god och dlj fr mig icke det minsta. Jag ber herr
doktorn derom s vackert.

-- N, det m s vara d. Er sjukdom r farlig.

-- Sg mig att den r mycket, mycket farlig!

-- Ni r en ovanlig patient? Ni tvingar mig att sga sanningen. Er
sjukdom r mycket, mycket farlig.

-- Det r vl lungsot, r det icke s?

-- Ja, det r lungsot. Ni smler.

-- r det icke sannt, att lungsot r obotlig!

-- Ja, d den r lngre avancerad. Har mamsell Vrn efter det sist
freskrifna medlet hostat blod?

-- ja, det har jag. I dag p morgonen hade jag till och med
_blodstrtning_, som gjorde att jag frst blef mycket matt. S sg mig
nu, goda, bsta doktor, att min sjukdom r obotlig.

-- Ni fruktar d ej att d, ni som r s ung, s ...

-- Nej, jag fruktar ej fr dden. Sg att min sjukdom r obotlig.

-- Jag tror nstan s. Menniskokraft r hr fr ringa.

-- Tack, goda doktor. Celia har hrt ett gldjens budskap. Se hr min
hand och min varmaste tacksgelse.

I doktorns ga lyste en tr, och stillatigande lemnade han rummet.

Den goda, snlla doktorn frstod mig vl. Han sg att Celia ej mera
passar vl fr denna verlden. Han skyggade ej fr, att lta mig f veta
det, som gr mig s lycklig. Sdana borde alla lkare vara. r dden
krkommen, hvarfre d dlja denna lycka; r dden frfrande, hvarfre
undanhlla sanningen, och skicka sjlen motvillig och oberedd till ...
evigheten.


                                                           d. 15 Febr.

Jag har uppskt det blad, som innehller drmmen frn den tjugonde
Januari frledet r. Hvad jag fr den att sl vl in.

Jag hade att g uppfr ett brant berg, en svr vg. Det betyder
jordlifvet med dess sorger.

Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedfre och tillbaka.
Det betyder, att de n icke ro mogna fr skrdemannen med den hvassa
lian. Clinton och Anna hafva jordisk lycka leende framfr sig. Derfre
skola de lefva.

Axel vntade mig p bergets topp vid ingngen till en mrk hla. Det
vill sga att Axel, frrn jag, var beredd p grafven. Han vntade dock
mig.

I grufvan fick jag se inbegreppet af det dliga, som Celias lilla
erfarenhet ftt se i verlden. Axel sade, att alla de smutsiga
gestalterna voro hans slafvar. Det vill sga, att det goda herrskar
fver det dliga, nu och i evighet.

Den herrliga och blndande salen, hvars like jag aldrig sett, var en
bild af himlen, hvars like intet ga sett och intet ra hrt. Min vg
till den gick igenom grufvan. Igenom djupa grafven gr vgen till
himlens sal.

Min fader och min mor sg jag der, och de lefde. Det kunde ju ej vara
annat n i himlen, ty de voro goda och lskade Gud.

Den falska myrtenkronan vill jag anse frestlla den myrtenkrona, som
jag kanske hoppades p hr i lifvet. Den kronan var visst grann, men
hll ej profvet. Den fll snder. I lifvet skulle jag aldrig prydas med
myrtenkrona.

Men hvad betydde det, att Emma satte upp mitt hufvud den kta
myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. Jag skall sjelf s stlla
till, att drmmen fven hr slr in. Det goda barnet skall jag bedja om
en liten tjenst, som hon skall gerna gra mig. Sen jag r dd, skall
Emma stta den kta myrtenkronan p mitt hufvud. Det skall fr Emma bli
den kraste belning fr hennes sorg och trar.


                                                            d. 2 Mars.

Mina plgor hafva aftagit, s att de nu ro nstan inga. Men jag r
ytterligt matt. Det r en frberedelse till afskedet emellan kropp och
sjl.

Fr sista gngen talar jag med dig, mitt trogna album, du ofridens bok
och ... fridens. Jag nnns ej frstra dig. Jag skall skicka dig till
trogna hnder, till min broder Clinton. Han skall vrda dig mt.

Jag hade en krlek, dfvande som ett narkotiskt rus, och brnnande som
knens sand, d solens strlar falla lodrtt. Derp fljde ett
uppvaknande af afsmak, vedervilja. Nr solens strlar flytt och natten
kommit, knns den sand, som brnde nyss, s kall som is. Det kommer
deraf, att sanden r ett jordiskt mne, som lnar all sin vrma ifrn
solen. Nr solens strlglans r borta, r sanden endast ... sand, ett
kallt och jordiskt mne.

Kom s en annan krlek. Den brjade s tyst och smningom, som nattens
stjernor tga fram. Frst ser man blott en hr, en der, men ofrmrkt de
vxa till i glans och antal, tills de fylla hela fstet.

Stjernorna, de tala blott till _sjlen_; de hafva intet utaf jordiskt
slagg. De vrma sjlen ljuft och mildt och troget. Och den, som engng
deras sprk frsttt, har evigt deras minne qvar, ja, fven nr de
flytt.

Min ljufva stjerna flydde bort frn mig. Han gick att strla uti annat
hem. Men jag vill flja honom. Som nattens stjernor hvlfva kring, gr
Celias krlek snart att lysa uti andra verldar.




                        PRENUMERATIONS-ANMLAN.


          Emedan, genom numera intrdd infrseltull, priset 
          utlndsk Romanlitteratur blifvit ansenligen
          frhjdt, rnar undertecknad Bokhandelsfirma
          utgifva en Samling Romaner och Noveller, helst
          arbeten af inhemska Frfattare, men, i brist deraf,
          fversttningar frn utlandets nyaste och bsta
          belletristiska Litteratur. Samlingen kommer att fr
          ret innehlla 100 ark i det format och i den yttre
          utstyrsel, som hosgende profark utvisar, och
          utgifves i delar, hvilka, utgrande hvarje ett helt
          arbete fr sig, i Helsingfors  hmanska
          Bokhandeln, efter frutgngen annonsering, utdelas,
          samt till friga orter frsndas, s ofta lgenhet
          kan erhllas.

          Denna samlings frsta del, som till Julen utkommer,
          utgres af

                       Guvernanten Celias Minnen,

          af Frf. till Granriskojan; lngre fram p ret
          intages en samling noveller af samma hand. Utsigt
          r att fr samlingen vinna fven ngra andra
          arbeten af inhemska frfattare, bland hvilka m
          nmnas Fltskrens Berttelser, romantiska
          skildringar ur Finska och Svenska historien frn
          1600- och 1700-talen, af Z. Topelius.

          Priset fr hela rgngen, 4 Rub. s:r, erlgges 
          landets bokldor vid uttagandet af frsta delen.
          Till de orter, dit p lngre tid annan lgenhet ej
          kunnat erhllas, utlfvas frsndning per tungpost.
          Delarna uttagas p samma orter, der prenumeration
          skett. Man hoppas att allmnhetens deltagande skall
          gra fretagets utfrande mjligt.

          Helsingfors den 15 Dec. 1852.

                                        hmanska Bokhandeln.




Noteringar:


Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal
uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [s. 37]:
   ... stunderna ro barnen mig fr bansliga, de gamla bda ...
   ... stunderna ro barnen mig fr barnsliga, de gamla bda ...

   [s. 60]:
   ... nio mderna) och rumlade (de nio sednare). Antingen han ...
   ... nio mnaderna) och rumlade (de nio sednare). Antingen han ...

   [s. 64]:
   ... tal var ett inderekt frsvar fr gynnaren v. Degen. Jag
       svarade ...
   ... tal var ett indirekt frsvar fr gynnaren v. Degen. Jag
       svarade ...

   [s. 67]:
   ... mit lifs goda genius. ...
   ... mitt lifs goda genius. ...

   [s. 71]:
   ... -- Lofva mig, om jag dr frrn du, lofva m d, du ...
   ... -- Lofva mig, om jag dr frrn du, lofva mig d, du ...

   [s. 86]:
   ... att under frlofningstiden stlla sig bttre man verkligen ...
   ... att under frlofningstiden stlla sig bttre n man verkligen ...

   [s. 95]:
   ... Hvad shulle jag svara hrtill. Intet annat n hvad jag ...
   ... Hvad skulle jag svara hrtill. Intet annat n hvad jag ...

   [s. 103]:
   ... Jag har emmottagit Josefs svar upp mitt bref. Med ...
   ... Jag har emottagit Josefs svar upp mitt bref. Med ...

   [s. 108]:
   ... kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia ...
   ... kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia? ...

   [s. 110]:
   ... i fjol lt mamsel Vrn lemna oss. Icke ro vi mycket rika, ...
   ... i fjol lt mamsell Vrn lemna oss. Icke ro vi mycket rika, ...

   [s. 112]:
   ... s vida det fverallt r lika till sin yta. Tillika anfrde ...
   ... s vida det fverallt r lika till sin yta. Tillika anfrde ...

   [s. 112]:
   ... pankaka, s kunde den ha ett slut, som sku' sga halt. Det ...
   ... pannkaka, s kunde den ha ett slut, som sku' sga halt. Det ...

   [s. 113]:
   ... frn jorden, verkas af jordens draningskraft. Som jorden ...
   ... frn jorden, verkas af jordens dragningskraft. Som jorden ...

   [s. 119]:
   ... Skall jag  ngons vgnar knna smrta, s r det  ...
   ... Skall jag  ngons vgnar knna smrta, s r det  ...

   [s. 122]:
   ... Allt ifrn frsta stunden, och mhnda till flje af ...
   ... Allt ifrn frsta stunden, och mhnda till flje af ...

   [s. 122]:
   ... tnkte jag i stillhet, huru treflligt det vore, om det ...
   ... tnkte jag i stillhet, huru trefligt det vore, om det ...

   [s. 128]:
   ... Dessa Clintorns ord, hvilka kunnat anses si och s, ...
   ... Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och s, ...

   [s. 153]:
   ... barn, fr att p alfvar lska. Det var blott en ljuf,
       barslig, ...
   ... barn, fr att p alfvar lska. Det var blott en ljuf,
       barnslig, ...

   [s. 163]:
   ... sanningen. Er sjukdom r mycket, mycket farlig. ...
   ... sanningen. Er sjukdom r mycket, mycket farlig. ...






End of Project Gutenberg's Guvernanten Celias minnen, by Axel Gabriel Ingelius

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GUVERNANTEN CELIAS MINNEN ***

***** This file should be named 53883-8.txt or 53883-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/3/8/8/53883/

Produced by Matti Jrvinen, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org



Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

